Döden finns mitt i livet. Det är inte något märkligt med det. Vi såg filmen Joe Black i går kväll min sambo och jag. Den handlar om döden, att döden i form av Brad Pitt kommer på besök till den strax 65-årige Anthony Hopkins. Döden låter honom få några dagar till i livet, men sedan är det över och slut.
Vi tror att vi ska leva i evighet ganska länge i våra liv. Det tar tid innan vi inser att också vi är dödliga. Visst kan vi inse det i våra huvuden så där intellektuellt, men det är något helt annat att inse det också känslomässigt.
Vår katt, som är femton år hade en brösttumör. Hon tappade allt hår under magen och verkade eländig, mager och allmänt sjuk. Vi trodde att hon inte hade så långt kvar. Men i sommar har hon legat mycket i solen och mått bra och hon har sökt sig till oss och vår omsorg, våra klappar och vårt kelande.
Häromdagen när jag klappade henne på magen fanns det ingen tumör. Den var borta. Hon är fortfarande mager och sover och äter mest, men tydligen hade hon botat sig själv på något sätt.
Sådant förekommer. Livet är inte så som vi tror beroende av vissa saker. En man kan dö i svininfluensa, fast han inte är så gammal. En femton år gammal katt kan bota sig själv.
PS. Hitills har omkring en av 100 000 dött i de länder som har drabbats. Risken att mördas i Sverige är 2-3 per 100 000 och år. Svininfluensan är en aning dödligare än en vanlig influensa. Men först måste man alltså smittas. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar