Lars von Trier klädsamt ångerfull

Den danske regissören ångrar att han har gjort Dogville, säger han, för det var en av terroristen Breiviks favoritfilmer. Denna film anspelar på Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan och de kvinnor, som tar makten i slutet av dessa skådespel vill att alla ska dö.

Det är ett poserande och falskt hycklande uttalande von Trier gör. Inte kan en konstnär, filmare eller teaterman ångra sina verk för att en galning tolkar in något i det. Och handlar efter det som den tycker sig finna.

Inuti Breivik finns med all säkerhet en mycket ful, misshandlad och otäck kvinna. Det är den inre figur - ljus och mörk - som män möter efter att de har vuxit upp och tagit itu med sin egen manssida. Den egna skuggan finns där först att tampas med och den har Breivik behärskat genom samarbete med andra män, genom organisation och planering.

Män kan sedan fastna i animas garn, kan låta den svarta kvinnliga delen ta över. Då blir hon inte den överbringare och medlare mellan egot och självet, som är hennes rätta roll. Den demoniska anima kan förhäxa en man. Överbetoning av intellektet, att kallt låta det logiska råda kan bero av en negativ anima.

Men att som von Trier säger att han gör, ångra det han har gjort i sitt verksamma konstnärsliv, är en ren PR-bluff. I så fall skulle alla som sysslar med våld på film eller TV och teater kunna känna sig skyldiga för att det finns våld i samhället. Men de konstnärliga uttrycken kommer inte först. Verkligheten överträffar och föregår alltid dikten.

Terroristen Breivik har på ett aldrig tidigare skådat sätt kombinerat denna logiska kylighet med det djupt arketypiska, som han absolut inte begriper sig på. Han har lekt med elden och gått vilse i sitt inre och trott att han måste föra ut detta inre krig i det yttre. Tyvärr har inte samhället runt honom begripit att något dylikt pågick, så att de kunde stoppa detta.