Björn Wiman skriver i dag om hur få auktoriteter vi har i samhället. Han går in på person naturligtvis. Det han inte begriper är att det inte är personerna det handlar om.
Jag brukar ta exemplet med John F Kennedy, när han hade blivit president. När det var klart och han gick in i rummet där hans släktingar och medarbetare stod. Då reste sig alla upp. Också hans bror Robert F Kennedy gjorde det, den blivande justitieministern.
Det berodde inte på att personen John F Kennedy, den lilla människan, plötsligt hade blivit så stor. De reste sig upp av respekt för ämbetet. För den makt som fanns i det. För allt som det amerikanska folket hade investerat i denna position ännu en gång genom att gå till val och rösta.
John F Kennedy vann mycket knappt detta demokratiska val. Men han vann. Och det skulle förändra världens gång. Inte för att han var en så genialisk och stor som människa. Utan för att ämbetet var det.
I Sverige river vi ned våra institutioner. Vad ska då komma i stället? Björn Wiman tycker inte att regeringen eller ministrarna är några särskilda. Nej, de är svaga människor.
Men vi har valt dem för att förvalta landet, för att vi har den traditionen. Alternativet är att kaos och anarki tar plats. Att vi låter rättslösheten råda. Att vi tycker att var och en som ställer sig upp och skriker har rätt.
Så är det inte. Mänskligheten har länge investerat i att bygga upp, men det finns alltid motsatta krafter, som bara vill förstöra och dra ned oss alla i skiten. Det hänger på folket vad vi tillåter.
När ett folk inte längre kan skilja på person och de ämbeten vi tillsammans har skapat är vi alla illa ute. Då härskar egoismen. Egot roffar åt sig vad det kan. Utan hänsyn till någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar