Det heter en pjäs, som spelas just nu i Stockholm. Meningen med detta dårskap är att publiken ska leva sig in i olika roller som patienter, anhöriga eller vårdare.
Pjäsen följer efter i spåren av Anna Odells konstprojekt 2009 och Kia Berglund, som har skrivit pjäsen har inspirerats av Erik Hermelin, som satt inspärrad på St Lars och där bland annat översatte sufiska dikter.
Denne Hermelin hade antagligen supit ihjäl sig i förtid utan den tre decennier långa vistelsen på mentalsjukhuset. Han fick verkligen en asyl där. Ibland kan det behövas lite psykvård, när allt runtomkring i livet blir för mycket. Jag har sett människor inom bland annat medievärlden behöva det från tid till annan.
Det hastigt flyktiga undan svårigheter när människor drabbas av död och olyckor är inte gott. Då har mången inte tid att sörja, utan allt behandlas som om det vore en juridisk affärsuppgörelse. Eller enbart något praktiskt, som ska ordnas.
Enligt Erik Hermelin är människans jordiska tillvaro ett gästspel under ett oblitt och nyckfullt öde. Själv var han friherre, men led av alkoholismens ärftliga förbannelse. Han älskade vinet som botemedel och försökte ständigt fånga det ögonblick av glädje och vällust som följde i vinets spår. Där fanns också en religiös symbolik i dikterna han översatte. Vin i den buktiga flaskans kropp är den förborgade anden.
Sufismen är en riktning inom islam som är mer försonande när det gäller mänskliga svagheter. Och det motsvarar det inre och esoteriska hos människan. Sharialagen är det yttre och exoteriska hos islam. Motsättningarna inom den religionen är mycket stora och detta gap mellan yttre och inre förtär lätt de människor, som försöker omfatta denna klyfta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar