Newsmilliseringen är här

Åsa Linderborg myntar det ordet i sitt inlägg om debatten kring muslimer och islamism i dag på kultursidan i Aftonbladet.

Med det menar hon sådant, som absolut inte skulle få debatteras och inte på det sätt, som inte hon har godkänt. Hon ondgör sig över Expressens kultursida, som för en vecka sedan tryckte en artikel av Ayann Hirsi Ali, tidigare holländsk parlamentsledamot och författare.

Denna skribent menar bland annat, att ifall det verkligen fanns främlingsfientlighet i Europa, så hade den muslimska befolkningen utvandrat härifrån. Och att när muslimer börjar bygga moskéer för miljontals kronor, då är det dags att dra öronen åt sig. För en muslim behöver inte annat än lite vatten, en kompass (för att ta ut riktningen till Mekka) och en bönematta, för att utöva sin religion.

Och Johanne Hildebrandt slår i sin krönika i dag i Aftonbladet fast att främlingsfientligheten i Sverige har minskat sedan början på 90-talet och att sverigedemokrater till och med är helt vanliga människor.

Jag ser Åsa Linderborgs ord newsmillisering, som ett positivt ord. På Newsmill har debattten om slöjan, nikaben och burkan förts fram och tillbaka under hösten. Newsmill har tillåtit extrema muslimer att uttrycka sina åsikter - till och med anonymt som skribenter - mer yttrandefrihet kan väl inte ges till islamismen.

Men för Linderborg duger det förstås inte. Utan hon vill inte att detta ska få debatteras överhuvudtaget. Vad var det hon kallade det? Jo, träck var det och det skulle inte tryckas. Alltså när motståndarna till slöjan, nikaben och burkan uttalar sig.

Ändå var det hennes egen tidning som tryckte Jimmie Åkessons debattartikel. Men sådana som Åsa Linderborg trodde väl att alla då skulle bli som henne, när de såg denna artikel. Och om hon hade haft makten över Aftonbladet hade denna artikel naturligtvis aldrig fått tryckas.

Det journalister av hennes inskränkta sort inte förstår är att vanliga människor inte längre bugar för den överhetliga journalistiken, utan tänker själva. De får sina åsikter av det de ser i sin vardag omkring sig. Inte från kultursidorna.

De åsikter, som alldeles säkert kommer att låta sverigedemokraterna komma in i riksdagen, har byggts upp under något decennium. Och det är dessa välgrundade åsikter, en misströstan, som sådana vanliga människor ger uttryck för. Som äldre släktingar till mig anför, när de säger att de tänker rösta på dem.

Jag menar vad har de att förlora. De har fråntagits sina pensioner under hela den tid -15 eller 20 år - som de har varit pensionärer. De har fått noll i standardhöjning, medan yngre har fått omkring 70 procent under samma tid. Rättvisa?

PS. Nu vill jag genast säga att det är ingen idé att länka sverigedemokratiska hatbloggar till min blogg. Lika lite som det är någon idé att länka extremfeministiska. Jag tar bort dem så fort jag ser dem. Alltså själv är jag varken extremkommmunist eller extremfascist. Jag är inte ens särskilt politisk. Vet inte ännu vad jag ska rösta på i valet eller om jag ska rösta. Utan jag bestämmer mig vad jag tycker och tänker i varje fråga när de dyker upp. Men jag gillar inte hat. Inte från något håll. PS.