Anna Odell dömd till böter

Anna Odell blev dömd till 2 500 kronor i böter för att ha fejkat psykisk sjukdom. Det tycker jag är en bra dom. Det är trots allt en billig kostnad för att bli kändis.

Märkligt nog känner sig journalister hotade av domen. De kan nu inte fejka sjukdom längre i sitt jobb och skriva artiklar, menar de. Som två DN-journalister gjorde i våras när de låtsades vara förkylda - fast de var fullt friska - och fick en massa antibiotika utskriven.

Jag tycker nog inte heller att journalister behöver fejka sjukdom i sitt jobb. Det måste finnas andra sätt att ta reda på om sjukvården använder för mycket antibiotika. För det var väl syftet med fejkningen?

Och varför ska läkare nu behöva ta reda på om patienter fejkar? Har de inte tillräckligt att göra ändå? För detta kommer nu att bli fallet. I andra länder har man redan fejkningskurser, för att lära sig att avslöja fejkare i sjukvården.

Och nu kräver bland andra Thomas Jackson utbildad läkare och psykiater att simuleringsdiagnostik ska tas med i utbildningen.

Och då får de säkert lära sig att avslöja också konstnärer och journalister...

Varför mördar man sin dotter?

Så heter en bok, som kommer ut i höst. Släktingar till de mördade kvinnorna Pela Atroshi, Fadime Sahindal och Sara Abed Ali har intervjuats och detta har blivit en bok. Det är Emre Güngör socionom och Nima Dervisch journalist, som uppenbarligen tar itu med sin egen manliga kollektiva kultur.

Förklaringen till varför dessa döttrar blev mördade är att dessa fäder inte är sig själva. De lever inbäddade i en kollektiv kultur med släkten och klanen, som rår om dem, tar hand om dem, men också kontrollerar dem. Utrymmet för individen är minimalt. Potentiellt är vi alla människor, som R D Laing sade redan på 70-talet. Mördarna kan använda fina ord som plikt och heder för att förklara vad de har gjort. Själva trodde de knappast att de skulle göra detta, men ändå blev det så i plötsliga situationer. Ingen av mördarna eller omgivningen har tjänat på det som hände. Bara negativa saker har kommit ur detta. Så förklarades den här boken i morse på TV4. Det var alldeles uppenbart att programledarna inte förstod någonting. Och att knappast heller författarna gjorde det. Eller i varje fall lyckades de inte förmedla det om de hade förstått.

Den förklaringsmodell, som jag själv ser för alla mord, stämmer också in här. Det gäller också 16-åringarna i Stureby. De har dragits in i en situation, där de inte ser vad som händer. De är inte längre de individer de borde vara. Vi människor består inte bara av den medvetna yta, som vi vänder utåt. Inuti oss finns tiotusentals år av psykisk och själslig utveckling. När en människa mördar någon annan så tar hatet över. Ett hat, som inte bara är personligt utan det har förbindelse med hat, som ligger utanför dem själva, som lever sitt eget liv. Som grundar sig i vad människor kollektivt har sysslat med i århundraden.

Varken fadern till Fadime Sahindal eller hon själv trodde att pappan skulle döda henne. Ändå gjorde han det. Det blev en plötslig situation och då mördades hon. Det enda som står emot ett kollektivt medvetet eller omedvetet är medvetenhet hos individen. Har man inte den så dras man lätt med i något, som den enskilde inte kan hantera. Vare sig det är en 16-åring i Stureby eller en man från Kurdistan.

Det finns aldrig några ursäkter, som håller för människor som gör dessa brott. De är också individer, som utför detta. De kan inte ursäktas med att de inte visste vad de gjorde. De lät sig dras in i detta mönster, som de trodde att de kunde stå emot. De trodde att de själva hade kontrollen. I vårt samhälle tror vi att vi är så upplysta och vetenskapliga. Vi vill bara se detta och därför kan andra krafter växa sig starka under ytan. Människor är aldrig enbart yta och förnuft. Annars skulle vi för alltid kunna lämna vår inre psykologiska, kulturella historia bakom oss.

Men så fungerar vi inte som biologiska, mentala och själsliga varelser. Allt finns kvar. Och det enda, som kan förändra oss människor till något annat, något bättre är att begripa att detta finns inuti oss alla. Papporna är inga monster, som författarna sade ett par gånger i inslaget på TV. Nej det var inte mördarna i Tyskland heller i koncentrationslägren. Allt finns inuti oss människor. Men de flesta av oss går aldrig så långt in i dessa svarta områden i våra själar. Och för dem som gör det och låter sig övermannas av dessa mörka krafter så ska det finnas hårda straff.

Se också min artikel på Newsmill Therese Johansson Rojo dödades av hat  (tyvärr finns inte artiklar som publicerades på Newsmill kvar i cyberspace, de är raderade). Här kan ni dock läsa det blogginlägg jag sedan bearbetade till en artikel på Newsmill. 

PS. Vi har en ursäkt för de människor som permanent övermannas av dessa krafter. Vi kallar dem psyksjuka och spärrar in dem på sinnessjukhus istället för fängelser. DS.

Chefredaktör Jan Helin förtiger 90 procent av dödandet

I Aftonbladet i dag berömmer sig chefredaktör Jan Helin av att de publicerar namn på den senast dödade kvinnan. Men samtidigt förtiger han att de flesta som dödas av mord, dråp och misshandel i Sverige är män.

Omkring 1 900 människor har dött i Sverige till följd av våld sedan år 2000. Av dem var 153 kvinnor, som mördades i ett nära förhållande. Ca 240 människor per år faller offer för dödligt våld och omkring 20 av dem är kvinnor, som dödas av en familjemedlem eller släkting.

De flesta som dödas är män, men i Aftonbladet är det bara kvinnorna som har namn. Så männen räknas inte?

De får skylla sig själva, som är aggressiva? Eller vad beror det på att män ses med andra ögon i Aftonbladet än kvinnor? Är män fortfarande ett slags kanonmat, som går åt i stridens hetta?

Eller har de en vilja och en annan frihet än kvinnor? Är kvinnorna ett slags mähän, som inte begriper sitt eget bästa?

Vad är det för urgammal kvinnosyn Aftonbladet företräder? Kvinnor är hjälplösa i nära förhållanden? De faller offer för män. De kan inte försvara sig.

Det är ytterst få människor som dödas överhuvudtaget i Sverige av andra människor. Mellan 2-3 per 100 000 invånare och år. Men om man läser enbart Aftonbladet så får man uppfattningen att män är onda och dödar sina kvinnor i förhållanden. Att kvinnorna faller offer för männens inbyggda ondska. Detta är inte sant.

Män är inte farliga. Men fortfarande inbillas många kvinnor, att de inte kan umgås med killar för då blir de slagna, misshandlade och dödade. Detta är inte sant. Aftonbladet och dess chefredaktör Jan Helin upprätthåller en gammal bild, som var en aning mindre lögnaktig för hundra år sedan. Då när det inte fanns ekonomiska eller andra möjligheter för en kvinna att klara sig själv.

Men nu behöver ingen kvinna stanna i ett förhållande, som är skadligt för henne. Det finns alla möjligheter att slippa. Att kvinnor inte genast lämnar en hotfull man ingår i ett gammalt mönster, som Aftonbladet hjälper till att upprätthålla med sin skräckpropaganda om kvinnomord. Kvinnan stängs inne av sin egen rädsla.

Vi behöver en ny journalistik kring våldet i samhället, så att vi bättre förstår vilka mekanismer som ligger bakom. Inte detta sensationella att skrika ut namn på kvinnor, som Aftonbladet står för. Det främjar varken män eller kvinnor.

PS. Jag kan bara hoppas att Torbjörn Larsson slutar på DN, för att han är snabbinkallad för att rädda Aftonbladet från katastrofen Jan Helin. DS.

Våldet har minskat i samhället

Enligt en undersökning som Brottsförebyggandet rådet, Brå har gjort och som publicerades 2007 har det faktiska dödliga våldet i samhället minskat något tvärtemot föreställningen att det har blivit värre.

Orsakerna till våld som orsakar död är i omkring 20 procent av fallen separation och svartsjuka, i 32 procent av fallen startar det med ett bagatellbråk och psykisk sjukdom är orsak i omkring 14 procent av fallen.

Det dödliga våldet mot kvinnor har minskat under en 30-årsperiod i relationer, vilket Brå menar beror på att det har blivit en samhällsfråga istället för en privat fråga, att lagar har tillkommit för att skydda kvinnor och att kvinnor har möjlighet att ekonomiskt klara sig själva.

Det dödliga våldet som helhet har också minskat menar Brå, vilket kan bero på att sjukvården klarar fler offer. Att anmälningarna om detta däremot har ökat menar Brå beror på ett annat sätt för polisen att föra statistik.

Antalet mord, dråp och misshandel med dödlig utgång låg fram till 1991 kring 130-140 fall per år. Perioden 1991-2006 har detta ökat till 240 fall per år, men det kan alltså bero på ett annat sätt att statistiskt sett nedteckna fallen.

I 85 procent av fallen är gärningsmannen bekant med offret eller en familjemedlem. Och i omkring 58 procent av fallen är gärningsmannen påverkad av alkohol. Omkring 0,00011 procent av befolkningen, män och kvinnor utsätts för dödligt våld.

I de flesta av fallen med dödligt våld är det män som dödar män. Omkring 20 kvinnor har dödats per år av en familjemedlem eller någon släkting.

PS. Första halvåret i år 2009 anmäldes 673 000 brott av dem var 51 600 bedrägerier. DS.

Min senaste artikel på Newsmill om Jacqueline Kennedy

Det är den 21:a artikeln jag har fått publicerad där och den handlar alltså om Jacqueline Kennedy, som var presidentfru till John F Kennedy under de första åren på 60-talet. De båda förde in nytt liv i Vita huset.

Jacqueline Kennedy tillhörde en ny generation kvinnor, som blev en ikon för oss som var unga då på 60-talet, fast hon själv var född 1929. Men hon var och förblir tidlös därför att hon var sig själv och utvecklades tillsammans med världen.

Hon blev ett slags informell kulturminister i USA där det inte fanns någon sådan. Hon renoverade Vita huset och intresserade sig för att ta dit artister, dansare, författare och musiker. Hon ändrade det stela protokollet och lät människor komma till Vita huset, för att umgås på en mer jämställd fot med presidentparet.

Det var också hon som tillsammans med journalisten Theodore White skapade begreppet Camelot en vecka efter att hennes man hade blivit mördad i Dallas Texas den 22 november 1963.

Journalisten har fått spader

Tidningen Journalisten har gått ut i någon slags kampanj för att Anna Odell ska frikännas och dessutom har Assi Molin nu föreslagit henne till Stora Journalistpriset på Debattplats.

Jag har svarat i en kommentar, som är publicerad och som jag återger här nedan:

KOMMENTERA [1]

1. Ann Helena Rudberg, bloggare, journalist och författare | 26 aug 2009, 08:57 #

   På 70-talet var det fler människor än någonsin inspärrade på mentalsjukhus. Jag var själv en av dem. Jag togs in ett par månader, när jag brakade ihop under min utbildning till journalist och när jag fick tid att ta itu med min mammas plötsliga död sommaren 1973.

   Att vara psykiskt sjuk är inte så märkvärdigt. Det är många människor under kortare eller längre tid. Då på 70-talet var också läkarna på Långbro bekymrade över att spärra in folk. Och jag blev intagen för att en läkare på Södersjukhuset konstaterade att jag inte kunde stanna bland fysiskt sjuka.

   I min omgivning skulle jag kunna räkna upp massor med människor som har mått dåligt psykiskt. En journalist som satt närmast mig i rummet bredvid mig på Dagens Nyheter tog livet av sig, en annan har gått ut och in på psykvården i ett par decennier. Alkoholproblemen var länge stora både bland journalister och grafiker.

   Det ingår i livet att råka ut för svårigheter ibland. Och särskilt bland gränsöverskridande människor, som konstnärer, journalister och författare. Varannan författare har någon gång psykiska problem.

   Detta gör inte att Anna Odell har gjort något slags storartat som gör att hon platsar till Stora Journalistpriset.

   Hela detta system med sinnessjukhus har förändrats sedan 70-talet. Naturligtvis inte alltid i mediabelysning utan därför att vi som samhälle inte längre ville ha stormavdelningar och för att läkemedlen utvecklades.

   Långbro dit jag togs 1973 är förvandlat till bostäder och Beckomberga finns inte längre. Det var ett av de största sinnessjukhusen i Europa.

   Att någon som Anna Odell upphöjer sig själv till konstverk är inte i Günter Wallraffs anda. Hans metod gick inte ut på detta utan att visa på missförhållanden för turkiska gästarbetare i Västtyskland.

   Det är något helt annat än att göra en videoinspelning av ett fejkat, skådespelat omhändertagande och göra ett “konstverk” av sig själv.

   Det vi som samhälle behöver göra är att sluta vara så tysta om att människor mår dåligt stundtals och kan behöva omhändertas ibland. När de inte har ett fungerande nätverk runt sig själva.

   Det hade inte jag då 1973 utan då fick samhället istället gå in. Det var inte så märkvärdigt och jag har aldrig behövt vara på psyket efter det.

   Den gången bedömde läkarna att jag var en fara för mig själv och för andra. Och det var en alldeles korrekt bedömning.

   Detta förändrades naturligtvis när jag togs in på den stängda och låsta avdelningen Kvinns 13. Dagen efter gick jag upp och duschade och var mig själv igen.

   Medan dagen innan hade en läkare försökt att få kontakt med mig, men inte fått det. Jag försvann helt enkelt bort i mitt eget inre, där jag kämpade med stora rädslor, vilket var helt adekvat i min situation eftersom jag stod inför den största förändringen någonsin i mitt unga liv. Jag var 27 år.

   Naturligtvis behövdes Anna Odell tas om hand därför att människor uppfattade hennes skådespel, som äkta. Och jag tycker vi ska vara glada att medmänniskor runt henne gjorde det.

   Den dagen alla bara går förbi och låter en medmänniska hoppa har hennes “konstverk” fått alldeles för stort genomslag.

   
   

Siste Kennedybrodern död

Den siste av bröderna Kennedy - Edward Kennedy kallad Ted, dog av hjärntumör och blev 77 år gammal. Han hade från början tre bröder: Joseph jr, John och Robert Kennedy.

Äldste brodern Joseph dog under andra världskriget 1944 på ett självmordsuppdrag, John blev mördad som president 1963 och Robert blev mördad under sitt försök att bli presidentkandidat 1968.

Edward Kennedy blev mest känd för den famösa incidenten vid Chappaquiddick då den unga blondinen Mary Jo Kopechne druknande, när Ted Kennedy körde bilen de färdades i av bron och ned i vattnet.

Han försökte inte hämta hjälp i närmaste hus utan gick tillbaka för att få hjälp att bärga kroppen, men det lyckades inte. Han anmälde inte olyckan förrän efter två dygn.

Ted Kennedys chanser att någonsin bli president efter detta var borta. Men han har suttit mycket längre än sina bröder på en upphöjd politisk position i USA. Han blev senator 1962 och har suttit på den posten till sin död.

Läkaren dödade Michael Jackson

Det var läkaren Conrad Murray, som dödade Michael Jackson. Det står nu klart. Sångaren fick en överdos.

Detta dödsfall påminner en del om Marilyn Monroes "självmord", som också troligen orsakades av hennes psykiater i samarbete med hennes sköterska. Men på den tiden i början på 60-talet antogs det bara att hon hade begått självmord.

Michael Jackson hade fått bland annat valium, lorazepam (ativan) narkotikaklassat och lugnande, midazolam ångestdämpande och lugnande plus till slut då propofol, som det fanns åtta flaskor av i huset.

Propofol används som lugnande vid operationer eller som inledning till narkos vid operationer.

Michael Jackson var uppenbarligen drogberoende precis som Elvis Presley, så han gick som han själv hade förutspått i sin idols fotspår.

Elvis Presley insåg aldrig själv att han var knarkare eftersom han fick sina droger av en läkare. Kanske levde Michael Jackson under samma falska föreställning.

I alla dessa tre fall fanns en övertro på den medicin, som framställs i läkemedelsföretag och som används av läkare i den västerländska medicinska traditionen.

PS. Jag har skrivit en bok om Marilyn Monroes liv, som heter Marilyn Monroe Min Berättelse och i denna i jag-form skrivna biografi/roman redogörs också för hennes död.DS.

Åsa Linderborg vill frikänna Anna Odell

Hon skriver i dag att Anna Odell är åtalad för att hon gjort folk förbannade och särskilt då St Görans akut. Och ifall denna konstfackselev hade levt på 70-talet så hade hon kunnat göra nytta. Hon säger att i så fall hade det funnits en socialpolitisk rörelse, som tagit hand om frågan.

Rättegången mot Anna Odell är inledd nu på morgonen och hon står åtalad för falskt larm, oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Hon kan som mest dömas till två års fängelse, vilket inte är särskilt troligt.

Jag har levt i kretsar, där människor har varit intagna på Långbro. På 70-talet kände jag vårdare, som jobbade där. Och jag har själv tillbringat ett par månader på låsta avdelningen Kvinns 13, då jag brakade ihop i sorgen efter min mamma, när jag fick en paus fem år efter hennes plötsliga död.

Åsa Linderborg har ingen aning om vad hon pratar om. Redan på 70-talet tyckte läkare på Långbro att det var mycket besvärligt att låsa in patienter och att det vore bättre med något annat förhållningssätt till sjuka människor, människor som hade gått vilse i sitt inre.

Ett bestående minne från min inlåsning på Kvinns 13 är att personalen blev glad när jag reagerade med att slita ned konsten från väggarna, när jag inte fick träffa en läkare. Mitt vredesutbrott gjorde dem glada. Det var en frisk reaktion.

Jag var alltså där i ett par månader innan jag återgick till mina journaliststudier och min praktik på Sveriges Radios samhällsredaktion, där det fanns en annan manlig journalist, som också hade varit inlåst ett tag. Livet var helt enkelt så hårt på den tiden, att det behövdes någonstans att dra sig undan. Sinnessjukhus kallades förr i tiden för asyler.

Och jag vill bara upplysa Åsa Linderborg om att det alltså fanns en socialpolitisk rörelse då på 70-talet och det behövdes inte ens då någon Anna Odell, som med egocentriskt fokus på sig själv spelade sjuk för att upphöja sig själv till konst.

Anna Odell fick Stesolid

Anna Odell fick två injektioner med Stesolid när hon bluffade sig in och tvångsintogs på St Görans akut i januari i år. Detta var en del av hennes konstverk på Konstfack.

St Görans akut var densamma som misslyckades med att bedöma den 43-åring, som förra onsdagen sköt ihjäl sin ex-sambos nya man med några skott i huvudet, när han bara hade tänkt att prata med sin tidigare sambo. Han hade självmedicinerat med Stesolid.

Denna akut är den enda som finns för psykiskt sjuka i hela Storstockholm. Upptagningsområdet är omkring två miljoner människor och år 2008 sökte sig 14 600 människor hit eller togs in. Här finns 14 platser och ytterligare ett handfull platser kan uppbringas.

Vården för psykiskt sjuka fungerar inte bra eftersom det finns för få platser och inom denna vård är det medicin som gäller i första hand. Som hände med 43-åringen så skickas svårt sjuka patienter ofta hem igen.

Dessutom finns det ingen ordentlig rapportering kring vad som förekommer inom slutna vårdavdelningar.

Anna Odell säger till DN att hon tycker psykiatrin har reagerat märkligt. Det hon inte går in på är att fler än psykiatrin har reagerat mot att hon lurade till sig vård. När den nu är så sparsamt utformad.

För trettio år sedan fanns det mycket fler sinnessjukhus, men de är numera nedlagda. Långbro sjukhus - med som mest 1350 platser på 70-talet - lades ned 1997 och har blivit ett vanligt bostadsområde.

Beckomberga sjukhus hade som mest 2 000 patienter och också det är nedlagt. Det är mediciner, som ska hålla ordning på människor, men detta förutsätter också att de är tillräckligt friska för att ta dem. Att de varken underdoserar eller överdoserar.

Ingen vill ha tillbaka den gamla tidens stormavdelningar, men det finns ett behov av en ny sorts omhändertagande.

I morgon börjar rättegången mot Anna Odell. Hon står åtalad för falskt larm, oredligt förfarande och våldsamt motstånd.

Chefredaktör Jan Helin var informerad

Aftonbladets politiska redaktör och stf ansvariga utgivare Lena Mellin umgicks med utrikesminister Carl Bildt på väg ut till Vaxholm och statsministerns tal i dag.

Hon sade något stapplande om att chefredaktör Jan Helin på Aftonbladet inte var medveten om vad som stod i den kontroversiella artikeln, som nu har fått Israel att protestera.

Lena Mellin har senare försökt att dementera det hon sade.

Artikeln publicerades av kulturchef Åsa Linderborg på kultursidan och handlade om påstådd organförsäljning från unga dödade palestinier.

Enligt Lena Mellin så hade chefredaktören sett bilderna, men inte tagit del av hela artikeln. Detta meddelar Politikerbloggen och en video med samtalet mellan Lena Mellin och utrikesministern läggs ut på Nyhetskanalen.

Chefredaktör Jan Helin skyndade sig att bli den förste som kommenterade och försäkrar att han visste vad som skulle publiceras. Han är alltså den fullt ut ansvarige för det bråk, som nu har uppstått med anledning av artikeln.

Chefen på banken sköts av rival

Och så har vi den 43-åring, som sköt sin ex-sambos nuvarande sambo till döds. Han har mått dåligt under lång tid. Och ännu värre mådde han när sambon gjorde slut.

Han skjutsades till St Görans psykakut för inläggning av sin bror, men blev inte intagen. Han uppmanades istället att ringa ett telefonnummer ifall han mådde sämre. Dock gick detta nummer inte att ringa efter klockan tio på kvällen.

Han sköt sin rival strax efter tio till döds inför ögonen på sin ex-sambo.

Här görs alltså en totalt annorlunda bedömning än när den fejkande Anna Odell läggs in. En man, som länge har varit psyksjuk blir ingen brottsling så där i brådrasket. Även om han går på Stesolid.

Det är alltså skillnad på män och kvinnor på alla sätt, men inte det sätt vi tror. Det handlar inte om könsroller utan om status i samhället.

Ifall den här mannen hade varit uteliggare och knarkat (Stesolid betraktas som knark) hade han inte blivit inlagd då?

Nu har hans arbetskamrater fått psykhjälp, för detta som hände bankchefen är så totalt orättvist, säger bankens VD.

PS. Stesolid kan ge biverkningar i form av uppjagad sinnesstämning, aggressivitet, förvirring och minnesluckor. Mannen som sköt säger att han bara tänkte prata med sitt ex och sedan åka hem och titta på TV. Han vet inte varför han sköt. PS.

Günter Wallraff bröt inga lagar

Jag har själv sett och hört journalisten Günter Wallraff på DN när jag jobbade där. Journalistfacket hade bjudit in honom. Han hade arbetat under täckmantel på olika industriföretag i Västtyskland för att avslöja hur turkiska gästarbetare behandlades och detta kallades efter honom att wallraffa.

Men nu när Anna Odell - den fejkande psykpatienten - ska upp i rätten så säger Agneta Lindblom Hulthén ,journalistförbundets ordförande, att facket noga måste följa denna rättegång för det kan "drabba journalister".

En gång för alla skulle jag då vilja fastslå att det Anna Odell gjorde var inte att wallraffa. Kalla det fejka, kalla det att luras, kalla det teater, kalla det konst men dra inte Günter Wallraff i smutsen genom att säga att han bröt mot lagar och spelade teater.

Hans syfte med sin förklädnad - för han gjorde om sig till turkisk gästarbetare också till utseendet - var inte att bryta mot lagar, utan att sätta fingret på att människor behandlades olika beroende på hur de såg ut och vad de hette och varifrån de kom.

Och det är en stor skillnad på vad Anna Odell gjorde och vad en journalist gör. Hon ville ha uppmärksamhet på sin egen situation. Vad som hade hänt henne i hennes unga liv när hon mådde dåligt. Och hon fick inspirationen när hon precis hade kommit in på Konstfack och gick över samma bro - där hon själv hade tänkt hoppa - och såg en flicka, som ville hoppa.

Istället för att tolka det, som att här kunde hon hjälpa till, för här fanns någon i samma situation som hon själv hade varit, så går hon därifrån och fattar beslutet att göra show av sig själv. Det är inte att wallraffa.

Hon hade kunnat jobba som vårdare på en psykavdelning. Hon hade kunnat undersöka detta på ett sådant sätt, att det hade gjort att man uppmärksammade hur dåligt vården funkade. Inte för henne själv, men för andra.

Men en konstnär gör allt för sin egen skull. Och det gjorde Anna Odell också. I ren egocentricitet genomförde hon detta projekt och gör det fortfarande. Hon själv blev känd för detta, som konstfackselev och hon kommer antagligen att vara känd resten av sitt liv. Fast då får hon väl ta till fler utomlagliga aktioner.

Men kalla det inte att wallraffa och jag tror inte att journalistfacket har ett enda dugg att försvara. Ingen journalist har någonsin kommit på den dumma idén att spela psyksjuk och sedan beskriva detta i media. Inte heller att utföra något annat brott och sedan säga "jag wallraffade bara".

Den journalist som rånar eller slår ihjäl någon under beskrivningen wallraffa, för att se hur han blir behandlad av polisen, har totalt missuppfattat sitt uppdrag. Men det blir väl nästa steg för nästa Konstfackselev. Eller för Anna Odell. Det måste ju finnas någon upptrappning i det konstnärliga verket, så att det egocentriska fokuset består.

Karin Thunberg skapar en skräckfilm

I dag skriver Karin Thunberg i Svenska Dagbladet om mordet på Therese Johansson Rojo, som om det var ett ödesbestämt drama med enbart offer. Ett mord i grekisk stil, likt något hämtat ur en tragedi, som Medea, som mördar sina barn för att hämnas på Jason.

Jag blir väldigt upprörd över denna inåtvända klagosång över att det gick så snett med dessa ungdomar, som var så vanliga och svenska och duktiga i skolan. Fast flickan blev så arg, självmordsbenägen och panikslagen över att hennes tidigare pojkvän hade kysst en annan.

De båda tonåringarna är inte allvarligt störda har psykiatrin konstaterat, utan de har bara gått in i en "bubbla" som det har beskrivits många gånger. Förr i tiden skulle det ha kallats folie à deux, när ett par gick in i något som liknade detta, för att göra något mot alla regler, lagar och bestämmelser.

Jag uppmanar nu mina kollegor inom journalistkåren att ta sig ur den depression, som tydligen har drabbat er och undersöka detta på ett annat sätt. För mig framstår det som självklart att rektorn kunde ha hindrat detta mord, ifall han hade anmält flickan för det överfall hon gjorde på den nu mordåtalade pojken. På skolans område.

Det gjorde han inte utan talade bara med flickans föräldrar.

Men som jag har sagt tidigare. Det är tydligen skillnad på invandrarbarn och andra. En förälder till ett invandrarbarn har berättat för mig att deras familj fick gå igenom en lång undersökning, vilken bottnade i skvaller på samma skola, Kunskapsskolan i Enskede.

Jag har inte de resurser som en redaktion har. Åtminstone landets största tidningar borde kunna ta sig ur det negativa känslorus, som nu präglar det som har hänt och sätta in lite sunt förnuft istället och kolla vad som egentligen har hänt vid denna skola.

Inte sjutton händer något sådant här i tomma luften utan orsaker. Vad är det för trams. Naturligtvis kunde rektor Christian Wetell ha stoppat hela skeendet genom att polisanmäla den nu åtalade flickan när hon slog och skallade pojken.

Men det gjorde han inte.

PS. Jag har anmält det inträffade till generaldirektör Per Thullberg på Skolverket och bett dem att se över skolors praxis när det gäller att anmäla brott. DS.

PSPS. Det är Skolinspektionen man ska anmäla sådana här saker till numera. Så det har jag också gjort. DSDS.

Här hittar ni min artikel på Newsmill som handlar om detta.

Debatt är ett gammalmodigt program

Nu tvingade jag mig själv att se på reprisen av gårdagens Debatt i SVT, som skulle debattera ungdomsmord med mordet på Therese Johansson Rojo i centrum.

Hennes morbror Jan Haenel satt där i studion och det var det enda som var djupt givande och mänskligt i programmet, eftersom man såg hur skakad han fortfarande var. Han avslutade också med att säga att han just nu inte såg att något gott kunde komma ur denna händelse.

Sedan var den vanliga maffian av proffstyckare inkallade. Alice Åström från vänsterpartiet stod mot Inger Danielsson från kristdemokraterna. Och så fanns det professorer och familjeterapeuter, plus gymnasiepersonal och St Görans psykakut.

Och den ständiga frasen var, att det här tydligen kan hända var som helst och då blir vi oroliga. Nej, det här kan inte hända var som helst och det händer inte vem som helst heller. Ibland är jag så rabiat, så att jag kan säga att det finns inga olyckor ens en gång och ännu mindre mord, som några händelser, som plötsligt inträffar bara så där som blixten från en klar himmel. Det är alldeles för stora händelser, som kräver mycket förarbete på alla plan, för att de ska kunna inträffa utan vidare.

Mycket lades på föräldrar i debatten. De måste ta ansvar för sina barn, fråga om och om igen. Och så hade vi grupptrycket, som betyder något mer. Det fanns en förälder i studion, vars ordentlige son hade råkat ut för strul i grupp och så hade vi den urspårade invandrarpojken, som inte hade fått någon hjälp i skolan eller av socialen.

Jag satt och skruvade på mig och suckade genom hela programmet och till slut fick jag nästan ont i magen, fast det bara var en drygt halvtimme långt. Vi är inte betjänta av den här sortens program. De är för korta och lite djupgående och skapar bara mer oro och sorg. Inte mindre. Tyvärr redaktionen och Belinda Olsson, som jag har skymtat i korridorerna på DN för hundra år sedan.

Och Debatt från i går gjorde världen ännu lite mer obegriplig. Tyvärr. Byt programform. Och signaturmelodi. Är inte den från 70-talet?

PS. Det var alltså detta program, som bjöd in också mig och det var en helsikes tur att jag inte begav mig ända till Göteborg. För vad skulle jag där och göra? Jag befinner mig ljusår från deras samhällsuppfattning. DS.

Här är min artikel på Newsmill om mordet på Therese Johansson Rojo.

Jag var förlovad med Jan Guillou

Jag måste skratta åt drömmarna, som sänds till mig ibland. I natt till exempel drömde jag att jag var förlovad med Jan Guillou. Han hade gett mig en ring med en stor diamant.

Jag vaknade ur drömmen och undrade vad sjutton detta kunde betyda. Med drömmar är det så att man vet aldrig. Det enda man kan säga sig till att börja med är att jag fattar inte. Vad betyder nu detta?

Och så kan man börja att associera fritt kring drömmen. Jag vet att jag tyckte inte att jag skulle gå omkring med den där ringen, utan tog av mig den, men sedan hoppade drömmen som drömmar gör och jag hade den på mig ändå.

Och förlovningar har varit på tapeten rätt mycket den sista tiden. Kungliga sådana. Jag har ännu inte riktigt klurat ut vad drömmen betyder, för inte vill jag vara förlovad med Jan Guillou. Det är då säkert. Det är därför jag måste skratta när jag tänker på det.

Men symboliskt sett är det en bra dröm... på 80-talet innan jag träffade min nuvarande sambo så drömde jag hemska drömmar om farliga män... en gång drömde jag att en man kom in i min lägenhet, där jag bodde då och sade: om du håller dig lugn så händer ingenting farligt.

De orden fick mig att ta den största kniv jag hittade och kasta mig över honom. I den lägenheten i drömmen fanns ett rum, som inte fanns i den verkliga lägenheten och där fanns två små barn, som inte heller fanns i verkligheten då.

Nu så där snart trettio år senare kan jag tolka drömmen, som att detta handlade om min egen inneboende farliga och aggressiva manliga sida, som stod mellan mig och de barn jag borde ha fått. De barn, som jag har nu, som båda är vuxna. Vilket i sin tur betyder att något hände under de där åren, som gjorde att jag och min sambo till slut träffades.

Att jag gjorde upp med den inre mansbild jag hade fått med mig från min barndom och ungdom, som visade upp dessa drag av våldsamhet och farlighet.

Det inre och yttre samverkar, men det är mycket svårt för människor - inklusive mig själv - att se detta i vardagen när vi rusar omkring. Vi tror att det som syns runt omkring oss i den fysiska verkligheten är den verkliga verkligheten. Men om vi tar ett steg tillbaka och synar detta, så kanske det symboliska framträder också där ute.

Det finns en film som heter Solaris, som ryssen Andrej Tarkovskij har gjort och den handlar om detta. Jag såg den när den var ny på 70-talet och det var en början till mitt eget uppvaknande inför sådana här fenomen.

Och vad betyder då min dröm från i natt? Jag vet inte. Det är det allra klokaste man kan säga om drömmar. Och sedan kan man som sagt köra med C G Jungs metod och gå igenom alla associationer man får. Men det gör jag nog på egen hand... tror jag.

Dock så är det en positiv dröm på så vis, att den manliga inre bild jag har numera, vill ge mig en så stor och fin ring. En värdefull sak. Men själv är jag kluven inför detta, för ringar betyder också bundenhet. Och bundenhet är ingenting för en människa som mig själv. Frihet är det jag behöver.

Så drömmen kan framställa något, som verkar lockande rent ekonomiskt - för det var inte Guillou själv, som hade gett mig ringen utan någon mellanhand - men som jag är kluven till för det betyder att gå in för mycket i något. Kanske. Framtiden kan möjligen utvisa vad detta betyder.

Diamonds are a girl´s best friend...?

Exfrun hämnades

I Kuwait i helgen så tyckte en exfru att hennes man hade behandlat henne illa i samband med skilsmässan och deras tidigare giftermål, så när han skulle gifta sig igen hämnades hon.

Hon hällde bensin på ett tält där kvinnor och barn befann sig och tände på. Fyrtiotre kvinnor och barn dog. Omkring ett sextiotal är skadade. Den 23-åriga kvinnan tyckte att hon hade rätt att hämnas och hon är nu skyldig till massmord.

Branden fick ett mycket häftigt förlopp. Skor smälte i hettan. Först trodde alla att det var den värsta olyckan i Kuwait på flera decennier. Ingen kunde föreställa sig att detta var mordbrand.

Att bara kvinnor och barn dog beror på att före bröllop är män och kvinnor åtskilda och kvinnor kan gå obeslöjade och umgås och dansa.

Kuwaits statschef är en emir och landet har tre miljoner invånare. År 2006 fick kvinnorna för första gången rösta, men ingen sitter i parlamentet. Dock utsågs en kvinnlig minister. Mänskliga rättigheter gäller med undantag för sharialagar och dödsstraff finns.

PS. Bruden undkom, men inte hennes mor och syster uppger arabiska källor. DS.

PSPS. De döda är nu fyrtiofem enligt AP (19.8) och flera är svårt skadade... det är inte officiellt att det var den tidigare frun (eller första frun för i islam får man ha fyra fruar) som sitter anhållen och som startade mordbranden, men det säger arabiska tidningar. DSDS.

Pojkar och flickor mår dåligt

Att pojkar också skadar sig själva ungefär lika mycket som flickor har jag vetat länge. Jag har sett det i min omgivning bland ungdomar, när de pressas för hårt i skolan. En skola, som inte passar dem och det uppkommer just i åldern 14-15 år.

Då är övergången till gymnasiet, en läroform, som alla nu måste gå igenom och vi tycker att det är alldeles förfärligt att omkring tio procent inte klarar detta. När jag var ung fanns det något som hette läshuvud och de barnen gick vidare till gymnasiet. De var omkring tio procent av eleverna.

Men numera ska alla pressas in i professorsfacket, för det är det finaste man kan bli eller också ska de bli VD:ar och sitta i styrelserummen. Vi ska bli ett folk, som helt enkelt flockas i de fina lokalerna, där överheten har suttit i århundraden eller årtusenden tidigare.

Den synen på sig självt har det svenska folket övertagit från adeln och kungahuset. Ungefär som att alla skulle vara hemmafruar på 50-talet, för de fina fruarna arbetade inte. Så småningom upptäcktes att också kvinnor tyckte det var roligt att göra något annat kanske än att städa, tvätta och ta hand om barn och då blev det fult att vara hemmafru.

Alla skulle ut och jobba och både män och kvinnor skulle slåss i karriärer, som gjorde att de blev finare och finare och kunde nå upp till överklassens ideal. Mycket pengar och tjusiga bilar och hus.

Men i alla årtionden finns barnen och de kläms av alla mammas och pappas skiftande ideal. De har sina behov och pressas nu mer än någonsin av att inte de ska kunna nå upp till överklassidealet om ett fint jobb med bra betalt och samtidigt barn, som ingen riktigt kan ta hand om.

Efter alla krav på kvotering till styrelserummen och jämställdhet som sossarna nu går ut med, så borde väl nästa krav bli: Kvotera barnen. För alla passar inte till föräldrar, men också de som inte gör det ser det som att de måste nog skaffa sig några barn också. Någon måste ta över allt som de har uppnått i sina liv som nya överklassmänniskor.

Barnen mår dåligt och ett antal av dem skadar sig själva både pojkar och flickor. Det är ett sätt att byta nivå, att slippa tänka på den ångest som skola och omgivning skapar. Livet är ett lopp med helst världsrekord på agendan och det gäller att aldrig svikta för alla kraven.

Så skär dig lille vän. Skär dig.

Familjen Nilsson fick inte tillräckligt med hjälp

Så måste jag tolka den artikel som står i Aftonbladet i dag om att den pojke från Vollsjö, som nu sitter häktad för att ha skjutit sin syster, är psykisk sjuk. Det berättar bästa väninnan till den döda systern.

Systern, 19-åringen , som nu är död, var rädd för sin lillebror och har skrivit om det på internet. Hon ville inte ensam sitta barnvakt för sina yngre syskon utan ringde efter väninnan när hon gjorde det.

Det denna familj utstrålar är återigen att vuxenvärlden har svikit. Precis som när det gäller skolbarnen i Stureby och mordet på Therese.

Den här pojken, om han nu är skyldig, kan inte sägas att ha fått tillräcklig hjälp från samhället om det nu är så att han sköt sin syster. I artikeln sägs också att han tidigare har försökt att strypa sin syster.

Om nu detta stämmer så är det återigen ett tragiskt fall där en psyiskt sjuk människa - i detta fall ett barn - inte tas om hand på rätt sätt, utan sviks så grovt av omgivning och samhälle att den får möjlighet att begå ett sådant svårt brott.

Att mamman tydligen har övergett honom - för hon orkade inte vara med på häktesförhandlingen - är naturligtvis ännu värre. Hon har ju fortfarande ansvaret för honom eftersom han är ett barn. Och att varken hon eller någon annan kunde skydda storasystern, så att hon inte behövde dö, är återigen en ren katastrof.

PS. Det sägs att pojken har ADHD, vilket ingår i de olika psykiska sjukdomar, som finns nuförtiden. Eftersom jag har varit med om att ett av mina barn skulle klassas som Aspergare efter ett par samtal och något ytligt test, så är jag numera mycket misstänksam mot diagnoser. Skolan använder dessa för att få resurser. Och för att gå fria gentemot föräldrar och myndigheter. I det här fallet vet vi inte någonting och pojken har inte erkänt, som pojken gjorde i fallet Therese, utan nekar fortfarande.DS.

I ett turbulent samhälle uppstår våld

Internet och skriftspråket är ett svårt och krångligt sätt att kommunicera. Ingen ser ansiktsuttryck eller hör en röst. Och dessa båda sätt att se och att höra en människa är mycket väsentliga i vår mänskliga kommunikation.

Det har alltid gått i alla tider att anklaga människorna på andra sidan jorden för att vara några märkliga typer, som dyrkar underliga gudar. Ända fram till Vietnamkriget, när det gick att se på TV, att vietnameserna var underlägsna i förhållande till amerikanarna, men att de ändå gjorde allt för att försvara sitt land.

Att USA överhuvudtaget brydde sig om Vietnam berodde på att det fanns en dominoteori, som gick ut på att kommunismen skulle ta över världen om tillräckligt många länder föll som dominobrickor, eftersom de var beroende av varandra.

Kommunismen är en tro, precis som till exempel katolicism. En tro med politiska förtecken, som ska skapa paradiset på jorden. Att tro är att ge bort en bit av sin själ, vilken sorts tro det än är. Och dessa trosuppfattningar kan vara kryckor för oss en stund av våra liv. Vi behöver dem som unga för att skapa oss övergripande bilder av världen, men till slut måste vi göra oss av med dem.

Det är patetiskt med någon i min ålder, som fortfarande håller fast vid sin ungdoms tro. Särskilt den politiska. Världen förändras med stormsteg och allt är annorlunda. Det ser inte ut i Sverige som det gjorde på 1970-talet.

På den tiden var Sverige ett mycket enkelt och homogent land, där socialdemokratin hade makten och en kvinnoorganisation som Grupp 8 uppstod. Och då var allt, som framfördes också där välkommet av samhället. För kvinnorna behövde gå ut i arbetslivet, för att vi skulle kunna hålla vår levnadsstandard uppe. Som samhälle. Också de som hade varit hemmafruar på gården i Björkhagen på 50-talet och 60-talet gjorde det.

De insåg att de kunde tjäna en hacka för de fick höga löner, precis som männen. Själv tjänade jag lika bra som sekreterare i min ungdom, som jag senare skulle göra som journalist. Och arbetskraften var eftertraktad av arbetsgivarna. Arbetslöshet fanns inte. Det var ända fram till 90-talet något, som bara en ytterst liten grupp råkade ut för.

Det där är nu snart fyrtio år sedan, men de politiska -ismerna har inte förändrats. Jag blir förskräckt över att kvinnorna inte har gått vidare sedan dess, utan bara tagit till sig det som då var nytt och fräscht, men som nu har blivit ensidig propaganda.

Vi lever inte alls i samma samhälle som då, men medier kör samma slags rapportering om de fattiga och ensamma mödrarna och hur hemskt det är. Och hur otäcka alla män är. Om man läser tidningar, ser på TV eller lyssnar på nyheterna på radio kan man lätt få intrycket av ett samhälle i totalt sönderfall. Och att alla kvinnor är utsatta.

I verkligheten stämmer inte det där. Våldet kan se ut att ha eskalerat i samhället, men alla undersökningar visar att det inte gör det. Försök till mord eller dråp ligger kring åttahundra fall per år i Sverige. Och mord ligger kring drygt två per hundratusen invånare.

Våra siffror är mycket låga om man till exempel jämför med det land, som jag har en del gener ifrån: Guatemala. Där ligger siffran på mord omkring fyrtiofem per hundratusen och år. USA har sex fall med mord per hundratusen och år. Och lägst i världen ligger Marocko med endast en halv person mördad per hundratusen och år.

Men vi kanske inte vill leva i ett land som Marocko, med en diktatorisk kungamakt och utan pressfrihet. Naturligtvis blir det väldigt lugnt då. Ungefär som det var i det forna Sovjet, där rädsla höll folket lugnt. För hemliga polisen kunde hämta en medborgare, som inte verkade vara en "kamrat" längre.

Våld i ett samhälle speglar vad som pågår i det. Och naturligtvis ligger Irak skyhögt i denna statistik, nästan nittio mord per hundratusen och år.

I ett turbulent samhälle under utveckling stiger våldssiffrorna. Det är självklart. Och i jämförelse med Finland och Norge så har Sverige sedan länge haft en politik, som säger att hit är alla välkomna. Och vi har också tagit emot mer flyktingar från Irak än vad USA och Kanada har gjort tillsammans.

I ett land, där människor upplever att det finns många svårigheter uppstår rädsla och jag ser det som att rädslan gör, att många behöver någon att skylla på. En syndabock. Det är ett allmänt känt fenomen och gör att extremistpartier får grogrund i ett samhälle.

Den här splittringen i samhället pågår och kommer att ge utslag i det val vi har nästa år. Skulle inte förvåna mig ett dugg om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Min gamla styvpappa sa att han funderade på att rösta på dem. Inte för att han gillade dem, men som ett slags uppror mot hur det fungerar.

Kan en 88-åring tänka så, han som har sett hela utvecklingen av Sverige från 30-talet och framåt så gör förstås även andra det. Självklart är det så. Och en politik som åstadkommer att "vi" och "dom andra" flyttar in i landet, så att vi ser en fiende i våra medmänniskor är inte bra för oss som nation.

Jag får hoppas att det hat jag själv har sett på internet bara är ett ytligt uttryck, som inte alls stämmer när människor kommer samman, för annars är vi som land illa ute. Då har vi flyttat det där som fanns förut - innan TV - inom våra egna gränser och gjort grannen till något underligt som man inte kan leva med - för de dyrkar så konstiga gudar.

Att sälja sig själv för pengar

Materialism, auktoritet, kontroll, ägande, sexuell attraktionskraft, erotik och drogberoende... runt dessa begrepp cirkulerar mycket i vårt samhälle.

Som individer måste vi utforska vårt förhållande till fysisk kraft och makt. Detta handlar om vår grundläggande livskraft. Men vi behöver bygga upp vår personliga makt utan att sälja oss själva.

Vi fascineras av människor som är oemottagliga för den fysiska världens dragkraft. De blir våra andliga hjältar: som Gandhi eller moder Teresa. Filmfiguren Forrest Gump hanterar makt på ett etiskt sätt. Han är oskuldsfull och har integritet rakt igenom sitt liv och han köpslår aldrig om sin själ.

Vår livskraft är nödvändig för vår hälsa och den personliga kraften vi har gör, att vi kan respektera och hedra andra. Personliga hämndeakter är ett missbruk av energin i vår livskraft. I vårt samhälle anser en del sig ha rätt att ge igen, med skjutvapen, genom att slå ihjäl eller genom att rättsligt ta ifrån någon rätten till sina barn. Allt detta är ett missbruk av den personliga kraften.

Vår personliga etik och vår moral är kopplade till denna livskraft och detta ger oss ett språk, så att vi kan förmedla vad vi godtar och inte går med på i våra relationer. Detta har en sammanbindande kraft. Vi dras till människor, som har samma uppfattning om rätt och fel som vi själva och vi utesluter ofta sådana människor ur vår vänkrets, som bryter mot sin egen etik och moral.

I vårt samhälle står rättsliga processer för denna livskraft, som handlar om att avgöra skuldfrågor och bestraffa överträdelser. Det är hedern som står på spel i våra rättsliga domar. Men för vår livskraft spelar inte millimeterrättvisa någon roll.

Människor dagtingar ibland med sin heder i utbyte mot ekonomisk trygghet. Det är detta som speglas i uppfattningen om att alla har sitt pris. Att ingen kan stå emot tillräckligt mycket pengar, utan att alla går att köpa.

Pengar i sig är ett neutralt fenomen, men de kan bli en ersättning för livskraft. I dessa fall blir varje utlägg av pengar en förlust av livskraft - det behöver inte vara medvetet. Förlust av pengar ses ofta som mycket allvarligt i vårt samhälle, för vi tror ofta på och dyrkar pengar.

När vi sätter pengarna före tron på oss själva eller våra moraliska och inre övertygelser har vi blivit ett slags prostituerade. Då faller den människan i våra ögon precis som ex-statsminister Göran Persson gjorde när han blev konsult. Eller som Johan af Donner, som drar med sig hela Röda Korset i det bedrägeri han har utfört mot organisationen. Där pengar blev det väsentliga och det organisationen stod för inte längre spelade någon roll.

Många föräldrar förstår inte att de inte ska klanka på sina barn, att detta berövar dem livskraft. Och att de därmed raserar familjen och barnens framtid. Att ständigt slå på barnen med ord är psykisk misshandel och minst lika allvarligt som fysisk sådan.

Inte heller begriper många vuxna att varenda gång de ger sig på någon annan verbalt, så förgriper de sig på livskraften. De försöker beröva den personen makt, vilket slår tillbaka på dem själva. Att klaga på motparten i ett nära förhållande är att beröva både sig själv och denne livskraft.

Vår energibalans i kroppen är känslig för sådant. Och i ett samhälle, där allt ständigt handlar om brist på pengar, vilket i sin tur har blivit detsamma som livskraft, så uppkommer också många sjukdomar. Människor mår dåligt när allt koncentreras till detta, istället för att det ska handla om deras egen inneboende positiva livskraft, som kan utveckla förhållandet mellan människor och hjälpa samhället.

PS. Ett näraliggande exempel verkar vara Lars Kepler, dvs makarna Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. De har haft Stieg Larsson som inspiration, enligt dem själva, för att åstadkomma en deckare i tomheten efter hans död. De ser ut att ha sålt sig för ett antal miljoner. DS.

Härskarteknik och härkarteknik

Nu ska jag raljera. Varning! För det gillar inte alla gravallvarliga debattörer. Men humor och lite raljans har ingen dött av och till och med Charlie Chaplin använde denna teknik för att driva med Hitler, vilket överhuvudtaget inte uppskattades.

Charlie hade skickats till gaskammaren direkt om han hade levt i Tyskland på 40-talet. För sjutton (nu har jag dragit in Hitler så då är jag redan diskvalificerad enligt en del diskussions-förstå-sig-påare).

Men det var inte det detta skulle handla om utan jag tänkte skriva om Unni Drougge et consortes... som i sin tur ingår i detta mycket större drev, som jagar männen med ordkanoner ständigt och jämt.

Det är en oförsonlig del av mänskligheten, som hatar allt vad dom orkar. Men en del av dom tycker att hat är ett nonsensord.

Alltså dessa välanpassade medborgare, som ofta kommer från högre klasser och/eller är skadade inombords av svåra barndomar har dragit slutsatsen att allt är det patriarkala samhällets fel.

Detta helvete på jorden, som har skapats genom att alla män är sådana genomruttna typer. Säger dom. Jo, kollektivt sett naturligtvis... medan alla kvinnorna är jungfrur, mödrar och änglar i största allmänhet.

Så vad dessa kvinnor än gör så är de offer, martyrer och utsatta för våldtäkter och mord. Det är jungfru Maria i sin prydno. Jag visste inte att hon hade så stort inflytande i vårt samhälle, utpetad som hon blev redan av Gustav Vasa på 1500-talet i och med reformationen.

Ett sådant samhälle har vi. Där lever vi har jag fått förklarat för mig. Nu är jag en av alla dummies i frågan, så jag förstår inte vad de talar om. För nog finns det våldsbrott och annat, men det verkar mera höra hemma på manssidan. Men när jag framför dessa åsikter så är jag en idiot, enkelspårig, mina artiklar är kökkenmöddingar och jag kan inte tänka utan är helt lack på känslor och dessutom grov.

Vad jag förstår är det männen, som deltar mest aktivt i världen och därför utsätter sig för andra mäns vrede, ursinne och rent av hat. Kvinnorna har en bit kvar till att leva upp till detsamma.

Och att tycka att kvinnor är offer och martyrer i alla sammanhang är en mycket negativ och destruktiv bild av sig själva som en del kvinnor har. Plus män har av kvinnor antagligen för att det gynnar dom, det gör ju att den där föreställningsvärlden består, där de har den patriarkala makten. Men inget av detta gör världen till ett bättre ställe.

Nå, nu har jag försökt att gå in på Unnis blogg för att fråga henne om den där artikeln om Liza Marklund, som hon skrev, efter att jag hade skrivit min egen på Newsmill, som handlade om mordet i Stureby på Therese. De båda artiklarna hamnade under samma rubrik: Flickmord.

Jag förstod lika lite som många andra hur det kunde komma sig att Liza Marklund, som är kvinna plötsligt kunde ha så stor makt i denna patriarkaliska värld, att hon hade hållit uppe hela kvinnorörelsen. Hur kunde den patriarkala världen ha tillåtit detta? Och att det bara krävdes att Monica Antonsson avslöjade att författarinnan hade ljugit å det grövsta i Gömda för att hela feministrörelsen skulle falla ihop, som ett korthus. Vilken stor makt hade inte Monica Antonsson då? Hur gick det ihop?

Enligt Unni Drougge var allt som nu håller på att hända med könsrollsdebatten Liza Marklunds fel. Det gick dock inte att få nåt mera vettigt ur Unni Drougge, för hon undvek sakfrågan som om den vore en het stekpanna (va potatis heter det väl).

Men ordet härkarteknik uppkom där inne, vilket jag tyckte var rasande roligt. Någon anklagade mig för "ohederlig debatteknik" och tyckte att jag använde "härkarteknik" och att den luktade illa. Ja, det är sånt jag brukar få höra. Det finns en hel uppsättning med godkända och stämplande standarord man kan ta till, när man inte gillar det någon säger, som är tänkt att omedelbums trycka ned den i skorna, så att den inte vågar visa sig mer...

De ytterst allvarsamma och stramt hållna damerna och herrarna tyckte att jag drev med dom när jag skrattade åt ordet. Och Unni menade att det var "tramsigt att märka ord i synnerhet vanliga slarvfel".

Jag har kopierat mitt inlägg, som blev svaret på detta och sätter in det här för nu märker jag att det flyttas längre ned i hennes blogg, kanske för att till sist försvinna ut i den tomma cyberrymden:

ann helena rudberg says:

August 13, 2009 at 6:53 am

Kära människor!

Jag gjorde mig inte lustig på Nefs beskostnad… utan det var bara exakt så som jag skrev: att det blev ett nytt och fiffigt ord, men jag förstår att ni läser in en massa i detta…

Att ha humor och raljera ingår i den mänskliga kapaciteten och det är ett sätt att umgås och har alltid varit det… men alla har vi våra skador och de blir uppenbara också i så här korta stycken… med ord.

Stackars oss säger jag. Som nyhetsmänniska skulle jag tycka att det vore väldigt spännande om det började uppträda ligor på nätterna med tjejer, som ville göra staden mera säker och hämnades på män. Det skulle säga något mycket djupt om vårt samhälle. Och det borde vara nästa steg om jag har sett rätt in i många kvinnors själar.

Men Unni då jag märkte inte ord, men du har en väldig förmåga att smita undan vad jag frågar: sakfrågan Unni. Härkarteknik är ett mycket roligt ord efter det utslitna härskarteknik, som Göran Persson bland annat har beskyllts för och han tyckte säkert det var väldigt kul… för han ser sig ju naturligtvis som härskare…

En härk är en kastrerad rentjur, ett ord av samiskt ursprung… och det är väl en bra utveckling av ordet…? Tekniken att åstadkomma härkar? Det är fantastiskt roligt… ser ni inte det…? Jag älskar ord och särskilt nya sammansättningar.

Ha det gott allihop och puss på er

Ridå!

Här framträder nötens kärna, det känslomässiga skikt, som hindrar människor från att se vad de håller på med. Det är som att sätta upp en mur i cyberrymden och ingenting går igenom denna av fördomar, missuppfattningar och outvecklat känsloliv skapade tusenmilamur. Dessa damer och herrar kan alltså inte se att jag är en människa, precis som dom, som har lattjo och som försöker leka med dem också.

Jag tillhör dom "andra" i deras ögon och alltså är jag av en annan ras. De vänder sig bort och tror att jag är nedlåtande mot dem... :( det är så ytterst sorgligt alltihop. Om jag inte vore en så förhärdad kvinnohatare och förrädare mot mitt eget kön skulle jag nog sätta mig ned och gråta :(

Som mänsklighet tror jag att vi måste gå bortom allt detta... vi kan inte hålla på och förfölja varandra. Det skapar bara mera våld. Våld mellan kvinnor och män, våld mellan män och män, våld mellan kvinnor och kvinnor. Och mitt i detta hatande vuxenssamhälle ska barnen växa upp. Inte undra på att det sker mord mellan tonåringar... det är väl helt följdriktigt.

Annie Wegelius drabbad av bröstcancer

UPPDATERAT

Programdirektören på SVT Annie Wegelius, 50, har drabbats av bröstcancer och är sjukskriven ett halvår framåt till den 1 februari nästa år. Hon har gått igenom behandling och ska fortsätta denna under hösten.

Den nyheten för mig tio år tillbaka i tiden för då levde min svägerska med bröstcancer. Hon hade kämpat i ungefär ett år när hon gick bort i november 1999. Och häromveckan dog hennes bästa väninna i samma sjukdom. Min svägerska blev 49 och hennes väninna 64.

Väninnan hade haft bröstcancer en gång tidigare när hon var kring de 40 och då tog hon bort ena bröstet, men nu fick hon det i det andra. Och cancern spred sig tills hon hade tjugo metastaser i hjärnan.

Min svägerska åt p-piller och jag sade åt henne att det skulle hon inte äta. Till och med veterinären frågar om inte mina honkatter har brösttumörer nu när de har ätit p-piller i så många år. Helst vill hon operera och sterilisera. Jag svarar nej, men ljuger för det har den äldsta hon som är femton, men hon är så gammal så hon skulle inte överleva en operation.

Jag har dragit ned på pillren till henne och hon är mycket mager, men verkar må bra annars. Hon äter och sover mest. Och söker sig till oss för att få klappar och smek. Om jag inte märker att hon sitter bredvid mig i TV-soffan, så lägger hon en tass på mig, för att få mig att begripa att hon behöver lite klappar. Kärlek och omsorg hjälper i alla lägen.

Men p-piller ska man inte äta. Själv har jag bara ätit det i fem år. Lika länge som jag rökte. Det räcker. Tänk om alla män skulle gå på piller livet ut, som hindrade spermier att komma ur dem. Vore inte det lite märkligt? Men kvinnor utsätter sig själva för sånt.

PS. Säg inte nu att det beror på att vi lever i ett patriarkat bara... det har jag hört till leda från feministerna på Newsmill. Även som kvinna har man ett val. Faktiskt. DS

PSPS. Jag skulle gärna länka till Newsmill så att ni inte tror att jag ljuger ;) Men den jäkla sajten har legat nere i flera timmar nu. Usch och fy va dåligt. DSDS.

10.8.2014
Fler än 1 700 personer har gått in på det här inlägget i dag eftersom Annie Wegelius pratade i Sommar om sitt liv. Hon har en obotlig cancer nu och jag vet vad det betyder eftersom jag har en nära anhörig som också har cancer (dock inte bröstcancer). Livet är kort, men samtidigt långt. En dag kan vara som ett år eller som Astrid Lindgren har uttryckt det: denna dagen ett liv. 
11.8.2014
Fler än 2000 har nu gått in på detta inlägg. Jag har en hemlig blogg, som bara jag kan läsa, där jag skriver om min närstående som har cancer. Detta har jag för att stå ut. Den anhörige vill inte att hans sjukdom ska bli offentlig. Men jag måste lägga min vånda någonstans. Man får kuratorhjälp som anhörig om man vill, men jag har avböjt det två gånger, för det betyder att man måste starta en ny relation till någon okänd. Jag tar hjälp av nära och kära istället. Men varje dag måste alla kämpa för detta är en provisorisk tillvaro. Sjukdomen är som ett svart hål, som i värsta fall slukar allt.
26.9.2017
Annie Wegelius har förlorat kampen mot bröstcancer. Hon blev 58 år. Ingen ålder alls. Min sambo förlorade kampen tidigare än så. Han dog den 5 december 2014 och blev 57 år. Vila i frid ni alla som har gått före oss andra!

Tre misstänkta i Röda Kors-bedrägeriet

Förutom Johan af Donner så misstänks en 57-årig projektledare och en 62-årig tryckeriägare för medhjälp till fakturabedrägeri enligt Dagens Media.

Johan af Donner har med hjälp av dessa båda svindlat Röda Korset på miljonbelopp, vilket avslöjades i juni. Röda Korset såg sig då tvungna att anmäla honom till polisen. Johan af Donner satt häktad för grovt bedrägeri och grov trolöshet mot huvudman.

Johan af Donner är adlig och 57 år gammal och har också förfalskat sina universitetsbetyg. Han tog aldrig någon examen på universitetet utan tog en kamrats betyg och tog över hans meriter och gjorde dem till sina.

Redan i mitten av 90-talet så varnades Röda Korsets ledning för honom, men ingenting hände. Och Röda Korsets styrelseordförande Bengt Westerberg förnekade länge att Donner hade förskingrat deras pengar. Istället fick han sparken för ett otillåtet extraknäck. Sades det.

Nu stärks kungahuset

Prinsessan Madeleine och Jonas har förlovat sig. Victoria kommer att få sin Daniel nästa år på samma dag då jag gifte mig (och hennes föräldrar). Jag gifte mig till och med samma år som kungen och Silivia.

Det är härligt med lite kunglig yra. Det behöver vi tycker jag.

När jag var yngre var jag med i Republikanska Seglarklubben, där också gamle kommunistledaren C H Hermansson var med. Han var en fin människa, nej fel, han är det. För han lever fortfarande snart 92 år gammal (i december).

Jag seglade i skärgården precis som han gjorde och vi firade midsommar tillsammans med ett gäng på Biskopsön i ytterskärgården.

På den tiden - 70-talet - tyckte jag att vi skulle ha president, men numera är det helt okej med kung och drottning. Det ger en smula historiens vingslag.... över landet. Vi som knappt har någon kulturhistoria annars.

Jag ser fram emot lite kunglig glans nästa år över Stockholm när Victoria och Daniel gifter sig. Sedan lär Madeleine och Jonas följa - när är inte bestämt. Kanske i slutet av året?

Jag tackade nej till Debatt

Jag blev uppringd av Debatt i Göteborg, som ville att jag skulle ställa upp och diskutera det här med flickmord. Blev utfrågad av journalisten Johannes Cleris apropå att jag har skrivit på Newsmill om flickmordet i Stureby.

Jag svarade gärna på frågor, men att vara med i studion skulle säkert ge mig en hjärtattack. Avskyr direktsändningssituationer. Har varit med en gång i TV4 när vi diskuterade för och emot mobiltelefoner (jag var mot, har fortfarande ingen) för länge sedan.

TV är ett ytligt medium i sig och ännu värre blir det när alla ska sitta i en studio och diskutera. Herregud. Det påminner mig om högstadiet - realskolan - där jag gick.

Det var de allra värsta skolåren och där försökte jag alltid gömma mig, men det såg förstås vår hemska tysklärarinna, så då tog hon fram mig till svarta tavlan, för att riktigt chikanera mig inför klassen. Tur att dom avskaffade den skolformen.

Nä, om jag ska vara med i TV ska det vara i en lång intervju hos Malou von Sivers eller någon, som är intresserad av vad jag har för tankar och av de böcker jag har skrivit. Och vi ska prata tills vi inte har mer att prata om och sedan ska detta klippas ihop och bli något snyggt och snitsigt, som sänds på en bra tid.

Astrid Olsén på TV2 har till och med gjort en film med mig och Nina Lekander som huvudpersoner. Hon gjorde det den gången när vi bägge jobbade på TreNioNio, kulturtidningen, där jag träffade min nuvarande sambo. Det tyckte jag var bra. Det blev tillräckligt långt och uttömmande. Och vi fick ha synpunkter på den färdiga produkten också.

Men att sitta i Debatt och slåss med en massa andra som vill ha fram sin mening. Nä, tummen ned. Tror faktiskt att programformen har överlevt sig själv. Sorry redaktionen och sorry Belinda.

Rektor Christian Wetell valde att inte polisanmäla

Ifall den då 15-åriga flickans brott mot den då 15-årige pojken inne på skolområdet hade polisanmälts hade den nedåtgående våldsspiral, som ledde till Therese Johansson Rojos död kunnat undvikas.

Här på Värmdö har skolorna som policy att anmäla brott som begås i skolan. Det är ett sätt att uppmärksamma, att också elever som inte är myndiga, lever under samma lagar, som vuxna. Det är ett sätt att ta barnen på allvar och visa dem att deras handlingar får konsekvenser.

Att de lever i verkligheten och inte i något spel på internet eller i en värld av sms, som inte har någon kontakt med det verkliga livet. Om flickan hade blivit polisanmäld hade hon vaknat upp från sin mörka, hatiska drömvärld.

Och också hennes föräldrar hade fattat att de levde i en annan och inte så tjusig värld, som de trodde. En värld av marknadsföring och fina gäster, en flytaovanpåvärld, där allt verkade handla om yta och pengar.

Flickan slog pojken med knytnävarna och skallade honom så att blodvite uppstod och en tand gick av, enligt uppgift. Detta skulle ha polisanmälts. Men istället valde rektorn att prata med föräldrarna.

När mina barn gick i skolan på högstadiet skulle inte något sådant ha kunnat ske. Inte heller när jag gick där. Det skulle ha varit fullständigt otänkbart att ett barn hade skadat ett annat barn på detta sätt utan att bli polisanmält.

Men här i Kunskapsskolan, där dessa båda barn gick, var ramarna så slappa att det gick för sig för denna flicka att vara hänsynslös och aggressiv. Skulle pojken ha blivit polisanmäld om han hade gjort detsamma mot flickan? Tas det hänsyn till flickor på ett annat sätt än pojkar?

Det är en katastrof att dessa tre barn, varav en nu är död, har svikits på detta sätt av de vuxna runt omkring dem.

Här har jag skrivit en artikel om detta på Newsmill. 

Tiden är mjuk och formbar

Vi lever inte i samma tidsålder även om vi tror så. Jorden befinner sig på 2000-talet. Gör den? Nej, det är ett mänskligt påhitt. Vi har uppfunnit tiden, som ett sätt att mäta hur vi rör oss genom universum i förhållande till andra planeter, solen och stjärnorna. Det är vårt mänskliga sätt att skaffa oss lite kontroll.

Bland oss människor är inte ens tideräkningen densamma, för den hänger ofta ihop med någon religiös grundare, så därför kan människor leva efter helt olika tider. Inte bara när det gäller årtal utan på samma dag. En del räknar fortfarande timmen noll efter när solen går upp och inte efter mitt i natten, som vi gör.

Att vi verkligen inte lever i samma tid blir helt uppenbart när man som jag skriver känslomässigt berörande inlägg eller artiklar (som nu senast på Newsmill). Nästan alla som har kommenterat artikeln har gjort det utifrån sin egen känslomässiga tid, där de lever och tolkar det jag säger utifrån där de befinner sig.

Det är glädjande när något sådant händer, för då har jag lyckats att få tag i något mycket djupt hos människor. Och även om de värjer sig mot vad som står i artikeln, så går det inte att göra det i längden. Orden kommer att förvandla alla som läser och tar in dem. Detta är ordens inbyggda kraft.

Jag valde också, att för första gången, sätta in ett foto på mig själv ovanför rubriken. Detta foto har min yngste son tagit nu i våras och jag tycker mycket om det uttryck, som bilden ger.

Jag ska inte tolka bilden i sin helhet, för det får var och en göra, men jag är förtjust i de rosa syrener, som finns tillsammans med mig på bilden. Ett sällsynt uttryck för naturens överflöd, som existerar ett kort ögonblick, ett par veckor, varje år där jag bor.

Så fungerar också livet. Att allt går i cirklar, att allt återkommer till oss, fast på olika nivåer. Naturen har ingen medvetenhet, så där finns inte den reflexion, som vi människor är kapabla till. Vi kan ändra oss efter vad vi upplever, efter vad andra säger eller skriver. Eller uttrycker på andra sätt.

Vi är på en nivå en mänsklig helhet, vilket blev helt uppenbart då sommaren 1969, när några av oss kunde åka till månen och se jorden på avstånd. Denna skimrande blå pärla i rymden, som avtecknade sig mot en sammetssvart till synes tom bakgrund.

Astronauterna upplevde att denna planet var sårbar och underbar, verkligen ett hem för mänskligheten, som hade skapats av miljarder år av utveckling. Och trots att vi nu vet en hel del om varför just vi finns här, så framstår det på många nivåer, som något mirakulöst att vår planet och vi själva har samverkat till att vi befinner oss exakt där vi gör i dag.

Det som syns på bilden av mig på Newsmill är mitt ursprung. Det syns att jag har gener från mayaindianer i min kropp och det är helt okej. Det är så det ska vara.

Det syns också att jag har makt. Den har jag fått av mina förfäder och jag uttrycker denna makt på bilden. Detta är en inre slags makt, som strålar ut från människor, som inser att de har denna självets makt inom sig.

Jag har förenat alla tider inom mig. De tider, som mina förfäder levde i och den tid jag själv lever i, som är en relation snarare än något mekaniskt som fortskrider. Tiden är mjuk och formbar och allt kan göras om i nuet. Varje dag.

Och en smula av detta kunde min yngste son fånga i en bild, som han tog i maj i år. I ett ögonblick i rum-tiden, som alltid fortskrider.

I dag är det min mammas födelsedag

Nu i dag skulle min mamma ha fyllt 85 år, men hon blev bara 43. Hon dog till följd av ett dåligt förhållande till en man. Han misshandlade henne svårt på våren innan hon dog den 19 juli 1968 av ett astmaanfall.

Som jag har berättat ett flertal gånger så kom jag hem från mitt sommarjobb och hittade henne död. Medan min lillasyster sprang omkring i våningen. Hon var ett år.

Jag gick med i Grupp 8 till följd av hur svårt livet kändes efter detta. Det kändes som om jag var tvungen att bekämpa männen. Men numera har jag insett att vi har lika mycket makt. Både män och kvinnor. Det betyder inte att det är rätt att slå en kvinna och det betyder inte att det inte finns orättvisor i samhället. Både för män och kvinnor.

Men vi kvinnor behöver inte sådana organisationer som Grupp 8 längre. Det går att ordna på andra sätt. Genom att vi själva först och främst erkänner vår egen inneboende makt. Ingenting i världen kan förändras om vi inte börjar med oss själva. Det har jag gjort. Förändrat mig själv. Det har min mammas död hjälpt mig med.

Grattis på födelsedagen mamma!

Therese Johansson Rojo dödades av hat

Det sägs att de båda 16-åringarna, som nu ska genomgå en rättegång för mord och anstiftan till mord, drevs av kärlek. Inget kunde vara mera fel. De båda ungdomarna vet uppenbarligen inte vad kärlek är. Något har tydligen gått alldeles åt skogen med all undervisning och all känslomässig träning de borde ha fått i sina liv. Pojken erkände sedan han hade pratat med sin präst. Så han är konfirmerad då, men har ändå inte lyckats ta till sig vad det betyder.

Uppenbarligen har de båda barnen vänt på alla begrepp och sett det som att de kunde ha rätten att bryta mot alla lagar, som finns för att i egoistiskt självändamål röja någon ur vägen, som verkade stå emot deras "kärlek".

Att Annika Marklund i Aftonbladet tycker att det, som har hänt är så väldigt romantiskt säger en del om hennes uppfattning om livet och kärleken. För henne är det tydligen så att den man, som är beredd att ge henne vad som helst är kär i henne och detta är romantik. Även om det handlar om andras liv. Medan Kerstin Nilsson i samma tidning inser att visst handlar det om känslor, men inte om kärlek. Det handlar om makt. Och det är flickan i förhållandet som har haft makten. Tvärtemot den gängse uppfattningen ute i samhället om mäns och kvinnors makt.

Hur har ett samhälle kunnat gå så snett att det inte ens har kunnat bibringa ett par ungdomar de allra primitivaste kunskaperna om känslor? Varför utbildas barn i matematik och historia, men inte i hur de ska ta hand om sig själva? Inte om att det inte är kärlek att mörda en annan. Att det inte är kärlek att skicka sms om att någon ska dö.

Varför utbildas inte barn i att ord betyder något? Att det inte är möjligt att uttala samma ord om och om igen och tro att de inte är på allvar? Att detta nöter in spår i hjärnan, som kan förvandla en människa. Att ord inte är ofarliga och tillsammans med känslor kan de dra iväg så att en annan människa blir mördad. Varför har dessa båda barn inte fått koppla ihop sina egna liv med andras, så att de kunde ha begripit att allas liv är heliga och att vi alla är här av någon särskild orsak. Och den är inte att ta livet av andra. Jag kommer osökt att tänka på att under den korta tid de båda har varit här på jorden så har de itutats att det enda som finns är makt och pengar. Det är så typiskt att flickan var med sin familj på Disneyland medan pojken skulle mörda.

Och det andra, som har dominerat vårt samhälle under deras levnad - och fortfarande gör det - är föreställningen att kvinnor är maktlösa och offer. Så flickan har i det här fallet medvetet eller omedvetet blandat ihop kärlek med makt. Och hon har skaffat sig så mycket makt att en annan flicka dog, mördad genom hennes ord. Men kanske kommer rätten att tycka att hon är ett offer och pojken en skurk? Det skulle i så fall uppfylla våra vanligaste fördomar och föreställningar om att det är synd om den där flickan medan pojken måste ta ansvar för sina handlingar.

Kvinnor har lika mycket makt som män. Tro inte annat. Men det går alltid att använda makt till att göra både goda och onda ting. Flickan har i det här fallet använt sin kvinnliga makt till att förmå en pojke att göra detta det värsta en människa kan göra mot en annan. Och pojken har förvridit sig själv till att tro att detta var det yttersta kärleksbeviset, när det egentligen handlade om hat, både mot flickorna och mot honom själv.

PS. Jag bearbetade, utvecklade och omvandlade detta blogginlägg till min 20:e artikel på Newsmill. Den är nu publicerad. DS.  Artiklar på Newsmill finns tyvärr inte längre. Hela sajten är raderad. 

Pojken och flickan är sedan länge ute i samhället igen. Förhoppningsvis har de lärt sig att inte mörda mer. 

Aftonbladet snaskar i Vollsjö

Vilken enormt snaskig artikel Aftonbladet har lyckats åstadkomma genom att intervjua mamman till den dotter hon hade, som blev mördad - kanske av sin lillebror. Han sitter anhållen.

Det var den sorts artikel, som jag själv undvek då när min son råkade ut för en raketolycka. När jag inte pratade med Expressen (se nedan). För man kan inte prata med pressen när något så stort har hänt, som har ryckt undan golvet under hela familjen och släkten.

Då måste man få vara ifred, så att inte hela världen går sönder, men mamman har inte begripit detta. Antagligen för att hon är i chock.

Mamman säger att det sprids skvaller på internet, men jag tycker att sajten Politiskt Inkorrekt istället hjälper till att sprida sanningen och motverka skvaller. Men Aftonbladet klampar på i vanlig kvällstidningsstil och ska göra detta till ett blodigt dåd i mytstil. Verkligheten blir inte mindre otydlig genom sådana snaskiga artiklar.

Ingenting reds ut, men gör att något, som naturligtvis har ett komplicerat sammanhang, framstår som en mardrömslik skräckfilm. Lite mindre Hollywood och mer realism och is i magen vore önskvärt.

Det åstadkommer man genom att inte trycka allt, som kommer ur mammans mun. Om det ens är hennes egna ord. En journalist kan få en människa, som nyss har förlorat ett barn, att säga de mest märkliga saker. Eller lägga dem i hennes mun.