Nu har det varit plusgrader i två nätter och på dagarna med. Alltså är det vår! Det var på tiden efter tre månaders ständig vinter. Med ihjälfrusna rådjur och människor.
Men nu hör jag hur det droppar från taket och på sydsidan har den halvmetertjocka snön rasat ned och tagit med sig stegen, som stod lutad mot huset. Den står som ett utropstecken rakt upp i snön.
Det är vår för igår stod sonen utomhus och mekade med bilarna (tre som har körförbud) och trivdes utmärkt.
Fåglarna matar vi fortfarande och vi hoppas att något rådjur har överlevt, för de är vackra att se på. Även om de tar alla tulpaner och rosenknoppar de kommer åt.
Att en sälunge blev överkörd 3,5 kilometer från havet visar att det är ett extremt väder fortfarande.
När snön har smält så småningom får vi se hur huset har klarat sig. Just nu ligger det meterhöga drivor överallt. Den värsta vinter jag har varit med om här ute på Värmdö.
fredag 19 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Jihad-Jane är oskyldig
Det tycker hon själv. Hon förklarade sig oskyldig i dag till anklagelserna om att ingå i ett terroristnätverk, som hade till syfte att mörda Lars Vilks. Och varför skulle hon säga att hon var skyldig?
Ingen borgen kan ställas för henne utan hon får sitta inlåst tills rättegången börjar den 3 maj. Enligt uppgift har hon registrerat sig i det "konstnärskollektiv" på nätet Ladonien, som Lars Vilks driver.
På nätet är allt möjligt även fiktiva länder som Ladonien. Det hela är nästan lika smart som att sälja tomter på Mars eller att göra en affärsidé av stjärnhimlen.
Fast i Lars Vilks fall så profiterar han inte särskilt på sitt "land" utan driver det som den idé det är.
Egentligen skulle jag väl länka till Lars Vilks blogg också, men jag orkar inte, blir bara trött när jag läser den. Han är bättre som konstnär. Tycker jag.
Ingen borgen kan ställas för henne utan hon får sitta inlåst tills rättegången börjar den 3 maj. Enligt uppgift har hon registrerat sig i det "konstnärskollektiv" på nätet Ladonien, som Lars Vilks driver.
På nätet är allt möjligt även fiktiva länder som Ladonien. Det hela är nästan lika smart som att sälja tomter på Mars eller att göra en affärsidé av stjärnhimlen.
Fast i Lars Vilks fall så profiterar han inte särskilt på sitt "land" utan driver det som den idé det är.
Egentligen skulle jag väl länka till Lars Vilks blogg också, men jag orkar inte, blir bara trött när jag läser den. Han är bättre som konstnär. Tycker jag.
Dödsångest är alltid intressant
Detta diskuterades i det där långtråkiga programmet de brukar ha på morgnarna i SVT. Istället för nyheter och annat intressant.
Men nu tände det till lite när Alex Schulman bekände sin dödsångest, sitt motstånd mot att inte finnas. Jag slölyssnade bara eftersom jag var sysselsatt med att ta reda på viktigare saker, som att till sist försöka få ut min morbrors journaler från Karolinska sjukhuset i Huddinge, mer om det en annan gång.
Jo, han gillar inte tanken på intigheten Alex. Och så kan man ju se det. Jag gick in i hans själ och tittade efter och han är materialist. Det är därför. Om man tror att allt som finns är materia så blir man sin kropp och ingenting mer. Där står den stora brytningen i vår tid och har stått länge.
Brytningen mellan andlighet och det fysiska. När man inte kan omfatta bäggedera så tror man att tankarna finns i hjärnan. Och att om hjärnan dör så finns inte människan.
Bredvid honom satt en kvinna, som inte hade dödsångest, för hennes föräldrar hade bägge lett och vinkat adjö ungefär när de dog. Fast de inte var troende. Har tappat bort hennes namn, men ni får gärna påminna mig.
Själv kan jag känna av bägge de där tillstånden. Visst är det sorgligt att tänka sig att just jag inte ska gå omkring här i all evighet. Men samtidigt vore det mot livets egen gång. När man är så här gammal som jag, så är den egna döden inom räckhåll. Och det spelar faktiskt ingen roll. Paradoxalt nog.
För mig är det alldeles självklart att döden inte finns. Inte på riktigt. Visst kroppen dör. Så är det. Men inte är jag min kropp heller. Så dumt.
