I dag ska det ske i Malmö där vänstern, afa och yttersta högern ska slåss om nu inte polisen kan hindra detta. Hatet behöver sitt uttryck. Hur ska vi kunna låta det leva med? Det är den ständiga frågan.
Det går absolut att fastna i hat och drabbas av det som jag såg i morse hos Dr Phil där män drabbade av posttraumatiskt stressyndrom framträdde. De hade personlighetsförändrats sedan de hade varit militärer i Irak. Och de kunde inte komma loss från sina syner. Också efter fem-sex år hade de fastnat i tiden.
Jag känner igen det för jag upplevde något liknande när jag hade hittat min mamma död. Traumaupplevelser drabbar. Flashar och återupplevande av vad som har hänt blir följden. Jag åkte in på psyket till slut eftersom jag i stressen och hetsen under flera år inte fick någon hjälp med detta. Ingen paus i livet förrän jag ramlade ihop.
Det är känsliga människor med samvete som drabbas av dylikt. De skyller på sig själva. Att de kunde ha gjort något mer. Allt är deras eget fel och självmordet kan ligga nära. Också när dessa är utsatta för något som samhället har ordnat till.
Uppe i Norrbotten hatar en ung vänsterpartist så mycket att han nu tvingas bort ur partiet. Han hatar migrationsminister Tobias Billström och vill se honom död. Christoffer Hurtig vill skjuta mininstern. Det har han uttryckt. Allt är polisanmält.
Och så har vi det vanliga kvinnohatet, som slår över i manshat. Nu har den senaste i hatarskaran som har gjort karriär på detta åkt till Italien för att vila upp sig. Jag tycker lite synd om Maria Sveland. Får man göra det?
Hon har nischat in sig i hatet och har försökt att komma ur den fällan, men hennes bokförlag lät henne inte göra detta. Tvärtom så var det de som stod för den senaste hatfyllda bokens uppslag. Den som helt enkelt heter Hatet. Leopard förlag tjänar naturligtvis storkovan på det. Henning Mankell står bakom.
Det ska dra iväg åt extrema håll. Friden och freden säljer inga böcker. Samarbete och uppbyggnaden av en civilisation tiger still. Mänskligheten kan inte nöja sig med detta. Allt måste dras om och om igen genom våldets kvarnar. Adrenalinet flödar och människor känner sig mer levande då. Men till vilket pris. Både yttersta högern och vänstern måste slåss. Om inte på gatorna så i spalterna eller i längre utgjutningar. Tröttsamt.
Det går absolut att fastna i hat och drabbas av det som jag såg i morse hos Dr Phil där män drabbade av posttraumatiskt stressyndrom framträdde. De hade personlighetsförändrats sedan de hade varit militärer i Irak. Och de kunde inte komma loss från sina syner. Också efter fem-sex år hade de fastnat i tiden.
Jag känner igen det för jag upplevde något liknande när jag hade hittat min mamma död. Traumaupplevelser drabbar. Flashar och återupplevande av vad som har hänt blir följden. Jag åkte in på psyket till slut eftersom jag i stressen och hetsen under flera år inte fick någon hjälp med detta. Ingen paus i livet förrän jag ramlade ihop.
Det är känsliga människor med samvete som drabbas av dylikt. De skyller på sig själva. Att de kunde ha gjort något mer. Allt är deras eget fel och självmordet kan ligga nära. Också när dessa är utsatta för något som samhället har ordnat till.
Uppe i Norrbotten hatar en ung vänsterpartist så mycket att han nu tvingas bort ur partiet. Han hatar migrationsminister Tobias Billström och vill se honom död. Christoffer Hurtig vill skjuta mininstern. Det har han uttryckt. Allt är polisanmält.
Och så har vi det vanliga kvinnohatet, som slår över i manshat. Nu har den senaste i hatarskaran som har gjort karriär på detta åkt till Italien för att vila upp sig. Jag tycker lite synd om Maria Sveland. Får man göra det?
Hon har nischat in sig i hatet och har försökt att komma ur den fällan, men hennes bokförlag lät henne inte göra detta. Tvärtom så var det de som stod för den senaste hatfyllda bokens uppslag. Den som helt enkelt heter Hatet. Leopard förlag tjänar naturligtvis storkovan på det. Henning Mankell står bakom.
Det ska dra iväg åt extrema håll. Friden och freden säljer inga böcker. Samarbete och uppbyggnaden av en civilisation tiger still. Mänskligheten kan inte nöja sig med detta. Allt måste dras om och om igen genom våldets kvarnar. Adrenalinet flödar och människor känner sig mer levande då. Men till vilket pris. Både yttersta högern och vänstern måste slåss. Om inte på gatorna så i spalterna eller i längre utgjutningar. Tröttsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar