måndag 26 oktober 2009

Newsmill vill inte chikanera Jan Guillou



För första gången blev jag nekad att få en artikel publicerad på Newsmill (den tjugofemte). Den handlade om Jan Guillou och hade rubriken: Nu rämnar Jan Guillous fasad. Den innehöll för mycket personangrepp fick jag veta av redaktionen. Man får ett litet meddelande i en ruta när de nekar att publicera.

Jag ändrade och tonade ned, tog bort adjektiv och hänvisade till vad han har skrivit om sig själv på sin hemsida (han har skrivit massor). Men de ville inte publicera detta.

Artikeln var en sammanfattning av det jag vet om honom och det som har framkommit under de senaste dagarna. Alltså inga totala märkvärdigheter, rent av allmängods nu och det jag fick veta om honom i somras när jag pratade med en skolkompis till honom, men på Newsmill betraktades detta ändå som ett personangrepp. Icke publicerbart.

Jag kan inte tolka det som annat än att de på denna debattsajt anser att den mannen ligger ned helt och hållet och att sparka på någon som redan ligger vore väldigt fult. Att han som stor representant för journalistkåren riskerar att smitta också resten av kåren, ifall det jag skrev publiceras. Att det då kan anses fritt fram att komma med mera sådant.

Artikeln avslutades med att jag skrev, att jag hoppades att detta denna gång inte bara slätades över och att Guillou gick vidare som vanligt, utan att detta medförde en välbehövlig genomgång av vad som hände då på 60-70-talen i Sverige bland journalisterna. Detta som har påverkat vårt samhälle ända in i år 2009.

Alltså en slags uppgörelse med det förflutna, där så många journalister befann sig till vänster om socialdemokratin och såg framför sig att världen skulle frälsas av kommunismen. Och därför skrev artiklar enligt det scenariot. Att allt som låg till vänster om socialdemokratin fick mycket uppmärksamhet. Det var det radikala och det som handlade om framtiden då.

Detta fick till sin tur till följd att de politiska journalisterna på Dagens Nyheter ingick i det allmänna psykförsvaret, till skydd för den regering, som vi hade. Det var en tid då det sågs som att kampen stod mellan demokratin och ytttrandefriheten och detta sekteristiska, som liknade en slags religiös väckelserörelse: alla de olika kommunistiska partierna. Stora som små.

Mona Sahlins krav att nu få veta vad Jan Guillou har skrivit om hennes parti mitt under det kalla kriget och givit vidare till KGB är legitimt i sammanhanget. Men naturligtvis kallar Jan Guillou själv det han skrev för "strunt". Och vi kommer aldrig att få veta sanningen om detta. Om vad som verkligen inträffade mellan honom och KGB.

Jan Guillou, som nu är 65 år och inne i pensionsåldern har alldeles säkert kommit till vägs ände. Som ung ville han hålla sig väl med alla sidor. Ingen visste vart världen var på väg då i slutet på 60-talet.

Kanske vet de på Newsmill också något om honom, som inte jag vet. Eller också är det helt enkelt så att denne nestor inom journalistiken. Denne skribent och författare, som många tycker är den störste journalisten vi har, inte får chikaneras.

Allt ska avhandlas på en högre nivå, där statsmakter och regeringar är inblandade. Där konspirationerna har en slags högre dignitet, än de har på den smutsiga marknivå, där spioner utför sitt hemliga hantverk. Ifall allt ses från ett upphöjt perspektiv så blir det ändå så att agenten Hamilton tar hem spelet.




13 kommentarer:

  1. Lägg ut artikeln på din blogg, Ann Helena.
    Det skulle jag ha gjort.
    kram
    Monica

    SvaraRadera
  2. Monica: Har den inte kvar... den är överspelad och jag har gått vidare... som det heter, men jag kommenterade på Newsmill under den artikel de sist lät publicera http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/25/guillou-toppen-av-ett-spionberg

    Kram tillbaka Monica!

    SvaraRadera
  3. Hej Ann-Helena,

    Synd! Hade varit intressant läsning. Spara alltid allt tills du är säker på att inte behöva det.

    SvaraRadera
  4. Jo det är väl det bästa... önskar att Jan Guillou hade gjort detsamma.

    SvaraRadera
  5. Ordet är inte fritt. Jag har skrivit ett inlägg att JG nu visar hela skrevet. Jag har fått några artiklar nekade med underliga motiveringar. Ett inlägg var för kortt ex! Men jag går också vidare och glädjer mig åt min blogg: Där bestämmer jag vad som ska publiceras. Så jävla skönt!

    SvaraRadera
  6. Jan Guillou går nu samma öde till mötes som Liza Marklund. Deras rykten är svärtade - dom är avslöjade som förljugna. Men ändå får dom trona. Men jag undrar hur dom mår? Inte så bra skulle jag tro. Nu är det inte lika kul!

    SvaraRadera
  7. Helena parnassen: Båda har de nog väntat länge på detta... Liza Marklund sa ju nåt sånt i vintras... dom tronar nog inte likadant längre, men för dem spelar det väl ingen roll. Jan Guillous ögon glittrade som om vårsolen lös när han blev intervjuad av TV.

    SvaraRadera
  8. Detta är ju väldigt intressant. Jan Helin har alltså fortsatt förtroende för Guillou. Hur kommer då det att påverka tidningens objektivitet i frågan? Blir det samma linje som när Gömdaskandalen var som värst? Huvudet i sanden..??

    SvaraRadera
  9. Kolla in vad Åsa Linderborg skriver om Jan Guillou - vi ska glömma honom och ägna oss åt riktiga spioner, för hon har också varit utsatt för värvningsförsök från KGB. Mmm kanske trodde dom att dom hade ett säkert kort där med en mamma, som var kommunist och satt i riksdagen?

    http://www.aftonbladet.se/kultur/article6014987.ab

    SvaraRadera
  10. Det är väl inget allvarligt som JG ska ha gjort den här gången?

    SvaraRadera
  11. Nä, nä det är ingenting särskilt tjingeling på dej... kommunister är vi väl allihopa, allihopa... du med och jag med... finns det någon annan sorts människor?

    SvaraRadera
  12. Den enda på a-bladet som an få en Lex är Olle Svenning. LEX Olle!

    Hos X_pressen var det ju Isobel som tordes öppna dammluckan. Därför fick hon bli LEX Isobel.
    På tal om Whistelblowers.

    De som törs skriva och tala om hur man borde agerat. Även inom egna organisationer/bolag :
    http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ollesvenning/article6015435.ab

    Leroy

    SvaraRadera
  13. Bra skrivet för en gångs skull i Aftonbladet! Olle Svenning som nu är 67 år vet ju hur det gick till på den tiden. Vilket gastkramande kallt krig det var. Och nu erkänner han också att det var så att halva Aftonbladets ledarredaktion fick varsin husryss, som bjöd på lunch på Riche (fint skulle det vara) och försökte pressa på information.

    Bara den upplysningen är sensationell tycker jag. Jag längar efter den där Stasi-listan det det stod vilka svenskar inom kultur och media som var villiga att stötta kommunismen. Och i samma hus som OIlle Svenning bor Maria Schottenius och Monica Gunne. Gissa varför? Jo Schottenius och Svenning är gifta. Och Monica Gunne jobbar på Aftonbladet.

    Det handlar om en mycket liten ankdamm detta. Med stor makt.

    SvaraRadera