Jag gick in på Majas blogg - för en gångs skull - för att se vad som försiggick där och jag försökte kommentera, men det gick inte. Antingen tekniskt fel eller nåt annat, så skickade det jag hade skrivit, som kommentar till Maja, som mejl istället och lät henne avgöra vad som ska göras med detta. Ni får kopia på denna kommentar nedan:
Kära vänner!
Nu gick jag in på denna blogg där jag aldrig annars befinner mig och jag ser att ni inte kan låta bli att diskutera mig , Monica och Ingrid. Det är alltså skvaller om inte något värre och jag tycker ni kan ägna er åt något annat.
Och det är hedervärt av dig Maja att försöka åtminstone styra över intresset på litteratur och en författarkväll på Rönnells.
Jag blev verkligen däckad, för någon gång blir man det av att ständigt vara utsatt för anonyma kommentarer. Och jag vill inte stänga min blogg för andra än jag känner eller behöva sovra i kommentarerna, för det är lika illa.
Då blir det enbart jag, som ska sitta där och läsa elakheterna. Och att ha allehanda spärrar för att människor ska kunna läsa eller kommentera. Vad är det för slags samhälle? Ett samhälle med små grupper överallt utan någon kontakt med vartannat? Och vart leder detta? Det för oss genast ett par tre hundra år bakåt i tiden.
Alltså jag är en människa med ett öppet hjärta och jag vet inte om ni vet vad det betyder. Det är ingen floskel som man kan tro utan betyder verkligen att jag inte sätter upp något försvar mot världen utan har hjärtat inkopplat till huvudet och låter både känsla och tanke råda.
Jag har aldrig sett mig själv som offer vilket jag också skrev i mitt inlägg på min blogg, som ni tydligen har läst, men jag har gått igenom mycket skit i mitt liv och det finns mycket skit i Norrland vilket har bekräftats också av Liza Marklund & co , för hon skrev sin bok Gömda också för att hon blev så upprörd som ung av all kvinnomisshandel i Norrland.
Den boken ingick i feminismen, synen att män är del av ett strukturellt och kulturellt våld. Att de helt enkelt måste slå. Något som Elsa Bolin och en viss professor Eva Lundgren tillsammans har förfäktat.
Genom mina upplevelser både som liten och vuxen blir jag naturligtvis en annan och känsligare människa än tex Ingrid, som uppenbarligen aldrig har blivit utsatt för det som jag har utsatts för. Men det är faktiskt så att i det skrå där både jag och Maja Lundgren befinner sig: i det skrivande skrået, i det konstnärliga skrået och i journalistskrået så finns det oerhört många människor, som mår illa på olika sätt just därför att de tangerar världens gränser.
Dessa människor bär ofta andras illvilja, avundsjuka och de mindervärdeskomplex, som andra har. Stundtals blir dessa bördor för mycket. Vilket hände när den journalist som jobbade i rummet bredvid mig på DN tog livet av sig. Sånt händer.
Plus att där finns alkoholism och annat, som tex min egen pappa råkade ut för. Plus Peter Bratt och tex P O Enquist.
När det gäller författare så lär omkring 50 procent någon gång behöva psykvård. Själv tycker jag alltid att det är bättre om samhället och omgivningen kan hjälpa den som är utsatt istället. Precis som min kollega Margareta Alderin har beskrivit i sin bok Upptäckten.
Men ibland finns det inte ett sånt nät kring människor (se Anna Odell) och det var också därför jag själv hamnade på psyket hösten 1973, för då blev allt för mycket och ingen fanns där som kunde stötta. Men nu när jag bad om hjälp på min blogg så jag fick så mycket stöd från så många människor så det fungerade och när det gör det är det mycket lätt att gå från liten sårad, utsatt och nästan panikslagen flicka till vuxen, mogen och utvecklad 63-årig kvinna igen.
Plus att jag har en mycket bra sambo, som alltid stöttar mig. Och jag honom och detta har varat i snart 26 år, något att vara tacksam för. Ibland blir jag fortfarande förundrad över att vårt förhållande finns, för vi är sannerligen inte lika som människor. Men som alltid i förhållanden så gäller det att någon har förmågan att ta ett steg tillbaka och inte alltid hacka tills relationen är i bitar och totalt sönderkörd.
Så istället för att skvallra om mig eller andra på den här bloggen tycker jag att ni kan stå upp för er själva, som de unika människor ni är. Och inse att det inte blir en bättre värld av att tala om människor. För ni kan aldrig få syn på hur människor är genom att tala om dem. Det ni gör är väl närmast att tala om er själva istället då. Tala till dem istället. Det är mycket bättre.
Och det är mycket bättre om man vågar stå för det man säger utan anonymitet. För det är alltid en stor frestelse att bli en anonym mobb, ifall man aldrig behöver ta ansvar för det man håller på med. Och särskilt om man inte har en egen blogg utan bara kommenterar på andras. Under ett alias.
Ni är välkomna att kommentera på min blogg men betänk då att ni är inbjudna till mitt vardagsrum, där jag ibland yttrar tankar, som jag aldrig ens har uttalat i något annat sammanhang. Så ser jag på skrivandet, som att det är där det går att gå längst i vad jag är, för att fortsätta den utveckling som alltid pågår inuti mig själv och som inte stannar förrän den dagen jag lägger ned pennan och lämnar detta jordelivet.
Precis som min pappa gjorde, som skrev sin sista artikel några timmar innan han dog. Den handlade om andra världskriget och publicerades till den 6 juni 2004 när det var 60-årsminnet av dagen D, detta den största mänskliga övergången över ett stort vatten, som någonsin hade gjorts. För att befrämja sådana demokratiska rättigheter som frihet och yttrandefrihet.
Min pappa Ingvar Rudberg skrev detta på sin dödsbädd i slutet av mars 2004 och jag tror han ville säga något som han knappt själv begrep innan han lämnade detta liv. Allt detta och mer därtill finns nedtecknat i min dagbok Ett Sekel av Tystnad, där jag har skrivit om vad som hände och händer i vårt samhälle på alla nivåer. Så fortsätter vår mänskliga utveckling genom tiderna.
Och det som väntar oss är alltid något mer och bättre vad som än händer. För som jag skrev i dag så har även olyckor och det vi kallar död en roll i livets stora väv. Läs gärna det jag har skrivit och kommentera detta med respekt för min person om ni vill. Tack!