Och som jag har berättat någon annanstans så blinkar universum på kvantnivå hela tiden ut och in kring nollpunktsfältet. Alltså så omskapas hela tiden grunden för vår existens. Död-Liv-Död-Liv. Precis så är det med oss själva också. Eller borde vara.
Det som är fullständigt obegripligt för sådana som Alex Sculman f 1976 eller för yngre människor är att man kan bli nöjd med livet och vad det har gett. Att man kan vara färdig. Och att det då är helt okej att knalla vidare.
Förresten så kommer jag nog att få ut min morbrors journaler, för en kusin till mig, hans son har lovat att skriva att han inte motsätter sig det. Så bra. Då har jag nog uppfyllt alla kraven från landstinget tror jag. När jag tidigare har bevisat att min morbror är min morbror och att min mamma är min mamma.
Men nu tände det till lite när Alex Schulman bekände sin dödsångest, sitt motstånd mot att inte finnas. Jag slölyssnade bara eftersom jag var sysselsatt med att ta reda på viktigare saker, som att till sist försöka få ut min morbrors journaler från Karolinska sjukhuset i Huddinge, mer om det en annan gång.
Jo, han gillar inte tanken på intigheten Alex. Och så kan man ju se det. Jag gick in i hans själ och tittade efter och han är materialist. Det är därför. Om man tror att allt som finns är materia så blir man sin kropp och ingenting mer. Där står den stora brytningen i vår tid och har stått länge.
Brytningen mellan andlighet och det fysiska. När man inte kan omfatta bäggedera så tror man att tankarna finns i hjärnan. Och att om hjärnan dör så finns inte människan.
Bredvid honom satt en kvinna, som inte hade dödsångest, för hennes föräldrar hade bägge lett och vinkat adjö ungefär när de dog. Fast de inte var troende. Har tappat bort hennes namn, men ni får gärna påminna mig.
Själv kan jag känna av bägge de där tillstånden. Visst är det sorgligt att tänka sig att just jag inte ska gå omkring här i all evighet. Men samtidigt vore det mot livets egen gång. När man är så här gammal som jag, så är den egna döden inom räckhåll. Och det spelar faktiskt ingen roll. Paradoxalt nog.
För mig är det alldeles självklart att döden inte finns. Inte på riktigt. Visst kroppen dör. Så är det. Men inte är jag min kropp heller. Så dumt.
Och som jag har berättat någon annanstans så blinkar universum på kvantnivå hela tiden ut och in kring nollpunktsfältet. Alltså så omskapas hela tiden grunden för vår existens. Död-Liv-Död-Liv. Precis så är det med oss själva också. Eller borde vara.
Det som är fullständigt obegripligt för sådana som Alex Sculman f 1976 eller för yngre människor är att man kan bli nöjd med livet och vad det har gett. Att man kan vara färdig. Och att det då är helt okej att knalla vidare.
Förresten så kommer jag nog att få ut min morbrors journaler, för en kusin till mig, hans son har lovat att skriva att han inte motsätter sig det. Så bra. Då har jag nog uppfyllt alla kraven från landstinget tror jag. När jag tidigare har bevisat att min morbror är min morbror och att min mamma är min mamma.
Hög ekonom avrättad i Nordkorea
Pak Nam-ki, som var ansvarig för planekonomin i Nordkorea, sköts i förra veckan. Han avrättades som skyldig till en sammansvärjning för att förstöra landets ekonomi.
Det var en valutareform, som orsakade oro i landet och ledde till prishöjningar, som blev hans fall. I slutet av förra året så devalverade landet sin valuta, men ingen medborgare fick lösa in mer än 150 000 won, motsvarande ungefär 500 kronor i den nya valutan.
Detta var alltså ett sätt att göra medborgarna fattigare överlag och därmed mer jämställda - i fattigdom. Reformen höjde priserna på livsmedel i det redan fattiga landet och för Röda korset har människor berättat om att de inte hade möjlighet att värma upp de kalla husen, att de små barnen får frysa på barnhemmen och att det inte finns mat till dem.
Nordkorea har varit utsatt för översvämningar och kyla. Den här vintern har varit lika kall som i Sverige och människor berättar mer och mer öppet om vilket lidande de utsätts för. Omkring 8 miljoner människor är inbegripna i Röda korsets hjälpverksamhet i landet. Landet har omkring 24 miljoner invånare.
Näste diktator kommer att heta Kim Jong Un i Nordkorea och är 25 år. Han är son till nuvarande diktatorn.
Nordkorea har framställt atombomber för att skaffa sig respekt i omvärlden.
Det var en valutareform, som orsakade oro i landet och ledde till prishöjningar, som blev hans fall. I slutet av förra året så devalverade landet sin valuta, men ingen medborgare fick lösa in mer än 150 000 won, motsvarande ungefär 500 kronor i den nya valutan.
Detta var alltså ett sätt att göra medborgarna fattigare överlag och därmed mer jämställda - i fattigdom. Reformen höjde priserna på livsmedel i det redan fattiga landet och för Röda korset har människor berättat om att de inte hade möjlighet att värma upp de kalla husen, att de små barnen får frysa på barnhemmen och att det inte finns mat till dem.
Nordkorea har varit utsatt för översvämningar och kyla. Den här vintern har varit lika kall som i Sverige och människor berättar mer och mer öppet om vilket lidande de utsätts för. Omkring 8 miljoner människor är inbegripna i Röda korsets hjälpverksamhet i landet. Landet har omkring 24 miljoner invånare.
Näste diktator kommer att heta Kim Jong Un i Nordkorea och är 25 år. Han är son till nuvarande diktatorn.
Nordkorea har framställt atombomber för att skaffa sig respekt i omvärlden.
Jan Guillou och Yrsa Stenius i ohelig allians
Nu förstår jag varför jag inte fick skriva om Jan Guillou på Newsmill. För han är så stingslig och känslig så det går inte att skriva debattartiklar om honom egentligen, utan bara byråkratiska utredningar.
Han har anmält Expressen till Pressombudsmannen PO Yrsa Stenius, för att han blev avslöjad som KGB-agent i höstas och hon har i sin tur skickat detta vidare till PON, Pressens Opinionsnämnd, för att de ska ta ställning till vad Expressen skrev om honom.
Och då handlar det om graden på bokstäverna i texterna i höstas och att hur de har använt sitt källmaterial - övertolkning slår Yrsa Stenius fast - hur hon nu kan veta det? Plus att Jan Guillou är utpekad som spion, vilket han inte har blivit av Expressen. Men dock av sin egen tidning, där han skriver krönikor: Aftonbladet.
Vilken soppa. Det här måste vara den vänstervridna delen av journalistkårens sista ryck att försöka fälla en tidning, som har liberala förtecken.
Jag brukar inte gilla Expressen eller dess chefredaktör Thomas Mattsson alla gånger, men den här gången är allt så självklart av det han konstaterar i sin krönika, så det finns inte mer att tillägga egentligen.
Utom att Aftonbladet har publicerat Yrsa Stenius utlåtande, vilket inte är tillåtet förrän PON är klar med sin bedömning. Och att Jan Guillou naturligtvis tillåts att driva med avslöjandet och tycka att han ska få Guldspaden istället.
Yrsa Stenius och Jan Guillou är båda hårt knutna till Aftonbladet genom sina arbeten. Yrsa Stenius har varit chefredaktör och Jan Guillou skriver där fortfarande. Och det här visar att det inte är möjligt för journalister att ta hand om den egna byken.
Pressens Opinionsnämnd är dock ett partsammansatt organ med också juridisk kompetens.
Uppenbarligen har Yrsa Stenius tyckt att hon kunde som PO uttrycka sina åsikter. Dessa skulle ändå inte bli offentliga. Men hon hade inte räknat med att Aftonbladet skulle ta bladet från munnen och att Expressens chefredaktör också skulle göra det.
Hon har också tidigare som PO uttalat sig om Muhammedbilderna och tyckt att dessa skulle den danske statsministern be om ursäkt för och att "det var på tiden" när Alex Schulmann lade ned sin blogg. Inte PO:s uppgift att yttra sig om vad statsministern i Danmark ska göra när det gäller yttrandefrihet och inte heller om vad en bloggare gör.
PS. Förmodligen har Yrsa Stenius läst min blogg för jag kallar honom spion. DS.
PSPS. På Newsmill krävs nu hennes avgång. Självmant kommer hon inte att lämna denna post. DSDS.
Han har anmält Expressen till Pressombudsmannen PO Yrsa Stenius, för att han blev avslöjad som KGB-agent i höstas och hon har i sin tur skickat detta vidare till PON, Pressens Opinionsnämnd, för att de ska ta ställning till vad Expressen skrev om honom.
Och då handlar det om graden på bokstäverna i texterna i höstas och att hur de har använt sitt källmaterial - övertolkning slår Yrsa Stenius fast - hur hon nu kan veta det? Plus att Jan Guillou är utpekad som spion, vilket han inte har blivit av Expressen. Men dock av sin egen tidning, där han skriver krönikor: Aftonbladet.
Vilken soppa. Det här måste vara den vänstervridna delen av journalistkårens sista ryck att försöka fälla en tidning, som har liberala förtecken.
Jag brukar inte gilla Expressen eller dess chefredaktör Thomas Mattsson alla gånger, men den här gången är allt så självklart av det han konstaterar i sin krönika, så det finns inte mer att tillägga egentligen.
Utom att Aftonbladet har publicerat Yrsa Stenius utlåtande, vilket inte är tillåtet förrän PON är klar med sin bedömning. Och att Jan Guillou naturligtvis tillåts att driva med avslöjandet och tycka att han ska få Guldspaden istället.
Yrsa Stenius och Jan Guillou är båda hårt knutna till Aftonbladet genom sina arbeten. Yrsa Stenius har varit chefredaktör och Jan Guillou skriver där fortfarande. Och det här visar att det inte är möjligt för journalister att ta hand om den egna byken.
Pressens Opinionsnämnd är dock ett partsammansatt organ med också juridisk kompetens.
Uppenbarligen har Yrsa Stenius tyckt att hon kunde som PO uttrycka sina åsikter. Dessa skulle ändå inte bli offentliga. Men hon hade inte räknat med att Aftonbladet skulle ta bladet från munnen och att Expressens chefredaktör också skulle göra det.
Hon har också tidigare som PO uttalat sig om Muhammedbilderna och tyckt att dessa skulle den danske statsministern be om ursäkt för och att "det var på tiden" när Alex Schulmann lade ned sin blogg. Inte PO:s uppgift att yttra sig om vad statsministern i Danmark ska göra när det gäller yttrandefrihet och inte heller om vad en bloggare gör.
PS. Förmodligen har Yrsa Stenius läst min blogg för jag kallar honom spion. DS.
PSPS. På Newsmill krävs nu hennes avgång. Självmant kommer hon inte att lämna denna post. DSDS.
onsdag 17 mars 2010
Nu såg jag på den statliga televisionens Debatt
Jag tittar aldrig annars på detta gammaldags program, men Ramona Fransson hade skrivit om det (tack Ramona) så då blev jag lite nyfiken på vad detta program kunde handla om, som debatterade min gamla arbetsplats (fast det tycktes mest handla om böcker).
Ja det var ett himla tjafsande från karlar mest. Om denna ofantliga betydelse som kulturen särskilt i DN har. Och Göran Greider berättade om sin pappa att han sprang ut i bara kallingarna för att hämta in tidningen på morgonen och läsa kulturen. Visst. Och då lärde han sig att där kunde finnas nåt av betydelse. Och han nämnde Olof Lagercrantz.
Ja Olof Lagercrantz var fortfarande chef för kulturen när jag började på Dagens Nyheter. Och som ni vet var detta årtionde 70-talet. Då allt var vänstervridet. Och egentligen den enda artikel som jag minns, att Olof Lagercrantz har skrivit, var om att så länge män låg ovanpå kvinnor när de hade sex, så var det naturligt att männen bestämde i samhället. Inte så särskilt radikalt, men debattskapande.
Alltså jag tyckte redan när jag började jobba på dåvarande Teaterredaktionen på 80-talet att de var gammalmodiga. Att de inte tog upp det som rörde sig i folkdjupen. Men visst jag har suttit på redaktionsmöten där det bestämdes att vi också skulle intervjua Lill-Babs och andra kommersiella artister. På ett särskilt och bra sätt.
Och en del bidrog jag väl till detta som reporter på redaktionen. Men det var alltid i motvind mot de renläriga marxisterna. Och en av dem tog livet av sig, som jag har berättat om i andra sammanhang. Detta tabubelagda som aldrig får diskuteras.
Men i och med att Teaterredaktionen gick upp i Kulturredaktionen så lyftes allt in i elfenbenstornet och det blev så fiiint.
Joachim Berner satt där i Debatt som gammal "Bonnierlakej" (han kallade sig själv för det) och jag hade kontakt med honom då när han var chefredaktör och frågade om jag eventuellt kunde få skriva krönikor. Han skulle fråga sade han, men det blev förstås kalla handen. Min tidigare redaktion var förlorad redan då.
Och Stefan Jonsson, redaktör nu på Kulturen, satt där och var deppad över att förlora sitt jobb. Och visst det kan man ju vara. Jag vet hur det är att vara arbetslös, vilket Stefan Jonsson säkerligen inte blir.
Men författaren Göran Hägg hade dagens poäng när han läste upp ett citat som ingen begrep vad det betydde. Varför ska man skriva obegripligt på kultursidorna? Det finns massor med fina ord, som jag också kan och ett sätt att trycka till folk är att stapla dem på varandra.
Som journalist tycker jag dock inte att det är uppgiften. Att fjärma sig från folket och att trycka till dem med språkkunskaper. Det kan vara förbehållet poeter och skribenter, som tycker att det är deras liv att kunna fiiina ord och som själva inte kan få fatt i riktigt vad de tycker. Eller som inte vågar framstå som vad de är utan måste dölja allt bakom ord. Också sina egna tankar.
Jag tycker att det är alldeles rätt att DN kultur nu skärs ned. Femtio tjänster till trettio sades det. Den redaktionen måste ha svällt något enormt. För trettio tjänster är mer än som fanns på 90-talet. Och naturligtvis går det att säga det som behövs med hjälp av färre huvuden. Självklart.
Och det Stefan Jonsson räknade upp som omvälvande debattserier var väl vad någon utifrån mest hade gjort och handlade om något som i alla fall kommer att finnas. I något annat sammanhang. Så ser det ut i samhället att det om behöver komma fram gör det. Förr eller senare.
Och så blir jag så trött på, att när de pratade om bloggare, så var det återigen samma fördomar som uppenbarade sig. Att vi bloggare vilar på vad de "stora" har tänkt på olika redaktioner, för de är auktoriteterna.
Demokrati innebär att vem som helst kan ställa sig upp och säga något, som de andra inser är sant. Det är inte förbehållet de som har studerat och blivit doktorer på olika universitet. De kan istället ha blivit så insnöade så att de inte längre kan se klart.
Människors inre är inte avskurna från förnuft eller sanning, men naturligtvis tycker kulturredaktionen på DN att det ska vara så, för då får de behålla sina positioner. Och det handlar om makt och pengar. Dessa "lidelser" som alltid står i vägen för oss själva och snedvrider det vi är.
Jag tjänar ingenting alls på att skriva här i makt eller pengar utan jag gör det av ett inre behov. För att uttrycka vad jag själv är. För att få syn på vem jag är, gentemot yttervärlden och det är (som jag skrev till Horace Engdahl häromdagen) mycket spännande.
"För min egen del handlar bloggandet om den där resan, när man mer och mer får syn på sig själv i förhållande till världen runt omkring. Och då är det på alla nivåer. Både personliga och politiska. Både konkreta och abstrakta. Det är mycket spännande att se hur interaktionen med världen där ute gör att allt förvandlas. Både jag själv och det yttre."
Susanna Alakoski var uppe till debatt eftersom hennes senaste bok hade anklagats för att vara för lättskriven. Med Susanna Alakoski är det så, att hon har ett alldeles specifikt budskap med sitt skrivande. Hon är kommunistisk feminist och jobbar ihop med Gudrun Schyman och är gift med Författarförbundets ordförande, som gick ut med att han skulle rösta med Fi i förra valet.
Hon skriver som hon gör för att påverka massorna. Och i ett politiskt syfte. Och jag håller med Fredrik Segerfeldt, som var där som liberal debattör, om att DN kultur har spelat ut sin roll.
En sekteristisk vänster är sedan länge gammalmodig och inskränkt och det är verkligen på tiden att Dagens Nyheter får en annan slags kulturbevakning. För det är inte för sent att göra om tidningen, så att den fortsättningsvis kan betyda något och återigen ligga i tiden, som den gjorde då på 70-talet.
Debatt avbröts efter 28 minuter och 3 sekunder Den version som ligger på nätet, så slutet på programmet var censurerat. Varför vet jag alltså inte.
Ja det var ett himla tjafsande från karlar mest. Om denna ofantliga betydelse som kulturen särskilt i DN har. Och Göran Greider berättade om sin pappa att han sprang ut i bara kallingarna för att hämta in tidningen på morgonen och läsa kulturen. Visst. Och då lärde han sig att där kunde finnas nåt av betydelse. Och han nämnde Olof Lagercrantz.
Ja Olof Lagercrantz var fortfarande chef för kulturen när jag började på Dagens Nyheter. Och som ni vet var detta årtionde 70-talet. Då allt var vänstervridet. Och egentligen den enda artikel som jag minns, att Olof Lagercrantz har skrivit, var om att så länge män låg ovanpå kvinnor när de hade sex, så var det naturligt att männen bestämde i samhället. Inte så särskilt radikalt, men debattskapande.
Alltså jag tyckte redan när jag började jobba på dåvarande Teaterredaktionen på 80-talet att de var gammalmodiga. Att de inte tog upp det som rörde sig i folkdjupen. Men visst jag har suttit på redaktionsmöten där det bestämdes att vi också skulle intervjua Lill-Babs och andra kommersiella artister. På ett särskilt och bra sätt.
Och en del bidrog jag väl till detta som reporter på redaktionen. Men det var alltid i motvind mot de renläriga marxisterna. Och en av dem tog livet av sig, som jag har berättat om i andra sammanhang. Detta tabubelagda som aldrig får diskuteras.
Men i och med att Teaterredaktionen gick upp i Kulturredaktionen så lyftes allt in i elfenbenstornet och det blev så fiiint.
Joachim Berner satt där i Debatt som gammal "Bonnierlakej" (han kallade sig själv för det) och jag hade kontakt med honom då när han var chefredaktör och frågade om jag eventuellt kunde få skriva krönikor. Han skulle fråga sade han, men det blev förstås kalla handen. Min tidigare redaktion var förlorad redan då.
Och Stefan Jonsson, redaktör nu på Kulturen, satt där och var deppad över att förlora sitt jobb. Och visst det kan man ju vara. Jag vet hur det är att vara arbetslös, vilket Stefan Jonsson säkerligen inte blir.
Men författaren Göran Hägg hade dagens poäng när han läste upp ett citat som ingen begrep vad det betydde. Varför ska man skriva obegripligt på kultursidorna? Det finns massor med fina ord, som jag också kan och ett sätt att trycka till folk är att stapla dem på varandra.
Som journalist tycker jag dock inte att det är uppgiften. Att fjärma sig från folket och att trycka till dem med språkkunskaper. Det kan vara förbehållet poeter och skribenter, som tycker att det är deras liv att kunna fiiina ord och som själva inte kan få fatt i riktigt vad de tycker. Eller som inte vågar framstå som vad de är utan måste dölja allt bakom ord. Också sina egna tankar.
Jag tycker att det är alldeles rätt att DN kultur nu skärs ned. Femtio tjänster till trettio sades det. Den redaktionen måste ha svällt något enormt. För trettio tjänster är mer än som fanns på 90-talet. Och naturligtvis går det att säga det som behövs med hjälp av färre huvuden. Självklart.
Och det Stefan Jonsson räknade upp som omvälvande debattserier var väl vad någon utifrån mest hade gjort och handlade om något som i alla fall kommer att finnas. I något annat sammanhang. Så ser det ut i samhället att det om behöver komma fram gör det. Förr eller senare.
Och så blir jag så trött på, att när de pratade om bloggare, så var det återigen samma fördomar som uppenbarade sig. Att vi bloggare vilar på vad de "stora" har tänkt på olika redaktioner, för de är auktoriteterna.
Demokrati innebär att vem som helst kan ställa sig upp och säga något, som de andra inser är sant. Det är inte förbehållet de som har studerat och blivit doktorer på olika universitet. De kan istället ha blivit så insnöade så att de inte längre kan se klart.
Människors inre är inte avskurna från förnuft eller sanning, men naturligtvis tycker kulturredaktionen på DN att det ska vara så, för då får de behålla sina positioner. Och det handlar om makt och pengar. Dessa "lidelser" som alltid står i vägen för oss själva och snedvrider det vi är.
Jag tjänar ingenting alls på att skriva här i makt eller pengar utan jag gör det av ett inre behov. För att uttrycka vad jag själv är. För att få syn på vem jag är, gentemot yttervärlden och det är (som jag skrev till Horace Engdahl häromdagen) mycket spännande.
"För min egen del handlar bloggandet om den där resan, när man mer och mer får syn på sig själv i förhållande till världen runt omkring. Och då är det på alla nivåer. Både personliga och politiska. Både konkreta och abstrakta. Det är mycket spännande att se hur interaktionen med världen där ute gör att allt förvandlas. Både jag själv och det yttre."
Susanna Alakoski var uppe till debatt eftersom hennes senaste bok hade anklagats för att vara för lättskriven. Med Susanna Alakoski är det så, att hon har ett alldeles specifikt budskap med sitt skrivande. Hon är kommunistisk feminist och jobbar ihop med Gudrun Schyman och är gift med Författarförbundets ordförande, som gick ut med att han skulle rösta med Fi i förra valet.
Hon skriver som hon gör för att påverka massorna. Och i ett politiskt syfte. Och jag håller med Fredrik Segerfeldt, som var där som liberal debattör, om att DN kultur har spelat ut sin roll.
En sekteristisk vänster är sedan länge gammalmodig och inskränkt och det är verkligen på tiden att Dagens Nyheter får en annan slags kulturbevakning. För det är inte för sent att göra om tidningen, så att den fortsättningsvis kan betyda något och återigen ligga i tiden, som den gjorde då på 70-talet.
Debatt avbröts efter 28 minuter och 3 sekunder Den version som ligger på nätet, så slutet på programmet var censurerat. Varför vet jag alltså inte.
Studentexamen hägrar
I vår blir det den sista studentexamen i vår familj. Det är yngste sonen som går ut. Det känns inte bara som en mogenhetsexamen för honom, utan också för oss som föräldrar.
Själv tog jag studenten 1964 och åkte sedan till Frankrike och lärde mig franska ungefär som Jacqueline Kennedy gjorde i sin ungdom, fast hon hade större resurser än jag. Naturligtvis.
Jag jobbade som au pair för att få råd till detta och gick på Alliance Francaise medan Jacqueline Kennedy bodde inneboende hos grevinnan Guyot de Renty och studerade på Sorbonne.
Jag hade ett litet rum under takåsarna i Paris med öppen spis. Rummet var kanske tio kvadrat och med ett fönster med utsikt över alla taken. Högst upp i madames och monsieurs hus, sex trappor upp på Boulevard Raspail.
Det var ett rum för tjänare, hade varit det sedan det byggdes. Jag fick mat och husrum hos min familj och en liten månadspeng, som inte räckte till mycket.
Jacqueline Kennedy vistades i Paris ett drygt decennium före mig. Hon kom dit 1949 när andra världskriget fortfarande satte spår i Europa. Bröd och kött var ransonerat och det fanns ingen centralvärme i grevinnans våning och ett enda badrum.
När jag befann mig där i mitten på 60-talet var det alldeles för varmt i mitt lilla rum, så jag hade alltid fönstret på glänt ända tills jag en morgon vaknade av att det snöade in på mig.
Jag återvände till Sverige sommaren 1965 och fortsatte med mitt liv. Jag bodde ett tag i Göteborg och fick jobb på Volvo.
Jacqueline Kennedy skrev in sig vid Washingtons universitet för att läsa fransk litteratur när hon återvände till USA år 1950. Och så var hon med i en tävling som tidningen Vogue anordnade. Första pris var ett år som praktikant. Sex månader i Paris och sex i New York.
Jacqueline Kennedy vann den tävlingen, men hennes mamma Janet fick henne att avstå priset. Inte behövde hon fina flicka jobba som praktikant för en tidning. Det var till för fattigt folk.
Hon borde lämna platsen till någon mindre bemedlad. Journalist på tidningen Vogue var inte tillräckligt fint för Jacqueline Kennedy. Tyckte hennes mor. Jacqueline Kennedy var 22 år då och hon avstod från sitt eget liv.
För mig var det lite tvärtom. När jag var 22 år dog min mamma och jag begrep att livet var på riktigt. Att det handlade om att leva det. Att ta ut svängarna och att inte vara rädd.
Och nu i vår så får jag min mogenhetsexamen som förälder. Det känns bra. Det ska vi fira.
Själv tog jag studenten 1964 och åkte sedan till Frankrike och lärde mig franska ungefär som Jacqueline Kennedy gjorde i sin ungdom, fast hon hade större resurser än jag. Naturligtvis.
Jag jobbade som au pair för att få råd till detta och gick på Alliance Francaise medan Jacqueline Kennedy bodde inneboende hos grevinnan Guyot de Renty och studerade på Sorbonne.
