Internet är en gryta där allt blandas

Det finns ingen riktig struktur ute på nätet och inga överenskommelser hur man ska uppföra sig. Eftersom anonymiteten gör att människor kan ösa ur sig av sitt hat och frustration över sakernas tillstånd, så kan vilken grupp människor som helst med illasinnade kompisar göra ned andra.

Det yttersta uttrycket för detta hat är det vi har sett i Stureby, där hatet till slut tog död på en kamrat till dessa 16-åringar. Och då skylls det på kärlek. Det som hände där var inte kärlek utan tvärtom så handlade det om makt och hat. Dessa ungdomar ska nu genomgå en sinnesundersökning innan de får sin dom. Och i ett liknande tillstånd befinner sig internet. Vi vet aldrig om vi råkar ut för mentalsjuka, iskalla psykopater eller om det är vanliga anständiga människor. Och i hatets och skvallrets nedåtgående spiral kan mycket hända.

Ute i den verkliga världen rör vi oss aldrig i sådana kretsar och vi kommunicerar heller aldrig med så ytterst få medel, som här på nätet. Bara dessa bokstäver. I den verkliga världen möter vi alltid människor, som vi vet mer om, som vi har något slags förhållande till från början. Och språket är mycket rikare genom att vi kan se människan när den pratar och höra på rösten vilket känsloläge den befinner sig i, hur den uppför sig med kroppsspråk och hur ansiktet ser ut. Här när jag skriver finns enbart bokstäver.

Därför är det väldigt lätt att missuppfatta allt som skrivs. Och så fort någon använder färgade ord med något känslouttryck så är det lätt för någon annan att gå i taket. Till slut innebär detta för de som står med sina namn och sina åsikter och som de personer de är att de kan förvandlas till intetsägande byråkrater, som lär sig att gömma allt de säger bakom orden och aldrig vågar stå upp för en radikal åsikt.

Eller att de skriver trevliga små bloggar om vardagliga ting, som aldrig retar en enda människa. Och så har yttrandefriheten gått förlorad. Det finns sätt att skriva, som tar tillbaka allt i nästa mening eller att raljera bort och skämta om allt. Men som jag ser det så är det då ingen mening med att befinna sig på internet. Är inte världen och vi själva på allvar? Är inte livet värt att vi står upp för oss själva och tar oss själva seriöst?

Ibland känns det som om de människor som glider runt inte har förstått att de är födda. Att de har kommit hit till jorden av en särskild anledning, som rör dem som personer. Ingen annan.Och att det de behöver göra inte är, att ligga vid fötterna hos någon annan, som de uppfattar som en ledare och som de ser upp till och dyrkar. Sådant blir det sekter av med politiska eller religiösa förtecken. De som enbart kommenterar anonymt och inte själva bloggar hotas ständigt av detta.

Vi befinner oss i en tidsålder då människor ännu inte har begripit de vackra orden vi har om jämlikhet och frihet. Många tror att detta gäller för någon annan än dem själva. Att de inte är så högtstående och intelligenta att de förtjänar detta. De känner att de måste lämna över makten till ledare, som begriper hur världen är beskaffad eller också måste de i frustration angripa sina medmänniskor, så att de kan höja sig själva ett litet trappsteg på bekostnad av de andra.

Och det finns en beundran för de, som kan svänga sig med vad som ser ut som fina ord och estetik, men bakom är det alldeles tomt. Ingen koppling alls mellan känsla och tanke, utan istället maktbegär och ett revanschistiskt behov av att ge igen under olika förtecken. Någon hittar på någon -ism och driver sitt behov av makt och inflytande under denna fana. Och så flockas dessa, som tror att de har funnit en stor ledare, knäböjande inför dessa åsikter.

Allt detta finns på internet jämsides med människor, som står för vad de är. Och jag känner en del av dem - även när de är anonyma - genom att jag har mött dem tillräckligt mycket och sett också deras hjärtan.

Men det går snabbt att avläsa hat som strömmar ut ur datorn. För detta medium skickar med en bit av känslan, särskilt om den är stark. Och den uppfattning som avsändaren har om mottagaren. Oftast är det starka åsikter som avsändaren har om sig själv, men inte förmår se, som den istället då lägger på mottagaren av budskapet.

Allt detta är en del av mänsklighetens utveckling till något bättre, som jag ser det. Jag är optimist av födsel och icke hejdad vana och menar att allt är gott i grunden i vår värld. Även olyckor och det vi kallar död har någon mening i den stora väv, som livet utgör. Och det enda som finns är egentligen ljus. Mörkret har ingen egen substans. Detta är bara frånvaro av ljus. Och natten är verkligen dagens mor.

PS. De sista orden är från diktaren Erik Johan Stagnelius: "Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." DS.