Patrick Swayze är död

Han dog i natt om jag har begripit det rätt och först tänkte jag inte skriva om det, för att göra det öppnar dörren till sorgelandet, där jag förvarar alla mina egna förluster. Men jag skrev om honom redan på min förra blogg när han kämpade mot cancern och pressen spekulerade i om han var döende.

Han fick leva i 20 månader efter sin diagnos. Överlevnadstiden brukar vara kring två år. Han somnade in hemma med Lisa Niemi vid sin sida. Hans livs kärlek. De har varit gifta sedan 1975.

Den värsta förlusten i cancer i min egen släkt är min svägerska som gick bort i bröstcancer för snart tio år sedan. Min bror har fortfarande inte orkat tala riktigt om det. Hans sätt är att gå vidare i livet och gräva ned sig i arbete. Det gjorde han nu senast i somras då min svägerskas bästa väninna också gick bort i bröstcancer.

Min bror gifte sig 1976 och de båda fick alltså tjugotre år tillsammans och två barn, som knappt var vuxna när deras mamma dog. De ville inte gå ut ur kyrkan där kistan stod. De bara grät.

I min dagbok Ett Sekel av Tystnad har jag skrivit så här den 24 juni 2003 18.35

Jag måste skriva för att mönstren inte ska upprepa sig. De mönster som finns i min släkt och som släkten inte vill prata om, som jag är den enda som kan se och den enda som kan ändra. Som att min mamma dog när hennes barn var kring tjugo och att min svägerska dog trettio år senare när hennes barn var kring tjugo.

Båda dog dom alldeles för unga förstås. Min mamma var 43 och min svägerska 49. Hemska mönster, alldeles ohyggliga mönster. Eller att min kusin dog när hon födde sitt tredje barn. För att hon inte ville leva. Läkarna sa så. De hade kunnat rädda henne om hon hade velat leva. Hon blev 27 år gammal. Eller att min farfars far dog när min farfar var 20 och hans andra syskon ännu inte vuxna. Min farfar dog när min pappa var 20. I cancer. Farfars far var 58 år när han dog och farfar var 53 år.

Min bror och jag har aldrig pratat om min svägerskas död. Fast jag var den första som doktorn fick tag på när han satt och ringde runt efter släktingar. Han letade i hennes telefonbok, som hon hade tagit med sig i sin handväska. Hon var ensam hemma den där måndagsförmiddagen i november. Hon orkade ringa efter ambulans. Hon orkade samla ihop sina saker, men hon överlevde inte färden in till Södersjukhuset.

Så läkaren fick försöka få tag i någon släkting, någon med samma efternamn som hon. I hennes telefonbok. Min bror vågar inte prata om det, eller orkar inte. Jag vet inte. Vi har en ytlig kontakt. Det är tre och ett halvt år sedan min svägerska dog. Det är snart trettiofem år sedan min mamma dog, men jag sörjer ibland de båda fortfarande.

För min bror är ytligheten säkrast, att prata newtonverklighet, krassa konkreta fakta, hur vädret är och blir, vad om måste repareras, vad som måste åtgärdas. Vad han ska göra tillsammans med sina vänner. Hur bra det går med allt. Vilka fina framtidsutsikter han har. Och vilken fin släkt vi har och alltid har haft. Allt annat befinner sig utanför cirkeln av ljus, av medvetenhet och är hotfullt och farligt.