Skrivandets magi

Att skriva var länge förbehållet en viss klass med människor. I det gamla Egypten var skrivaren en högt uppsatt, som skötte viktiga arbetsuppgifter.

Numera får minsta barn lära sig skriva och naturligtvis läsa. Och att inte kunna det är ett handikapp i vårt samhälle.

Men också i vårt samhälle betraktas människor, som kan skriva långt och åstadkomma utgivna skrifter med högtidlig beundran eller med illasinnad avundsjuka beroende på om känslan är positiv eller negativ.

Men själva verksamheten är ingenting i sig självt. Inte utan att det bakom orden finns en människa, som har gått igenom sitt eget inre, för att finna dessa ord. Och som alltid fortsätter med det.

Så själva känslan inför en skrivande och författande människa beror av hur mycket den har kunnat ta in från det område i våra själar, som ännu inte har upptäckts. Och som därför ännu inte är allmän kunskap.

Vi strävar som mänsklighet alltid efter att få veta mer om oss själva. Människor som skriver tillhör de som håller på med sådant. Det är ett tungt och svårt arbete med få belöningar.

Ofta kommer uppskattning eller andra belöningar efter många år av uthålligt arbete i skrivandets tjänst.

Varje dag utför de som skriver ett arbete inte bara för sig själva, utan också för andra. För oss alla. Det som en gång har hämtats upp ur våra själars område och omtalats tillhör mänskligheten.

Det är själens egen erövring av den inre rymden och ett lika viktigt arbete, som det som sker i den yttre.