När jag ser Marie Åsberg, professor på Karolinska på SVT24 Direkt och hör henne berätta om apatiska flyktingbarn känner jag igen allt. Depression smittar till barn. Vad man har varit utsatt för som barn ändrar kroppens system för stress. Man blir känsligare.
För flyktingbarn kan det vara så att det är generationers utsatthet som drabbar. Om man har en möjlighet till förändring blir man aggressiv, annars sjunker man ned i apati. Så enkelt är det.
Ifall människor och djur ständigt blir utsatta för att inte klara sig blir dom hjälplösa till slut. De ger upp. Precis som jag har gjort. Det kallas för hjälplöshetssyndrom. Råttor drunknar om de inte kan ta sig upp, men de drunknar inte lika fort ifall dom får komma upp ibland.
Jag är som en sån råtta i samhällssystemet. Kanske är det därför min läkare vägrar att ge upp. Hon förstår att jag kommer att göra det helt och hållet om hon gör det. Men för mig känns det som att jag måste ge upp. Det finns ingen utväg alltså måste jag ge upp. Hela samhällssystemet är inriktat på att jag inte ska klara mig.
Det är min erfarenhet av det senaste decenniet. Och då uppväger inte hela mitt tidigare livs erfarenhet av att lyckas, av att tillhöra samhället.
Men ibland orkar jag bli arg, som för fjorton dar sen, när dom helt enkelt inte vet vad dom har beslutat, inte vet hur det drabbar. Inte förstår vad dom gör. Inte fattar att vi är människor. Bara ser oss som siffror som ska åtgärdas. När det är så långt mellan makten och mig, men dom ändå i detalj bestämmer över min familj. För dom är vi inga människor, bara siffror i en uträkning.
Ur Ett Sekel av Tystnad sid 379-380
Jag kom att tänka på den passagen i min egen, bok, när SVT:s litteraturrecensent Magnus Utvik i morse tog upp Gellert Tamas bok De apatiska.
Magnus Utvik menade nu att det ingick i flyktingpolitiken då att ifrågasätta familjerna, som hade apatiska barn, för att få ut dem ur Sverige. Hur förre statsministern Göran Persson stod emot förre ärkebiskopen K G Hammar. Och hur psykologer, psykiatrer och annan expertis hjälpte till och förklarade att detta var något som barnen hade tvingats till.
Magnus Utvik själv har svängt. Han tror inte längre på själens experter, som säger det som politikerna vill höra. Inte rakt av. Så säger han. Han fick min bok Ett Sekel av Tystnad då när den kom ut 2006, men recenserade den förstås aldrig. Men jag vet att han har läst den. Och allt som påverkar stenen är bra. Droppen urholkar också.
Ja, om föräldrarna är deprimerade så blir barnen det också. Och har familjen det för svårt kan barnen till slut bli apatiska, de ger upp. Detta gäller alla barn även barn med autism eller utvecklingsskada, något som förnekaas av Föreningen autism, de hänvisar till hjärnskada. Som du vet blev min bok "Teo och jag" bedömd felaktigt.
SvaraRaderaP.sSå bra att du är tillbaka Ann. I går undrade jag var du var.
Gitta: I går kände jag inte för att skriva nåt, ville ge mina släktingar en chans att läsa om besöket vid mammas grav. Så det fick stå kvar överst den dagen också.
SvaraRaderaJo, det finns en trend att bara hänvisa allt till kroppen. Själen finns inte. Men det är väl bra om den får börja finnas igen. Nu efter att allt ska bero på gener. Men du vet likväl som jag att våra böcker ligger i framkant. Det är bara att skriva vidare... vinden blåser åt vårt håll.