Rensa på nätet!

Under lång tid var det så fult att skriva offentligt, både böcker och i tidningar, att journalister och författare hade signaturer. De ville dölja vad de stod för och ännu i denna dag kan det förekomma att journalister eller författare skriver under pseudonym.

Detta för att i yttrandefrihetens namn kunna uttrycka åsikter, som inte är helt comme-il-faut i de kretsar som bestämmer i samhället. Och detta är naturligtvis legitimt. Visst kan människor i olika positioner råka illa ut om de alltför högljutt uttrycker sina åsikter. Dock har nätet gjort det möjligt för en slags yttrandefrihet, som överhuvudtaget inte borde förekomma.

Det är numera möjligt för var och en att starta en förtalskampanj mot vem som helst, som någon får för sig att den tycker illa om. Det går att beljuga och komma med felaktiga eller slirande uppgifter. Det är möjligt för människors svarta sidor att komma fram under en signatur.

Förr i tiden fanns det naturliga hinder för att detta skulle kunna hända eftersom själva tryckandet av orden inte var i var mans hand. Tryckpressen kostade pengar och att distribuera det tryckta var heller inte helt lätt. Det fanns också människor, som satt som utvärderare av vilka ord, som skulle tryckas. Fortfarande är det så på tidningar och när det gäller böcker.

Om man ser yttrandefriheten som ett hus kan man säga att på de översta våningarna befinner sig dessa öppna och ärliga människor, som har fått godkännande av andra. Detta är människor, som står för vad de tycker under eget namn. De står för sina ord.

Om man går längre ned i huset ser det helt annorlunda ut. De anonyma breder ut sig och med den anonymiteten riskerar den, som skriver att dra iväg dit den aldrig skulle gå under eget namn. För det är ju så lätt och riskfritt.

I källaren krälar allehanda osynliga och anonyma mörkermänniskor, som är vana att ljuga och förtala, att skvallra och prata dynga om andra. Och nu kan de göra det anonymt på nätet. Orsaken till att de uppför sig så är oftast en och densamma: de är själva inte särskilt utvecklade som människor, utan passar på att visa det svartaste inom dem själva på detta sätt.

De vet att det är fel, men känslomässigt kan de inte stå emot. De har inte förmågan till introspektion, utan behöver vräka ur sig och lägga allt på andra. Själva är de enbart offer. Det är den imagen de har utåt. När de inte försöker framstå som oantastliga helgon.

Helt klart är att samhället har problem med dessa dunkla varelser: både i form av hotelser mot de som befinner sig i övervåningarna och står upp för sig själva och att dessa mörkermänniskor kommunicerar för att skapa upplopp och plundring i städer som London, Birmingham och Manchester. Och att de som terroristen Breivik tycker att de får bekräftelse av sina sjuka idéer och att det är helt okej att gå vidare med sina sinnessjuka planer.

Samhällen världen över behöver tackla detta nya. Vi kan inte längre luta oss tillbaka mot 1700-talets ideal. "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det." Evelyn Beatrice Hall, författare har sagt det, fast det ofta felaktigt tillskrivs Voltaire, som levde på 1700-talet. Hon levde mellan åren 1868-1919 och då gick det att ha den hållningen, för det var inte möjligt att sprida hat, förtal och uppmaningar till brott så lätt som det är i dag.

Premiärminister David Cameron i England har delvis förstått problemet med detta när han nu vill se över hur Facebook, Twitter och Blackberry fungerar.