Ingrid Carlqvists bok Inte Utan Mina Söner

Jag har ägnat dagen åt att sträckläsa det journalisten och författaren Ingrid Carlqvist har skrivit om George Pesor och hans kamp, för att skapa en trygg och bra miljö för sina båda söner. Trots deras mamma. Boken är inte släppt ännu, men den kommer den 30 oktober.

Fortfarande är jag skakad. En sådan bok väcker så många tankar, för alla har vi en mamma och en pappa och kan relatera till situationen i boken för de båda barnen, pojkarna, som i sin barndom är utsatta för så mycket. Alla har vi varit barn och jag förstår knappt hur de har klarat sig igenom sin barndom.

Dessa pojkar, som i dag är tolv och tio år och som har föräldrar, som skilde sig för sex år sedan. Det var pappan som ville detta och mamman sade då helt enkelt att hon aldrig skulle skilja sig från honom. Han tog ändå ut skilsmässa. Pappan fick vårdnaden om barnen i svensk domstol, efter att mamman har anklagat honom och hans släkt för sexuella övergrepp, vilket var totalt osant.

Domstolen i Sverige tilldömde honom ensam vårdnad och ansåg inte mamman lämplig som vårdnadshavare. George Pesor tar med sönerna till Australien, för därifrån kommer han och där vill han barnen ska växa upp och få gå i skola. Mamman får ha kontakt med dem och träffa dem på olika lov. Så är det bestämt.

Men när mamman ska hämta barnen, för att ta med dem till Sverige på ett lov, så tror George Pesor, att hon kommer att kidnappa dem. Hon har sagt att de ska vara hos henne och att de ska stanna i Sverige i telefon till dem. Trots detta så dömer en australiensisk domare att de ska få följa med henne till Sverige, sedan hon under ed har försäkrat att skicka tillbaka dem till Australien efter lovet.

Men på det utlovade datumet kommer inga barn. De är kidnappade av mamman i Sverige och göms undan av henne och släkten. Hon har också hjälp av kvinnoorganisationer och advokater, som tror mer på mamman än på den utländske pappan. Trots att han av svensk domstol har tilldömts ensam vårdnad om barnen och att mamman inte ansågs lämplig.

George Pesor får ingen riktig hjälp av svenska myndigheter eller polis att få tag i sina barn. Och till slut åker han till Sverige för att själv leta rätt på dem. Mamman har gömt sig hos sina föräldrar med barnen, efter att ha flyttat runt med dem i Sverige. Och med hjälp av avlyssningsutrustning hör pappan att de finns i huset, där morföräldrarna bor.

Han meddelar polisen, som rycker ut inom en timme och hittar barnen, som ligger och sover i huset eftersom detta är kring två på natten. De tar med dem till polisstationen och där får pappan till slut träffa dem igen. Efter ett halvårs letande. Numera är de tillbaka i Australien, där de båda går i skola och där de vill bo.

Jag märker när jag läser boken att jag är också genomsyrad av detta, att mammor ska vara de goda. De kan inte vara onda och ibland är det svårt att ta in det som står. Alla detaljer om de sexuella övergreppen, som mamman ljuger ihop, hoppar jag över. Jag orkar inte läsa det.

I det här fallet är det helt klart att mamman är sjukligt självupptagen och saknar insikt i vad hon gör mot sina söner. Hon ska ha barnen. De är hennes ägodelar. Och hon anklagar pappan för allt mellan sexuella övergrepp och mordförsök för att få dem.

Jag kan som sagt relatera till denna bok på många sätt. Inte minst genom att jag i min släkt har en familj, som på ett liknande sätt har blivit av med två pojkar. Pappan blev också anklagad för sexuella övergrepp på dem. Han friades i tingsrätten, men socialen är inte intresserad av att hjälpa honom att ha någon kontakt med dem.

De har gått helt på mammans linje och pappan har nu gett upp, efter att under lång tid försökt att få kontakt med dem. Alla brev, telefonsamtal, besök, paket till jul och födelsedagar är förgäves. Han får inte kontakt med sina barn. Han nekas prata med dem eller se dem. Och alla gåvor skickas tillbaka.

I Ingrid Carlqvists bok beskrivs också ett par sådana fall, där papporna helt enkelt har gett upp efter åratal av försök att få någon kontakt. Mammornas ensidiga propaganda gör att barnen blir helt indoktrinerade och tar avstånd från sin pappa. Vad har de att sätta emot?

Det är först när barnen är myndiga, som de själva kan bestämma om de kanske ska ha någon kontakt med sin pappa, men då är sedan länge chansen att bygga något de behövde som små borta.

Mamman till barnen i fallet med George Pesor dömdes i tingsrätten till tio månaders fängelse och omkring 140 000 kronor i skadestånd till pappan och de båda barnen. Domen är överklagad till hovrätten.

I Sverige har kvinnoorganisationer fått så stort inflytande, att lagstiftningen har ändrats till mammornas förmån. Inte minst journalisten Liza Marklund har genom sin bok Gömda hjälpt till med detta.

Alla politiska kvinnoorganisationer hade denna bok, som studieobjekt och att Liza Marklund byggde sin karriär på, att detta var en sann bok, hjälpte till att förmå riksdagen att ändra lagstiftningen. I dag är det ganska lätt för en mamma att få ensam vårdnad om sina barn.

Ingrid Carlqvists bok Inte Utan Mina Söner visar alltså, att också kvinnor kan strunta i sina barns bästa. Och det naturliga vore att lagstiftningen anpassades till detta och att också riksdagen begrep att män och kvinnor är människor, som kan fela bägge när det gäller de egna barnen. Mammor är inte heliga. Lagstiftningen borde mera tydligt ställa sig på barnens sida och inte ensidigt betrakta någon vuxen, som automatiskt mer lämplig.