Idag föll muren också i Sverige

Muren som delade Tyskland föll för tjugo år sedan. Jag och andra drog en lättnadens suck. Jag var barnledig då. Upptagen med det vardagliga. Precis som att jag var upptagen med att plugga när den byggdes 1961 när jag var nästan 16 år.

År 1989 hade den stått där hela mitt vuxna liv och jag hade sett den både i Berlin och på andra ställen i Västtyskland. Den skiljde släktingar åt och delade ett land.

Mitt första barn fick jag med en västtysk kille, som hade vuxit upp i ruinerna efter andra världskriget. Bokstavligen. Eftersom det tog sexton år att röja upp i Braunschweig efter alla de hundratusentals bomberna, som hade förstört hela det gamla centrumet med korsvirkeshus.

Kanske kan man säga att muren har fallit också i Sverige i dag. Vi tror inte längre på kommunister som Lars Ohly eller Jan Guillou. De har ingen större trovärdighet. Och jag tror inte som Niklas Ekdal skriver på Newsmill i dag att dessa båda och andra långt ut till vänster bara kommer att gå vidare som om ingenting har hänt.

Niklas Ekdal föddes det år muren byggdes och han begriper inte historien. Inte den historia, som jag har sett. Inte vanliga människors historia. Inte hur mycket vi har varit vända till England och USA. Inte hyllade vi Sovjet i Björkhagen, där jag växte upp.

Äntligen har kanske muren fallit också inuti människor i Sverige så att de kan se klart. Och de som inte kan det kommer alldeles strax att förlora sin makt. Det är mitt hopp för framtiden.