Min nästa bok

Jag har nyss fått min bok I ormbärarens tid utgiven, men har redan ett manus klart om Jacqueline Kennedy. Jag har haft det länge, men kommer att se över det igen tills det ska ges ut. Jag tror jag satsar på 2014 då det är 20 år sedan Jacqueline Kennedy dog.

Så här börjar mitt manus:

"Hon stod lutad mot den svala, vitgrå väggen och kände ingenting. Naturligtvis var hon i chock. Allt hon hade försökt att uppnå hade krossats bara minuter tidigare. Hon var blodig i ansiktet, de vita korta handskarna var nedsmorda med blod och hjärnsubstans. Hennes rosa kjol, den gamla chaneldräkten, som hon återanvände för att inte verka snobbig överklass hade en stor våt blodfläck, hennes nylonstrumpor var randiga av blod. Hennes mans blod hade runnit ned i de marinblå högklackade skorna. Men hon kände det inte, samtidigt som hon helt kallt noterade att det var så. Hon brydde sig inte om att skorna klibbade, när hon gick och inte heller att hennes ansikte var prickigt av blod och hjärna.

Det var hennes mans kroppvätskor, som hade stänkt över henne, när han träffades av det förödande andra skottet. Det som sprängde bort en bit av hans skalle på högra sidan, en bit av skallbenet försvann och den rosa hjärnan blottades. Hon hade suttit och hållit i honom, tittat på honom, försökt att förstå vad som hade hänt. Han hade sett mycket koncentrerad ut i ögonen, men inte kunnat få fram ett ord. Det första skottet hade gått in i ryggen och ut genom slipsen och han kunde inte prata, luften var borta.
Hon hade släppt honom inom en sekund, när han träffades av det andra skottet. Han sjönk ihop på sätet bredvid henne. Han var död. Hon visste det genast. Instinktivt hade hon uppfattat det, fast hon aldrig hade sett någon bli skjuten tidigare. Det fanns ingenting att göra och hon insåg det inom någon millisekund.
Men ändå sträckte hon sig bakåt, över den öppna bilens baklucka, för att hjälpa Secret Servicemannen upp. Hon behövde någon bredvid sig, någon som inte var död, någon som kunde ge henne en känsla av att världen fanns kvar, att det var tryggt att vistas i Dallas, Texas, åtminstone för henne själv. Att tiden inte hade stannat, att inte allt rörde sig i ultrarapid, som det hade gjort sekunderna innan. Evighetslånga sekunder, när det ändå var för sent med allt.
Hon behövde någon, som kunde skydda presidenten, någon som kunde sitta där med i henne i den öppna bilen och hålla om honom. Han var död, men också i döden behövde han skyddas från folket. Från att de skulle se hur det stod till. Han var död och helt utlämnad och oskyddad, men de måste ta hand om honom och hon måste få hjälp med det. Det var mycket viktigt. De röda, långskaftade rosorna hon hade fått på flygplatsen och som låg på sätet blev ännu rödare av det blod, som kom från presidenten. Hennes man, hennes käre man.
Hon rörde sig automatiskt. Allt var klart. Det hon hade väntat på och fruktat hela sitt gifta liv hade inträffat och hon hade inte kunnat göra något åt det. Det var så här det måste gå. Hon insåg det med någon del av sig själv. Man kunde inte som Kennedysläkten alltid utmana utan att få betala för det. De hade dragits med av tidsandan. Också Jack hade gjort det. Pusselbiten hade ramlat på plats. Hennes äktenskap var slut, mannen var borta. Hon hade försökt att rädda honom, men det hade inte varit möjligt."