Hon var en riktigt gosig människa hon. Hon dog i går 95 år gammal. Eller ung.
När jag var på någon presskonferens på Dramaten för 30 år sedan eller så och jag kom först av alla reportrar, så presenterade hon sig när jag sade mitt namn och tog i hand: Sif Ruud. Precis som om jag inte skulle veta vem hon var.
Hon var en människa, som utstrålade det vi behöver så väl: en genuin mänsklig värme. Lev gott i himlen kära Sif. Och hälsa alla mina egna kära döingar. Dom börjar bli många nu.
Av någon konstig anledning har jag just tänkt på det där tillfället på Dramaten de senaste dagarna. Hur ödmjukt hon hälsade och sade sitt namn till lilla mej. Reportern, som kom alldeles för tidigt, före alla de andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar