Nu kommer den härliga årstiden då allt leker och är underbart. Den kommer att vara ända till och med oktober här ute där vi bor.
Jag känner mig mätt på ära och berömmelse i bloggvärlden. Och tänker inte skriva mer. Jag slutar med ett glatt hurra för våren! Och hurra för vår yngste son som tar studenten den 4 juni. Det ska vi fira ordentligt.
Jag kommer självklart att fortsätta skriva. Trettio böcker har jag bestämt mig för att ha gjort klara och fått utgivna innan jag lämnar det här jordelivet. Så det blir till att skriva.
Det har varit så roligt att befinna sig i "hetluften" så ofta, men som sagt nu är det nog. Jag måste koncentrera mig för att få min bok I Ormbärarens tid till att bli något speciellt. Väntar just nu på att få min morbrors sjukjournaler. Så att jag och släkten får veta allt som går om hans sjukdom, som sägs komma från indianer.
Vi ses och hörs! Lev ett gott liv allihop!
fredag 26 mars 2010
Stieg Larsson skulle ha kunnat säga mycket om Bjästa
Författaren Stieg Larsson blev själv vittne till hur en flicka blev våldtagen när han var 15 år. Ingenting hände med gärningsmännen den gången vad jag förstår. Men själv präglades författaren av händelsen och den påverkade honom så djupt att han skapade den våldsamma dominerande, men ändå handikappade figuren Lisbeth Salander i sina romaner.
Stieg Larsson bad flickan om ursäkt efteråt, men borde han inte ha gjort mer?
Stieg Larsson föddes 1954 så detta hände på 60-talet, men uppenbarligen har inte något alls hänt sedan dess. Åtminstone inte i Bjästa, där en pojke kan våldta flickor och få menigheten på sin egen sida. Han är dömd för brotten. Och hovrätten har fastställt domarna.
Det påminner mig själv om, att jag har blivit överfallen två gånger på väg från skolan i Björkhagen när jag var liten. Men jag var väl en liten Lisbeth Salander, för jag skrek och grät mig fri från båda gångerna. Den första gången var det en vuxen pedofil och den andra var det ett pojkgäng.
Naturligtvis sade jag ingenting om detta, för det var något, som inte skulle finnas där. Inte i min värld. Men efteråt kan jag undra vad som hände mer i Björkhagen, som vi aldrig någonsin fick reda på.
Detta var alltså 50-talet och nu visar det sig att vi som samhälle inte har utvecklats ett endaste dugg sedan dess. Eller att det till och med har blivit värre genom att de vuxna inte begriper sitt ansvar.
För mig på 50-talet var detta som hände mig skamligt och bäst att tiga om. Men tack och lov så tiger inte människor numera utan det diskuteras i TV och i tidningar.
Men varför ska tiden tillåtas att stå stilla i samhällen som Bjästa? Vi skulle antagligen aldrig ha fått veta något om det nu heller om inte internet hade funnits och pojkens mamma hade startat en Facebookgrupp. Mammor kan gå över lik för sina barn. Det vet vi.
Men i det här fallet har hon gjort med skada än nytta både för sig själv och pojken, när hon har vänt sitt mammavärnande mot flickan. Dock så fick hennes agerande och att orten ställde sig på pojkens sida också media att reagera till sist.
Stieg Larsson bad flickan om ursäkt efteråt, men borde han inte ha gjort mer?
Stieg Larsson föddes 1954 så detta hände på 60-talet, men uppenbarligen har inte något alls hänt sedan dess. Åtminstone inte i Bjästa, där en pojke kan våldta flickor och få menigheten på sin egen sida. Han är dömd för brotten. Och hovrätten har fastställt domarna.
Det påminner mig själv om, att jag har blivit överfallen två gånger på väg från skolan i Björkhagen när jag var liten. Men jag var väl en liten Lisbeth Salander, för jag skrek och grät mig fri från båda gångerna. Den första gången var det en vuxen pedofil och den andra var det ett pojkgäng.
Naturligtvis sade jag ingenting om detta, för det var något, som inte skulle finnas där. Inte i min värld. Men efteråt kan jag undra vad som hände mer i Björkhagen, som vi aldrig någonsin fick reda på.
Detta var alltså 50-talet och nu visar det sig att vi som samhälle inte har utvecklats ett endaste dugg sedan dess. Eller att det till och med har blivit värre genom att de vuxna inte begriper sitt ansvar.
För mig på 50-talet var detta som hände mig skamligt och bäst att tiga om. Men tack och lov så tiger inte människor numera utan det diskuteras i TV och i tidningar.
Men varför ska tiden tillåtas att stå stilla i samhällen som Bjästa? Vi skulle antagligen aldrig ha fått veta något om det nu heller om inte internet hade funnits och pojkens mamma hade startat en Facebookgrupp. Mammor kan gå över lik för sina barn. Det vet vi.
Men i det här fallet har hon gjort med skada än nytta både för sig själv och pojken, när hon har vänt sitt mammavärnande mot flickan. Dock så fick hennes agerande och att orten ställde sig på pojkens sida också media att reagera till sist.
Hjällbo är i chock och sorg
Hur ska invånarna i det lilla samhället Hjällbo komma över att det var en som de kände, som uppenbarligen slog ihjäl Nancy Tavsan?
Jag har svårt att släppa tankarna på detta eftersom denna förort är så lik Björkhagen (där jag växte upp) för 50 år sedan, men framflyttad till 2000-talet och med hundrafalt fler problem. Och så jobbar min bror där som lärare i skolan i Hjällbo.
Han gjorde det inte när den misstänkte och nu häktade för mordet på Nancy Tavsan Abdulaziz Abdullah Mohamed Hussein kom dit. Det var för tio år sedan när han var tolv år. Han är nederländsk medborgare och vill helst bli kallad vid sitt smeknamn "Mandela" Hussein. Han bad att få bli kallad det i rätten.
Denne Hussein har gått i skolan i Hjällbo. I samma skola, där min bror nu arbetar. Och han har gått på samma gymnasium som Nancy Tavsan. Han var också med på den fest, som Nancy Tavsan lämnade för att gå hem. Uppenbarligen har han följt efter henne och använt en magnumbutelj, för att slå ihjäl henne.
Så drastiskt har det gått till. Det fanns blodspår en bit ifrån platsen där Nancy Tavsan föll och de tillhör antagligen gärningsmannen.
Hur kan det då ha gått så snett med denne man? Själv kan jag inte släppa tankarna på den långa artikel, som stod i GP och som går igenom den kulturkrock, som det innebär för män att komma från Somalia till ett annat land som Sverige.
Somalia är ett land där männen inte jobbar hela tiden, för det behöver de inte i ett så varmt land. De kan tugga kat och sitta och prata med kompisarna i sin klan, när inte boskapen behöver ses efter. Kvinnorna har hand om barnen.
Det är ett samhälle som krockar helt och hållet med det västerländska i Sverige, där vi aldrig har kunnat sitta och snacka särskilt länge, för här tillåter klimatet inte det.
I Sverige så kommer de till ett land där de inte har någon boskap att se efter. Där de inte behöver jobba och där kvinnorna kan vara hemma med barnen ändå. Samhället tar hand om dem. Detta har beskrivits i DN när det gäller Rinkeby.
Fruarna kastar till slut ut männen och skiljer sig. Eller låtsas skilja sig för att få mer i bidrag. Det är ett sätt att leva, som har uppfunnits av vårt samhälle för att hjälpa människor. Välfärd brukar det kallas. Men det kan inte bestå om människor ska leva så under långa perioder. Om de aldrig kommer in i vårt samhälle. Om de inte ens som vuxna efter tio år är är svenska medborgare.
Det är ingen integration. I Björkhagen var många människor också på glid, men på den tiden kunde man börja jobba när man var 15 år om man inte trivdes i skolan. Eller bli ishockeyproffs. Det blev "värstingen" i min klass i sexan. Han som var den ende som magistern örfilade en gång i vredesmod. Jo på den tiden fick man slå barn.
Naturligtvis så passade han "värstingen" inte in i skolan, men det fanns alltid vägar på den tiden att gå. Ingen var tvungen att för evigt bli beroende av samhället runt omkring. Ingen var tvungen att gå ständigt till socialen, så att det till slut blev så att människorna demonstrerade mot detta system - som kvinnorna har gjort i Hjällbo.
I Björkhagen fanns inte ens ett socialkontor. Där fanns inte heller läkare eller någon stor affär förrän i slutet av 50-talet. Vi flyttade dit 1948. Det var naturligt för de vuxna att åka 79:ans buss till stan för att jobba. Men i Hjällbo är hus och människor utslängda i naturen och ska leva där i myndigheternas system.
Det är något som har gått alldeles snett i dessa förorter. Både i Göteborg och Stockholm. "Mandela" Hussein är bara ett av de mest tragiska och hemskaste exemplen på detta.
Jag har svårt att släppa tankarna på detta eftersom denna förort är så lik Björkhagen (där jag växte upp) för 50 år sedan, men framflyttad till 2000-talet och med hundrafalt fler problem. Och så jobbar min bror där som lärare i skolan i Hjällbo.
Han gjorde det inte när den misstänkte och nu häktade för mordet på Nancy Tavsan Abdulaziz Abdullah Mohamed Hussein kom dit. Det var för tio år sedan när han var tolv år. Han är nederländsk medborgare och vill helst bli kallad vid sitt smeknamn "Mandela" Hussein. Han bad att få bli kallad det i rätten.
Denne Hussein har gått i skolan i Hjällbo. I samma skola, där min bror nu arbetar. Och han har gått på samma gymnasium som Nancy Tavsan. Han var också med på den fest, som Nancy Tavsan lämnade för att gå hem. Uppenbarligen har han följt efter henne och använt en magnumbutelj, för att slå ihjäl henne.
Så drastiskt har det gått till. Det fanns blodspår en bit ifrån platsen där Nancy Tavsan föll och de tillhör antagligen gärningsmannen.
Hur kan det då ha gått så snett med denne man? Själv kan jag inte släppa tankarna på den långa artikel, som stod i GP och som går igenom den kulturkrock, som det innebär för män att komma från Somalia till ett annat land som Sverige.
Somalia är ett land där männen inte jobbar hela tiden, för det behöver de inte i ett så varmt land. De kan tugga kat och sitta och prata med kompisarna i sin klan, när inte boskapen behöver ses efter. Kvinnorna har hand om barnen.
Det är ett samhälle som krockar helt och hållet med det västerländska i Sverige, där vi aldrig har kunnat sitta och snacka särskilt länge, för här tillåter klimatet inte det.
I Sverige så kommer de till ett land där de inte har någon boskap att se efter. Där de inte behöver jobba och där kvinnorna kan vara hemma med barnen ändå. Samhället tar hand om dem. Detta har beskrivits i DN när det gäller Rinkeby.
Fruarna kastar till slut ut männen och skiljer sig. Eller låtsas skilja sig för att få mer i bidrag. Det är ett sätt att leva, som har uppfunnits av vårt samhälle för att hjälpa människor. Välfärd brukar det kallas. Men det kan inte bestå om människor ska leva så under långa perioder. Om de aldrig kommer in i vårt samhälle. Om de inte ens som vuxna efter tio år är är svenska medborgare.
Det är ingen integration. I Björkhagen var många människor också på glid, men på den tiden kunde man börja jobba när man var 15 år om man inte trivdes i skolan. Eller bli ishockeyproffs. Det blev "värstingen" i min klass i sexan. Han som var den ende som magistern örfilade en gång i vredesmod. Jo på den tiden fick man slå barn.
Naturligtvis så passade han "värstingen" inte in i skolan, men det fanns alltid vägar på den tiden att gå. Ingen var tvungen att för evigt bli beroende av samhället runt omkring. Ingen var tvungen att gå ständigt till socialen, så att det till slut blev så att människorna demonstrerade mot detta system - som kvinnorna har gjort i Hjällbo.
I Björkhagen fanns inte ens ett socialkontor. Där fanns inte heller läkare eller någon stor affär förrän i slutet av 50-talet. Vi flyttade dit 1948. Det var naturligt för de vuxna att åka 79:ans buss till stan för att jobba. Men i Hjällbo är hus och människor utslängda i naturen och ska leva där i myndigheternas system.
Det är något som har gått alldeles snett i dessa förorter. Både i Göteborg och Stockholm. "Mandela" Hussein är bara ett av de mest tragiska och hemskaste exemplen på detta.
torsdag 25 mars 2010
Var Marilyn Monroe galen?
Nä det var hon naturligtvis inte. Det säger jag som har skrivit en tjock bok om henne. Marilyn Monroe Min Berättelse. Den berättar om hennes liv från vaggan till graven.
Jag säger själv i förordet att jag har skrivit om henne för att hon var lik min mamma, som föddes 1924 två år före Marilyn Monroe. Men vi kvinnor är alla lika henne och det är därför vi känner igen oss i henne. Vi förstår hennes svaghet och hennes styrkor.
Jag pratade med en kusin, som hade varit i Hollywood och hon sade att om Marilyn hade levat så hade hon sökt upp henne. För hon kände sig så besläktad med stjärnan.
Denna kusin är av den vackra sort, som finns i vår släkt. Min mamma var också mycket vacker (mycket vackrare än jag någonsin har varit).
Det finns en tillbakalutad skönhet hos en del kvinnor i vår släkt. Av den sort som Marilyn också hade. Den där sortens skönhet som får män att trilla pladask och kvinnor att tänka att den där kvinnan kan jag inte slå. Inte i skönhet.
Skillnaden mellan Marilyn och min kusin är att min kusin har det där naturligt. Denna kvinnliga skönhet, som också innebär en auktoritet. Medan Marilyn alltid fick jobba hårt för att uppnå just filmstjärnan "Marilyn Monroe".
Hon tog på sig rollen som en mask. Hon gick in i den där kvinnan, som hon själv hade skapat. Marilyn Monroe kunde göra om sig till henne. Och hon var tvungen att försöka få ihop sina olika bitar livet igenom.
Marilyn Monroe var beroende av piller, sprit och psykiatrer. Denna kombination tog livet av henne. Tillsammans med den bransch där hon befann sig. Den förljugna. Den hårda konkurrensens värld.
Om ni läser min bok får ni veta hur hon levde och dog.
Jag säger själv i förordet att jag har skrivit om henne för att hon var lik min mamma, som föddes 1924 två år före Marilyn Monroe. Men vi kvinnor är alla lika henne och det är därför vi känner igen oss i henne. Vi förstår hennes svaghet och hennes styrkor.
Jag pratade med en kusin, som hade varit i Hollywood och hon sade att om Marilyn hade levat så hade hon sökt upp henne. För hon kände sig så besläktad med stjärnan.
Denna kusin är av den vackra sort, som finns i vår släkt. Min mamma var också mycket vacker (mycket vackrare än jag någonsin har varit).
Det finns en tillbakalutad skönhet hos en del kvinnor i vår släkt. Av den sort som Marilyn också hade. Den där sortens skönhet som får män att trilla pladask och kvinnor att tänka att den där kvinnan kan jag inte slå. Inte i skönhet.
Skillnaden mellan Marilyn och min kusin är att min kusin har det där naturligt. Denna kvinnliga skönhet, som också innebär en auktoritet. Medan Marilyn alltid fick jobba hårt för att uppnå just filmstjärnan "Marilyn Monroe".
Hon tog på sig rollen som en mask. Hon gick in i den där kvinnan, som hon själv hade skapat. Marilyn Monroe kunde göra om sig till henne. Och hon var tvungen att försöka få ihop sina olika bitar livet igenom.
Marilyn Monroe var beroende av piller, sprit och psykiatrer. Denna kombination tog livet av henne. Tillsammans med den bransch där hon befann sig. Den förljugna. Den hårda konkurrensens värld.
Om ni läser min bok får ni veta hur hon levde och dog.
Earth Hour på lördag
På lördag mellan 20.30 och 21.30 är det Earth Hour över hela världen och då ska alla släcka ned. Jag tycker det är ett i-landsjippo att göra så.
Och då räknar jag mig inte ens in i i-landsvärlden. Där vi bor är det mörkt och kallt större delen av året. När vi fick femton timmars strömavbrott häromveckan så var det överleva som gällde.
Det var vedeldning från morgon till kväll, snö i hinkar som smälte inomhus och blev till vatten till toan och till lite disk. Köpevatten fick ersätta dricksvattnet. Och alla ljusen fram, värmeljus, vanliga stearinljus och så två fotogenlampor. Men vi är vana. Det brukar bli strömavbrott ibland.
Vattenfall har fortfarande inte fixat kabeln, som det var fel på. De blev tvungna att sätta in ett reservkraftverk, som går på diesel. Det står några hundra meter bort och brummar fortfarande. Och de gräver och gräver för att få dit en ny kabel.
Men när vi fick räkningen i går på elen så undrade jag varför det var så billigt. Sedan förstod jag. Vi hade fått drygt tusen kronor i avdrag för att strömmen var borta den där dagen och natten. Rätt bra betalt arbete för mig trots allt då.
Men släcka ned under en timme på lördag? Nä det kan ni som bor i stan göra. Och tända lite mysljus. Själv är jag så trött på att elda och på ljus i alla former så jag avstår nog. Elektriska lampor är väldigt trevligt tycker jag. Modernt på något vis.
Och då räknar jag mig inte ens in i i-landsvärlden. Där vi bor är det mörkt och kallt större delen av året. När vi fick femton timmars strömavbrott häromveckan så var det överleva som gällde.
Det var vedeldning från morgon till kväll, snö i hinkar som smälte inomhus och blev till vatten till toan och till lite disk. Köpevatten fick ersätta dricksvattnet. Och alla ljusen fram, värmeljus, vanliga stearinljus och så två fotogenlampor. Men vi är vana. Det brukar bli strömavbrott ibland.
Vattenfall har fortfarande inte fixat kabeln, som det var fel på. De blev tvungna att sätta in ett reservkraftverk, som går på diesel. Det står några hundra meter bort och brummar fortfarande. Och de gräver och gräver för att få dit en ny kabel.
Men när vi fick räkningen i går på elen så undrade jag varför det var så billigt. Sedan förstod jag. Vi hade fått drygt tusen kronor i avdrag för att strömmen var borta den där dagen och natten. Rätt bra betalt arbete för mig trots allt då.
Men släcka ned under en timme på lördag? Nä det kan ni som bor i stan göra. Och tända lite mysljus. Själv är jag så trött på att elda och på ljus i alla former så jag avstår nog. Elektriska lampor är väldigt trevligt tycker jag. Modernt på något vis.
22-åring häktad för mordet på Nancy Tavsan
Det är den här mannen, som tidigare har våldsbrott i sin karriär.
Han har trappat upp våldet och genomförde nu uppenbarligen ett mord. SKL:s analyser kopplar honom till brottet.
I Hjällbo har beskedet om detta medfört både lättnad och besvikelse.
Den häktade var med på festen där också Nancy var den kvällen och de som känner honom är besvikna.
Mannen är med i Facebookgruppen ”Im a Muslim & Im Proud!”.
Här har jag tidigare skrivit om Nancy Tavsan.
Invånarna i Hjällbo kommer från omkring 90 olika länder. Arabiska är det vanligaste språket. Omkring hälften av invånarna lever på socialbidrag.
Inkomsten ligger på hälften av den som en medelinvånare i Göteborg har. Nittio procent har utländsk bakgrund. Kvinnor har varit mycket utsatta för brott i området.
Om man ville konstruera en miljö, där det begås många brott, skulle man inte kunna göra det bättre än i Hjällbo. Där finns så stora inbyggda motsättningar, att det är förvånande att det inte inträffar fler brott.
Det är bla massiva hjälpinsatser från olika håll, som håller området över ytan.
Jag och min bror är uppvuxna i Björkhagen, Stockholm, som då var en liknande förort. Fast med invånare mest från olika delar i Sverige. Min bror är nu lärare i Hjällboskolan.
12.30: 22-åringen är nu häktad på sannolika skäl, den starkare graden av misstanke. Han ska stanna kvar i häktet eftersom tingsrätten anser att det finns risk för fortsatt brottslighet.
Han har trappat upp våldet och genomförde nu uppenbarligen ett mord. SKL:s analyser kopplar honom till brottet.
I Hjällbo har beskedet om detta medfört både lättnad och besvikelse.
Den häktade var med på festen där också Nancy var den kvällen och de som känner honom är besvikna.
Mannen är med i Facebookgruppen ”Im a Muslim & Im Proud!”.
Här har jag tidigare skrivit om Nancy Tavsan.
Invånarna i Hjällbo kommer från omkring 90 olika länder. Arabiska är det vanligaste språket. Omkring hälften av invånarna lever på socialbidrag.
Inkomsten ligger på hälften av den som en medelinvånare i Göteborg har. Nittio procent har utländsk bakgrund. Kvinnor har varit mycket utsatta för brott i området.
Om man ville konstruera en miljö, där det begås många brott, skulle man inte kunna göra det bättre än i Hjällbo. Där finns så stora inbyggda motsättningar, att det är förvånande att det inte inträffar fler brott.
Det är bla massiva hjälpinsatser från olika håll, som håller området över ytan.
Jag och min bror är uppvuxna i Björkhagen, Stockholm, som då var en liknande förort. Fast med invånare mest från olika delar i Sverige. Min bror är nu lärare i Hjällboskolan.
12.30: 22-åringen är nu häktad på sannolika skäl, den starkare graden av misstanke. Han ska stanna kvar i häktet eftersom tingsrätten anser att det finns risk för fortsatt brottslighet.
Om att ligga i respirator
"Bobby Kennedy levde fortfarande med hjälp av en respirator ända till den tidiga morgonen nästa dag. Jacqueline Kennedy var den som tog beslutet att stänga av maskinerna. Läkarna vågade inte ta beslutet, men han var hjärndöd. Det var bara kroppen, som hölls vid liv av maskiner. Hjärtat slog, men Bobby Kennedy var redan borta. Hans fru Ethel Kennedy låg på sängen bredvid honom och stönade och Teddy Kennedy låg på knä vid fotänden av sängen och bad när Jacqueline kom. De väntade på ett mirakel.
- Jag tog lugnande innan jag gick in i rummet. Det var först när jag kom in och sade åt läkarna att stänga av respiratorn, som de gjorde det och sedan upprepade sig allt. Bobbys kropp forslades tillbaka till New York med flyg och ännu en begravning förestod familjen. Jag hjälpte Ethel att ordna de praktiska detaljerna.
Efter jordfästningen av Robert Kennedy forslades kroppen till Arlingtonkyrkogården i Washington per tåg och där fick han en grav ganska nära sin storebror Jack Kennedy. Robert F Kennedy begravdes den 8 juni.
För Robert Kennedy, liksom för John F Kennedy, hade mod varit den största dygden en man kunde ha. Han hade varit modig. Innan Jack Kennedy dog hade människor uppfattat Bobby Kennedy som en hänsynslös sanningssägare, någon som kunde gå över lik, kall och kalkylerande. Men efter Jacks död så förändrades han. Han visade att han kunde vara deltagande, ömsint, romantisk och kärleksfull. Han sade sanningen, som han såg den och det gjorde att människor ibland uppfattade honom som hänsynslös, därför att de inte såg sanningen på samma sätt. De betraktade inte världen med de ögon, som han hade. Han hade satsat allt på sin politiska karriär och någon från ett annat land hade fått för sig att skjuta honom, som hämnd för något han inte var ansvarig för.
Det var en palestinier, som sköt Robert Kennedy och motivet var, sade han senare, att han ville hämnas vad som hade hänt i sexdagarskriget mot Israel, då Israel effektivt hade krossat allt motstånd från arabernas sida. Det hade varit arabstaterna Egypten, Jordanien och Syrien, som hade dragit ihop trupper för att anfalla Israel. Men Israel överraskade dem istället och förekom dem och anföll dem den 5 juni 1967 och intog Gazaremsan och Västbanken. Bara några dagar senare, den 10 juni var kriget över och Israel stod som segrare. Jacqueline Kennedy tyckte att det verkade totalt meningslöst:
- För detta skulle han döda Robert Kennedy på årsdagen av inledningen till detta krig. Det lät inte förnuftigt, inte som ett verkligt motiv, men människor kunde få för sig vad som helst. Inte skulle det hjälpa vare sig palestinierna eller någon annan att han sköt Bobby Kennedy.
Jacqueline Kennedy tog lugnande medel hela den tiden i samband med Robert Kennedys död. Det var det sista slaget mot hennes familj hon skulle tillåta Amerika. Om Robert Kennedy hade blivit president hade det varit en revansch också för henne personligen. Då hade inte Nixon blivit vald sedan och USA hade kanske sluppit hela denna förnedring, som han utsatte nationen för genom Watergateaffären. Men för Jacqueline så var allt nu över.
- Nu var det slut för min del. Ifall Bobby hade blivit presidentkandidat och vald president hade det varit möjligt för mig att fortsätta min väg tillsammans med Kennedysläkten, men nu hade allt varit förgäves. Ingenting av allt detta var möjligt längre. Teddy Kennedy hade inte samma resning, som sina bröder. Han var minst, lillebror och skulle aldrig på egen hand kunna vinna presidentposten. Det fanns ingenting mer att hoppas på. Det var slut."
Ur min kommande bok Jacqueline
- Jag tog lugnande innan jag gick in i rummet. Det var först när jag kom in och sade åt läkarna att stänga av respiratorn, som de gjorde det och sedan upprepade sig allt. Bobbys kropp forslades tillbaka till New York med flyg och ännu en begravning förestod familjen. Jag hjälpte Ethel att ordna de praktiska detaljerna.
Efter jordfästningen av Robert Kennedy forslades kroppen till Arlingtonkyrkogården i Washington per tåg och där fick han en grav ganska nära sin storebror Jack Kennedy. Robert F Kennedy begravdes den 8 juni.
För Robert Kennedy, liksom för John F Kennedy, hade mod varit den största dygden en man kunde ha. Han hade varit modig. Innan Jack Kennedy dog hade människor uppfattat Bobby Kennedy som en hänsynslös sanningssägare, någon som kunde gå över lik, kall och kalkylerande. Men efter Jacks död så förändrades han. Han visade att han kunde vara deltagande, ömsint, romantisk och kärleksfull. Han sade sanningen, som han såg den och det gjorde att människor ibland uppfattade honom som hänsynslös, därför att de inte såg sanningen på samma sätt. De betraktade inte världen med de ögon, som han hade. Han hade satsat allt på sin politiska karriär och någon från ett annat land hade fått för sig att skjuta honom, som hämnd för något han inte var ansvarig för.
Det var en palestinier, som sköt Robert Kennedy och motivet var, sade han senare, att han ville hämnas vad som hade hänt i sexdagarskriget mot Israel, då Israel effektivt hade krossat allt motstånd från arabernas sida. Det hade varit arabstaterna Egypten, Jordanien och Syrien, som hade dragit ihop trupper för att anfalla Israel. Men Israel överraskade dem istället och förekom dem och anföll dem den 5 juni 1967 och intog Gazaremsan och Västbanken. Bara några dagar senare, den 10 juni var kriget över och Israel stod som segrare. Jacqueline Kennedy tyckte att det verkade totalt meningslöst:
- För detta skulle han döda Robert Kennedy på årsdagen av inledningen till detta krig. Det lät inte förnuftigt, inte som ett verkligt motiv, men människor kunde få för sig vad som helst. Inte skulle det hjälpa vare sig palestinierna eller någon annan att han sköt Bobby Kennedy.
Jacqueline Kennedy tog lugnande medel hela den tiden i samband med Robert Kennedys död. Det var det sista slaget mot hennes familj hon skulle tillåta Amerika. Om Robert Kennedy hade blivit president hade det varit en revansch också för henne personligen. Då hade inte Nixon blivit vald sedan och USA hade kanske sluppit hela denna förnedring, som han utsatte nationen för genom Watergateaffären. Men för Jacqueline så var allt nu över.
- Nu var det slut för min del. Ifall Bobby hade blivit presidentkandidat och vald president hade det varit möjligt för mig att fortsätta min väg tillsammans med Kennedysläkten, men nu hade allt varit förgäves. Ingenting av allt detta var möjligt längre. Teddy Kennedy hade inte samma resning, som sina bröder. Han var minst, lillebror och skulle aldrig på egen hand kunna vinna presidentposten. Det fanns ingenting mer att hoppas på. Det var slut."
Ur min kommande bok Jacqueline
onsdag 24 mars 2010
En dröm om kulturmänniskorna på DN
Jag drömde om mina gamla arbetskamrater på DN i natt. Jag jobbade ihop med kulturmänniskorna. Och det sista som hände var att min väska försvann, där jag hade allt viktigt.
Det är lite lustigt att jag fortfarande drömmer om dessa människor, som jag inte har sett på åratal. Men de är väl delar av mig själv. På mitt praktikjobb på radion, som ingick i utbildningen till journalist, så försvann min väska. På riktigt. Någon tog den helt enkelt.
Jag var så dum att jag trodde att det gick att ställa den på ett skrivbord, för det hade ju gått tidigare i mitt liv, på alla de arbetsplatser där jag hade varit. Och jag hade varit på massor runt om i Stockholm. Men på Sveriges Radio gick det inte, där stal någon den. Och jag hade varken pengar eller identitetshandlingar längre.
Ett symboliskt uttryck, för att jag hade blivit av med min identitet. Eller hur man nu ska tolka det. Eller att jag skulle bli fattig kanske i anden om jag jobbade där. För människorna där var inte särskilt mänskliga, utan delar av sitt jobb skulle man kunna säga. En del är det fortfarande.
Det är en svår och gränsöverskridande bransch, journalistbranschen. Eller borde vara det. Men det är lätt att slukas av jobbet istället för att själv kunna styra det. För det finns så mycket som måste bevakas, som någon har uttryckt det.
Den faran lurar på oss alla i våra liv. Att tappa bort oss själva. Och förbli ofärdiga människor bakom masker. Styrda utifrån av det som ser ut att vara fullkomligt nödvändigt att göra. Det krävs mod att bli något verkligt, något utformat och mänskligt. Det krävs sårbarhet och att visa den.
Och det är bland annat det jag gör i min första bok Ett Sekel av Tystnad. Jag visste förstås inte vad som skulle hända när jag började skriva den, för det är en dagbok. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva för något mörkt och stort tornade upp sig.
Innan jag slutade på DN gick jag i terapi, som tidningen betalade, för att få syn på vad jag skulle göra. Och en bild minns jag. Det var att föreställa sig vad för slags fisk jag fick upp när jag stod och fiskade vid en brygga. Jag fick upp en jättestor haj och skrämde terapeuten med det.
Hon sade: Men du kunde väl ha fått upp en liten guldfisk eller nåt istället.
Men så fungerar inte livet. Och jag har dragit upp hajen.
Det är lite lustigt att jag fortfarande drömmer om dessa människor, som jag inte har sett på åratal. Men de är väl delar av mig själv. På mitt praktikjobb på radion, som ingick i utbildningen till journalist, så försvann min väska. På riktigt. Någon tog den helt enkelt.
Jag var så dum att jag trodde att det gick att ställa den på ett skrivbord, för det hade ju gått tidigare i mitt liv, på alla de arbetsplatser där jag hade varit. Och jag hade varit på massor runt om i Stockholm. Men på Sveriges Radio gick det inte, där stal någon den. Och jag hade varken pengar eller identitetshandlingar längre.
Ett symboliskt uttryck, för att jag hade blivit av med min identitet. Eller hur man nu ska tolka det. Eller att jag skulle bli fattig kanske i anden om jag jobbade där. För människorna där var inte särskilt mänskliga, utan delar av sitt jobb skulle man kunna säga. En del är det fortfarande.
Det är en svår och gränsöverskridande bransch, journalistbranschen. Eller borde vara det. Men det är lätt att slukas av jobbet istället för att själv kunna styra det. För det finns så mycket som måste bevakas, som någon har uttryckt det.
Den faran lurar på oss alla i våra liv. Att tappa bort oss själva. Och förbli ofärdiga människor bakom masker. Styrda utifrån av det som ser ut att vara fullkomligt nödvändigt att göra. Det krävs mod att bli något verkligt, något utformat och mänskligt. Det krävs sårbarhet och att visa den.
Och det är bland annat det jag gör i min första bok Ett Sekel av Tystnad. Jag visste förstås inte vad som skulle hända när jag började skriva den, för det är en dagbok. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva för något mörkt och stort tornade upp sig.
Innan jag slutade på DN gick jag i terapi, som tidningen betalade, för att få syn på vad jag skulle göra. Och en bild minns jag. Det var att föreställa sig vad för slags fisk jag fick upp när jag stod och fiskade vid en brygga. Jag fick upp en jättestor haj och skrämde terapeuten med det.
Hon sade: Men du kunde väl ha fått upp en liten guldfisk eller nåt istället.
Men så fungerar inte livet. Och jag har dragit upp hajen.
Lars-Olov Hammergård tog sitt liv
Han gjorde det som han hade sagt han skulle göra. Kanske har han därmed bidragit till att göra det bättre för andra i hans egen situation. Jag hoppas det.
För att ingen ska missuppfatta detta så menar jag att uppmärksamheten, att vi talar om detta är bra i sig.
Det som hans före detta arbetskamrat skrev till mig blev verklighet. En granne meddelade mig att han blev utburen ur sitt hus "i en kista till en silvrig minibuss".
Jag hoppas verkligen att hans familj hade försonat sig med tanken. För jag vet hur svårt det är med döden när den kommer oväntat.
Jag har också en före detta arbetskamrat, som tog livet av sig. Det tog hårt. Det gör det när människor inte tycker att de ska fullfölja sina liv.
Själv tycker jag fortfarande att självmord är förkastligt, men jag kan förstå att lidande gör att man inte vill leva längre.
Dock tror jag absolut inte att man får något straff i himlen för det. Tvärtom om det finns en himmel så får man hjälp där.
För att ingen ska missuppfatta detta så menar jag att uppmärksamheten, att vi talar om detta är bra i sig.
Det som hans före detta arbetskamrat skrev till mig blev verklighet. En granne meddelade mig att han blev utburen ur sitt hus "i en kista till en silvrig minibuss".
Jag hoppas verkligen att hans familj hade försonat sig med tanken. För jag vet hur svårt det är med döden när den kommer oväntat.
Jag har också en före detta arbetskamrat, som tog livet av sig. Det tog hårt. Det gör det när människor inte tycker att de ska fullfölja sina liv.
Själv tycker jag fortfarande att självmord är förkastligt, men jag kan förstå att lidande gör att man inte vill leva längre.
Dock tror jag absolut inte att man får något straff i himlen för det. Tvärtom om det finns en himmel så får man hjälp där.
tisdag 23 mars 2010
Maud Nycanders dokumentär Sluten avdelning
Jag såg denna SVT-dokumentär i söndags och den var nästan lite väl elementär, tycker jag, som själv har varit intagen på en sluten avdelning.
Men kanske befinner vi oss där, att vi måste visa att detta är människor, som är intagna och inte monster. Att de inte är farliga oftast för personalen utan mest för sig själva. Att de har gripits av något utanför centrum, som inte sades i programmet, men som Joseph Campbell sade om människor som är envisa och som vill realisera ett visst program.
Ifall de inte lyssnar på sitt hjärta så riskerar de ett schizofrent sammanbrott, säger han i Myternas makt. Om en människa underordnar sig ett program för livet så är inte kroppen alls intresserad av något sådant, säger han. Och världen är full av sådana människor, som har slutat lyssna på sig själva eller som enbart har lyssnat på vad omgivningen har sagt åt dem att göra.
Nu har jag ingen aning om ifall de bipolära (mano-depressiva) människor vi fick möta i programmet var sådana. Vi fick veta för lite helt enkelt. Jag har haft en väninna som var sådan också. Hon åkte in och ut på psyket och henne vet jag mer om. Hennes situation var sådan att de ville adoptera bort hennes barn, så att hon kunde få utveckla det hon var. Hon gick på litium, precis som patienterna gjorde i programmet.
Hon är fortfarande inne i sin värld, men är friskförklarad sedan länge. Jag uppfattar henne som en rädd människa. Hon hade stora möjligheter att bli mycket mer än det hon är, men hon vill inte. Hon vill leva med sina minnen och sina inre "spöken". Och det måste man väl acceptera? Att det är så här hon vill vara.
Jag ser henne som infångad i ett visst inre landskap och för att må bra behöver hon befinna sig där. Hon är överens med sig själv om det. Hemma hos mig har jag hennes klippböcker med foton och uttryck, meningar och symboliska bilder. Jag har fått detta av henne och jag ser det som en rik gåva.
Det hon framställer är det som vi alla kan möta inom oss själva när vi står inför ett genombrott. Hon tror att hon har gjort uppror mot Gud ungefär och måste straffas för det. "För gör man det har man gjort uppror mot de högsta förnuftslagarna, vilket i alla kulturer och religioner har betraktats som det värsta utslaget av mänsklig hybris. Ett flagrant kränkande av respekten för Gudsmakten - den ytttersta Överheten."
Hon trodde att hon skulle straffas med blindhet och stängas in i mörker. Men det slapp hon. Men hon är så mjuk och passiv och samtidigt så hård och krävande. För hennes "jagkärna" hade förskjutits och vidgats. Så hon kunde se och veta allt. Dock hade hon barmhärtigt nog försetts med en blind punkt så att hon mentalt, andligt och också fysiskt slapp se allt hela tiden, samtidigt. För totalvetande är outhärdligt, som hon skriver.
Hon lever nu i ett sciencefictionlikt 2000-tal med sin katt och det var två år sedan jag senast hörde ifrån henne. Som jag ser henne så är hon kluven mellan ont och gott. Precis som vår värld. Hon älskar siameser och jag hoppas att hon har en hemma.
"Vi balanserar på en knivsegg i vårt dagliga väljande, i samverkan med allsmaktens antingen goda eller onda aspekter. Inom islam kallas visst det där livslånga manövrerandet Domens bro - på vilket vårt inres stora jihad sufistiskt kan utspela sig."
Att befinna sig där orkar ingen människa med ständigt. Det som behövs är att gå över till balans och att avsvära sig ansvaret för allt som händer här i världen.
Men kanske befinner vi oss där, att vi måste visa att detta är människor, som är intagna och inte monster. Att de inte är farliga oftast för personalen utan mest för sig själva. Att de har gripits av något utanför centrum, som inte sades i programmet, men som Joseph Campbell sade om människor som är envisa och som vill realisera ett visst program.
Ifall de inte lyssnar på sitt hjärta så riskerar de ett schizofrent sammanbrott, säger han i Myternas makt. Om en människa underordnar sig ett program för livet så är inte kroppen alls intresserad av något sådant, säger han. Och världen är full av sådana människor, som har slutat lyssna på sig själva eller som enbart har lyssnat på vad omgivningen har sagt åt dem att göra.
Nu har jag ingen aning om ifall de bipolära (mano-depressiva) människor vi fick möta i programmet var sådana. Vi fick veta för lite helt enkelt. Jag har haft en väninna som var sådan också. Hon åkte in och ut på psyket och henne vet jag mer om. Hennes situation var sådan att de ville adoptera bort hennes barn, så att hon kunde få utveckla det hon var. Hon gick på litium, precis som patienterna gjorde i programmet.
Hon är fortfarande inne i sin värld, men är friskförklarad sedan länge. Jag uppfattar henne som en rädd människa. Hon hade stora möjligheter att bli mycket mer än det hon är, men hon vill inte. Hon vill leva med sina minnen och sina inre "spöken". Och det måste man väl acceptera? Att det är så här hon vill vara.
Jag ser henne som infångad i ett visst inre landskap och för att må bra behöver hon befinna sig där. Hon är överens med sig själv om det. Hemma hos mig har jag hennes klippböcker med foton och uttryck, meningar och symboliska bilder. Jag har fått detta av henne och jag ser det som en rik gåva.
Det hon framställer är det som vi alla kan möta inom oss själva när vi står inför ett genombrott. Hon tror att hon har gjort uppror mot Gud ungefär och måste straffas för det. "För gör man det har man gjort uppror mot de högsta förnuftslagarna, vilket i alla kulturer och religioner har betraktats som det värsta utslaget av mänsklig hybris. Ett flagrant kränkande av respekten för Gudsmakten - den ytttersta Överheten."
Hon trodde att hon skulle straffas med blindhet och stängas in i mörker. Men det slapp hon. Men hon är så mjuk och passiv och samtidigt så hård och krävande. För hennes "jagkärna" hade förskjutits och vidgats. Så hon kunde se och veta allt. Dock hade hon barmhärtigt nog försetts med en blind punkt så att hon mentalt, andligt och också fysiskt slapp se allt hela tiden, samtidigt. För totalvetande är outhärdligt, som hon skriver.
Hon lever nu i ett sciencefictionlikt 2000-tal med sin katt och det var två år sedan jag senast hörde ifrån henne. Som jag ser henne så är hon kluven mellan ont och gott. Precis som vår värld. Hon älskar siameser och jag hoppas att hon har en hemma.
"Vi balanserar på en knivsegg i vårt dagliga väljande, i samverkan med allsmaktens antingen goda eller onda aspekter. Inom islam kallas visst det där livslånga manövrerandet Domens bro - på vilket vårt inres stora jihad sufistiskt kan utspela sig."
Att befinna sig där orkar ingen människa med ständigt. Det som behövs är att gå över till balans och att avsvära sig ansvaret för allt som händer här i världen.
Vad har Micke Leijnegard i lön?
Det kan jag undra eftersom han är så grundligt missnöjd med den. Sade han i går i Expressen.
Han har världens enklaste jobb: att sitta och småprata på förmiddagarna hit och dit i direktsändning i Sveriges Televison i något som verkar vara upplagt för pensionärer. Tråkigt är det alltid de gånger jag har orkat lyssna.
Vad kan då denne 45-åring ha i lön? Han borde ha någonstans mellan 35 000 till 45 000 kan jag tänka. Det är väl inte så dåligt eftersom vi alla betalar hans lön.
Men kanske att han behöver försörja sin gamla mamma och pappa? Så kan det vara för hans pappa var Maranatapredikant utan lön när han var liten. De skulle leva bara på kollekten de fick in. Gud skulle försörja dem.
Kanske är det därför han tycker att han inte har så bra lön nu. Jag känner igen det där suget efter att få ha det lika gott som andra. Att inte behöva vara fattig. Det behöver överkompenseras åtminstone en del under livet för att man ska bli nöjd.
Och Micke Leijnegard tycker väl att det känns som en dålig lön i jämförelse med VD Eva Hamilton, som har ett par miljoner i årslön. Märkligt det där att en del är så mycket värda.
Han har världens enklaste jobb: att sitta och småprata på förmiddagarna hit och dit i direktsändning i Sveriges Televison i något som verkar vara upplagt för pensionärer. Tråkigt är det alltid de gånger jag har orkat lyssna.
Vad kan då denne 45-åring ha i lön? Han borde ha någonstans mellan 35 000 till 45 000 kan jag tänka. Det är väl inte så dåligt eftersom vi alla betalar hans lön.
Men kanske att han behöver försörja sin gamla mamma och pappa? Så kan det vara för hans pappa var Maranatapredikant utan lön när han var liten. De skulle leva bara på kollekten de fick in. Gud skulle försörja dem.
Kanske är det därför han tycker att han inte har så bra lön nu. Jag känner igen det där suget efter att få ha det lika gott som andra. Att inte behöva vara fattig. Det behöver överkompenseras åtminstone en del under livet för att man ska bli nöjd.
Och Micke Leijnegard tycker väl att det känns som en dålig lön i jämförelse med VD Eva Hamilton, som har ett par miljoner i årslön. Märkligt det där att en del är så mycket värda.
Lars-Olov Hammergård i Söderhamn vill dö
Ännu en ansökan om att få dö har kommit in till Socialstyrelsen. Det är ingen ingen kämpaglöd i människorna nuförtiden. Eller ska man se det tvärtom? Som att det är en riktig karl, som vill ta livet av sig själv?
Han tänker göra det vare sig han får hjälp eller inte inom de närmaste dagarna säger han. Varför då inte gå bort i stillhet? Varför göra det till en principfråga?
Lars-Olov Hammergård har ALS. Det är samma sjukdom som journalisten och nyhetsuppläsaren Ulla-Carin Lindquist hade. Hon skrev en bok om denna sjukdom.
Hon levde tills hon dog och gav sig ut på den sista färden liggande på durken, så skrev hon. Hon älskade att segla.
Är detta två sätt att leva och dö? Det ena manligt och det andra kvinnligt?
Självmord tycker jag är förkastligt. Och att leva tills man dör är det enda riktiga tycker jag. Passiv dödshjälp, att inte sätta in lönlös behandling är däremot medmänskligt och är till för att inte skapa mer lidande.
Han tänker göra det vare sig han får hjälp eller inte inom de närmaste dagarna säger han. Varför då inte gå bort i stillhet? Varför göra det till en principfråga?
Lars-Olov Hammergård har ALS. Det är samma sjukdom som journalisten och nyhetsuppläsaren Ulla-Carin Lindquist hade. Hon skrev en bok om denna sjukdom.
Hon levde tills hon dog och gav sig ut på den sista färden liggande på durken, så skrev hon. Hon älskade att segla.
Är detta två sätt att leva och dö? Det ena manligt och det andra kvinnligt?
Självmord tycker jag är förkastligt. Och att leva tills man dör är det enda riktiga tycker jag. Passiv dödshjälp, att inte sätta in lönlös behandling är däremot medmänskligt och är till för att inte skapa mer lidande.
måndag 22 mars 2010
Thomas Bodström hoppar på Jan Guillou
Han gör det i sin blogg och skriver bland annat så här:
"Men det som slagit mig mest är att han hittar på så mycket. Faktum är att jag aldrig mött någon motdebattör, inklusive alla mina politiska motståndare, som ljuger när det passar på det sättet. Guillou har flera gånger hänvisat till lagar som inte finns. Dessutom ändrar han sig helt efter vad som passar för dagen."
Thomas Bodström känner någon, som har gjort likadant. Det är kompisen Liza Marklund, som har hittat på och kallat allt i sin bok Gömda för sanningen.
Och hon är dessutom delägare i samma bokförlag som Jan Guillou. Men naturligtvis har Bodström aldrig debatterat med Liza Marklund.
Vi lever i ett litet och invecklat samhälle och delägaren som Thomas Bodström känner och är vän med har hjälpt honom att skriva sina deckare.
Men Thomas Bodström brukar väl inte heller så gärna berätta sanningen ens om han blir påkommen med lögn?
Var det inte Kalla fakta som påvisade detta när det gällde hans närvaro i riksdagen?
Det kallades till och med att prata bodströmska. Ett särskilt epitet för den sortens glidande lögner. Guillou har faktiskt också kallat Bodström lögnare. Han var riktigt förtjust över att Thomas Bodström åkte dit.
"Men det som slagit mig mest är att han hittar på så mycket. Faktum är att jag aldrig mött någon motdebattör, inklusive alla mina politiska motståndare, som ljuger när det passar på det sättet. Guillou har flera gånger hänvisat till lagar som inte finns. Dessutom ändrar han sig helt efter vad som passar för dagen."
Thomas Bodström känner någon, som har gjort likadant. Det är kompisen Liza Marklund, som har hittat på och kallat allt i sin bok Gömda för sanningen.
Och hon är dessutom delägare i samma bokförlag som Jan Guillou. Men naturligtvis har Bodström aldrig debatterat med Liza Marklund.
Vi lever i ett litet och invecklat samhälle och delägaren som Thomas Bodström känner och är vän med har hjälpt honom att skriva sina deckare.
Men Thomas Bodström brukar väl inte heller så gärna berätta sanningen ens om han blir påkommen med lögn?
Var det inte Kalla fakta som påvisade detta när det gällde hans närvaro i riksdagen?
Det kallades till och med att prata bodströmska. Ett särskilt epitet för den sortens glidande lögner. Guillou har faktiskt också kallat Bodström lögnare. Han var riktigt förtjust över att Thomas Bodström åkte dit.
Jakten på Julia
Det är den statliga televisionens efterföljd till alla tävlingsprogram, som innehåller musik, teater och dans. Ett slags Fame, men 30 år för sent. Ett ytligt uttagande och ett gråtande ihopklappande av deltagare. Utan ens en terapeut närvarande.
Shakespeares pjäs Romeo och Julia kunde nog förtjäna ett bättre öde.
Denna historia, som visar hur dumt det är för människor att strida, hur idiotiskt det är med släktfejder och hur dumma två älskande kan bli. Förblindade av sin kärlek så tar de bägge livet av sig. När de kunde ha levt vidare och visat sina respektive italienska släkter redan på Shakespeares tid hur krig i alla former är förödande. Och att det går att ta sig förbi detta.
Men den insikten var alldeles för radikal då på William Shakespeares 1500-tal, så det fick bli en tragedi istället, som ungdomen kan lära sig av. Än i denna dag. Att släkten har alltid rätt. Och det gäller att inte gå emot den om man vill leva.
Och detta trams ska nu sättas upp på en teater någonstans i Stockholm och vi får följa hur Julia bankas mör genom en casting och sedan en final, där tio av de utvalda flickorna, ska tävla mot varandra. Vem som helst kan ställa upp. Så demokratiskt. Visst. Och TV-publiken får rösta fram denna sista flicka.
Romeo väljs inte ut. Han är redan klar. Det är Måns Zelmerlöv. Själv en produkt av Idol och Melodifestivalen. Regissören Morgan Alling säger om den sista flickan att "då kommer hon att bli en stjärna".
Och tjejerna ser inte ens att det är en gammaldags kvinnoroll som läggs på dem. Att de ska tävla om mannen, männen. Att de ska lyftas upp av den store regissören. Och den store sångaren Måns Zelmerlöv, som inte ens knappt vet vem Romeo är.
En tänkare med mycket känslor, emotionell. Med lite humor och lite sorg. Ungefär så uttryckte han sig om den stora kärlekens tragiske företrädare Romeo. Stackars William Shakespeare.
De borde åtminstone ha gjort en egen version av pjäsen. Den kan flyttas fram i tiden och spegla de motsättningar som Fadime eller andra flickor möter och har mött i vår tid. Men det är väl att hoppas för mycket. Allt luktar yta och brett folknöje. Lyxig helgunderhållning betecknar SVT själva detta som. Det säger väl allt.
Shakespeares pjäs Romeo och Julia kunde nog förtjäna ett bättre öde.
Denna historia, som visar hur dumt det är för människor att strida, hur idiotiskt det är med släktfejder och hur dumma två älskande kan bli. Förblindade av sin kärlek så tar de bägge livet av sig. När de kunde ha levt vidare och visat sina respektive italienska släkter redan på Shakespeares tid hur krig i alla former är förödande. Och att det går att ta sig förbi detta.
Men den insikten var alldeles för radikal då på William Shakespeares 1500-tal, så det fick bli en tragedi istället, som ungdomen kan lära sig av. Än i denna dag. Att släkten har alltid rätt. Och det gäller att inte gå emot den om man vill leva.
Och detta trams ska nu sättas upp på en teater någonstans i Stockholm och vi får följa hur Julia bankas mör genom en casting och sedan en final, där tio av de utvalda flickorna, ska tävla mot varandra. Vem som helst kan ställa upp. Så demokratiskt. Visst. Och TV-publiken får rösta fram denna sista flicka.
Romeo väljs inte ut. Han är redan klar. Det är Måns Zelmerlöv. Själv en produkt av Idol och Melodifestivalen. Regissören Morgan Alling säger om den sista flickan att "då kommer hon att bli en stjärna".
Och tjejerna ser inte ens att det är en gammaldags kvinnoroll som läggs på dem. Att de ska tävla om mannen, männen. Att de ska lyftas upp av den store regissören. Och den store sångaren Måns Zelmerlöv, som inte ens knappt vet vem Romeo är.
En tänkare med mycket känslor, emotionell. Med lite humor och lite sorg. Ungefär så uttryckte han sig om den stora kärlekens tragiske företrädare Romeo. Stackars William Shakespeare.
De borde åtminstone ha gjort en egen version av pjäsen. Den kan flyttas fram i tiden och spegla de motsättningar som Fadime eller andra flickor möter och har mött i vår tid. Men det är väl att hoppas för mycket. Allt luktar yta och brett folknöje. Lyxig helgunderhållning betecknar SVT själva detta som. Det säger väl allt.
Omöjligt att begripa president Obamas vårdreform
För en svensk är USA inte riktigt begripligt. Att det var knäckfrågan om aborter, som till sist löstes och fick sjukreformen att antas. Federala amerikanska skattemedel får inte gå till abort förutom i fall då det handlar om våldtäkt, incest eller med risk för kvinnans liv.
Och det var genom att garantera att detta skulle förbli så som president Obamas reform kunde röstas igenom i natt. Försäkringsbolagen ska inte längre kunna utestänga någon medborgare. Och barnen ska vara försäkrade med föräldrarna ända upp till 26 års ålder.
Som svensk tittar jag förundrat på hur detta land fungerar. Hur de gamla rötterna från dess bildande släpar med. Att det var religiösa människor, som stod för denna grund, dock inspirerade av den franska revolutionens tankar och ord.
– Detta är en seger för USA:s folk och en seger för förnuftet. Dagens beslut besvarar böner från varje amerikan som innerligt hoppats på åtgärder i ett system som fungerar för försäkringsbolagen men inte för vanliga människor.
Det sade president Obama efter beslutet och anknöt så till både franska revolutionen (förnuftet) och religiositeten (böner).
Omkring 32 miljoner amerikaner berörs av beslutet. De kommer inte längre att kunna utestängas för att de är eller har varit sjuka eller för att de är fattiga. USA har hitills lagt ned dubbelt så mycket som andra länder på sjukvård och ändå inte fått ut samma kvalité.
Myten om att sjukvården är privat och ska gå med vinst stämmer dock dåligt. Endast en tredjedel av sjukhusen i USA drivs av det offentliga. Hälften av sjukhusen i USA ägs och drivs av stiftelser, kyrkor och universitet, det vill säga icke-vinstdrivande företag. Endast omkring 15 procent av sjukhusen i USA ägs av vinstdrivande företag.
Nu ska USA bli som andra rika västländer och ge sina medborgare ordentlig sjukvård. Åtminstone från 2014.
Och det var genom att garantera att detta skulle förbli så som president Obamas reform kunde röstas igenom i natt. Försäkringsbolagen ska inte längre kunna utestänga någon medborgare. Och barnen ska vara försäkrade med föräldrarna ända upp till 26 års ålder.
Som svensk tittar jag förundrat på hur detta land fungerar. Hur de gamla rötterna från dess bildande släpar med. Att det var religiösa människor, som stod för denna grund, dock inspirerade av den franska revolutionens tankar och ord.
– Detta är en seger för USA:s folk och en seger för förnuftet. Dagens beslut besvarar böner från varje amerikan som innerligt hoppats på åtgärder i ett system som fungerar för försäkringsbolagen men inte för vanliga människor.
Det sade president Obama efter beslutet och anknöt så till både franska revolutionen (förnuftet) och religiositeten (böner).
Omkring 32 miljoner amerikaner berörs av beslutet. De kommer inte längre att kunna utestängas för att de är eller har varit sjuka eller för att de är fattiga. USA har hitills lagt ned dubbelt så mycket som andra länder på sjukvård och ändå inte fått ut samma kvalité.
Myten om att sjukvården är privat och ska gå med vinst stämmer dock dåligt. Endast en tredjedel av sjukhusen i USA drivs av det offentliga. Hälften av sjukhusen i USA ägs och drivs av stiftelser, kyrkor och universitet, det vill säga icke-vinstdrivande företag. Endast omkring 15 procent av sjukhusen i USA ägs av vinstdrivande företag.
Nu ska USA bli som andra rika västländer och ge sina medborgare ordentlig sjukvård. Åtminstone från 2014.
söndag 21 mars 2010
Flyg inställda efter vulkanutbrott på Island
Det vulkanutbrott som inträffade i går kväll lokal tid på södra Island har ställt in flyg till Keflavik, som bara ligger något tiotal mil bort. Omkring 500 människor har evakuerats på marken.
Denna del av Island har inte haft något vulkanutbrott på nästan 200 år. Den största faran är att smältvatten från vulkanutbrottet kommer att översvämma hus.
Den här vulkanen är sammankopplad med den större Katla, som forskarna trodde skulle få nästa utbrott. Det kan fortfarande hända.
Det finns ett 30-tal vulkaner på Island, som brukar ha utbrott ungefär vart femte år.
Ett av de mest spektakulära utbrotten skapade en ny ö Surtsey, som ligger omkring tre mil från Island. Den bildades under åren 1963-67.
Här är bilder från vulkanutbrottet nu ur isländska tidningen Morgunbladid.
Denna del av Island har inte haft något vulkanutbrott på nästan 200 år. Den största faran är att smältvatten från vulkanutbrottet kommer att översvämma hus.
Den här vulkanen är sammankopplad med den större Katla, som forskarna trodde skulle få nästa utbrott. Det kan fortfarande hända.
Det finns ett 30-tal vulkaner på Island, som brukar ha utbrott ungefär vart femte år.
Ett av de mest spektakulära utbrotten skapade en ny ö Surtsey, som ligger omkring tre mil från Island. Den bildades under åren 1963-67.
Här är bilder från vulkanutbrottet nu ur isländska tidningen Morgunbladid.
Sir Isaac Newton trodde på harmageddon år 2060
Sir Isaac Newton anses än i dag vara en mycket realistisk vetenskapsman, som menade att gravitationen, tyngdlagen styrde hur månen och jorden förhöll sig till varandra.
Eller hur äpplets relation var till marken när det lossnade från trädet. Men han sysslade också med alkemi och att ta reda på ur bibeln när jordens undergång skulle inträffa.
Han dolde dock sina papper för eftervärlden och det är först nu som de har studerats ingående. Bibeln tolkades bokstavligen på Newtons tid och han menade att han var lämpad att upptäcka Gud eftersom han hade så stora kunskaper i matematik. Den heliga skrift var en kod som kunde genomskådas.
Newton dog 1727 och det skulle dröja ett par hundra år innan hans papper gick på auktion 1936, då ekonomen John Maynard Keynes köpte en del av dem och Abraham Yehuda en palestinsk jude köpte resten.
Den stora domedagen kommer när judarna återigen har tagit tillbaka sitt land och Jerusalem menade Newton. Denna stad som Newton såg som världens viktigaste.
Dessutom ska templet byggas upp igen, som det en gång såg ut och när detta sker, så kommer harmageddon. Sir Isaac Newton såg vetenskap och religion som en och samma sak. Det ena gick i det andra. Men ändå gömdes hans papper undan om de beräkningar han hade gjort.
Uppenbarligen ville inte samtiden fläcka hans vetenskapliga rykte genom dessa spekulationer. Men ingenting i samtiden var Newton främmande.
Harmageddon har vi människor förmåga att åstadkomma när som helst. Ifall man med det menar jordens undergång. Vi har en kärnvapenarsenal, som kan utrota mänskligheten flera gånger om.
Men Newton trodde också på det tusenårsrike, som skulle komma när domedagen var över. Både hos Marx och i Hitlers läror kan man finna något liknande. En stor kamp måste följas av något storartat, så detta finns med i många ideologier med olika förtecken.
Eller hur äpplets relation var till marken när det lossnade från trädet. Men han sysslade också med alkemi och att ta reda på ur bibeln när jordens undergång skulle inträffa.
Han dolde dock sina papper för eftervärlden och det är först nu som de har studerats ingående. Bibeln tolkades bokstavligen på Newtons tid och han menade att han var lämpad att upptäcka Gud eftersom han hade så stora kunskaper i matematik. Den heliga skrift var en kod som kunde genomskådas.
Newton dog 1727 och det skulle dröja ett par hundra år innan hans papper gick på auktion 1936, då ekonomen John Maynard Keynes köpte en del av dem och Abraham Yehuda en palestinsk jude köpte resten.
Den stora domedagen kommer när judarna återigen har tagit tillbaka sitt land och Jerusalem menade Newton. Denna stad som Newton såg som världens viktigaste.
Dessutom ska templet byggas upp igen, som det en gång såg ut och när detta sker, så kommer harmageddon. Sir Isaac Newton såg vetenskap och religion som en och samma sak. Det ena gick i det andra. Men ändå gömdes hans papper undan om de beräkningar han hade gjort.
Uppenbarligen ville inte samtiden fläcka hans vetenskapliga rykte genom dessa spekulationer. Men ingenting i samtiden var Newton främmande.
Harmageddon har vi människor förmåga att åstadkomma när som helst. Ifall man med det menar jordens undergång. Vi har en kärnvapenarsenal, som kan utrota mänskligheten flera gånger om.
Men Newton trodde också på det tusenårsrike, som skulle komma när domedagen var över. Både hos Marx och i Hitlers läror kan man finna något liknande. En stor kamp måste följas av något storartat, så detta finns med i många ideologier med olika förtecken.
Tusen stockholmare använder kokain varje dygn
Den uppskattningen görs sedan vattnet i Henriksdalsverket har analyserats. Det är både invånare i innerstan och i förorterna.
Detta innebär att Stockholm ligger på en liknande nivå som andra städer i samma storlek i Europa.
Människor i Sverige bryr sig inte särskilt mycket om att deras missbruk av drogen stöder brottslingar i fler världsdelar än i Sydamerika, där drogen utvinns.
Plura Jonsson var den senaste kändisen, som åkte dit för att ha köpt kokain.
Drygt fem miljoner amerikaner i USA missbrukar drogen och mer än en miljon crack.
I hela världen är det omkring 25 miljoner, som missbrukar kokain och de tre länderna Colombia, Peru och Bolivia står för nästan allt kokain, som framställs i världen. Gamla indianländer. Det kan ha något med saken att göra.
Kokain kräver liten arbetsinsats och klarar sig utan konstgödsel och bekämpningsmedel. Eftersom kokainet är eftersökt så kommer också uppköparna till bönderna.
Colombia står för ungefär hälften av det odlade kokainet i världen. Landet har omkring 44 miljoner invånare och medellivslängden för män ligger på cirka 66 år. BNP per invånare ligger på 7 000 dollar per år.
I Mexiko är de sex eller sju stora drogsyndikaten dominerande på kokain, eftersom de behärskar gränsövergångarna till USA.
Ett krig har brutit ut om pengarna som detta ger och tagit omkring 18 000 liv de senaste tre åren. Mexiko är sedan gammalt också ett indianland.
Detta innebär att Stockholm ligger på en liknande nivå som andra städer i samma storlek i Europa.
Människor i Sverige bryr sig inte särskilt mycket om att deras missbruk av drogen stöder brottslingar i fler världsdelar än i Sydamerika, där drogen utvinns.
Plura Jonsson var den senaste kändisen, som åkte dit för att ha köpt kokain.
Drygt fem miljoner amerikaner i USA missbrukar drogen och mer än en miljon crack.
I hela världen är det omkring 25 miljoner, som missbrukar kokain och de tre länderna Colombia, Peru och Bolivia står för nästan allt kokain, som framställs i världen. Gamla indianländer. Det kan ha något med saken att göra.
Kokain kräver liten arbetsinsats och klarar sig utan konstgödsel och bekämpningsmedel. Eftersom kokainet är eftersökt så kommer också uppköparna till bönderna.
Colombia står för ungefär hälften av det odlade kokainet i världen. Landet har omkring 44 miljoner invånare och medellivslängden för män ligger på cirka 66 år. BNP per invånare ligger på 7 000 dollar per år.
I Mexiko är de sex eller sju stora drogsyndikaten dominerande på kokain, eftersom de behärskar gränsövergångarna till USA.
Ett krig har brutit ut om pengarna som detta ger och tagit omkring 18 000 liv de senaste tre åren. Mexiko är sedan gammalt också ett indianland.
lördag 20 mars 2010
Alla skulle ha vatten i dunkar i Karlstad
Kaos utbröt på Biltema i Karlstad när de öppnade vid tio för att alla ville ha dunkar, vattenkannor, hinkar och baljor. Allt som det gick att forsla vatten i hem från de tankbilar som står uppställda i Karlstad.
Jag skrev om vattenbristen i morse. Karlstad kommun säger nu att vattnet är på väg tillbaka, men att det måste kokas och det gäller att vara sparsamma med vattnet.
Omkring 100 000 människor drabbades av vattenbrist när tjällossningen fick två matarrör att brista.
V75-omgången flyttades från Färjestads travbana till Åby i Göteborg, för inte heller travbanan gick att använda på grund av tjällossningen.
Jag skrev om vattenbristen i morse. Karlstad kommun säger nu att vattnet är på väg tillbaka, men att det måste kokas och det gäller att vara sparsamma med vattnet.
Omkring 100 000 människor drabbades av vattenbrist när tjällossningen fick två matarrör att brista.
V75-omgången flyttades från Färjestads travbana till Åby i Göteborg, för inte heller travbanan gick att använda på grund av tjällossningen.
Da Vinci återfödd i Göteborg
I Eriksbergshallen i Göteborg öppnas nu en konstutställning med Leonardo Da Vincis verk värda omkring två miljarder. Om jag bodde där skulle jag gå och se dem, men nu blir det för långt bort.
Titta istället på den här tavlan. Se hur den ser ut. Inte är det en man, som sitter bredvid Jesus och som lutar sig bort. Och som har motsvarande klädsel som Jesus, i liknande färger, fast spegelvända.
Och se hur konstnären har tecknat ett V i mitten mellan dem. Eller är det ett M för Maria Magdalena? Detta som är Da Vinci-kodens centrala del, att Jesus umgicks med Maria Magdalena och fick en avkomma, som levde vidare i Frankrike.
Detta som också tas upp i The Holy Blood and The Holy Grail, som kom för tjugoåtta år sedan första gången.
Denna hemlighet, som har dolts genom århundradena, för att kyrkan skulle få behålla sin makt. Den största konspirationsteorin någonsin, kan man kalla den. Och den skulle finnas avbildad i denna tavla Nattvarden av Leonardo da Vinci.
Kan ni se det?
Titta istället på den här tavlan. Se hur den ser ut. Inte är det en man, som sitter bredvid Jesus och som lutar sig bort. Och som har motsvarande klädsel som Jesus, i liknande färger, fast spegelvända.
Och se hur konstnären har tecknat ett V i mitten mellan dem. Eller är det ett M för Maria Magdalena? Detta som är Da Vinci-kodens centrala del, att Jesus umgicks med Maria Magdalena och fick en avkomma, som levde vidare i Frankrike.
Detta som också tas upp i The Holy Blood and The Holy Grail, som kom för tjugoåtta år sedan första gången.
Denna hemlighet, som har dolts genom århundradena, för att kyrkan skulle få behålla sin makt. Den största konspirationsteorin någonsin, kan man kalla den. Och den skulle finnas avbildad i denna tavla Nattvarden av Leonardo da Vinci.
Kan ni se det?
Newsmills siffror har gått i botten
De stämmer inte längre. För ett par veckor sedan låg mina 29 artiklar på omkring 600 000 besökare och nu är det plötsligt bara några tusen, som har läst dem. Märkligt.
Google Statistics har tydligen hand om dessa besökssiffror och något mystiskt hände, men vad är det ingen som vet. Inte heller redaktionen.
Någon mer som har råkat ut för något liknande? Eller är det bara jag?
Google Statistics har tydligen hand om dessa besökssiffror och något mystiskt hände, men vad är det ingen som vet. Inte heller redaktionen.
Någon mer som har råkat ut för något liknande? Eller är det bara jag?
Karlstad utan vatten
Två matarledningar har sprungit läck i dessa tjällossningstider. Också Hammarö är utan vatten.
Centralsjukhuset hotas av brist på vatten. I Karlstad bodde min pappa ända tills han dog 2004 och där bor fortfarande hans änka och släkt.
Också Färjestads travbana i Karlstad har drabbats. Travet i dag har flyttats till Åby i Göteborg för att det inte går att använda travbanan. Tjällossningen där också.
Att vara utan vatten är inte lätt. Jag vet. Det drabbar oss när det blir strömavbrott, som det blev för några veckor sedan. Då smälte jag snö för att få lite vatten. En hink snö blir ungefär en halv hink vatten.
Tankbilar ska ställas ut på åtminstone fyra platser i Karlstad, så att människor kan få dricksvatten. Totalt berörs omkring 100 000 människor.
Hårda vintrar är som kriget självt. Naturen mot människan. Nu först känner jag hur jag har ansträngt mig hela vintern. Först nu kan jag koppla av när det har varit några dagar med plusgrader - och också nätter. Men bakslag lär det bli redan i morgon. Snö och sedan kyla igen.
Hoppas Karlstad får tillbaka sitt vatten. På Hammarö bor berömde sångaren Christer Sjögren, men han lär inte vara ansluten till kommunalt vatten. Så honom är det inte synd om.
Folkhumorn säger istället: Ryktet går att Sjögren ska byta vatten i sin pool idag och ger bort det gamla vattnet i flaskor till behövande.
PS. 12.35 Ja nu var jag ut och lagade hål i vår lilla väg. Slängde ned två stora stenar och fyllde på med grovt grus. Hoppas att det håller. Shit happens som man säger. Vattnet forsar lodrätt mot vägen, men brukar hitta igenom av sig självt, men nu var det väl för mycket på en gång. Vägen var underminerad. En stor sten hade sjunkit ned. Som sagt hoppas lagningen håller. DS.
PSPS. 13.57 Vattnet är på väg tillbaka i Karlstad. Det informerar kommunen om. Spara på vattnet och koka det innan det dricks! DSDS.
Centralsjukhuset hotas av brist på vatten. I Karlstad bodde min pappa ända tills han dog 2004 och där bor fortfarande hans änka och släkt.
Också Färjestads travbana i Karlstad har drabbats. Travet i dag har flyttats till Åby i Göteborg för att det inte går att använda travbanan. Tjällossningen där också.
Att vara utan vatten är inte lätt. Jag vet. Det drabbar oss när det blir strömavbrott, som det blev för några veckor sedan. Då smälte jag snö för att få lite vatten. En hink snö blir ungefär en halv hink vatten.
Tankbilar ska ställas ut på åtminstone fyra platser i Karlstad, så att människor kan få dricksvatten. Totalt berörs omkring 100 000 människor.
Hårda vintrar är som kriget självt. Naturen mot människan. Nu först känner jag hur jag har ansträngt mig hela vintern. Först nu kan jag koppla av när det har varit några dagar med plusgrader - och också nätter. Men bakslag lär det bli redan i morgon. Snö och sedan kyla igen.
Hoppas Karlstad får tillbaka sitt vatten. På Hammarö bor berömde sångaren Christer Sjögren, men han lär inte vara ansluten till kommunalt vatten. Så honom är det inte synd om.
Folkhumorn säger istället: Ryktet går att Sjögren ska byta vatten i sin pool idag och ger bort det gamla vattnet i flaskor till behövande.
PS. 12.35 Ja nu var jag ut och lagade hål i vår lilla väg. Slängde ned två stora stenar och fyllde på med grovt grus. Hoppas att det håller. Shit happens som man säger. Vattnet forsar lodrätt mot vägen, men brukar hitta igenom av sig självt, men nu var det väl för mycket på en gång. Vägen var underminerad. En stor sten hade sjunkit ned. Som sagt hoppas lagningen håller. DS.
PSPS. 13.57 Vattnet är på väg tillbaka i Karlstad. Det informerar kommunen om. Spara på vattnet och koka det innan det dricks! DSDS.
Mord i Gustavsberg
Det hände på Fiskgjusevägen. En 46-årig pappa till en sjuåring sköts ihjäl.
Själv har jag bott på Renvägen, som är parallell med Fiskgjusevägen, men då fanns den inte. Fiskgjusevägen alltså. Vägen ligger närmast skogen i utkanten av Gustavsberg i Lugnet med relativt nybyggda hus.
Mannen som mördades är egen företagare och hantverkare. Mördaren greps 500 meter bort i sin egen lägenhet.
Ännu ett exempel på att män lever farligt. Vi bor ungefär en mil från där det hände. Undrade just varför jag skrev om änglar och död. Ser ut som en händelse när man tittar på rubrikerna bakåt...
Mannen, som sköt 46-åringen kommer att begäras häktad.
Själv har jag bott på Renvägen, som är parallell med Fiskgjusevägen, men då fanns den inte. Fiskgjusevägen alltså. Vägen ligger närmast skogen i utkanten av Gustavsberg i Lugnet med relativt nybyggda hus.
Mannen som mördades är egen företagare och hantverkare. Mördaren greps 500 meter bort i sin egen lägenhet.
Ännu ett exempel på att män lever farligt. Vi bor ungefär en mil från där det hände. Undrade just varför jag skrev om änglar och död. Ser ut som en händelse när man tittar på rubrikerna bakåt...
Mannen, som sköt 46-åringen kommer att begäras häktad.
fredag 19 mars 2010
Dödshjälp eller inte
Kim snart 32 vill dö för hon kommer ändå att göra det och hon vill inte lida längre. Det är förståeligt. Och nu måste Socialstyrelsen ta ställning till det.
Läkarna kan stänga av respiratorn. Ingen behöver få livshjälp, som inte vill ha den. Behandlingen kan stoppas. Men ska de också ge smärtlindring? Morfin så att hon somnar in?
Jag trodde i min enfald att det var självklart att det redan förekom. Min pappa dog rätt fort på det viset innan vi hann träffa honom. Han fick morfin och det vet ju alla att det påskyndar förloppet.
Är det då så att läkarna hittills har gjort lite som de velat, men att de efter fallet när läkaren blev anmäld på Astrid Lindgren-sjukhuset för mord på ett spädbarn så vill de ha regler.
Jag tycker att det verkar självklart att Kim ska slippa sin respirator och att hon inte ska behöva lida, dvs få morfin tills hon är död. Den rätten har andra dödssjuka patienter.
Socialstyrelsen håller på att ta fram nya råd för hur dödshjälp i livets slutskede ska gå till.
Läkarna kan stänga av respiratorn. Ingen behöver få livshjälp, som inte vill ha den. Behandlingen kan stoppas. Men ska de också ge smärtlindring? Morfin så att hon somnar in?
Jag trodde i min enfald att det var självklart att det redan förekom. Min pappa dog rätt fort på det viset innan vi hann träffa honom. Han fick morfin och det vet ju alla att det påskyndar förloppet.
Är det då så att läkarna hittills har gjort lite som de velat, men att de efter fallet när läkaren blev anmäld på Astrid Lindgren-sjukhuset för mord på ett spädbarn så vill de ha regler.
Jag tycker att det verkar självklart att Kim ska slippa sin respirator och att hon inte ska behöva lida, dvs få morfin tills hon är död. Den rätten har andra dödssjuka patienter.
Socialstyrelsen håller på att ta fram nya råd för hur dödshjälp i livets slutskede ska gå till.
Änglar finns självklart
De finns därför att vi kan föreställa oss dem. Har lagt ifrån mig Änglar i mitt hår skriven av Lorna Byrne.
Hon är uppfostrad på det katolska Irland och har haft ett mycket fattigt liv, rent materiellt, men mycket rikt andligt sett. Och hon berättar om änglar så att de framstår som den vackraste saga.
Jag har änglatavlor i mitt rum. Den gammaldags sorten med skyddsänglar som tar hand om barn. Sådana tavlor som jag också såg som barn. Och som tröstade mig då när jag var borta från mina föräldrar hela somrarna.
Vi är alla andliga varelser med stora själar och runt vårt hus stod det alltid skyddsänglar när vi hade det eländigt då för bara några år sedan. De var jättestora och stod vända utåt för att beskydda oss och huset.
Naturligtvis såg jag dem för mitt inre öga, men ingen annan. Det kändes tryggt att de fanns där. Vår föreställningsförmåga gör att vi kan överleva också den värsta tiden i våra liv.
En väninna, som var hemma hos oss, sade: Så stilla och lugnt det är här.
Jo, det är det. Det är en fristad.
Hon är uppfostrad på det katolska Irland och har haft ett mycket fattigt liv, rent materiellt, men mycket rikt andligt sett. Och hon berättar om änglar så att de framstår som den vackraste saga.
Jag har änglatavlor i mitt rum. Den gammaldags sorten med skyddsänglar som tar hand om barn. Sådana tavlor som jag också såg som barn. Och som tröstade mig då när jag var borta från mina föräldrar hela somrarna.
Vi är alla andliga varelser med stora själar och runt vårt hus stod det alltid skyddsänglar när vi hade det eländigt då för bara några år sedan. De var jättestora och stod vända utåt för att beskydda oss och huset.
Naturligtvis såg jag dem för mitt inre öga, men ingen annan. Det kändes tryggt att de fanns där. Vår föreställningsförmåga gör att vi kan överleva också den värsta tiden i våra liv.
En väninna, som var hemma hos oss, sade: Så stilla och lugnt det är här.
Jo, det är det. Det är en fristad.
Colleen La Rose i livskris
Går det att ursäkta terrorister och mördare med livskriser?
Det är vad en religionssociolog försöker sig på för att förklara amerikanskan Colleen La Rose beteende, nu när hon står anklagad för att ha gått med i en terrororganisation med syfte att ta livet av Lars Vilks.
Är det för att hon är blond och blåögd? Måste det till sådana förklaringar då? Medan svartmuskiga män bara är onda?
Brottslingar kan se ut hur som helst. Det vet vi. Kvinnor är ofta lika skyldiga som män, men ursäktas mer. Kvinnor anses svaga, små och sköra, uppbyggda av ett klenare material än männen. Och det är lätt att spela på den rollen.
Colleen La Rose är dessutom rätt liten till sin kroppsbyggnad, en krum kvinna, åldrad i förtid. Nä sådana varelser kan egentligen inte göra något ont.
Men att också kvinnor kan vara psykopater vet vi. De kan precis som män vara känslokalla, manipulerande och icke empatiska. Men oftast begår de inte våldsbrott, utan ägnar sig åt bedrägerier och förskingringar. Fler kvinnor än män döms också till psykiatrisk vård.
Colleen La Rose som också kallade sig Fatima Rose var med på att rekrytera manliga terrorister och hade själv gått med på att gifta sig med en sydasiatisk man. Hon fick i uppdrag att resa till Sverige och ta död på konstnären Lars Vilks och skrev på internet att hon skulle göra det eller dö medan hon försökte.
Hennes verksamhet sträckte sig mellan juni 2008 till oktober 2009. Hon låter inte så oskyldig i mina öron.
Det är vad en religionssociolog försöker sig på för att förklara amerikanskan Colleen La Rose beteende, nu när hon står anklagad för att ha gått med i en terrororganisation med syfte att ta livet av Lars Vilks.
Är det för att hon är blond och blåögd? Måste det till sådana förklaringar då? Medan svartmuskiga män bara är onda?
Brottslingar kan se ut hur som helst. Det vet vi. Kvinnor är ofta lika skyldiga som män, men ursäktas mer. Kvinnor anses svaga, små och sköra, uppbyggda av ett klenare material än männen. Och det är lätt att spela på den rollen.
Colleen La Rose är dessutom rätt liten till sin kroppsbyggnad, en krum kvinna, åldrad i förtid. Nä sådana varelser kan egentligen inte göra något ont.
Men att också kvinnor kan vara psykopater vet vi. De kan precis som män vara känslokalla, manipulerande och icke empatiska. Men oftast begår de inte våldsbrott, utan ägnar sig åt bedrägerier och förskingringar. Fler kvinnor än män döms också till psykiatrisk vård.
Colleen La Rose som också kallade sig Fatima Rose var med på att rekrytera manliga terrorister och hade själv gått med på att gifta sig med en sydasiatisk man. Hon fick i uppdrag att resa till Sverige och ta död på konstnären Lars Vilks och skrev på internet att hon skulle göra det eller dö medan hon försökte.
Hennes verksamhet sträckte sig mellan juni 2008 till oktober 2009. Hon låter inte så oskyldig i mina öron.
Äntligen vår
Nu har det varit plusgrader i två nätter och på dagarna med. Alltså är det vår! Det var på tiden efter tre månaders ständig vinter. Med ihjälfrusna rådjur och människor.
Men nu hör jag hur det droppar från taket och på sydsidan har den halvmetertjocka snön rasat ned och tagit med sig stegen, som stod lutad mot huset. Den står som ett utropstecken rakt upp i snön.
Det är vår för igår stod sonen utomhus och mekade med bilarna (tre som har körförbud) och trivdes utmärkt.
Fåglarna matar vi fortfarande och vi hoppas att något rådjur har överlevt, för de är vackra att se på. Även om de tar alla tulpaner och rosenknoppar de kommer åt.
Att en sälunge blev överkörd 3,5 kilometer från havet visar att det är ett extremt väder fortfarande.
När snön har smält så småningom får vi se hur huset har klarat sig. Just nu ligger det meterhöga drivor överallt. Den värsta vinter jag har varit med om här ute på Värmdö.
Men nu hör jag hur det droppar från taket och på sydsidan har den halvmetertjocka snön rasat ned och tagit med sig stegen, som stod lutad mot huset. Den står som ett utropstecken rakt upp i snön.
Det är vår för igår stod sonen utomhus och mekade med bilarna (tre som har körförbud) och trivdes utmärkt.
Fåglarna matar vi fortfarande och vi hoppas att något rådjur har överlevt, för de är vackra att se på. Även om de tar alla tulpaner och rosenknoppar de kommer åt.
Att en sälunge blev överkörd 3,5 kilometer från havet visar att det är ett extremt väder fortfarande.
När snön har smält så småningom får vi se hur huset har klarat sig. Just nu ligger det meterhöga drivor överallt. Den värsta vinter jag har varit med om här ute på Värmdö.
torsdag 18 mars 2010
Jihad-Jane är oskyldig
Det tycker hon själv. Hon förklarade sig oskyldig i dag till anklagelserna om att ingå i ett terroristnätverk, som hade till syfte att mörda Lars Vilks. Och varför skulle hon säga att hon var skyldig?
Ingen borgen kan ställas för henne utan hon får sitta inlåst tills rättegången börjar den 3 maj. Enligt uppgift har hon registrerat sig i det "konstnärskollektiv" på nätet Ladonien, som Lars Vilks driver.
På nätet är allt möjligt även fiktiva länder som Ladonien. Det hela är nästan lika smart som att sälja tomter på Mars eller att göra en affärsidé av stjärnhimlen.
Fast i Lars Vilks fall så profiterar han inte särskilt på sitt "land" utan driver det som den idé det är.
Egentligen skulle jag väl länka till Lars Vilks blogg också, men jag orkar inte, blir bara trött när jag läser den. Han är bättre som konstnär. Tycker jag.
Ingen borgen kan ställas för henne utan hon får sitta inlåst tills rättegången börjar den 3 maj. Enligt uppgift har hon registrerat sig i det "konstnärskollektiv" på nätet Ladonien, som Lars Vilks driver.
På nätet är allt möjligt även fiktiva länder som Ladonien. Det hela är nästan lika smart som att sälja tomter på Mars eller att göra en affärsidé av stjärnhimlen.
Fast i Lars Vilks fall så profiterar han inte särskilt på sitt "land" utan driver det som den idé det är.
Egentligen skulle jag väl länka till Lars Vilks blogg också, men jag orkar inte, blir bara trött när jag läser den. Han är bättre som konstnär. Tycker jag.
Dödsångest är alltid intressant
Detta diskuterades i det där långtråkiga programmet de brukar ha på morgnarna i SVT. Istället för nyheter och annat intressant.
Men nu tände det till lite när Alex Schulman bekände sin dödsångest, sitt motstånd mot att inte finnas. Jag slölyssnade bara eftersom jag var sysselsatt med att ta reda på viktigare saker, som att till sist försöka få ut min morbrors journaler från Karolinska sjukhuset i Huddinge, mer om det en annan gång.
Jo, han gillar inte tanken på intigheten Alex. Och så kan man ju se det. Jag gick in i hans själ och tittade efter och han är materialist. Det är därför. Om man tror att allt som finns är materia så blir man sin kropp och ingenting mer. Där står den stora brytningen i vår tid och har stått länge.
Brytningen mellan andlighet och det fysiska. När man inte kan omfatta bäggedera så tror man att tankarna finns i hjärnan. Och att om hjärnan dör så finns inte människan.
Bredvid honom satt en kvinna, som inte hade dödsångest, för hennes föräldrar hade bägge lett och vinkat adjö ungefär när de dog. Fast de inte var troende. Har tappat bort hennes namn, men ni får gärna påminna mig.
Själv kan jag känna av bägge de där tillstånden. Visst är det sorgligt att tänka sig att just jag inte ska gå omkring här i all evighet. Men samtidigt vore det mot livets egen gång. När man är så här gammal som jag, så är den egna döden inom räckhåll. Och det spelar faktiskt ingen roll. Paradoxalt nog.
För mig är det alldeles självklart att döden inte finns. Inte på riktigt. Visst kroppen dör. Så är det. Men inte är jag min kropp heller. Så dumt.
Och som jag har berättat någon annanstans så blinkar universum på kvantnivå hela tiden ut och in kring nollpunktsfältet. Alltså så omskapas hela tiden grunden för vår existens. Död-Liv-Död-Liv. Precis så är det med oss själva också. Eller borde vara.
Det som är fullständigt obegripligt för sådana som Alex Sculman f 1976 eller för yngre människor är att man kan bli nöjd med livet och vad det har gett. Att man kan vara färdig. Och att det då är helt okej att knalla vidare.
Förresten så kommer jag nog att få ut min morbrors journaler, för en kusin till mig, hans son har lovat att skriva att han inte motsätter sig det. Så bra. Då har jag nog uppfyllt alla kraven från landstinget tror jag. När jag tidigare har bevisat att min morbror är min morbror och att min mamma är min mamma.
Men nu tände det till lite när Alex Schulman bekände sin dödsångest, sitt motstånd mot att inte finnas. Jag slölyssnade bara eftersom jag var sysselsatt med att ta reda på viktigare saker, som att till sist försöka få ut min morbrors journaler från Karolinska sjukhuset i Huddinge, mer om det en annan gång.
Jo, han gillar inte tanken på intigheten Alex. Och så kan man ju se det. Jag gick in i hans själ och tittade efter och han är materialist. Det är därför. Om man tror att allt som finns är materia så blir man sin kropp och ingenting mer. Där står den stora brytningen i vår tid och har stått länge.
Brytningen mellan andlighet och det fysiska. När man inte kan omfatta bäggedera så tror man att tankarna finns i hjärnan. Och att om hjärnan dör så finns inte människan.
Bredvid honom satt en kvinna, som inte hade dödsångest, för hennes föräldrar hade bägge lett och vinkat adjö ungefär när de dog. Fast de inte var troende. Har tappat bort hennes namn, men ni får gärna påminna mig.
Själv kan jag känna av bägge de där tillstånden. Visst är det sorgligt att tänka sig att just jag inte ska gå omkring här i all evighet. Men samtidigt vore det mot livets egen gång. När man är så här gammal som jag, så är den egna döden inom räckhåll. Och det spelar faktiskt ingen roll. Paradoxalt nog.
För mig är det alldeles självklart att döden inte finns. Inte på riktigt. Visst kroppen dör. Så är det. Men inte är jag min kropp heller. Så dumt.
Och som jag har berättat någon annanstans så blinkar universum på kvantnivå hela tiden ut och in kring nollpunktsfältet. Alltså så omskapas hela tiden grunden för vår existens. Död-Liv-Död-Liv. Precis så är det med oss själva också. Eller borde vara.
Det som är fullständigt obegripligt för sådana som Alex Sculman f 1976 eller för yngre människor är att man kan bli nöjd med livet och vad det har gett. Att man kan vara färdig. Och att det då är helt okej att knalla vidare.
Förresten så kommer jag nog att få ut min morbrors journaler, för en kusin till mig, hans son har lovat att skriva att han inte motsätter sig det. Så bra. Då har jag nog uppfyllt alla kraven från landstinget tror jag. När jag tidigare har bevisat att min morbror är min morbror och att min mamma är min mamma.
Hög ekonom avrättad i Nordkorea
Pak Nam-ki, som var ansvarig för planekonomin i Nordkorea, sköts i förra veckan. Han avrättades som skyldig till en sammansvärjning för att förstöra landets ekonomi.
Det var en valutareform, som orsakade oro i landet och ledde till prishöjningar, som blev hans fall. I slutet av förra året så devalverade landet sin valuta, men ingen medborgare fick lösa in mer än 150 000 won, motsvarande ungefär 500 kronor i den nya valutan.
Detta var alltså ett sätt att göra medborgarna fattigare överlag och därmed mer jämställda - i fattigdom. Reformen höjde priserna på livsmedel i det redan fattiga landet och för Röda korset har människor berättat om att de inte hade möjlighet att värma upp de kalla husen, att de små barnen får frysa på barnhemmen och att det inte finns mat till dem.
Nordkorea har varit utsatt för översvämningar och kyla. Den här vintern har varit lika kall som i Sverige och människor berättar mer och mer öppet om vilket lidande de utsätts för. Omkring 8 miljoner människor är inbegripna i Röda korsets hjälpverksamhet i landet. Landet har omkring 24 miljoner invånare.
Näste diktator kommer att heta Kim Jong Un i Nordkorea och är 25 år. Han är son till nuvarande diktatorn.
Nordkorea har framställt atombomber för att skaffa sig respekt i omvärlden.
Det var en valutareform, som orsakade oro i landet och ledde till prishöjningar, som blev hans fall. I slutet av förra året så devalverade landet sin valuta, men ingen medborgare fick lösa in mer än 150 000 won, motsvarande ungefär 500 kronor i den nya valutan.
Detta var alltså ett sätt att göra medborgarna fattigare överlag och därmed mer jämställda - i fattigdom. Reformen höjde priserna på livsmedel i det redan fattiga landet och för Röda korset har människor berättat om att de inte hade möjlighet att värma upp de kalla husen, att de små barnen får frysa på barnhemmen och att det inte finns mat till dem.
Nordkorea har varit utsatt för översvämningar och kyla. Den här vintern har varit lika kall som i Sverige och människor berättar mer och mer öppet om vilket lidande de utsätts för. Omkring 8 miljoner människor är inbegripna i Röda korsets hjälpverksamhet i landet. Landet har omkring 24 miljoner invånare.
Näste diktator kommer att heta Kim Jong Un i Nordkorea och är 25 år. Han är son till nuvarande diktatorn.
Nordkorea har framställt atombomber för att skaffa sig respekt i omvärlden.
Jan Guillou och Yrsa Stenius i ohelig allians
Nu förstår jag varför jag inte fick skriva om Jan Guillou på Newsmill. För han är så stingslig och känslig så det går inte att skriva debattartiklar om honom egentligen, utan bara byråkratiska utredningar.
Han har anmält Expressen till Pressombudsmannen PO Yrsa Stenius, för att han blev avslöjad som KGB-agent i höstas och hon har i sin tur skickat detta vidare till PON, Pressens Opinionsnämnd, för att de ska ta ställning till vad Expressen skrev om honom.
Och då handlar det om graden på bokstäverna i texterna i höstas och att hur de har använt sitt källmaterial - övertolkning slår Yrsa Stenius fast - hur hon nu kan veta det? Plus att Jan Guillou är utpekad som spion, vilket han inte har blivit av Expressen. Men dock av sin egen tidning, där han skriver krönikor: Aftonbladet.
Vilken soppa. Det här måste vara den vänstervridna delen av journalistkårens sista ryck att försöka fälla en tidning, som har liberala förtecken.
Jag brukar inte gilla Expressen eller dess chefredaktör Thomas Mattsson alla gånger, men den här gången är allt så självklart av det han konstaterar i sin krönika, så det finns inte mer att tillägga egentligen.
Utom att Aftonbladet har publicerat Yrsa Stenius utlåtande, vilket inte är tillåtet förrän PON är klar med sin bedömning. Och att Jan Guillou naturligtvis tillåts att driva med avslöjandet och tycka att han ska få Guldspaden istället.
Yrsa Stenius och Jan Guillou är båda hårt knutna till Aftonbladet genom sina arbeten. Yrsa Stenius har varit chefredaktör och Jan Guillou skriver där fortfarande. Och det här visar att det inte är möjligt för journalister att ta hand om den egna byken.
Pressens Opinionsnämnd är dock ett partsammansatt organ med också juridisk kompetens.
Uppenbarligen har Yrsa Stenius tyckt att hon kunde som PO uttrycka sina åsikter. Dessa skulle ändå inte bli offentliga. Men hon hade inte räknat med att Aftonbladet skulle ta bladet från munnen och att Expressens chefredaktör också skulle göra det.
Hon har också tidigare som PO uttalat sig om Muhammedbilderna och tyckt att dessa skulle den danske statsministern be om ursäkt för och att "det var på tiden" när Alex Schulmann lade ned sin blogg. Inte PO:s uppgift att yttra sig om vad statsministern i Danmark ska göra när det gäller yttrandefrihet och inte heller om vad en bloggare gör.
PS. Förmodligen har Yrsa Stenius läst min blogg för jag kallar honom spion. DS.
PSPS. På Newsmill krävs nu hennes avgång. Självmant kommer hon inte att lämna denna post. DSDS.
Han har anmält Expressen till Pressombudsmannen PO Yrsa Stenius, för att han blev avslöjad som KGB-agent i höstas och hon har i sin tur skickat detta vidare till PON, Pressens Opinionsnämnd, för att de ska ta ställning till vad Expressen skrev om honom.
Och då handlar det om graden på bokstäverna i texterna i höstas och att hur de har använt sitt källmaterial - övertolkning slår Yrsa Stenius fast - hur hon nu kan veta det? Plus att Jan Guillou är utpekad som spion, vilket han inte har blivit av Expressen. Men dock av sin egen tidning, där han skriver krönikor: Aftonbladet.
Vilken soppa. Det här måste vara den vänstervridna delen av journalistkårens sista ryck att försöka fälla en tidning, som har liberala förtecken.
Jag brukar inte gilla Expressen eller dess chefredaktör Thomas Mattsson alla gånger, men den här gången är allt så självklart av det han konstaterar i sin krönika, så det finns inte mer att tillägga egentligen.
Utom att Aftonbladet har publicerat Yrsa Stenius utlåtande, vilket inte är tillåtet förrän PON är klar med sin bedömning. Och att Jan Guillou naturligtvis tillåts att driva med avslöjandet och tycka att han ska få Guldspaden istället.
Yrsa Stenius och Jan Guillou är båda hårt knutna till Aftonbladet genom sina arbeten. Yrsa Stenius har varit chefredaktör och Jan Guillou skriver där fortfarande. Och det här visar att det inte är möjligt för journalister att ta hand om den egna byken.
Pressens Opinionsnämnd är dock ett partsammansatt organ med också juridisk kompetens.
Uppenbarligen har Yrsa Stenius tyckt att hon kunde som PO uttrycka sina åsikter. Dessa skulle ändå inte bli offentliga. Men hon hade inte räknat med att Aftonbladet skulle ta bladet från munnen och att Expressens chefredaktör också skulle göra det.
Hon har också tidigare som PO uttalat sig om Muhammedbilderna och tyckt att dessa skulle den danske statsministern be om ursäkt för och att "det var på tiden" när Alex Schulmann lade ned sin blogg. Inte PO:s uppgift att yttra sig om vad statsministern i Danmark ska göra när det gäller yttrandefrihet och inte heller om vad en bloggare gör.
PS. Förmodligen har Yrsa Stenius läst min blogg för jag kallar honom spion. DS.
PSPS. På Newsmill krävs nu hennes avgång. Självmant kommer hon inte att lämna denna post. DSDS.
onsdag 17 mars 2010
Nu såg jag på den statliga televisionens Debatt
Jag tittar aldrig annars på detta gammaldags program, men Ramona Fransson hade skrivit om det (tack Ramona) så då blev jag lite nyfiken på vad detta program kunde handla om, som debatterade min gamla arbetsplats (fast det tycktes mest handla om böcker).
Ja det var ett himla tjafsande från karlar mest. Om denna ofantliga betydelse som kulturen särskilt i DN har. Och Göran Greider berättade om sin pappa att han sprang ut i bara kallingarna för att hämta in tidningen på morgonen och läsa kulturen. Visst. Och då lärde han sig att där kunde finnas nåt av betydelse. Och han nämnde Olof Lagercrantz.
Ja Olof Lagercrantz var fortfarande chef för kulturen när jag började på Dagens Nyheter. Och som ni vet var detta årtionde 70-talet. Då allt var vänstervridet. Och egentligen den enda artikel som jag minns, att Olof Lagercrantz har skrivit, var om att så länge män låg ovanpå kvinnor när de hade sex, så var det naturligt att männen bestämde i samhället. Inte så särskilt radikalt, men debattskapande.
Alltså jag tyckte redan när jag började jobba på dåvarande Teaterredaktionen på 80-talet att de var gammalmodiga. Att de inte tog upp det som rörde sig i folkdjupen. Men visst jag har suttit på redaktionsmöten där det bestämdes att vi också skulle intervjua Lill-Babs och andra kommersiella artister. På ett särskilt och bra sätt.
Och en del bidrog jag väl till detta som reporter på redaktionen. Men det var alltid i motvind mot de renläriga marxisterna. Och en av dem tog livet av sig, som jag har berättat om i andra sammanhang. Detta tabubelagda som aldrig får diskuteras.
Men i och med att Teaterredaktionen gick upp i Kulturredaktionen så lyftes allt in i elfenbenstornet och det blev så fiiint.
Joachim Berner satt där i Debatt som gammal "Bonnierlakej" (han kallade sig själv för det) och jag hade kontakt med honom då när han var chefredaktör och frågade om jag eventuellt kunde få skriva krönikor. Han skulle fråga sade han, men det blev förstås kalla handen. Min tidigare redaktion var förlorad redan då.
Och Stefan Jonsson, redaktör nu på Kulturen, satt där och var deppad över att förlora sitt jobb. Och visst det kan man ju vara. Jag vet hur det är att vara arbetslös, vilket Stefan Jonsson säkerligen inte blir.
Men författaren Göran Hägg hade dagens poäng när han läste upp ett citat som ingen begrep vad det betydde. Varför ska man skriva obegripligt på kultursidorna? Det finns massor med fina ord, som jag också kan och ett sätt att trycka till folk är att stapla dem på varandra.
Som journalist tycker jag dock inte att det är uppgiften. Att fjärma sig från folket och att trycka till dem med språkkunskaper. Det kan vara förbehållet poeter och skribenter, som tycker att det är deras liv att kunna fiiina ord och som själva inte kan få fatt i riktigt vad de tycker. Eller som inte vågar framstå som vad de är utan måste dölja allt bakom ord. Också sina egna tankar.
Jag tycker att det är alldeles rätt att DN kultur nu skärs ned. Femtio tjänster till trettio sades det. Den redaktionen måste ha svällt något enormt. För trettio tjänster är mer än som fanns på 90-talet. Och naturligtvis går det att säga det som behövs med hjälp av färre huvuden. Självklart.
Och det Stefan Jonsson räknade upp som omvälvande debattserier var väl vad någon utifrån mest hade gjort och handlade om något som i alla fall kommer att finnas. I något annat sammanhang. Så ser det ut i samhället att det om behöver komma fram gör det. Förr eller senare.
Och så blir jag så trött på, att när de pratade om bloggare, så var det återigen samma fördomar som uppenbarade sig. Att vi bloggare vilar på vad de "stora" har tänkt på olika redaktioner, för de är auktoriteterna.
Demokrati innebär att vem som helst kan ställa sig upp och säga något, som de andra inser är sant. Det är inte förbehållet de som har studerat och blivit doktorer på olika universitet. De kan istället ha blivit så insnöade så att de inte längre kan se klart.
Människors inre är inte avskurna från förnuft eller sanning, men naturligtvis tycker kulturredaktionen på DN att det ska vara så, för då får de behålla sina positioner. Och det handlar om makt och pengar. Dessa "lidelser" som alltid står i vägen för oss själva och snedvrider det vi är.
Jag tjänar ingenting alls på att skriva här i makt eller pengar utan jag gör det av ett inre behov. För att uttrycka vad jag själv är. För att få syn på vem jag är, gentemot yttervärlden och det är (som jag skrev till Horace Engdahl häromdagen) mycket spännande.
"För min egen del handlar bloggandet om den där resan, när man mer och mer får syn på sig själv i förhållande till världen runt omkring. Och då är det på alla nivåer. Både personliga och politiska. Både konkreta och abstrakta. Det är mycket spännande att se hur interaktionen med världen där ute gör att allt förvandlas. Både jag själv och det yttre."
Susanna Alakoski var uppe till debatt eftersom hennes senaste bok hade anklagats för att vara för lättskriven. Med Susanna Alakoski är det så, att hon har ett alldeles specifikt budskap med sitt skrivande. Hon är kommunistisk feminist och jobbar ihop med Gudrun Schyman och är gift med Författarförbundets ordförande, som gick ut med att han skulle rösta med Fi i förra valet.
Hon skriver som hon gör för att påverka massorna. Och i ett politiskt syfte. Och jag håller med Fredrik Segerfeldt, som var där som liberal debattör, om att DN kultur har spelat ut sin roll.
En sekteristisk vänster är sedan länge gammalmodig och inskränkt och det är verkligen på tiden att Dagens Nyheter får en annan slags kulturbevakning. För det är inte för sent att göra om tidningen, så att den fortsättningsvis kan betyda något och återigen ligga i tiden, som den gjorde då på 70-talet.
Debatt avbröts efter 28 minuter och 3 sekunder Den version som ligger på nätet, så slutet på programmet var censurerat. Varför vet jag alltså inte.
Ja det var ett himla tjafsande från karlar mest. Om denna ofantliga betydelse som kulturen särskilt i DN har. Och Göran Greider berättade om sin pappa att han sprang ut i bara kallingarna för att hämta in tidningen på morgonen och läsa kulturen. Visst. Och då lärde han sig att där kunde finnas nåt av betydelse. Och han nämnde Olof Lagercrantz.
Ja Olof Lagercrantz var fortfarande chef för kulturen när jag började på Dagens Nyheter. Och som ni vet var detta årtionde 70-talet. Då allt var vänstervridet. Och egentligen den enda artikel som jag minns, att Olof Lagercrantz har skrivit, var om att så länge män låg ovanpå kvinnor när de hade sex, så var det naturligt att männen bestämde i samhället. Inte så särskilt radikalt, men debattskapande.
Alltså jag tyckte redan när jag började jobba på dåvarande Teaterredaktionen på 80-talet att de var gammalmodiga. Att de inte tog upp det som rörde sig i folkdjupen. Men visst jag har suttit på redaktionsmöten där det bestämdes att vi också skulle intervjua Lill-Babs och andra kommersiella artister. På ett särskilt och bra sätt.
Och en del bidrog jag väl till detta som reporter på redaktionen. Men det var alltid i motvind mot de renläriga marxisterna. Och en av dem tog livet av sig, som jag har berättat om i andra sammanhang. Detta tabubelagda som aldrig får diskuteras.
Men i och med att Teaterredaktionen gick upp i Kulturredaktionen så lyftes allt in i elfenbenstornet och det blev så fiiint.
Joachim Berner satt där i Debatt som gammal "Bonnierlakej" (han kallade sig själv för det) och jag hade kontakt med honom då när han var chefredaktör och frågade om jag eventuellt kunde få skriva krönikor. Han skulle fråga sade han, men det blev förstås kalla handen. Min tidigare redaktion var förlorad redan då.
Och Stefan Jonsson, redaktör nu på Kulturen, satt där och var deppad över att förlora sitt jobb. Och visst det kan man ju vara. Jag vet hur det är att vara arbetslös, vilket Stefan Jonsson säkerligen inte blir.
Men författaren Göran Hägg hade dagens poäng när han läste upp ett citat som ingen begrep vad det betydde. Varför ska man skriva obegripligt på kultursidorna? Det finns massor med fina ord, som jag också kan och ett sätt att trycka till folk är att stapla dem på varandra.
Som journalist tycker jag dock inte att det är uppgiften. Att fjärma sig från folket och att trycka till dem med språkkunskaper. Det kan vara förbehållet poeter och skribenter, som tycker att det är deras liv att kunna fiiina ord och som själva inte kan få fatt i riktigt vad de tycker. Eller som inte vågar framstå som vad de är utan måste dölja allt bakom ord. Också sina egna tankar.
Jag tycker att det är alldeles rätt att DN kultur nu skärs ned. Femtio tjänster till trettio sades det. Den redaktionen måste ha svällt något enormt. För trettio tjänster är mer än som fanns på 90-talet. Och naturligtvis går det att säga det som behövs med hjälp av färre huvuden. Självklart.
Och det Stefan Jonsson räknade upp som omvälvande debattserier var väl vad någon utifrån mest hade gjort och handlade om något som i alla fall kommer att finnas. I något annat sammanhang. Så ser det ut i samhället att det om behöver komma fram gör det. Förr eller senare.
Och så blir jag så trött på, att när de pratade om bloggare, så var det återigen samma fördomar som uppenbarade sig. Att vi bloggare vilar på vad de "stora" har tänkt på olika redaktioner, för de är auktoriteterna.
Demokrati innebär att vem som helst kan ställa sig upp och säga något, som de andra inser är sant. Det är inte förbehållet de som har studerat och blivit doktorer på olika universitet. De kan istället ha blivit så insnöade så att de inte längre kan se klart.
Människors inre är inte avskurna från förnuft eller sanning, men naturligtvis tycker kulturredaktionen på DN att det ska vara så, för då får de behålla sina positioner. Och det handlar om makt och pengar. Dessa "lidelser" som alltid står i vägen för oss själva och snedvrider det vi är.
Jag tjänar ingenting alls på att skriva här i makt eller pengar utan jag gör det av ett inre behov. För att uttrycka vad jag själv är. För att få syn på vem jag är, gentemot yttervärlden och det är (som jag skrev till Horace Engdahl häromdagen) mycket spännande.
"För min egen del handlar bloggandet om den där resan, när man mer och mer får syn på sig själv i förhållande till världen runt omkring. Och då är det på alla nivåer. Både personliga och politiska. Både konkreta och abstrakta. Det är mycket spännande att se hur interaktionen med världen där ute gör att allt förvandlas. Både jag själv och det yttre."
Susanna Alakoski var uppe till debatt eftersom hennes senaste bok hade anklagats för att vara för lättskriven. Med Susanna Alakoski är det så, att hon har ett alldeles specifikt budskap med sitt skrivande. Hon är kommunistisk feminist och jobbar ihop med Gudrun Schyman och är gift med Författarförbundets ordförande, som gick ut med att han skulle rösta med Fi i förra valet.
Hon skriver som hon gör för att påverka massorna. Och i ett politiskt syfte. Och jag håller med Fredrik Segerfeldt, som var där som liberal debattör, om att DN kultur har spelat ut sin roll.
En sekteristisk vänster är sedan länge gammalmodig och inskränkt och det är verkligen på tiden att Dagens Nyheter får en annan slags kulturbevakning. För det är inte för sent att göra om tidningen, så att den fortsättningsvis kan betyda något och återigen ligga i tiden, som den gjorde då på 70-talet.
Debatt avbröts efter 28 minuter och 3 sekunder Den version som ligger på nätet, så slutet på programmet var censurerat. Varför vet jag alltså inte.
Studentexamen hägrar
I vår blir det den sista studentexamen i vår familj. Det är yngste sonen som går ut. Det känns inte bara som en mogenhetsexamen för honom, utan också för oss som föräldrar.
Själv tog jag studenten 1964 och åkte sedan till Frankrike och lärde mig franska ungefär som Jacqueline Kennedy gjorde i sin ungdom, fast hon hade större resurser än jag. Naturligtvis.
Jag jobbade som au pair för att få råd till detta och gick på Alliance Francaise medan Jacqueline Kennedy bodde inneboende hos grevinnan Guyot de Renty och studerade på Sorbonne.
Jag hade ett litet rum under takåsarna i Paris med öppen spis. Rummet var kanske tio kvadrat och med ett fönster med utsikt över alla taken. Högst upp i madames och monsieurs hus, sex trappor upp på Boulevard Raspail.
Det var ett rum för tjänare, hade varit det sedan det byggdes. Jag fick mat och husrum hos min familj och en liten månadspeng, som inte räckte till mycket.
Jacqueline Kennedy vistades i Paris ett drygt decennium före mig. Hon kom dit 1949 när andra världskriget fortfarande satte spår i Europa. Bröd och kött var ransonerat och det fanns ingen centralvärme i grevinnans våning och ett enda badrum.
När jag befann mig där i mitten på 60-talet var det alldeles för varmt i mitt lilla rum, så jag hade alltid fönstret på glänt ända tills jag en morgon vaknade av att det snöade in på mig.
Jag återvände till Sverige sommaren 1965 och fortsatte med mitt liv. Jag bodde ett tag i Göteborg och fick jobb på Volvo.
Jacqueline Kennedy skrev in sig vid Washingtons universitet för att läsa fransk litteratur när hon återvände till USA år 1950. Och så var hon med i en tävling som tidningen Vogue anordnade. Första pris var ett år som praktikant. Sex månader i Paris och sex i New York.
Jacqueline Kennedy vann den tävlingen, men hennes mamma Janet fick henne att avstå priset. Inte behövde hon fina flicka jobba som praktikant för en tidning. Det var till för fattigt folk.
Hon borde lämna platsen till någon mindre bemedlad. Journalist på tidningen Vogue var inte tillräckligt fint för Jacqueline Kennedy. Tyckte hennes mor. Jacqueline Kennedy var 22 år då och hon avstod från sitt eget liv.
För mig var det lite tvärtom. När jag var 22 år dog min mamma och jag begrep att livet var på riktigt. Att det handlade om att leva det. Att ta ut svängarna och att inte vara rädd.
Och nu i vår så får jag min mogenhetsexamen som förälder. Det känns bra. Det ska vi fira.
Själv tog jag studenten 1964 och åkte sedan till Frankrike och lärde mig franska ungefär som Jacqueline Kennedy gjorde i sin ungdom, fast hon hade större resurser än jag. Naturligtvis.
Jag jobbade som au pair för att få råd till detta och gick på Alliance Francaise medan Jacqueline Kennedy bodde inneboende hos grevinnan Guyot de Renty och studerade på Sorbonne.
Jag hade ett litet rum under takåsarna i Paris med öppen spis. Rummet var kanske tio kvadrat och med ett fönster med utsikt över alla taken. Högst upp i madames och monsieurs hus, sex trappor upp på Boulevard Raspail.
Det var ett rum för tjänare, hade varit det sedan det byggdes. Jag fick mat och husrum hos min familj och en liten månadspeng, som inte räckte till mycket.
Jacqueline Kennedy vistades i Paris ett drygt decennium före mig. Hon kom dit 1949 när andra världskriget fortfarande satte spår i Europa. Bröd och kött var ransonerat och det fanns ingen centralvärme i grevinnans våning och ett enda badrum.
När jag befann mig där i mitten på 60-talet var det alldeles för varmt i mitt lilla rum, så jag hade alltid fönstret på glänt ända tills jag en morgon vaknade av att det snöade in på mig.
Jag återvände till Sverige sommaren 1965 och fortsatte med mitt liv. Jag bodde ett tag i Göteborg och fick jobb på Volvo.
Jacqueline Kennedy skrev in sig vid Washingtons universitet för att läsa fransk litteratur när hon återvände till USA år 1950. Och så var hon med i en tävling som tidningen Vogue anordnade. Första pris var ett år som praktikant. Sex månader i Paris och sex i New York.
Jacqueline Kennedy vann den tävlingen, men hennes mamma Janet fick henne att avstå priset. Inte behövde hon fina flicka jobba som praktikant för en tidning. Det var till för fattigt folk.
Hon borde lämna platsen till någon mindre bemedlad. Journalist på tidningen Vogue var inte tillräckligt fint för Jacqueline Kennedy. Tyckte hennes mor. Jacqueline Kennedy var 22 år då och hon avstod från sitt eget liv.
För mig var det lite tvärtom. När jag var 22 år dog min mamma och jag begrep att livet var på riktigt. Att det handlade om att leva det. Att ta ut svängarna och att inte vara rädd.
Och nu i vår så får jag min mogenhetsexamen som förälder. Det känns bra. Det ska vi fira.
tisdag 16 mars 2010
Jan Guillou blev förbannad
Nu såg jag på Agenda, där Lars Vilks, Nyamko Sabuni och Jan Guillou diskuterade rondellhundar. Och specifikt förstås den rondellhund med profetens huvud och turban, som också visades i början av programmet.
Jan Guillou såg gammal och sjuk ut i början, men en bit in i debatten tände han till och blev förbannad över att Lars Vilks inte kunde utmana lite bättre. Ifall han hade gett sig på kristendomen hade det minsann blivit liv, men nu gav sig Lars Vilks på något ofarligt i Sverige. Påstod Guillou.
Lars Vilks har själv skrivit om den där debatten i Agenda på Newsmill. Och han menar att Guillou inte har hängt med i konstens utveckling. Jo, det kan jag hålla med om för han gick tillbaka till 60-talet när han skulle ta något exempel.
Guillou menade att detta blev politik istället för konst och att det var ofarligt för att till och med Dagens Nyheters ledarsida höll med Vilks.
Ja det både Nyamko Sabuni och ledarsidan höll med Vilks om var att han har rätt att uttrycka detta. Ledarsidan i DN står alltså för yttrandefrihet och det gjorde genomgående också integrationsminister Nyamko Sabuni. Men för Guillou står kampen mellan nazister och kommunister. Det är där konsten ska befinna sig.
Vad skulle DN:s ledarsida ha skrivit ifall de skulle ha stått på Jan Guillous sida? Att det var fel åsikt att uttrycka? Att Lars Vilks skulle ha retat nazister istället? Men vi befinner oss inte i 30-talet, då det verkligen var farligt att reta nazister. Då de hade makt i Tyskland och i världen.
Jag känner igen blicken som Jan Guillou fick när han blev förbannad. Så ser människor ut som är fångna i sina -ismer. Det spelar ingen roll vilken sort det är. Det är den blicken som någon som är trängd får. En iskallt förbannad blick, som skulle kunna mörda. Ifall nu blickar kunde det.
Och Guillou har uppenbarligen, som Lars Vilks också menar, inte hängt med i vad som har hänt i konsten under det senaste decenniet. Eller decennierna. Han var inte insatt när han ställde upp i Agenda. Han visste ingenting om i vilket sammanhang denna rondellhund först hade presenterats. Eller låtsades inte veta det.
Han känner sig puttad åt sidan den gamle Guillou och han framstod verkligen som gammal bredvid Lars Vilks fast det bara skiljer två år i ålder mellan dem och båda är vithåriga - eller näst intill. Men Lars Vilks framstår som den ungdomlige busige provokatören, där Jan Guillou bara är en trött företrädare för ett gammalt kommunistiskt ex-land.
PS. Och här kan ni läsa Aftonbladets skildring av debatten och efterspelet. DS.
Jan Guillou såg gammal och sjuk ut i början, men en bit in i debatten tände han till och blev förbannad över att Lars Vilks inte kunde utmana lite bättre. Ifall han hade gett sig på kristendomen hade det minsann blivit liv, men nu gav sig Lars Vilks på något ofarligt i Sverige. Påstod Guillou.
Lars Vilks har själv skrivit om den där debatten i Agenda på Newsmill. Och han menar att Guillou inte har hängt med i konstens utveckling. Jo, det kan jag hålla med om för han gick tillbaka till 60-talet när han skulle ta något exempel.
Guillou menade att detta blev politik istället för konst och att det var ofarligt för att till och med Dagens Nyheters ledarsida höll med Vilks.
Ja det både Nyamko Sabuni och ledarsidan höll med Vilks om var att han har rätt att uttrycka detta. Ledarsidan i DN står alltså för yttrandefrihet och det gjorde genomgående också integrationsminister Nyamko Sabuni. Men för Guillou står kampen mellan nazister och kommunister. Det är där konsten ska befinna sig.
Vad skulle DN:s ledarsida ha skrivit ifall de skulle ha stått på Jan Guillous sida? Att det var fel åsikt att uttrycka? Att Lars Vilks skulle ha retat nazister istället? Men vi befinner oss inte i 30-talet, då det verkligen var farligt att reta nazister. Då de hade makt i Tyskland och i världen.
Jag känner igen blicken som Jan Guillou fick när han blev förbannad. Så ser människor ut som är fångna i sina -ismer. Det spelar ingen roll vilken sort det är. Det är den blicken som någon som är trängd får. En iskallt förbannad blick, som skulle kunna mörda. Ifall nu blickar kunde det.
Och Guillou har uppenbarligen, som Lars Vilks också menar, inte hängt med i vad som har hänt i konsten under det senaste decenniet. Eller decennierna. Han var inte insatt när han ställde upp i Agenda. Han visste ingenting om i vilket sammanhang denna rondellhund först hade presenterats. Eller låtsades inte veta det.
Han känner sig puttad åt sidan den gamle Guillou och han framstod verkligen som gammal bredvid Lars Vilks fast det bara skiljer två år i ålder mellan dem och båda är vithåriga - eller näst intill. Men Lars Vilks framstår som den ungdomlige busige provokatören, där Jan Guillou bara är en trött företrädare för ett gammalt kommunistiskt ex-land.
PS. Och här kan ni läsa Aftonbladets skildring av debatten och efterspelet. DS.
måndag 15 mars 2010
33-åringen som hotade KTH hade inget uppsåt
Den anhållne mannen har erkänt att han har skrivit hotet på internet, men menar att han inte tänkte begå något brott. Kan man vara så dum i en studentkorridor?
Om jag gick in på banken och höll upp ett kex och sade: Det här är ett rån, så skulle de alldeles säkert inte skratta. Och om jag på en flygplats sade: Mina bomber är väl fina? Så skulle de säkert inte skratta där heller.
Vissa ord är helt enkelt förbjudna att säga i vissa sammanhang eller att skriva på internet. Och den här mannen höll på länge och hotade och hade någon bild på en morrande hund. Jag såg det själv när jag gick in på forumet. Så här såg det ursprungliga hotet ut.
Att skämta är roligt i vissa sammanhang, som när man står på en scen och kallar sig själv stå-uppare då är det legitimt att kläcka ur sig vad som helst. Men inte på internet.
Själv är jag rätt trött på sådana där, som någon elektronisk musiker, som tyckte jag skulle gå och ta livet av mig, när jag skrev om att Plura Jonsson var gripen med kokain på sig. Rätt stor dos också. Skulle ha räckt till hela bandet Eldkvarn flera gånger om.
Men knarkat har han inte gjort sedan 2007 åtminstone, påstår Plura Jonsson. Och Inkfish skrev till mig: Gör världen en tjänst och ta livet av dig jävla nolla. Det är trist när folk kläcker ur sig sådana grodor, men det var vid 5-tiden på morgonen. Så han var väl hög av något och snedtände.
Inkfish har en sajt, där man kan läsa att det är fyra grabbar med hederliga svenska namn, som ansvarar för sidan och att de tydligen far jorden runt med sin musik.
Jag är rätt trött på språkbruket på internet, men att uppmana någon att ta livet av sig är väl inget brott i sig. Dock skulle jag önska att jag hade polisens resurser ibland när folk är fula i munnen. Och med flit missförstår allt som står. Och att jag kunde koppla in också FBI. Det vore kul.
Den nu anhållne 33-åringen ångrar sig säkert för han hotas av fyra års fängelse.
Om jag gick in på banken och höll upp ett kex och sade: Det här är ett rån, så skulle de alldeles säkert inte skratta. Och om jag på en flygplats sade: Mina bomber är väl fina? Så skulle de säkert inte skratta där heller.
Vissa ord är helt enkelt förbjudna att säga i vissa sammanhang eller att skriva på internet. Och den här mannen höll på länge och hotade och hade någon bild på en morrande hund. Jag såg det själv när jag gick in på forumet. Så här såg det ursprungliga hotet ut.
Att skämta är roligt i vissa sammanhang, som när man står på en scen och kallar sig själv stå-uppare då är det legitimt att kläcka ur sig vad som helst. Men inte på internet.
Själv är jag rätt trött på sådana där, som någon elektronisk musiker, som tyckte jag skulle gå och ta livet av mig, när jag skrev om att Plura Jonsson var gripen med kokain på sig. Rätt stor dos också. Skulle ha räckt till hela bandet Eldkvarn flera gånger om.
Men knarkat har han inte gjort sedan 2007 åtminstone, påstår Plura Jonsson. Och Inkfish skrev till mig: Gör världen en tjänst och ta livet av dig jävla nolla. Det är trist när folk kläcker ur sig sådana grodor, men det var vid 5-tiden på morgonen. Så han var väl hög av något och snedtände.
Inkfish har en sajt, där man kan läsa att det är fyra grabbar med hederliga svenska namn, som ansvarar för sidan och att de tydligen far jorden runt med sin musik.
Jag är rätt trött på språkbruket på internet, men att uppmana någon att ta livet av sig är väl inget brott i sig. Dock skulle jag önska att jag hade polisens resurser ibland när folk är fula i munnen. Och med flit missförstår allt som står. Och att jag kunde koppla in också FBI. Det vore kul.
Den nu anhållne 33-åringen ångrar sig säkert för han hotas av fyra års fängelse.
Kvinnors förmåga till jämställdhet
"Unni Drougge är en cougar. Feminist givetvis, eftersom det gagnar henne att vara det. Men jämställdhetsförespråkare, knappast. Vi måste orka se att det oftast är så det ser ut. Nu tycker ju jag att Drougge har rätt att göra precis vad hon vill med sitt liv – jag minns själv när jag mötte henne i min ungdom, hon etablerad chef och uppdragsgivare, jag nyetablerad i min branch och i beroendeställning. Redan då var hon tydlig med vad hon ville, flirtade och bjöd med mig på en sen tillställning på Café Opera. Inget fel med det, tänker jag. Varför skulle det vara det?"
Det här har jag tagit från en blogg som jag läser. Vem är det som skriver den? Jag vet inte vet ni?
"Både Unni Drougge, Mara Lee och Maja Lundgren återspeglar ju en kvinnosyn som är hämtad direkt från vad man nu vill kalla det, flärdlitteratur, chiklitteratur eller Harlequinroman. För mig är det skrämmande att det är dessa ideal som nu speglar samtidens sätt att leva. "
Annika Marusarz
Detta hittade jag på en annan blogg. Det är alltså en kommentar skriven av Annika Marusarz, som är frilansskribent.
"Som sagt, jag vet inte om Unni blev misshandlad en gång eller dagligen i sju års tid, men jag finner det ganska bisarrt att en ständigt slagen kvinna skulle låta sig framställas som ”världens lyckligaste kvinna”. Och jag är så erbarmligt trött på den ensidiga bilden av oss kvinnor som ständigt goda, ständiga utsatta, ständigt förtryckta och ständiga offer. Som jag ser det är detta den största otjänst man kan göra sig själv som kvinna. Att spä på myten om den goda modern, den väna kvinnan som aldrig begår brott eller ljuger är kontraproduktivt för jämställdheten. Om vi någon gång ska uppnå verklig jämställdhet där ingen diskrimineras på grund av sitt kön (varken på arbetsplatserna eller i hemmen) så måste kvinnor ta ansvar för sina egna misslyckanden och tillkortakommanden."
Och det här på en tredje blogg. Den vet jag vem det är. För den blogginnehavaren är inte hemlig. Vet ni?
Det här har jag tagit från en blogg som jag läser. Vem är det som skriver den? Jag vet inte vet ni?
"Både Unni Drougge, Mara Lee och Maja Lundgren återspeglar ju en kvinnosyn som är hämtad direkt från vad man nu vill kalla det, flärdlitteratur, chiklitteratur eller Harlequinroman. För mig är det skrämmande att det är dessa ideal som nu speglar samtidens sätt att leva. "
Annika Marusarz
Detta hittade jag på en annan blogg. Det är alltså en kommentar skriven av Annika Marusarz, som är frilansskribent.
"Som sagt, jag vet inte om Unni blev misshandlad en gång eller dagligen i sju års tid, men jag finner det ganska bisarrt att en ständigt slagen kvinna skulle låta sig framställas som ”världens lyckligaste kvinna”. Och jag är så erbarmligt trött på den ensidiga bilden av oss kvinnor som ständigt goda, ständiga utsatta, ständigt förtryckta och ständiga offer. Som jag ser det är detta den största otjänst man kan göra sig själv som kvinna. Att spä på myten om den goda modern, den väna kvinnan som aldrig begår brott eller ljuger är kontraproduktivt för jämställdheten. Om vi någon gång ska uppnå verklig jämställdhet där ingen diskrimineras på grund av sitt kön (varken på arbetsplatserna eller i hemmen) så måste kvinnor ta ansvar för sina egna misslyckanden och tillkortakommanden."
Och det här på en tredje blogg. Den vet jag vem det är. För den blogginnehavaren är inte hemlig. Vet ni?
Min uppsats från KTH år 2002
År 2002 fick jag "en mycket stor chans" enligt kulturarbetsförmedlingen. Jag fick vara med i kursen Arts Management på KTH. Det skulle ingå i ett startande av företag.
Detta var i sin tur del av att KTH behövde öppna sig också utåt, precis som andra högskolor. Det var bara en hake. Den som höll i kursen var kommunist.
På den tiden var det fortfarande "fint" att vara det, särskilt i kulturkretsar. Men min uppsats, som är på elva sidor och annars uppfyller alla formkrav blev inte godkänd. Så klart.
För mina tankar handlar om något annat än kommunistiska slagord. Jag överklagade underkännandet till de instanser som gick, men fick till slut höra att en lärare var ensam i att sätta betyg. Och var det underkänt så var det.
Detta tog alltså en hel termin att utföra, med närvaroplikt på lektionerna. Tiden var inte helt bortkastad för min del, för jag fick ju ändå tillfälle att utveckla vad jag tyckte om saker och ting. Här är inledningen på min uppsats:
Omtanke, medmänsklighet och kärlek som grund i kulturföretagande
Ordet kultur är i grunden ett positivt ord. På senare tid har ordet kultur använts på många olika sätt när vi i Sverige har talat om olika kulturer eller kulturella motsättningar i samband med att den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal dödades av sin far. Kultur och kulturella uttryck kan användas för eller emot människor. Det är inte givet att det är något positivt. Vi lever kulturellt fortfarande i en värld där vi ser den mekanistiska orsaksvärlden, som förklaring till vår värld och hur människor uppför sig. Den värld som skapades i vetenskapsmäns huvuden under 1700-talet. Vi har fortfarande inte införlivat de förklaringsmodeller till världen och universum som Einstein eller Bohr förde fram på 1900-talet. Och vi tycker att sådana mjuka ord som omtanke, medmänsklighet och kärlek oftast inte har med företagande att göra. Företagande är enligt tradition något manligt, ett slags krigarkultur, där det gäller att erövra en marknad. Men precis som en dator är värdelös utan mjukvara är mänskligheten inte betjänt av en företagarkultur där bara teknologi, infrastruktur och kalla fakta bestämmer hur företagande ska utövas. Omtanke, medmänslighet och kärlek är i sig en naturlig komponent, särskilt i kulturföretagande.
Kulturbegreppet i positiv och negativ mening
Grunden för kultur i positiv mening är omtanke, medmänsklighet och kärlek. Kärlek då definierad som en grundläggande broderskärlek, vilken innebär en känsla av ansvar, omsorg och respekt för alla människor därför att vi är lika. Älska din nästa såsom dig själv. Det är en gyllene regel, som vi alla gärna vill omfatta. Det svåra är orden ”såsom dig själv”. Vi föds inte med denna kärlek till oss själva. Vi måste få den utifrån under våra första år. För utan förmåga till självkärlek finns ingen möjlighet att älska någon annan. Denna självkärlek är inte lika med egoism utan handlar om att respektera,vårda och ta hand om sig själv för att kunna utsträcka denna kärlek till andra. Filosofen Erich Fromm är en av de tänkare som har definierat ordet kärlek så. En vuxen som inte har denna självkärlek kan inte ta hand varken om sig själv eller t ex barn på ett adekvat sätt.
Kultur i negativ mening kan sägas vara t ex de riter med människooffer som de forna indianfolken i Mellanamerika utförde eller de människooffer som bronsåldersfolk i vår del av världen ansåg vara nödvändiga för samhällets fortlevnad. Kultur i den meningen bygger inte på kärlek utan på föreställningen om att människor måste underkasta sig makter, som måste blidkas. Den bygger på föreställningar om uppe och nere, om människors olika värde, om makter som kan vara onda eller goda. Den bygger på rädsla. Människan i sig hade i människors föreställningar ingen eller begränsad makt och måste genom offer visa att hon underkastade sig gudarnas lagar.
Vi lever enligt min mening fortfarande i en värld, där våra föreställningar huvudsakligen omfattar 1700-talsvärderingar. Vi lever efter vad Newton, Kopernikus och andra har lärt oss om vår värld. Vi har ännu inte införlivat med oss själva Einsteins eller Bohrs upptäckter om universum. Och det är så självklart för oss att vi inte ens ser det. Det går inte att upptäcka det paradigm som de flesta naturligt tycker är världen, inte utan att ta ett kliv över i en annan värld, att lämna 1700-talet och bege sig in i 2000-talet. På samma sätt var det för 1500-talsmänniskorna som inte hade införlivat med sig själva att jorden var rund eller att det fanns andra världsdelar än Europa, Afrika eller Indien. En jord som inte är centrum i universum utan en planet runt en sol, som det finns miljarder av, ger en helt annan uppfattning av människans värld. Vi påverkades också starkt under 1900-talet av de första bilderna av jorden sedd utifrån rymden.
Albert Einstein har sagt:
En människa är en del av den helhet vi kallar universum, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som någonting som är avskilt från resten – ett slags optisk illusion av hennes medvetande. Den illusionen är ett fängelse för oss, som begränsar oss till personliga önskningar och till tillgivenhet bara till några få människor som finns allra närmast oss. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår krets av medkänsla att omfatta alla levande varelser och hela naturen.
Detta var i sin tur del av att KTH behövde öppna sig också utåt, precis som andra högskolor. Det var bara en hake. Den som höll i kursen var kommunist.
På den tiden var det fortfarande "fint" att vara det, särskilt i kulturkretsar. Men min uppsats, som är på elva sidor och annars uppfyller alla formkrav blev inte godkänd. Så klart.
För mina tankar handlar om något annat än kommunistiska slagord. Jag överklagade underkännandet till de instanser som gick, men fick till slut höra att en lärare var ensam i att sätta betyg. Och var det underkänt så var det.
Detta tog alltså en hel termin att utföra, med närvaroplikt på lektionerna. Tiden var inte helt bortkastad för min del, för jag fick ju ändå tillfälle att utveckla vad jag tyckte om saker och ting. Här är inledningen på min uppsats:
Omtanke, medmänsklighet och kärlek som grund i kulturföretagande
Ordet kultur är i grunden ett positivt ord. På senare tid har ordet kultur använts på många olika sätt när vi i Sverige har talat om olika kulturer eller kulturella motsättningar i samband med att den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal dödades av sin far. Kultur och kulturella uttryck kan användas för eller emot människor. Det är inte givet att det är något positivt. Vi lever kulturellt fortfarande i en värld där vi ser den mekanistiska orsaksvärlden, som förklaring till vår värld och hur människor uppför sig. Den värld som skapades i vetenskapsmäns huvuden under 1700-talet. Vi har fortfarande inte införlivat de förklaringsmodeller till världen och universum som Einstein eller Bohr förde fram på 1900-talet. Och vi tycker att sådana mjuka ord som omtanke, medmänsklighet och kärlek oftast inte har med företagande att göra. Företagande är enligt tradition något manligt, ett slags krigarkultur, där det gäller att erövra en marknad. Men precis som en dator är värdelös utan mjukvara är mänskligheten inte betjänt av en företagarkultur där bara teknologi, infrastruktur och kalla fakta bestämmer hur företagande ska utövas. Omtanke, medmänslighet och kärlek är i sig en naturlig komponent, särskilt i kulturföretagande.
Kulturbegreppet i positiv och negativ mening
Grunden för kultur i positiv mening är omtanke, medmänsklighet och kärlek. Kärlek då definierad som en grundläggande broderskärlek, vilken innebär en känsla av ansvar, omsorg och respekt för alla människor därför att vi är lika. Älska din nästa såsom dig själv. Det är en gyllene regel, som vi alla gärna vill omfatta. Det svåra är orden ”såsom dig själv”. Vi föds inte med denna kärlek till oss själva. Vi måste få den utifrån under våra första år. För utan förmåga till självkärlek finns ingen möjlighet att älska någon annan. Denna självkärlek är inte lika med egoism utan handlar om att respektera,vårda och ta hand om sig själv för att kunna utsträcka denna kärlek till andra. Filosofen Erich Fromm är en av de tänkare som har definierat ordet kärlek så. En vuxen som inte har denna självkärlek kan inte ta hand varken om sig själv eller t ex barn på ett adekvat sätt.
Kultur i negativ mening kan sägas vara t ex de riter med människooffer som de forna indianfolken i Mellanamerika utförde eller de människooffer som bronsåldersfolk i vår del av världen ansåg vara nödvändiga för samhällets fortlevnad. Kultur i den meningen bygger inte på kärlek utan på föreställningen om att människor måste underkasta sig makter, som måste blidkas. Den bygger på föreställningar om uppe och nere, om människors olika värde, om makter som kan vara onda eller goda. Den bygger på rädsla. Människan i sig hade i människors föreställningar ingen eller begränsad makt och måste genom offer visa att hon underkastade sig gudarnas lagar.
Vi lever enligt min mening fortfarande i en värld, där våra föreställningar huvudsakligen omfattar 1700-talsvärderingar. Vi lever efter vad Newton, Kopernikus och andra har lärt oss om vår värld. Vi har ännu inte införlivat med oss själva Einsteins eller Bohrs upptäckter om universum. Och det är så självklart för oss att vi inte ens ser det. Det går inte att upptäcka det paradigm som de flesta naturligt tycker är världen, inte utan att ta ett kliv över i en annan värld, att lämna 1700-talet och bege sig in i 2000-talet. På samma sätt var det för 1500-talsmänniskorna som inte hade införlivat med sig själva att jorden var rund eller att det fanns andra världsdelar än Europa, Afrika eller Indien. En jord som inte är centrum i universum utan en planet runt en sol, som det finns miljarder av, ger en helt annan uppfattning av människans värld. Vi påverkades också starkt under 1900-talet av de första bilderna av jorden sedd utifrån rymden.
Albert Einstein har sagt:
En människa är en del av den helhet vi kallar universum, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som någonting som är avskilt från resten – ett slags optisk illusion av hennes medvetande. Den illusionen är ett fängelse för oss, som begränsar oss till personliga önskningar och till tillgivenhet bara till några få människor som finns allra närmast oss. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår krets av medkänsla att omfatta alla levande varelser och hela naturen.
Jonas Gardells bil blev osams med biltvätten
Det skriver Vi Bilägare. När hans "vaktmästare" skulle tvätta bilen i Nacka, så fastnade tvättborsten i den automatiska tvätten i vindrutetorkaren.
Hela torkararmen rycktes loss med torkarmotor. Den slog sönder vindrutan och hackade sig fram längs taket på bilen.
Notan för detta blev stor, men Jonas Gardell betalade självrisken till försäkringsbolaget på drygt 6 000 kronor. Medan Statoilmacken stod för resten av kostnaden på nästan 60 000 kronor.
Men nu säger Statoilmacken efter att Vi Bilägare har skrivit om detta att de gärna står för hela kostnaden. Och Jonas Gardell uppger att han tänker skicka en räkning, inte bara för självrisken utan också för hyrbil.
Ja det är alltid lönande att vara kändis. Det ställs upp på alla möjliga sätt då. Grattis Gardell!
PS. Gardell bor inte i Nacka. Vad hans bil gjorde där framgår dock inte. Ove Sääv, som tituleras "vaktmästare" i artikeln bor dock där. DS.
Hela torkararmen rycktes loss med torkarmotor. Den slog sönder vindrutan och hackade sig fram längs taket på bilen.
Notan för detta blev stor, men Jonas Gardell betalade självrisken till försäkringsbolaget på drygt 6 000 kronor. Medan Statoilmacken stod för resten av kostnaden på nästan 60 000 kronor.
Men nu säger Statoilmacken efter att Vi Bilägare har skrivit om detta att de gärna står för hela kostnaden. Och Jonas Gardell uppger att han tänker skicka en räkning, inte bara för självrisken utan också för hyrbil.
Ja det är alltid lönande att vara kändis. Det ställs upp på alla möjliga sätt då. Grattis Gardell!
PS. Gardell bor inte i Nacka. Vad hans bil gjorde där framgår dock inte. Ove Sääv, som tituleras "vaktmästare" i artikeln bor dock där. DS.
Man gripen i Göteborg för hot mot KTH
En 33-årig man greps i natt för hoten mot KTH i Stockholm. Polisen är som vanligt förtegen i det här läget av utredningen, men tog absolut hoten på allvar. Och det måste de naturligtvis göra.
Mannen själv påstår att det var ett skämt. Men det är verkligen inget skämt att hota. Polisen kommer att kunna säga mer under dagen, säger de, om omständigheterna kring detta brott.
Det var efter "elektronisk spaning" som mannen kunde gripas och han har förhörts en första gång. Det var genom ip-adressen som han hittades och både svensk och utländsk polis har varit inblandad i avslöjandet om vem han var.
Han befinner sig fortfarande i Göteborg, men ska föras till Stockholm så småningom. Mannen har erkänt. Han greps i en studentkorridor i Gamlestaden i Kortedala i Göteborg.
På KTH är det öppet som vanligt i dag.
Mannen själv påstår att det var ett skämt. Men det är verkligen inget skämt att hota. Polisen kommer att kunna säga mer under dagen, säger de, om omständigheterna kring detta brott.
Det var efter "elektronisk spaning" som mannen kunde gripas och han har förhörts en första gång. Det var genom ip-adressen som han hittades och både svensk och utländsk polis har varit inblandad i avslöjandet om vem han var.
Han befinner sig fortfarande i Göteborg, men ska föras till Stockholm så småningom. Mannen har erkänt. Han greps i en studentkorridor i Gamlestaden i Kortedala i Göteborg.
På KTH är det öppet som vanligt i dag.
söndag 14 mars 2010
KTH bombhotat och hotat med massaker
Kunde det inte räcka med ett av dem? De flesta artiklarna om detta tar det mycket seriöst, medan kommentarerna handlar om trolleri och annat.
Och visst kan man bli trött på KTH. Jag blev det själv när jag gick där och presterade en uppsats, som inte blev godkänd, för att en kommunistisk lärare tyckte att jag hade fel tro. Det jag skrev om gick inte in i hans livssyn.
Den uppsatsen är fortfarande inte godkänd, men den hotade knappast min karriär, så jag brydde mig inte så mycket. Men kan tänka mig att någon annan har fått nog. Tjej eller kille.
Kanske ger dessa hot tillräckligt stor uppmärksamhet nu då, så att det räcker så. Trist med dessa anonyma hot över internet. Kan kosta mycket om det trappas upp så att lagarna måste ändras.
För min egen del skulle jag inte tycka att det vore helt fel att människor fick skriva under pseudonym, som gick att spåra. Alltid. Den djungelns lag som råder gillar jag inte särskilt.
Jag hade adressen till hotsajten men tappade bort den. Kanske lika bra. Den publicerades i kommentarerna till DN-artikeln, men är nu struken ser jag.
Jo jag hittade originalet, men den som hotar fortsätter att göra det: här är dock det ursprungliga hotet.
Och visst kan man bli trött på KTH. Jag blev det själv när jag gick där och presterade en uppsats, som inte blev godkänd, för att en kommunistisk lärare tyckte att jag hade fel tro. Det jag skrev om gick inte in i hans livssyn.
Den uppsatsen är fortfarande inte godkänd, men den hotade knappast min karriär, så jag brydde mig inte så mycket. Men kan tänka mig att någon annan har fått nog. Tjej eller kille.
Kanske ger dessa hot tillräckligt stor uppmärksamhet nu då, så att det räcker så. Trist med dessa anonyma hot över internet. Kan kosta mycket om det trappas upp så att lagarna måste ändras.
För min egen del skulle jag inte tycka att det vore helt fel att människor fick skriva under pseudonym, som gick att spåra. Alltid. Den djungelns lag som råder gillar jag inte särskilt.
Jag hade adressen till hotsajten men tappade bort den. Kanske lika bra. Den publicerades i kommentarerna till DN-artikeln, men är nu struken ser jag.
Jo jag hittade originalet, men den som hotar fortsätter att göra det: här är dock det ursprungliga hotet.
Kalla fakta tar upp kokainmissbruk
I kväll berättar Kalla fakta på TV4 om kvinnors kokainmissbruk. Omkring tre procent av kvinnorna mellan 15-24 år uppger att de har prövat denna drog under det senaste året, medan bara omkring en halv procent bland männen har gjort det. Siffrorna kommer från Folkhälsoinstitutet.
Det är nästan alltid männen, som åker fast för manliga poliser får inte visitera kvinnor och de flesta poliser, som håller på med narkotikaspaning är män. Bara sex procent av de som straffas för kokainrelaterade brott är kvinnor.
Som jag skrev i mitt förrförra inlägg om Plura Jonsson, så har denna drog länge varit ett problem i nöjesvärlden. Det har den varit ända sedan 80-talet. På 50-talet och framåt var det amfetamin, som var populärt. Som jag skrev i mitt förra inlägg så använde också president John F Kennedy och hans maka Jacqueline denna drog.
Presidentparet fick den av en läkare och därför ansåg de väl inte att det var missbruk. Ungefär som att Elvis Presley inte gjorde det för han fick sin narkotika genom recept.
På 60-talet var det hasch som var innedrogen. Jag har själv suttit i sådana rum, där människor provade. Själv har jag dock aldrig använt någon annan drog än alkohol och då i små mängder. Fortfarande är det så att om jag dricker mer än två glas vin så börjar jag må illa. Det kan vara mina indianska gener, som gör det, för mina släktingar säger att de är likadana.
När jag jobbade på DN så ingick jag i den där nöjesvärlden och det fanns journalister, som också missbrukade. Naturligtvis.
Överhuvudtaget ansågs det vara svårt att hålla sig på topp konstnärligt utan droger. Det behövdes centralstimulerande och sedan nedåttjack. Marilyn Monroe (som jag har skrivit en bok om Marilyn Monroe Min Berättelse) kände väl till det där. Hon frekventerade ett apotek precis som Truman Capote. De köpte narkotika där på 50-talet. Amfetamin ansågs som ett bra bantningsmedel på den tiden. En av mina mostrar tog det också för att bli av med övervikten.
Min pappa, som var journalist, höll på att dö i 50-årsåldern för att han missbrukade alkohol. Det första han gjorde var att gå ned till Systembolaget på morgonen och köpa ut 6-7 flaskor vin, när det var som värst. Det skulle inte förvåna mig om han missbrukade annat också. Läkarna gav honom ett år att leva. Men han träffade sin fru, som tog honom ur detta. Och han levde till 2004 då han dog 87 år gammal (detta har jag bland annat skrivit om i min bok Ett Sekel av Tystnad).
Nuförtiden missbrukar människor också i alla möjliga kretsar olika kemiska preparat, men det finns naturliga sätt att nå det människor försöker uppnå med detta. Genom meditation och avslappnande psykiska metoder så går det att förflytta sig snabbt från ett uttröttat stadium till något annat. Att gå ut i naturen är också ett sätt att byta nivå. Mycket enklare och billigare än att missbruka droger.
Det är nästan alltid männen, som åker fast för manliga poliser får inte visitera kvinnor och de flesta poliser, som håller på med narkotikaspaning är män. Bara sex procent av de som straffas för kokainrelaterade brott är kvinnor.
Som jag skrev i mitt förrförra inlägg om Plura Jonsson, så har denna drog länge varit ett problem i nöjesvärlden. Det har den varit ända sedan 80-talet. På 50-talet och framåt var det amfetamin, som var populärt. Som jag skrev i mitt förra inlägg så använde också president John F Kennedy och hans maka Jacqueline denna drog.
Presidentparet fick den av en läkare och därför ansåg de väl inte att det var missbruk. Ungefär som att Elvis Presley inte gjorde det för han fick sin narkotika genom recept.
På 60-talet var det hasch som var innedrogen. Jag har själv suttit i sådana rum, där människor provade. Själv har jag dock aldrig använt någon annan drog än alkohol och då i små mängder. Fortfarande är det så att om jag dricker mer än två glas vin så börjar jag må illa. Det kan vara mina indianska gener, som gör det, för mina släktingar säger att de är likadana.
När jag jobbade på DN så ingick jag i den där nöjesvärlden och det fanns journalister, som också missbrukade. Naturligtvis.
Överhuvudtaget ansågs det vara svårt att hålla sig på topp konstnärligt utan droger. Det behövdes centralstimulerande och sedan nedåttjack. Marilyn Monroe (som jag har skrivit en bok om Marilyn Monroe Min Berättelse) kände väl till det där. Hon frekventerade ett apotek precis som Truman Capote. De köpte narkotika där på 50-talet. Amfetamin ansågs som ett bra bantningsmedel på den tiden. En av mina mostrar tog det också för att bli av med övervikten.
Min pappa, som var journalist, höll på att dö i 50-årsåldern för att han missbrukade alkohol. Det första han gjorde var att gå ned till Systembolaget på morgonen och köpa ut 6-7 flaskor vin, när det var som värst. Det skulle inte förvåna mig om han missbrukade annat också. Läkarna gav honom ett år att leva. Men han träffade sin fru, som tog honom ur detta. Och han levde till 2004 då han dog 87 år gammal (detta har jag bland annat skrivit om i min bok Ett Sekel av Tystnad).
Nuförtiden missbrukar människor också i alla möjliga kretsar olika kemiska preparat, men det finns naturliga sätt att nå det människor försöker uppnå med detta. Genom meditation och avslappnande psykiska metoder så går det att förflytta sig snabbt från ett uttröttat stadium till något annat. Att gå ut i naturen är också ett sätt att byta nivå. Mycket enklare och billigare än att missbruka droger.
lördag 13 mars 2010
Ett smakprov ur min nya bok Jacqueline
"President Kennedy överansträngde sin rygg igen i Kanada, när han skulle plantera ett träd och hade besvär när de återvände hem. I maj kallade Jack Kennedy återigen på doktor Jacobson för han var bekymrad över hur han skulle orka med hela resan till Europa. Läkaren behandlade både Jackie och Jack med sin särskilda kur med sprutor, som innehöll amfetamin, vitaminer, hormoner och extrakt från djur. Riktigt vad som fanns i sprutorna var hans hemlighet, men Max Jacobson, som själv hade flytt från Tyskland och Berlin under nazitiden, var tacksam över att kunna hjälpa presidenten i det nya landet.
Sprutorna, som presidentparet fick, gjorde att en känsla av värme och välmående spred sig i kroppen och inom några minuter kände de sig genast bättre. Amfetamin gjorde att idéerna flödade, att den som behandlades kände sig oövervinnerlig samt att denne kunde hålla sig vaken mer än ett dygn och under den tiden behövdes varken mat eller sömn, men sedan kom efterverkningarna. Då behövdes en ny injektion. Riktigt så starka doser fick inte presidentparet, men det var tillräckligt, för att de långsamt skulle bli tillvanda till drogerna. Många berömdheter hade blivit behandlade med dr Jacobsons injektioner däribland Judy Garland, Marlene Dietrich, Truman Capote, Henry Miller, Tennessee Williams och Winston Churchill. På den här tiden, när medicinen som vetenskap redan hade gjort stora framsteg, så var något som så uppenbart fungerade, något bra. Biverkningarna hade ingen ännu klart för sig. Något som verkade som en mirakelmedicin ville ingen tro kunde ha svåra biverkningar.
Den 31 maj flög presidentparet till Paris med Air Force One. Det var det nya flygplan, som var iordninggjort speciellt för presidenten. Doktor Jacobson var inbokad, som ende passagerare, på ett Air France-plan till Paris tillsammans med sin fru och de båda planen flög samtidigt. Doktorn hade med sig sin hemliga väska med olika substanser.
Läget i Europa påverkades fortfarande av andra världskriget. I Frankrike var Charles de Gaulle president. Han var en av hjältarna från andra världskriget och hade levt i flera år i exil i England. President John F Kennedy såg upp till honom och beundrade honom och ville gärna ha en god kontakt med Frankrike som land. Men general de Gaulle var en egensinnig fransman, som ville att Frankrike skulle räknas som ett stort land i världen och som inte ville vara mer beroende av Amerika än nödvändigt. Frankrikes president ville ha ett eget kärnvapen för att ingå i de västmakter, som ansågs mäktiga nog att kunna ha råd och tillräckligt med expertis för att kunna ha det. Han ville ha ett Frankrike, som var en stormakt."
Så det var alltså dessa sprutor, som skulle åstadkomma att världen kunde gå vidare efter andra världskriget. Att president Kennedy skulle lyckas hålla stormakten Sovjet stången. Att Jacqueline skulle lyckas att förtrolla general de Gaulle och alla fransmän. Hon togs emot som en drottning i Paris. Ni får läsa mer när min bok blir publicerad.
Sprutorna, som presidentparet fick, gjorde att en känsla av värme och välmående spred sig i kroppen och inom några minuter kände de sig genast bättre. Amfetamin gjorde att idéerna flödade, att den som behandlades kände sig oövervinnerlig samt att denne kunde hålla sig vaken mer än ett dygn och under den tiden behövdes varken mat eller sömn, men sedan kom efterverkningarna. Då behövdes en ny injektion. Riktigt så starka doser fick inte presidentparet, men det var tillräckligt, för att de långsamt skulle bli tillvanda till drogerna. Många berömdheter hade blivit behandlade med dr Jacobsons injektioner däribland Judy Garland, Marlene Dietrich, Truman Capote, Henry Miller, Tennessee Williams och Winston Churchill. På den här tiden, när medicinen som vetenskap redan hade gjort stora framsteg, så var något som så uppenbart fungerade, något bra. Biverkningarna hade ingen ännu klart för sig. Något som verkade som en mirakelmedicin ville ingen tro kunde ha svåra biverkningar.
Den 31 maj flög presidentparet till Paris med Air Force One. Det var det nya flygplan, som var iordninggjort speciellt för presidenten. Doktor Jacobson var inbokad, som ende passagerare, på ett Air France-plan till Paris tillsammans med sin fru och de båda planen flög samtidigt. Doktorn hade med sig sin hemliga väska med olika substanser.
Läget i Europa påverkades fortfarande av andra världskriget. I Frankrike var Charles de Gaulle president. Han var en av hjältarna från andra världskriget och hade levt i flera år i exil i England. President John F Kennedy såg upp till honom och beundrade honom och ville gärna ha en god kontakt med Frankrike som land. Men general de Gaulle var en egensinnig fransman, som ville att Frankrike skulle räknas som ett stort land i världen och som inte ville vara mer beroende av Amerika än nödvändigt. Frankrikes president ville ha ett eget kärnvapen för att ingå i de västmakter, som ansågs mäktiga nog att kunna ha råd och tillräckligt med expertis för att kunna ha det. Han ville ha ett Frankrike, som var en stormakt."
Så det var alltså dessa sprutor, som skulle åstadkomma att världen kunde gå vidare efter andra världskriget. Att president Kennedy skulle lyckas hålla stormakten Sovjet stången. Att Jacqueline skulle lyckas att förtrolla general de Gaulle och alla fransmän. Hon togs emot som en drottning i Paris. Ni får läsa mer när min bok blir publicerad.
Plura Jonsson gripen med kokain
UPPDATERAD den 27 september 2010
Han påträffades med fyra gram kokain på sig och släpptes av polisen efter förhör. Kokain är ett problem i dessa nöjeskretsar och har varit det länge.
Igår kväll spelade Plura och Eldkvarn i Annedalskyrkan i Göteborg. De blev inte utslängda, för att en av dem är missbrukare av kokain.
Plura Jonsson själv säger att det var en dum fyllegrej, att han blev erbjuden och köpte.
Konserten i kyrkan genomfördes som vanligt, men prästen Mikael Ringlander och kyrkan bombhotades när gudstjänsten gick mot sitt slut.
I kollekthåven hittades ett bombhot och i ett programblad ett dödshot mot prästen.
Plura har skildrat svensk matkultur på ett sätt som gör att man "ser den gemensamma nämnaren hos Janssons frestelse, kokain och Bob Dylan", skrev Katrine Kielos när hans bok Resa genom ensamheten kom ut för ett par år sedan.
Egentligen är det märkligt att Plura Jonsson fortfarande lever.
Han är aktuell tillsammans med Mauro Scocco i Mauro och Pluras kök i TV8. Ett matprogram.
PS. För ett narkotikabrott av "normalgraden" får man böter eller fängelse i högst tre år. Det finns massor med kändisar som har torskat eller erkänt kokainmissbruk. Här är några: Tommy Körberg, Johannes Brost, Börje Salming, Jannike Björling och Björn Borg. 0,1 gram - 0,2 gram är en vanlig dos och varar ungefär 40 minuter enligt expertis. DS.
Idag den 27 september 2010 dömdes Plura Jonsson till tre månaders fängelse. Det var väntat sa han. Han dömdes för innehav och för att han delade med en kompis. Tommy Körberg fick tre månader på sin tid 1981 för 21 gram kokain. Jannike Björling fick 2 veckors fängelse för att ha köpt kokain. Björn Borg åkte aldrig fast fast han har erkänt att han har knarkat.
Han påträffades med fyra gram kokain på sig och släpptes av polisen efter förhör. Kokain är ett problem i dessa nöjeskretsar och har varit det länge.
Igår kväll spelade Plura och Eldkvarn i Annedalskyrkan i Göteborg. De blev inte utslängda, för att en av dem är missbrukare av kokain.
Plura Jonsson själv säger att det var en dum fyllegrej, att han blev erbjuden och köpte.
Konserten i kyrkan genomfördes som vanligt, men prästen Mikael Ringlander och kyrkan bombhotades när gudstjänsten gick mot sitt slut.
I kollekthåven hittades ett bombhot och i ett programblad ett dödshot mot prästen.
Plura har skildrat svensk matkultur på ett sätt som gör att man "ser den gemensamma nämnaren hos Janssons frestelse, kokain och Bob Dylan", skrev Katrine Kielos när hans bok Resa genom ensamheten kom ut för ett par år sedan.
Egentligen är det märkligt att Plura Jonsson fortfarande lever.
Han är aktuell tillsammans med Mauro Scocco i Mauro och Pluras kök i TV8. Ett matprogram.
PS. För ett narkotikabrott av "normalgraden" får man böter eller fängelse i högst tre år. Det finns massor med kändisar som har torskat eller erkänt kokainmissbruk. Här är några: Tommy Körberg, Johannes Brost, Börje Salming, Jannike Björling och Björn Borg. 0,1 gram - 0,2 gram är en vanlig dos och varar ungefär 40 minuter enligt expertis. DS.
Idag den 27 september 2010 dömdes Plura Jonsson till tre månaders fängelse. Det var väntat sa han. Han dömdes för innehav och för att han delade med en kompis. Tommy Körberg fick tre månader på sin tid 1981 för 21 gram kokain. Jannike Björling fick 2 veckors fängelse för att ha köpt kokain. Björn Borg åkte aldrig fast fast han har erkänt att han har knarkat.
fredag 12 mars 2010
Jag är min mors dotter
Det fick jag intyg på i går från Skatteverket. Och inga överraskningar alls vad gäller min far heller. Mina föräldrar är helt enkelt mina.
Så skönt att veta det åtminstone. Jag skrev genast ihop ett brev till Karolinska sjukhuset i Huddinge, där min morbrors journaler lär finnas. Arkivet fick mitt brev i dag hoppas jag.
Jag redogjorde noga för att jag behöver journalerna för min släkts skull. För att vi ska få veta allt som går att veta kring detta.
Kring denna eventuella mayaindian från Guatemala, som är en av min anfäder på min mors sida och som har fört en sjukdom vidare till oss genom en massa generationer ända från 1600-talet. Så sägs det i min släkt.
Ska vi nu få någon vetskap kring detta? Vi får se. Det får man alltid.
Mayafolket byggde omkring tusen pyramider medan egyptierna endast byggde etthundra. Varje stad hos mayafolket hade sin egen pyramid. De härmade sin egen natur, till exempel den som finns vid Candelaria, där floden kommer ur berget och forsar fram till en grotta, där den går ut och in i berggrunden nio gånger.
I mayafolkets skapelseberättelse så var grottan det ställe, där världen föddes. Det var viktigt för alla att ha tillgång till den sorts berg, som fanns och finns i mayafolkets land. De som hade formen av en pyramid.
Inuti dem måste deras kungar begravas för att kunna finna sin väg genom floden till grottan, som var porten till odödlighet. Den enda stad, där det inte finns några pyramider är Cancuén, vilket beror på att där finns detta helt naturligt.
Naturen är skapad så att bergen och floden och grottan finns där tillsammans. Där fanns palats, men inga tempel eller pyramider för det finns också nu helt naturligt i naturen.
Mayaindianernas skapelseberättelse Popol Vuh berättade om detta. Det var och är en schamanistisk religion. Den fanns spridd över hela världen och finns kvar hos mayafolket än i dag. Numera i kombination med katolsk kristendom.
Sammansmältningen är särskilt tydlig i den kyrka, där mayafolkets heliga skrift hittades bakom altaret, gömd av någon, som inte ville att spanjorerna skulle få tag i den. Spanjorerna brände alla andra heliga skrifter för att utrota föreställningarna som mayaindianerna hade om världen.
Det var prästen Fransisco Ximenez, som hittade skriften 1702 och han förstörde den inte utan kopierade den. Detta var alltså Popol Vuh och förutom att han gjorde en kopia, så översatte han den också till spanska och den bevarades i universitetsbiblioteket i Guatemala City.
Så skönt att veta det åtminstone. Jag skrev genast ihop ett brev till Karolinska sjukhuset i Huddinge, där min morbrors journaler lär finnas. Arkivet fick mitt brev i dag hoppas jag.
Jag redogjorde noga för att jag behöver journalerna för min släkts skull. För att vi ska få veta allt som går att veta kring detta.
Kring denna eventuella mayaindian från Guatemala, som är en av min anfäder på min mors sida och som har fört en sjukdom vidare till oss genom en massa generationer ända från 1600-talet. Så sägs det i min släkt.
Ska vi nu få någon vetskap kring detta? Vi får se. Det får man alltid.
Mayafolket byggde omkring tusen pyramider medan egyptierna endast byggde etthundra. Varje stad hos mayafolket hade sin egen pyramid. De härmade sin egen natur, till exempel den som finns vid Candelaria, där floden kommer ur berget och forsar fram till en grotta, där den går ut och in i berggrunden nio gånger.
I mayafolkets skapelseberättelse så var grottan det ställe, där världen föddes. Det var viktigt för alla att ha tillgång till den sorts berg, som fanns och finns i mayafolkets land. De som hade formen av en pyramid.
Inuti dem måste deras kungar begravas för att kunna finna sin väg genom floden till grottan, som var porten till odödlighet. Den enda stad, där det inte finns några pyramider är Cancuén, vilket beror på att där finns detta helt naturligt.
Naturen är skapad så att bergen och floden och grottan finns där tillsammans. Där fanns palats, men inga tempel eller pyramider för det finns också nu helt naturligt i naturen.
Mayaindianernas skapelseberättelse Popol Vuh berättade om detta. Det var och är en schamanistisk religion. Den fanns spridd över hela världen och finns kvar hos mayafolket än i dag. Numera i kombination med katolsk kristendom.
Sammansmältningen är särskilt tydlig i den kyrka, där mayafolkets heliga skrift hittades bakom altaret, gömd av någon, som inte ville att spanjorerna skulle få tag i den. Spanjorerna brände alla andra heliga skrifter för att utrota föreställningarna som mayaindianerna hade om världen.
Det var prästen Fransisco Ximenez, som hittade skriften 1702 och han förstörde den inte utan kopierade den. Detta var alltså Popol Vuh och förutom att han gjorde en kopia, så översatte han den också till spanska och den bevarades i universitetsbiblioteket i Guatemala City.
Hundvänner protesterar
Vi hundvänner protesterar högljutt mot att konstnären Lars Vilks har porträtterat en hund som en människa med turban och som en religiös ledare.
Lars Vilks ursäkt är att utställningen i Värmland skulle handla om hundar och att de andra utställarnas bidrag var så snälla. Så han skulle provocera. Detta framförde han i TV-programmet Debatt i går. Det duger inte som ursäkt.
Vi hundvänner tycker, att det är att gå över alla gränser, att framställa våra vänner hundarna på det här viset. Hundar älskar alla människor och förtjänar inte att framställas som några underliga hybrider.
De har oförtjänt fått rykte om sig att inte vara renliga och bära på loppor och annan ohyra. Det är inte sant.
Lukas, vår jack russell-terrier, som snart uppnår den höga åldern av tolv år, ber mig att hälsa att han är avlad till att gilla gryt och grävlingar. Plus att jaga grannens katt.
Han bryr sig inte ett skvatt om vad människor grälar om annars. Det har han inte med att göra.
Han är nöjd och glad bara han får ha sin egen flock av människor omkring sig och att de leker med honom och tar med honom på en promenad ibland. Samt delar med sig av sin mat.
Han ser med stolhet tillbaka på sitt liv, som uppfostrare av de barn, som finns i hans egen flock. Och den vakttjänst, som han upprätthåller.
Och nu på sin ålderdom tycker han att det är förfärligt om någon konstnär har fått för sig att avbilda honom som människa. Han är en hund helt enkelt och glad och stolt över detta faktum.
Lars Vilks ursäkt är att utställningen i Värmland skulle handla om hundar och att de andra utställarnas bidrag var så snälla. Så han skulle provocera. Detta framförde han i TV-programmet Debatt i går. Det duger inte som ursäkt.
Vi hundvänner tycker, att det är att gå över alla gränser, att framställa våra vänner hundarna på det här viset. Hundar älskar alla människor och förtjänar inte att framställas som några underliga hybrider.
De har oförtjänt fått rykte om sig att inte vara renliga och bära på loppor och annan ohyra. Det är inte sant.
Lukas, vår jack russell-terrier, som snart uppnår den höga åldern av tolv år, ber mig att hälsa att han är avlad till att gilla gryt och grävlingar. Plus att jaga grannens katt.
Han bryr sig inte ett skvatt om vad människor grälar om annars. Det har han inte med att göra.
Han är nöjd och glad bara han får ha sin egen flock av människor omkring sig och att de leker med honom och tar med honom på en promenad ibland. Samt delar med sig av sin mat.
Han ser med stolhet tillbaka på sitt liv, som uppfostrare av de barn, som finns i hans egen flock. Och den vakttjänst, som han upprätthåller.
Och nu på sin ålderdom tycker han att det är förfärligt om någon konstnär har fått för sig att avbilda honom som människa. Han är en hund helt enkelt och glad och stolt över detta faktum.
En epidemi av ångest och oro
Från 1988 fram till 2005 har känslan av ängslan, oro eller ångest blivit tre gånger så vanlig bland gymnasieungdomar enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009.
Andelen femtonåringar som känt sig nere har mer än fördubblats under samma period enligt Skolbarns hälsovanor, HBSC.
2005 hade mer än 35 procent av alla tjejer och mer än 15 procent av alla killar i femtonårsåldern känt sig nere.
Det verkar som om det drar fram en epidemi av oro, ångest och ängslan hos våra barn. Forskare vet att tioårsåldern är avgörande, för om man senare i livet tycker att man är värd att omfattas av kärlek, omsorg och uppmärksamhet.
Den värsta åldern är 16 år enligt min egen erfarenhet som mamma. Då står barnen mitt i en stor valsituation och tror att allt de gör har livsavgörande betydelse. Så är det inte. Men om föräldrarna spär på den oron så är de illa ute.
Om dessutom föräldrarna tyngs då av oro för sin familj och sin egen existens i samhället så blir det naturligtvis värre.
I Skåne ska nu forskare undersöka varför dessa siffror är så alarmerande höga. Och varför de inte har varit det tidigare.
Jag kan på rak arm ge två svar: 90-talet innebar en kris av tidigare aldrig skådat slag, för vi trodde som samhälle att vi hela tiden gick framåt. Och att sådana årtionden av arbetslöshet som 1930-talet var något mänskligheten hade övervunnit.
Men så fungerar aldrig civilisationen. Vi uppnår aldrig ett paradis, utan måste alltid ta itu med livet om och om igen. Det är också en del av själva meningen med livet.
Och eftersom vi inte tog till oss vad som hände då på 90-talet och fortfarande inte har gjort det, så kom det en ny kris på 00-talet, som ett brev på posten. Det vi inte ser - inte ens nu - är att allt i vår värld påtalar för oss en gång till vad vi behöver veta.
Vi befinner oss i en materialistisk och icke-andlig värld, som genomsyras av makt och tro på guld. Och att vågskålen så hårt har slagit över åt detta håll gör naturligtvis att människor mår dåligt. Om de inte har något annat att stå på.
I vårt sekulariserade land har vi inte det. Vi får inte ens ha vår kultur intakt, för den är ingenting egentligen. Det har våra politiska ledare berättat för oss.
Vi har ingen religion, ingen tro på vår egen gemenskap och naturligtvis mår våra barn dåligt då. Om det förväntas att de ska leva helt ytligt och skaffa sig guld och makt. Genom att konkurrera ut alla andra.
Livet handlar inte om sådana saker, utan att veta vem man är och varifrån man kommer. Och vart man är på väg. Det mindre viktiga är om man ska ha råd att köpa ny bil eller skaffa sig ett finare hus. Det allra viktigaste är vad man har att stå på inom sig själv.
Någon som visste allt om detta var psykiatern Viktor E Frankl, som har skrivit boken Livet måste ha en mening. Han överlevde koncentrationslägren under andra världskriget i Tyskland.
Det som borde undersökas är snarare hur detta nu kan fungera. Hur en människa kan överleva under de vidrigaste omständigheter och gå vidare med sitt liv. Hur kommer det sig att så många människor trots allt kan må bra?
I Sverige skulle detta kunna handla om vad som hände efter den 28 september 1994 när Estonia sjönk. Eller vad som inträffade efter den 26 december 2004, när en tsunami drabbade Thailand.
Barn förlorade sina föräldrar och föräldrar förlorade sina barn i dessa bägge nationella katastrofer i vårt land. Jag känner människor som förlorade anhöriga i båda dessa katastrofer. Hur har dessa överlevande människor - vuxna och barn - kunnat gå vidare? Hur ser ett friskt förhållningssätt ut?
Hur vore det att för en gångs skull undersöka hur välfungerande människor gör? För att sedan kunna ge det vidare till det uppväxande släktet och ge dem hopp inför framtiden.
Andelen femtonåringar som känt sig nere har mer än fördubblats under samma period enligt Skolbarns hälsovanor, HBSC.
2005 hade mer än 35 procent av alla tjejer och mer än 15 procent av alla killar i femtonårsåldern känt sig nere.
Det verkar som om det drar fram en epidemi av oro, ångest och ängslan hos våra barn. Forskare vet att tioårsåldern är avgörande, för om man senare i livet tycker att man är värd att omfattas av kärlek, omsorg och uppmärksamhet.
Den värsta åldern är 16 år enligt min egen erfarenhet som mamma. Då står barnen mitt i en stor valsituation och tror att allt de gör har livsavgörande betydelse. Så är det inte. Men om föräldrarna spär på den oron så är de illa ute.
Om dessutom föräldrarna tyngs då av oro för sin familj och sin egen existens i samhället så blir det naturligtvis värre.
I Skåne ska nu forskare undersöka varför dessa siffror är så alarmerande höga. Och varför de inte har varit det tidigare.
Jag kan på rak arm ge två svar: 90-talet innebar en kris av tidigare aldrig skådat slag, för vi trodde som samhälle att vi hela tiden gick framåt. Och att sådana årtionden av arbetslöshet som 1930-talet var något mänskligheten hade övervunnit.
Men så fungerar aldrig civilisationen. Vi uppnår aldrig ett paradis, utan måste alltid ta itu med livet om och om igen. Det är också en del av själva meningen med livet.
Och eftersom vi inte tog till oss vad som hände då på 90-talet och fortfarande inte har gjort det, så kom det en ny kris på 00-talet, som ett brev på posten. Det vi inte ser - inte ens nu - är att allt i vår värld påtalar för oss en gång till vad vi behöver veta.
Vi befinner oss i en materialistisk och icke-andlig värld, som genomsyras av makt och tro på guld. Och att vågskålen så hårt har slagit över åt detta håll gör naturligtvis att människor mår dåligt. Om de inte har något annat att stå på.
I vårt sekulariserade land har vi inte det. Vi får inte ens ha vår kultur intakt, för den är ingenting egentligen. Det har våra politiska ledare berättat för oss.
Vi har ingen religion, ingen tro på vår egen gemenskap och naturligtvis mår våra barn dåligt då. Om det förväntas att de ska leva helt ytligt och skaffa sig guld och makt. Genom att konkurrera ut alla andra.
Livet handlar inte om sådana saker, utan att veta vem man är och varifrån man kommer. Och vart man är på väg. Det mindre viktiga är om man ska ha råd att köpa ny bil eller skaffa sig ett finare hus. Det allra viktigaste är vad man har att stå på inom sig själv.
Någon som visste allt om detta var psykiatern Viktor E Frankl, som har skrivit boken Livet måste ha en mening. Han överlevde koncentrationslägren under andra världskriget i Tyskland.
Det som borde undersökas är snarare hur detta nu kan fungera. Hur en människa kan överleva under de vidrigaste omständigheter och gå vidare med sitt liv. Hur kommer det sig att så många människor trots allt kan må bra?
I Sverige skulle detta kunna handla om vad som hände efter den 28 september 1994 när Estonia sjönk. Eller vad som inträffade efter den 26 december 2004, när en tsunami drabbade Thailand.
Barn förlorade sina föräldrar och föräldrar förlorade sina barn i dessa bägge nationella katastrofer i vårt land. Jag känner människor som förlorade anhöriga i båda dessa katastrofer. Hur har dessa överlevande människor - vuxna och barn - kunnat gå vidare? Hur ser ett friskt förhållningssätt ut?
Hur vore det att för en gångs skull undersöka hur välfungerande människor gör? För att sedan kunna ge det vidare till det uppväxande släktet och ge dem hopp inför framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)