Ja det är en svår fråga. Det handlar i första hand om den enskilda människan att den måste bli det med sig själv. Att inte älska sig själv är mycket vanligare än vi tror. Och då handlar det inte om egokärlek eller den narcissistiska varianten, utan den där man tar hand om sig själv och omfattar sig själv med medmänsklig kärlek.
En enkel övning sägs rädda äktenskap. Allt man behöver göra är att ta in en tredje part i fantasin och föreställa sig hur den ser på gräl och annat som försiggår i förhållandet och som är mindre bra. Det lär göra att det dåliga i ett förhållande krymper. Om den tredje parten vill allas bästa.
Själv har jag praktiserat en variant på detta för att bli av med svåra barndomsminnen: man föreställer sig att man sitter i en bio och ser sig själv i en situation där framme på duken. Och så sitter en tredje variant av en själv där bakom och tittar på både flickan och det som utspelar sig på film.
Man kan krama om den lilla flickan och berätta för henne om den framtid, som hon kommer att gå till mötes. Om att hon kommer att överleva och klara sig bra. Om att den framtida versionen av henne älskar henne och att allt kommer att bli bra.
Tre varianter och tre uppsättningar av samma person, men med avstånd emellan. Det tröstar och lenar samt gör att det upplevda krymper och skjuts längre bort. Det är inte överväldigande längre. Sedan hjälper det alltid att berätta om det för någon som inte tycker att man var helt och hållet ett offer och som därmed håller kvar en i den situationen.
Inuti oss själva är allt möjligt att göra om i stunden. Och det är därför jag alltid skriver. Det ändrar mig själv mest av alla. Också när det handlar om att skriva böcker. Men äktenskap? Hur rädda långvariga slitna förhållanden? Jag tycker nog att det är bättre att välja rätt från början och ser mig som uppenbart lycklig när det i slutet av det här året är 30 år sedan vi först började hålla ihop.
En enkel övning sägs rädda äktenskap. Allt man behöver göra är att ta in en tredje part i fantasin och föreställa sig hur den ser på gräl och annat som försiggår i förhållandet och som är mindre bra. Det lär göra att det dåliga i ett förhållande krymper. Om den tredje parten vill allas bästa.
Själv har jag praktiserat en variant på detta för att bli av med svåra barndomsminnen: man föreställer sig att man sitter i en bio och ser sig själv i en situation där framme på duken. Och så sitter en tredje variant av en själv där bakom och tittar på både flickan och det som utspelar sig på film.
Man kan krama om den lilla flickan och berätta för henne om den framtid, som hon kommer att gå till mötes. Om att hon kommer att överleva och klara sig bra. Om att den framtida versionen av henne älskar henne och att allt kommer att bli bra.
Tre varianter och tre uppsättningar av samma person, men med avstånd emellan. Det tröstar och lenar samt gör att det upplevda krymper och skjuts längre bort. Det är inte överväldigande längre. Sedan hjälper det alltid att berätta om det för någon som inte tycker att man var helt och hållet ett offer och som därmed håller kvar en i den situationen.
Inuti oss själva är allt möjligt att göra om i stunden. Och det är därför jag alltid skriver. Det ändrar mig själv mest av alla. Också när det handlar om att skriva böcker. Men äktenskap? Hur rädda långvariga slitna förhållanden? Jag tycker nog att det är bättre att välja rätt från början och ser mig som uppenbart lycklig när det i slutet av det här året är 30 år sedan vi först började hålla ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar