Jag har blivit överfallen av en pedofil

Och jag har blivit överfallen av ett pojkgäng som liten. Ur båda situationerna klarade jag mig genom att skrika och gråta. Jag satte mig en stund och grät på en sten och sedan gick jag hem. Jag berättade det inte för en enda människa.

Jag har hittat min mamma död när hon bara var fyrtiotre år gammal och jag har hamnat på psyket på en låst avdelning på grund av att jag aldrig hade tid att ta itu med sorgen efter henne.

Jag har mobbats av samhället och gått arbetslös sedan jag slutade på DN på 90-talet för att rädda min familj från ruin, när räntorna gick upp till 24 procent för vårt hus. Mitt avgångsvederlag gick direkt till banken. Jag har gått igenom hemska statliga kurser med en alkoholist bland annat som försökte få ut mig ur arbetslöshetssystemet.

Om åren 2003-2005 kan ni läsa i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad då massor med människor dör omkring mig och vi är mycket fattiga i familjen. Plus att jag mobbas av arbetsförmedlingen och samhället. Jag går igenom allt som har hänt i min släkt under hundra år, för jag är sjukskriven för depression och fattar inte vad som har gått snett. Jag orkar helt enkelt inte kämpa längre.

Sedan dess har jag blivit sjukpensionär med mindre än en tredjedel av vad mina tidigare arbetskamrater på DN har i lön. Så fungerar vårt samhälleliga system.

Jag bad att jag skulle slippa bli sjukpensionär, men f-kassan har sina regler och bestämmelser och jag var för gammal. Så det gick inte. En ren och skär åldersdiskriminering.

Jag har aldrig sett mig själv som offer och jag har aldrig förlorat förmågan att skriva, så det gör jag dagligen. Och jag har nyligen lämnat ifrån mig ett manus om Jacqueline Kennedy till ett stort bokförlag.

Men nu behöver jag hjälp så att jag inte ska tvingas söka psykvård igen. För jag blir inte av med de anonyma förföljarna. Jag vill ha en öppen blogg med normala människor, som kommenterar men det verkar stört omöjligt.

Snälla, rara och normala människor som läser det här sprid detta över internet. Det sägs att det ligger underliga uppfattningar om mig ute på nätet och jag har blivit hotad med att rykten ska spridas.

De människor som hoppar på mig vet inte vem jag är. De bryr sig inte ens om att ta reda på det. De vill bara tro något utifrån vad de själva har råkat ut för tidigare i livet och så vräker de ur sig vad som helst. Jag är inte en människa för dem utan någon som de gladeligen skulle kunna skicka till ett läger om detta var 40-talet.

De är inte skyldiga. Det är mitt fel alltihop. Så i deras ögon har de rätt att förfölja mig.

Jag orkar inte med det längre. Jag är för gammal för sådant. Jag har inte gjort något brottsligt mot andra människor i hela mitt liv.

Jag är en hederlig och normal medborgare, som alltid har gjort rätt för mig och jag har uppfostrat tre söner, som alla är vuxna och goda män. Jag tycker inte att jag ska behöva försvara mig själv, bara för att jag kan skriva.

Jag står inte inför rätta och har ingenting att stå till svars för.

Det finns yttrandefrihet i det här landet och ingen förföljande mobb kommer att kunna stoppa mig. Men det tär på mig, att ständigt råka ut för de, som vill mig ont. Ingen människa orkar med att vara utsatt för ständiga anonyma påhopp.

Så alla ni goda, normala människor som finns där ute. Hjälp mig! Och hjälp samtidigt er själva. Inte kan vi ha ett samhälle, där den anonyma mobben har rätt till offentligt utrymme, men inte de som framträder som de personer de är och som står upp med sina namn.

Inte kan vi låta mobben jaga iväg sådana som mig. Det får räcka nu.