Det är synd om Marina Engan

Jag förstår att hon identifierar sig med de små barn, som hon tror sig värna. Hon gör allt för att de också ska slippa ifrån sina elaka pappor.

Och det vore väl gott och väl ifall hon hade rätt om dem. Ifall det verkligen var så att dessa pappor var de monster hon ser framför sig.

Det finns massor med människor, som mår dåligt av sina barndomar. Men ytterst få gör som Marina Engan och co: startar namninsamlingar för namngivna barn och förföljer deras pappor.

Hon påstår sig driva ett företag, som heter Barnens Röst, men det finns ingenstans, utom på hennes hemsida. Och företaget har hennes hemadress, så där kan knappast finns något stort team, som hon antyder.

Jag pratade själv med Lillian Norlund, som driver ett riktigt företag, som heter Barnets Röst och som också tillhör "överlevargruppen", som själv har varit utsatt som liten. Hon har utbildat sig till psykoterapeut och gått vidare med specialutbildning, för att hjälpa sådana utsatta barn som hon själv har varit.

Det är helt okej att göra så. De skador man själv har fått kan läkas genom att man hjälper andra i samma situation. Det är ett välkänt faktum.

Men uppenbarligen är Marina Engan för skadad, för att vara något annat än en människa, som försöker få utlopp för sina behov genom att också skada andra små barn. Precis som hon själv har blivit skadad. Så kan detta fortgå i evigheter utan att brytas.

Det allra bästa vore förstås ifall sådana människor som Marina Engan fick hjälp, så att de insåg vad de håller på med. Om de kunde dra sig tillbaka, utan att tappa ansiktet, från sina verksamheter. Och utan att skada fler barn.

PS. Råkade se att Drammen Norge var intresserat av mitt blogginlägg och där bor Jan Erik Engan. Släkt kanske? Likheten finns i ansiktsdragen såg jag. DS.