Fru Fortuna eller ödet

Maria Schottenius skriver i dag om ödet och hur olika lotter kan falla och om en avhandling, som handlar om hur människor såg på detta förr i tiden.

Jag har själv skrivit om detta i min nya bok, som kommer i höst,  I ormbärarens tid:

Jag kunde se allt som hade hänt oss som något alldeles nödvändigt i efterföljd av den gudinna Ananke, som Platon såg som ödets gudinna. Hon som snurrade på sländan och spann trådarna i våra liv. Som de nordiska Urd, Verdandi och Skuld också gjorde. Den sista av de tre nordiska gudinnorna motsvarade Ananke. På ett irrationellt och oförutsebart sätt så trädde nödvändigheten in i våra liv. Den som inte kunde bli annorlunda. Vi kunde bära på helt motstridiga idéer och inte veta förrän i en extrem situation, vilken som skulle gälla. I princip ville vi inte döda, men om någon hotade våra barns liv och vi kunde rädda dem genom att skjuta den som hotade dem? Skulle då inte detta budord om att man inte fick döda falla platt till marken? Skulle det inte då bli alldeles nödvändigt att döda? Eller åtminstone skada så denne blev oskadliggjord?

ur I ormbärarens tid

Det sätt som denna avhandling av Kristiina Savin ser på ödet verkar vara en något ytligare och glättigare variant än Ananke. Det framstår som ödet i form av att nu vinna på lotto eller att få en parkeringsplats på en annars full sådan. Detta eftersom hon utgår från hur överklassen såg på detta under 16-1700-talet.

Ananke är strängare. Det är nödvändigt det som händer när hon - precis som de nordiska Urd, Verdandi och Skuld har tagit hänsyn till alla trådar, som väver livet. Men i sista hand har vi avgörandet. Om vi är medvetna om vad som pågår. Som jag ser det är det vår tids största utmaning, att se vad som pågår. Att vara medvetna om underströmmar i samhället.

Att se den kommande framtidsvågen, som växer sig stark under den våg, som just nu bryts mot sanden och blir till enbart skum. Medvetenhet handlar alltid detta om och ifall det inte finns tillräckligt medvetna människor i ett samhälle är detta illa ute. 

Ananke och våra urgamla gudinnor i Norden var mer djupgående i sin syn på människor. Och kanske behärskade också människor då sin värld bättre. Det ger ett svagt betyg åt våra nutida gudinnor och gudar. 

Men vi kan naturligtvis inte vara medvetna rakt igenom. Och när vi väl drabbas av olycka eller ett olycksöde så handlar det om att förbli i sig själv, att inse att ingen kan veta allt, att böja sig för detta faktum, att inte bli bitter eller oroa sig för allt, eller att låta fantasin skena, som Maria Schottenius tydligen har börjat att göra. 

Om någon tidigare i livet har kunnat styra hur det skulle gå i stort sett, så återstår uppenbarligen en del att lära på äldre dagar. Vi går alla i en skola, hela livet, som handlar om att med jämnmod möta det som kommer emot oss. Att inte springa ifrån oss själva och gripas av panik, utan förbli stående centrerade i det vi verkligen är.