Det är de anhöriga till de brottsutsatta som bestämmer en del över fångarna i USA och i Annika Östbergs fall har de hela tiden motsatt sig att hon skulle släppas fri. Det är ett slags personlig vendetta, ett begär efter rättvisa - ett slags öga för öga - som ingår i straffen. Men här i Sverige har släktingar till brottsutsatta inte längre någon talan.
Annika Östberg Deasy har haft ett tufft liv sedan hon begick sina brott i USA och dömdes till 25 år till livstid i Kalifornien.
Inte för att jag begriper riktigt varför hon begav sig in på brottets bana, men helt klart hade inte detta hänt om inte mamman hade flyttat med henne till USA, när hon var liten. Som alltid i sådana här fall finns svaren på frågorna om hennes öde i hennes närmaste omgivningar. Med en mamma, som uppenbarligen övergav henne när hon var elva år.
Både Annika och hennes mamma verkar ha varit kvar i en kvinnoroll, där männen var de som bestämde. Annika tog på sig ett brott, som hennes pojkvän begick redan 1972. Det är detta synsätt som många kvinnor har gentemot omogna män: att de ska ta hand om dem. De går in i en självförstörande mammaroll istället för att se att de ska ta hand om sig själva.
Männen blir något slags mörka jesusfigurer, som har offrats på samhällets altare och kvinnorna ska rädda dem. Och i Annika Östberg Deasys fall blev det hon själv som till sist offrades. Kanske kan hon till slut börja något slags eget liv om ett par år, när hon själv närmar sig en ålderdom, som eventuellt har gett henne en viss mognad.
Det går också att se det i Jungperspektiv och begripa att Annika Östberg Deasys egen inre mansbild inte var vacker. Den får en ung flicka av sin far. Förstörs denna bild dessutom av hennes mor har en kvinna ingenting på manssidan, som stöttar henne inifrån, utan bilden blir svart och blir i värsta fall till en dödsdom.
Annika Östberg Deasy klarade sig från denna dödsdom i det yttre livet genom att erkänna sina brott i USA.
Hoppas hon hinner ut så mamman lever. Det är för sorgligt. Det här med mansbilden är intressant. Min pappa hette också Ingvar och jag är en avbild av honom. Men han var ganska frånvarande. Mamma var stommen. Ändå tror jag att jag fick en otroligt styrka av honom.
SvaraRaderaIntressant med alla karlar på Newsmill som aldrig vill släppa ut Annika. Skrattade åt din kommentar om vad Annika skulle göra i frihet - bli gangsterdrottning. Det är helt ofarligt att släppa ut henne. Hon har sonat sina brott. Basta!
Och min pappa hette också Ingvar Helena! Så lustigt livet är... och min pappa var också frånvarande från mitt åttonde år. Avbild vet jag inte om jag är av min pappa... men jag har samma yrke som han hade, trots att mamma förtalade honom rätt mycket (må de båda vila i frid) och styrka... jo det fick jag nog av honom också och hans sida av släkten.
SvaraRaderaJo att karlarna inte vill släppa ut Annika vad är det för underligheter? Så en kvinna ska straffas värre än en man...så klart hon har sonat sina brott och jag hoppas att hon kan bli omhändertagen en smula av sin mamma eller att de kan ta hand om varandra.
Ann Helena: Jag visste att din pappa hette Ingvar. Det var därför jag skrev så där. Mina föräldrar skiljde sig när jag var nio. Men han var borta ur bilden av och till innan. Han skrev dikter. Han var handelsresande. Man får vara glad att man har rötter och förankring. Det finns ju barn som inte har något. Inte en bild -ingenting. Annika har i alla fall sin mamma. Tur att hon inte hann få några barn.
SvaraRaderaParnassen,
SvaraRaderaAnnika Östberg fick visst barn, en som som hette Sven och som dog i en trafikolycka när han var 15 år. Då bodde han med sin pappa i Lake County i norra Kalifornien; Annika satt i fängelset utanför Los Angeles.
Svens pappa träffade hon när de både levde hippieliv i San Francisco.
Allt detta kan du läsa om i Lena Katarina Swanbergs bok "Sångfågel".
Okej du visste :) Handelsresande och dikter... ja min pappa reste en massa i sitt liv i jobbet och skrev tills han dog... sista artikeln på dödsbädden.
SvaraRaderaJo Annika och hennes mamma håller på med nån slags fulländning av sina liv... och då behövs djupa sorger för att uptäcka också ljuset... hoppas de hinner dit. Eller redan är där...
Tja, om hon hade begått samma brott i Sverige under 2000-talet så hade hon ju fått ungefär lika långt straff. Men hade hon gjort det när hon gjorde det så hade hon nog inte ens dömts för mord.
SvaraRaderaOj, oj, oj...
SvaraRaderaStackars Annika Östberg med hennes synsätt som många kvinnor har gentemot omogna män: att de ska ta hand om dem. De går in i en självförstörande mammaroll istället för att se att de ska ta hand om sig själva.
Männen blir något slags mörka jesusfigurer, som har offrats på samhällets altare och kvinnorna ska rädda dem.
Stackars Annika Östberg...
Oj, oj, oj...
Valens: hurra du fattade poängen! Nästan... det är inte hennes synsätt... om hon hade kunnat se det där så klart (eller använt någon annan modell för att få syn på sig själv) så hade det som hände aldrig hänt.
SvaraRaderaNu blev hon istället ett offer för något, som hon inte kunde se. Något omedvetet. Och detta kämpar vi alla med på olika sätt. Hon hade helt enkelt inga verktyg till det. Så hon passar väldigt bra in i den offerbild som kvinnorörelsen vill trycka på alla kvinnor.
Dock har vi alla en fri vilja, så vi behöver inte falla offer och ta droger eller mörda. I Annikas fall verkar grundbulten ligga i hennes barndom och det är väl så för oss alla.
Eller också kan man göra som Liam Norberg utnämna henne till hjälte... fast jag tror mera att han vill utnämna sig själv till hjälte och tar henne som förevändning. I vilket fall är det en sjuk artikel tycker jag:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/16/darfor-ar-annika-ostberg-ar-en-svensk-hjaltinna
Alltså tyvärr är det jag pratar om väldigt svårt för människor att få syn på i allmänhet annars skulle vi leva på en helt annan planet. Å andra sidan kan man säga att vi kanske allihop har kommit hit för att genomleva våra svårigheter. Vem vet.
Gunilla: Jaså, hon hade en son.
SvaraRaderaAnn Helena: Ja, vem vet. Det finns till och med en tanke att vi väljer våra föräldrar! Tänk, om det är så. Jag stänger inga dörrar.
Parnassen Helena: Ja den tanken har fått mig att förlåta mycket... alltså den att vi väljer våra föräldrar...och därmed hela jäkla släkten ;)
SvaraRadera