Besök vid mammas grav

Jag och min lillasyster var på Skogskyrkogården i går för att umgås med de döda. Hon var där för att gravsätta en faster från hennes fosterfamilj och då passade hon på att besöka gravarna där hennes båda pappor ligger: hennes biologiska och hennes fosterfar.

Sedan träffades vi för att leta upp vår mammas grav. Min lillasyster var ett år när mamma dog och jag har själv inte varit där sedan 1968, det år mamma dog. Jag orkade inte besöka hennes grav. För mamma hade ramlat ihop i ett astmaanfall och jag hittade henne död. Hon blev 43 år.

Det blev aldrig någon gravsten, utan bara en rosenbuske, som jag planterade där. Egentligen hade hon inte velat ha någon grav, men det blev det konventionella för ingen orkade göra något annat. Inte heller min lillebror.

Vi träffades min syster och jag vid ingången till kvarter 48E för mamma skulle ligga på 50E. Mamma fanns på internet och där stod också hennes gravnummer. Vi började leta i den underbara solskensdagen bland de tusentals gravarna, som finns där på Skogskyrkogården, men vi hittade henne inte. Vi kom nära hennes nummer, men hamnade omkring tjugo nummer därifrån. Ingen vinstlott.

Jag som hade trott att jag skulle hitta graven, för jag visste ju hur det såg ut på kyrkogården då 1968. Men nu hade träden vuxit och ingenting var sig likt.

Så vi gick för att se om vi kunde fråga någon, men informationen har bara öppet på helger och det var ju fredag i går. Vi strosade runt och hittade vår mosters, morbrors och kusins grav. De ligger där bland tallarna tillsammans i kvarter 13. Vår kusin dog först av dem bara 27 år gammal, när hon födde sitt tredje barn. Och min lillasyster lade ned sina små blommor, som hon hade med sig från sin trädgård.

Vid det laget hade jag gett upp mammas grav. Och tyckte det var lika bra. Den fanns nog inte för det hade aldrig funnits någon sten där. Kanske var den uppgrävd? Och vad hände i så fall med askan? Vi strosade runt lite till och till slut hittade vi en man att fråga.

Han sade att gravfriden råder. Ingen grävs upp. Och på 50E låg dom kvar. Absolut. Tyvärr hade han inte tid att visa oss, för han hade ett besök som väntade. Så vi gick iväg själva på egen hand och letade en gång till.

Nu kom vi från det andra hållet och det var min lillasyster som började hitta nummer som var nära vår mammas gravnummer. Och till slut så stod vi där framför hennes egen lilla gräsplätt utan gravnummer, men graven bredvid hade ett nummer, som var närmast hennes, så vi visste att det var hennes grav. Rosenbusken var död för länge sedan och bara gräs växte där.

Jag klappade marken och sa: hej lilla mamma det var länge sedan. Så gick vi iväg för att köpa en blomma och vi köpte en gravlykta med ett ljus - ett sånt som brinner i flera dagar - och en liten höstaster i lila. Detta tog vi med tillbaka och min lillasyster grävde ett hål där astern fick komma ned och hon tryckte ned gravlyktan. Det tog emot ett tag i marken, men sedan så sade det schviss och så sjönk den ned ett par decimeter till.

Jaha, det var väl resterna av urnan och mamma, som inte tog emot så mycket efter drygt 41 år. Så lade vi en lapp med mammas namn och födelsedata i botten på gravlyktan. Så att alla vet att hon finns där. Och så tände vi ljuset.