Att ge
barnen en diagnos är inte att ställa upp på dem. Detta diagnosraseri har gått alldeles för långt. Barn i skolan får ingen hjälp om de inte har en diagnos. De skickas tillsammans med sina föräldrar först till socialen för att utredas. Och då är familjen anklagad.
Skolans psykolog, kurator ska beredas plats i hemmet för att undersöka om det är något allvarligt fel på familjen. Hittar man inget där, så står BUP redo med en diagnos. Den ges snabbt som en kvickfix, för att få en etikett på barnet.
Då och först då får barnet något som kallas hjälp, för att passa in i de snäva ramar, som skolan ställer upp. Det är högstadiet, som är nålsögat. Alla barn måste igenom detta med godkända betyg annars är de utanför samhället för evigt. Att ge en diagnos är samhällets sätt att klara sig undan.
Skolan har inte utvecklats nämnvärt sedan jag gick där. Eftersom jag har följt elever under alla årtionden sedan 1950-talet så vet jag det. Det är inte så märkligt att flickor får de bästa betygen. Flickor är mer lätthanterliga och passar bättre in i skolsystemet med den föräldraroll, som finns där för lärarna.
För pojkar är det annorlunda. Sådana pojkar, som egentligen redan vet vad de vill göra måste ändå gå igenom hela systemet ända till 19 års ålder och med studentexamen innan de får göra vad de vill. Jag har sett det många gånger.
När jag gick i skolan kunde klassens bråkstake, den ende som fick en örfil av läraren i sexan när han var tolv år, få sluta och bli hockeyproffs. Det var vad han längtade efter. Men numera ska han tvingas att gå klart i tolv år. Vi har alldeles för insnävat perspektiv när det gäller våra barn.
De är inte betjänta av diagnoser, som ger dem stämplar redan i unga år. Jag har själv suttit med ett barn, som rektorn inte hade något att erbjuda annat än en särskola. Eller specialklass. En liten sådan för handikappade barn.
Detta barn behövde inte något sådant. Han visste vad han ville, men han var inte tillåten att ägna sig åt det som han senare på egen hand hittade fram till, det som nu är hans yrke och som han har som sin passion. Något sådant tillåter naturligtvis inte högstadiet. Nej, där ska alla pressas fram och bli svensk blå-gul falukorv. Och de som vägrar får diagnoser.
