Bahareh Andersson har skrivit en utmärkt artikel på Newsmill. Hon placerar rasismen och främlingsfientligheten där den hör hemma. Hos de som invandrar och inte ser bjälken i sitt eget öga för att de är så upptagna med att leta efter grandet, flisan hos det land och hos de invånare som redan bor där.
Både Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic har fått mycket uppmärksamhet för vad de skrev på kulturen i DN. Den ene riktade sig till vår justitieminister Beatrice Ask och ville att de skulle byta skinn och den andre tyckte det var farligt att kalla allt i samhället för rasism.
De båda herrarna har lyckats väl i Sverige fast de kom hit för kort tid sedan. Relativt sett. Jonas är född i Sverige 1978 och har en svensk mor och en tunisisk far. Som min äldste son då. Han har också en utländsk far. Det går ingen nöd på honom heller.
Jasenko har kommit hit från Bosnien 1992. Han föddes 1968 i Sarajevo och är förutom regissör också politiker. Sedan hösten 2010 är han statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag. En strålande karriär.
Det Bahareh Andersson nu gör är att placera främlingsfientlighet och utsatthet hos de där detta hör hemma. Det handlar inte om ras utan om förtryck. Och mest förtryckta enligt henne är de 70 000 ungdomar som inte får välja.
Man borde prioritera Fadime Sahindals namnlösa systrar vilka hon kallade bara för ”invandrartjejer”, vilka växer upp i Sverige under en medeltida hedersetik som förbjuder dem att delta i simundervisning eller gå på bio med eller utan en pojkvän. Jasenko Selimovic har makten att göra slut på denna mångkulturella könsapartheid och jag har överlämnat till honom ett ”manuskript” för det vars rötter går tillbaka till just Fadimes kamp. Detta skedde på tio årsdagen av mordet på Fadime den 21 januari 2012 och ett år senare i år den 21 januari vid samma tillfälle, på Fadime dagen som anordnades av föreningen Varken hora eller kuvad medger Jasenko att ”vi är rädda, vi vågar inte ta itu med kränkningar och förtryck som sker i namn av kulturer och religioner”. Precis som Mona Sahlin sade redan före mordet på Fadime, år 2001(!) Men här finns en skillnad; Jasenkos och de andra makthavarnas medgivna ”rädsla och feghet” kostar andra livet.
Denna feghet som finns från statsmakternas sida är således likadan som den var för ett decennium sedan. Tänk Sverige kan bli utsatt för hat från mullorna. Vi kan alla bli som Lars Vilks. Hotade till livet av en religion och deras förespråkare. Som land klarar vi inte av det. Naturligtvis inte.
Kränkningar ska inte tillåtas utom när de sker i namn av kulturer och religioner. Då ska vi lägga oss platt på marken och be om ursäkt för att vi har en kultur och en historia i vårt land. Och att denna inte genast kan suddas ut och ersättas av religiös diktatur. Och en ny statsreligion.
Här kan ni läsa om vad Bahareh Andersson råkade ut för i sin ungdom i Iran: Hon fick 20 piskrapp av moralpolisen för att hon hade filmen om Robin Hood i sin väska.
Både Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic har fått mycket uppmärksamhet för vad de skrev på kulturen i DN. Den ene riktade sig till vår justitieminister Beatrice Ask och ville att de skulle byta skinn och den andre tyckte det var farligt att kalla allt i samhället för rasism.
De båda herrarna har lyckats väl i Sverige fast de kom hit för kort tid sedan. Relativt sett. Jonas är född i Sverige 1978 och har en svensk mor och en tunisisk far. Som min äldste son då. Han har också en utländsk far. Det går ingen nöd på honom heller.
Jasenko har kommit hit från Bosnien 1992. Han föddes 1968 i Sarajevo och är förutom regissör också politiker. Sedan hösten 2010 är han statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag. En strålande karriär.
Det Bahareh Andersson nu gör är att placera främlingsfientlighet och utsatthet hos de där detta hör hemma. Det handlar inte om ras utan om förtryck. Och mest förtryckta enligt henne är de 70 000 ungdomar som inte får välja.
Man borde prioritera Fadime Sahindals namnlösa systrar vilka hon kallade bara för ”invandrartjejer”, vilka växer upp i Sverige under en medeltida hedersetik som förbjuder dem att delta i simundervisning eller gå på bio med eller utan en pojkvän. Jasenko Selimovic har makten att göra slut på denna mångkulturella könsapartheid och jag har överlämnat till honom ett ”manuskript” för det vars rötter går tillbaka till just Fadimes kamp. Detta skedde på tio årsdagen av mordet på Fadime den 21 januari 2012 och ett år senare i år den 21 januari vid samma tillfälle, på Fadime dagen som anordnades av föreningen Varken hora eller kuvad medger Jasenko att ”vi är rädda, vi vågar inte ta itu med kränkningar och förtryck som sker i namn av kulturer och religioner”. Precis som Mona Sahlin sade redan före mordet på Fadime, år 2001(!) Men här finns en skillnad; Jasenkos och de andra makthavarnas medgivna ”rädsla och feghet” kostar andra livet.
Denna feghet som finns från statsmakternas sida är således likadan som den var för ett decennium sedan. Tänk Sverige kan bli utsatt för hat från mullorna. Vi kan alla bli som Lars Vilks. Hotade till livet av en religion och deras förespråkare. Som land klarar vi inte av det. Naturligtvis inte.
Kränkningar ska inte tillåtas utom när de sker i namn av kulturer och religioner. Då ska vi lägga oss platt på marken och be om ursäkt för att vi har en kultur och en historia i vårt land. Och att denna inte genast kan suddas ut och ersättas av religiös diktatur. Och en ny statsreligion.
Här kan ni läsa om vad Bahareh Andersson råkade ut för i sin ungdom i Iran: Hon fick 20 piskrapp av moralpolisen för att hon hade filmen om Robin Hood i sin väska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar