Hon överklagar inte eftersom straffet är så lågt och då hon tror att det skulle reta upp folk ännu mer.
Att hon överhuvudtaget fick så stor uppmärksamhet och fortfarande får det i medierna beror antagligen på att journalisterna själva har dåligt samvete över alla de medmänniskor som de har sett slås ut genom åren på redaktionerna.
Något som det alltid har talats tyst om. Det har setts som att sådant händer i fria yrken och det vore illojalt att berätta något om detta. Det i sin tur kan vara grund för avsked.
Man kan se den överdrivna reaktionen från denna maktelit, som ett erkännande av att detta hade behövt diskuteras. Nu fick medierna möjligheten genom en konststuderande.
Istället borde det vara dags att ta bladet från munnen och prata om den arbetsmiljö, som förekom och förekommer inne på medieföretag.
Vet inte om jag får kommentera här som anonym... Försöker iallafall.
SvaraRadera"Man kan se den överdrivna reaktionen från denna maktelit, som ett erkännande av att detta hade behövt diskuteras. Nu fick medierna möjligheten genom en konststuderande.
Istället borde det vara dags att ta bladet från munnen och prata om den arbetsmiljö, som förekom och förekommer inne på medieföretag."
Det har väl inte undgått någon vilka åsikter du har om Maja Lundgren... men hennes Myggor och tigrar handlar ju om det du beskriver. Hur ser du på det?
Jag har inga åsikter om Maja Lundgren och inte heller om hennes bok Myggor och vad-sa-du-att-den-hette? Har inte läst den.
SvaraRaderaDet har du väl visst, Ann Helena, eller hade, senast den 17 septermber i alla fall.
SvaraRaderaMen kanske är den här typen av svar enda möjligheten för att freda sig från jobbiga frågor som man (på goda grunder) tror kan riskera att skapa evighetsdiskussioner..
Det blir i alla fall lite originella debattmetoder som du tillämpar ibland. Alltså att förneka det uppenbara.
Kanske skulle jag förstå detta också (liksom jag börjat få viss förståelse för folk som ser anonyma påhopp som utförda av icke-mänskliga väsen), om jag varit med i Internet-svängen med mitt riktiga namn tillräckligt länge.
Börjar snart fundera på att lägga av med bloggkommenterandet. Är bara rädd för att det blivit ett beroende... och i så fall desto större anledning att lägga av, kanske.
Jag försökte hitta en enda åsikt inom mig om Maja Lundgren, men hittade inga...
SvaraRaderaAnn Helena: OK!...:-)
SvaraRaderaSåg A Odells artikel idag och anser att den lyfter en viktig sak i feminismens agenda mm.
SvaraRaderaIngen kvinna skall tvingas sära på benen och det är så klart viktigt.
Inget skall ske under tvång eller baseras på påståenden. Saker skalla baseras på fakta och verklighet inte fiction eller fake. Fakta och att man väljer att förklara.
Vi får hoppas att det blir möjligt för kommande generationer.
Bra artikel och jag tror IAMB hänger med kan läsa det som skrivs i klartext eller mellan raderna.
Kräm!
Leroy
Hoppas den sociologiska granskininge av det man skriver och sensmoralen en vacker dag får lyftas i ljuset i den granskning som allmänheten borde få lyft får råda även om traditionel meda har svårt att lyfta olika frågor och återspegla sanning.
SvaraRaderaHoppas nog att Ramona och andra får rulla ut en röd matta på bokmässan även om dom inte bjuder på korgar av....
LEroy
Leroy: Fast den avslutande meningen i Anna Odells artikel på DN kultur är värd en artikel i sig... tycker jag: Lögnen behövdes för att visa sanningen.
SvaraRaderaTycker jag har hört det förut någonstans... mmm jovisst det var författarförbundets ordförande, som satt i Debatt och sa nåt liknande till försvar (?) för romaner eller sanna böcker, som ljög eller nåt sånt.
Mats Söderlund heter han och han röstade på Fi förra gången det var val.
Ann Helena: Jag tror Anna Odell menar att "lögnen behhövdes för att visa sanningen" på samma sätt som när Günther Wallraff gav sig ut för att vara något han inte var, för att kunna visa hur turkiska gästarbetare behandlades.
SvaraRaderaIAMB: Jag tror snarare att det handlade om något annat, likt att ljuga för att uppnå sina mål. Att köra med den egoistiska stilen och göra sig själv till kändis genom att sätta sig själv i centrum på ett egocentrerat sätt.
SvaraRaderaEftersom jag har träffat Günther Wallraff och hört honom berätta om sitt tillvägagånssätt så vet jag att det Anna Odell gjorde inte det minsta påminner om hans metod.
Om hon skulle ha gjort något liknande och wallraffat, så hade hon tagit anställning som vårdare och noga antecknat och beskrivit allt som hände där hon jobbade. Och lyft fram de som verkligen var sjuka.
Men hon gick inte på en journalistutbildning och ville inte wallraffa, utan göra ett konstverk av sig själv.
Så hon drog slutsatsen att det var hon själv som skulle stå i centrum och bli ett konstverk. Med låtsassjukdom och allt. Mycket likt en viss Liza Marklund, som lät ändamålet helga medlen och som lät lögnen bli sanning.
Jag menade att det var fel att jämföra med Gömda-boken, eftersom den som pratade om att "ljuga för att få fram sanningen", eller något sådant, i det fallet verkade mena att det var OK att påstå att en fiktiv historia var sann, eftersom den KUNDE varit sann.
SvaraRaderaDet är ju något annat än att ljuga i bemärkelsen utge sig för att vara någon/något man inte är, för att få möjlighet att skildra något inifrån.
Angående motiv etc så beskriver Anna Odell det i följande artikel:
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/jag-tror-att-jag-pa-bron-hittade-tillbaka-1.956492
IAMB: Jo det var den artikeln som vi pratade om Leroy och jag. Den du hänvisar till på DN kultur. Och Anna Odell har successivt lärt sig hur hon ska utttrycka sig. Inte minst genom att Assi Molin i branschtidningen Journalisten tyckte att hon skulle få Stora Journalistpriset. Jag såg det mera som att världen höll på att ramla ihop när man plötsligt genom att vara konststuderande kunde bli föreslagen Stora Journalistpriset. På allvar.
SvaraRaderaOch då passade jag också på att berätta (i Journalisten på Debatt) en del om hur dåligt människor i dessa yrken ofta mår. Därför att stressen och pressen alltid har varit stor. Jag har själv haft en pappa, som höll på att dö som alkoholist i 50-årsåldern. Han var journalist. Dock överlevde han läkarnas dödsdom med 37 år... och själv har jag gjort en sväng på psyket - precis som Anna Odell - på 70-talet. Som så många andra jag känner... Jag brakade ihop när jag fick en paus i mitt liv fem år efter att jag hade hittat min mamma död. Traumaskador. Oläkt sorg.
Jag var inlåst ett tag på Kvinns 13 på Långbro sjukhus (bostäder idag) och jag har legat i spännbälte, så jag vet exakt vad Anna Odell pratar om. Ibland behöver man bli omhändertagen. I mitt fall så har jag aldrig mer behövt en psykakut.
Dock har jag, som jag har berättat om ett flertal gånger, varit med om att min arbetskamrat i rummet bredvid tog livet av sig (inte på jobbet). Och att en annan arbetskamrat åkte in och ut på psyket under ett 20-tal år. Plus att det var mer regel än undantag att dom som jobbade natt på DN förr i tiden var alkisar.
De hade helt enkelt med sig flaskor till jobbet för att klara av stressen och pressen. Själv brukade jag ta en mellanöl och godis som lugnande plus energitillskott när jag skulle göra ut en sida.
Alltså livet är besvärligt ibland och för en del är det så i långliga tider. Och det kan vara nödvändigt med tvångsåtgärder stundtals. Men då har det gått väldigt långt. Då finns det ingen omgivning som kan hjälpa.
Och sedan har du inte begripit hela debatten om Gömda. Det finns fortfarande böcker ute i marknaden som det står "en sann historia" på framsidan. Jag såg dom själv när jag var i stan senast hos tandläkaren inne på Åhléns i somras.
Slå upp titeln här på google så ser du att det fortfarande står så: Gömda en sann historia. Som rubrik.
Alltså Liza Marklund har hela tiden sagt att detta var sanningen och när hon blev tillfrågad om hur mycket som var ändrat har hon sagt att inget behövde ändras. För det var sant alltihop. Och hon har åkt runt och berättat hur hemskt det är i Sverige. Senast förra året var hon i Tyskland och sade samma sak igen. Och utmålade Sverige som det hemskaste landet i världen - ungefär - för kvinnor. För de måste söka asyl i USA.
Hon har alltså ställt sig själv som garant för att detta som hon berättade var sanningen och inte något annat än sanningen. Hon trodde aldrig någon skulle kolla vad hon skrev. Själv har hon inte kollat någonting. Det är så uppenbart, men ändå visste hon att det var sanningen.
Läs Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda. Förstår att du inte har gjort det.
Det otäcka är att detta inte får några konsekvenser. Lögnen i samhället fortsätter också nu med Anna Odell. På ett liknande sätt. Och journalistförbundets ordförande har sagt att kåren noga måste se vad det blir för dom i Anna Odells fall för det kan påverka journalisternas wallraffande. Rent skitsnack om du frågar mig.
Det hon gjorde har inte ett dugg med detta att göra och i våras så skrev DN-journalister ned läkare, som dom hade tjatat på att skriva ut psykofarmaka. För att visa att läkare skriver ut för mycket psykofarmaka. Inte brydde sig någon om att dom gjorde det. De blev inte anmälda för att de låtsades vara sjuka och behöva psykofarmaka, så vad tjafsar en del journalister om? Mediemakten är som den alltid ha varit.
Så världen hänger alltså ihop, men för en del är det svårt att se det. Och på vilket sätt.
Det jag hänvisade till i min förra kommentar var just den del av Gömda-debatten som handlade om att någon tydligen uttryckt sig som så (ungefär)att det är försvarbart att skriva en fiktiv historia, och kalla det för sanning för att det kunde varit sant. Alltså precis det som du hänvisar till i din kommentar från 07:46.
SvaraRaderaVarför detta skulle visa att jag inte läst MA:s bok (det har jag) eller att jag inte har begripit hela debatten om Gömda - DET begriper jag inte!
Jag tycker ju också att det är helt otroligt att man kan kalla en till stora delar påhittad historia för sann, och framför allt att när man blir överbevisad om att man haft fel så fortsätter man att slingra sig - och detta utan att tappa allt anseende! Det är det sista som är märkligast, tycker jag.
IAMB: Okej då pratar vi förbi varandra (skriver förbi) ;)
SvaraRaderaOch att det sista händer som du säger beror på, enligt min mening, att vårt lilla, lilla samhälle är så hoptvinnat i maktsammanhang att det inte går för resten av pressen att erkänna att denna Liza Marklund har gjort bort sig. För då skulle hon väl inte kunna vara delägare i ett stort bokförlag och jobba på landets största kvällstidning? Eller vara eftertraktad i USA till deckarskrivande. Nä, si det måste väl ända vara den gamla makteliten, som ska förbli den gamla makteliten.
Förändringar tar tid. Men det är bara att fortsätta. Det får ta hur lång tid det vill. Se det översta inlägget om Jacqueline Kennedy.
Ja, du har antagligen rätt i detta (om det lilla, lilla samhället), läskigt nog.
SvaraRadera