Newsmill vill inte chikanera Jan Guillou

För första gången blev jag nekad att få en artikel publicerad på Newsmill (den tjugofemte). Den handlade om Jan Guillou och hade rubriken: Nu rämnar Jan Guillous fasad. Den innehöll för mycket personangrepp fick jag veta av redaktionen. Man får ett litet meddelande i en ruta när de nekar att publicera.

Jag ändrade och tonade ned, tog bort adjektiv och hänvisade till vad han har skrivit om sig själv på sin hemsida (han har skrivit massor). Men de ville inte publicera detta.

Artikeln var en sammanfattning av det jag vet om honom och det som har framkommit under de senaste dagarna. Alltså inga totala märkvärdigheter, rent av allmängods nu och det jag fick veta om honom i somras när jag pratade med en skolkompis till honom, men på Newsmill betraktades detta ändå som ett personangrepp. Icke publicerbart.

Jag kan inte tolka det som annat än att de på denna debattsajt anser att den mannen ligger ned helt och hållet och att sparka på någon som redan ligger vore väldigt fult. Att han som stor representant för journalistkåren riskerar att smitta också resten av kåren, ifall det jag skrev publiceras. Att det då kan anses fritt fram att komma med mera sådant.

Artikeln avslutades med att jag skrev, att jag hoppades att detta denna gång inte bara slätades över och att Guillou gick vidare som vanligt, utan att detta medförde en välbehövlig genomgång av vad som hände då på 60-70-talen i Sverige bland journalisterna. Detta som har påverkat vårt samhälle ända in i år 2009.

Alltså en slags uppgörelse med det förflutna, där så många journalister befann sig till vänster om socialdemokratin och såg framför sig att världen skulle frälsas av kommunismen. Och därför skrev artiklar enligt det scenariot. Att allt som låg till vänster om socialdemokratin fick mycket uppmärksamhet. Det var det radikala och det som handlade om framtiden då.

Detta fick till sin tur till följd att de politiska journalisterna på Dagens Nyheter ingick i det allmänna psykförsvaret, till skydd för den regering, som vi hade. Det var en tid då det sågs som att kampen stod mellan demokratin och ytttrandefriheten och detta sekteristiska, som liknade en slags religiös väckelserörelse: alla de olika kommunistiska partierna. Stora som små.

Mona Sahlins krav att nu få veta vad Jan Guillou har skrivit om hennes parti mitt under det kalla kriget och givit vidare till KGB är legitimt i sammanhanget. Men naturligtvis kallar Jan Guillou själv det han skrev för "strunt". Och vi kommer aldrig att få veta sanningen om detta. Om vad som verkligen inträffade mellan honom och KGB.

Jan Guillou, som nu är 65 år och inne i pensionsåldern har alldeles säkert kommit till vägs ände. Som ung ville han hålla sig väl med alla sidor. Ingen visste vart världen var på väg då i slutet på 60-talet.

Kanske vet de på Newsmill också något om honom, som inte jag vet. Eller också är det helt enkelt så att denne nestor inom journalistiken. Denne skribent och författare, som många tycker är den störste journalisten vi har, inte får chikaneras.

Allt ska avhandlas på en högre nivå, där statsmakter och regeringar är inblandade. Där konspirationerna har en slags högre dignitet, än de har på den smutsiga marknivå, där spioner utför sitt hemliga hantverk. Ifall allt ses från ett upphöjt perspektiv så blir det ändå så att agenten Hamilton tar hem spelet.