Sverige som serietidning

De senaste dagarna har vi fått ett helikopterrån utan ingripande från polisen. Alla myndigheter stod bredvid och tittade på också militären. Fast de uppvisade en viss beredskap och omdirigerade två Jas-plan, som dock inte kunde ingripa. Polissak. I går tog rikskriminalen över från länspolisen. Varför inte omedelbart?

Vi har också haft en Anka som har uttalat sig om hur viktigt det är att tillfredställa sin man. Så om han vill ha en avsugning på morgonen så är det bara att ställa upp. Själv har denna Anka vikt ut sig i Playboy. Och tagit plats i svenskarnas national-TV. Den som alla är tvungna att betala. Medierna står på kö.

Det vi bevittnar är sammanbrottet av det samhälle vi har levt i under de senaste trettio åren. Och när den populäre programledaren Ingvar Oldsberg försöker upprepa en av TV-succeerna från dessa gångna år med Här är ditt liv, så visar det sig att detta Sverige när alla satt bänkade framför TV:n och gapande följde kändisar är passé.

Människor har börjat få möjlighet att tänka själva, särskilt de fem senaste åren. Och ingenting är längre särskilt heligt för denna skara människor, som tidigare hölls borta från att uttrycka sin mening. Folket har fått tillgång till massmedierna och det är inte bara godkända grindvakter, som tillåts sortera orden och släppa ut dem till de hungrande massorna.

Det Sverige vi nu beskådar och som ser ut att vara en serietidning är det som framkommer, när samhället som vi hitills har levt i, störtar i sin grav. I sammanhanget så känner jag mig varken som 40-talist eller kvinna, vilket jag lär vara född som.

Dock vill jag inte vara med om alla de konstiga tillmälen, som har tryckts på mig genom dessa båda epitet. Som kvinna ska jag uppträda som ständigt förtryckt - och i sammanhanget är det lika illa att vara omedvetet förtryckt som den där Ankan som det är att vara totalt medvetet förtryckt som professor Eva Lundgren i Uppsala - båda är ute och cyklar i sina respektive missuppfattningar.

Som 40-talist ska jag inordna mig i ledet bland pensionärerna och gilla sådana som Ingvar Oldsberg och Allsång på Skansen. Men så fort jag yttrar mig tror alla att jag är i 30-årsåldern för det är sådana människor, som har tillgång till internet, bloggar och skriver artiklar på Newsmill. Enligt de ytliga fördomarna.

Det finns ett totalt sammanbrott av de högre funktionerna hos människor i Sverige, där de desperat försöker upprätthålla sina inrotade fördomar om olika människogrupper. De som har cementerats av tidigare grindvakter i vår demokrati.

Men håll ut. Det finns hopp om livet. Vi är bara på väg mot ett samhälle, där var och en får framstå som den individ den alltid har varit, men där förtryckarmekanismerna har tvingat människor in i ett politiskt-korrekt-förhållande till andra. Allt finns inuti alla människor. Vi kan välja vad vi vill bli.

Och de som väljer att bli helikopterrånare borde ha satt sin sista potatis. Det är dags för människor att inse vilka de är och vad de håller på med. Det går inte längre att skylla på mamma och pappa eller det hemska samhället. Det är inte synd om män, som väljer att ställa sig utanför samhället.

Och Ankor uppstår för att ännu en gång visa för oss hur omedvetna förtryckta kvinnor ser ut. Vare sig de äger miljoner eller inte. Förtrycket kommer inifrån. Inte från andra Ankor.