Jag hade ett litet rum under takåsarna i Paris med öppen spis. Rummet var kanske tio kvadrat och med ett fönster med utsikt över alla taken. Högst upp i madames och monsieurs hus, sex trappor upp på Boulevard Raspail.
Det var ett rum för tjänare, hade varit det sedan det byggdes. Jag fick mat och husrum hos min familj och en liten månadspeng, som inte räckte till mycket.
Jacqueline Kennedy vistades i Paris ett drygt decennium före mig. Hon kom dit 1949 när andra världskriget fortfarande satte spår i Europa. Bröd och kött var ransonerat och det fanns ingen centralvärme i grevinnans våning och ett enda badrum.
När jag befann mig där i mitten på 60-talet var det alldeles för varmt i mitt lilla rum, så jag hade alltid fönstret på glänt ända tills jag en morgon vaknade av att det snöade in på mig.
Jag återvände till Sverige sommaren 1965 och fortsatte med mitt liv. Jag bodde ett tag i Göteborg och fick jobb på Volvo.
Jacqueline Kennedy skrev in sig vid Washingtons universitet för att läsa fransk litteratur när hon återvände till USA år 1950. Och så var hon med i en tävling som tidningen Vogue anordnade. Första pris var ett år som praktikant. Sex månader i Paris och sex i New York.
Jacqueline Kennedy vann den tävlingen, men hennes mamma Janet fick henne att avstå priset. Inte behövde hon fina flicka jobba som praktikant för en tidning. Det var till för fattigt folk.
Hon borde lämna platsen till någon mindre bemedlad. Journalist på tidningen Vogue var inte tillräckligt fint för Jacqueline Kennedy. Tyckte hennes mor. Jacqueline Kennedy var 22 år då och hon avstod från sitt eget liv.
För mig var det lite tvärtom. När jag var 22 år dog min mamma och jag begrep att livet var på riktigt. Att det handlade om att leva det. Att ta ut svängarna och att inte vara rädd.
Och nu i vår så får jag min mogenhetsexamen som förälder. Det känns bra. Det ska vi fira.
tisdag 16 mars 2010
Jan Guillou blev förbannad
Nu såg jag på Agenda, där Lars Vilks, Nyamko Sabuni och Jan Guillou diskuterade rondellhundar. Och specifikt förstås den rondellhund med profetens huvud och turban, som också visades i början av programmet.
Jan Guillou såg gammal och sjuk ut i början, men en bit in i debatten tände han till och blev förbannad över att Lars Vilks inte kunde utmana lite bättre. Ifall han hade gett sig på kristendomen hade det minsann blivit liv, men nu gav sig Lars Vilks på något ofarligt i Sverige. Påstod Guillou.
Lars Vilks har själv skrivit om den där debatten i Agenda på Newsmill. Och han menar att Guillou inte har hängt med i konstens utveckling. Jo, det kan jag hålla med om för han gick tillbaka till 60-talet när han skulle ta något exempel.
Guillou menade att detta blev politik istället för konst och att det var ofarligt för att till och med Dagens Nyheters ledarsida höll med Vilks.
Ja det både Nyamko Sabuni och ledarsidan höll med Vilks om var att han har rätt att uttrycka detta. Ledarsidan i DN står alltså för yttrandefrihet och det gjorde genomgående också integrationsminister Nyamko Sabuni. Men för Guillou står kampen mellan nazister och kommunister. Det är där konsten ska befinna sig.
Vad skulle DN:s ledarsida ha skrivit ifall de skulle ha stått på Jan Guillous sida? Att det var fel åsikt att uttrycka? Att Lars Vilks skulle ha retat nazister istället? Men vi befinner oss inte i 30-talet, då det verkligen var farligt att reta nazister. Då de hade makt i Tyskland och i världen.
Jag känner igen blicken som Jan Guillou fick när han blev förbannad. Så ser människor ut som är fångna i sina -ismer. Det spelar ingen roll vilken sort det är. Det är den blicken som någon som är trängd får. En iskallt förbannad blick, som skulle kunna mörda. Ifall nu blickar kunde det.
Och Guillou har uppenbarligen, som Lars Vilks också menar, inte hängt med i vad som har hänt i konsten under det senaste decenniet. Eller decennierna. Han var inte insatt när han ställde upp i Agenda. Han visste ingenting om i vilket sammanhang denna rondellhund först hade presenterats. Eller låtsades inte veta det.
Han känner sig puttad åt sidan den gamle Guillou och han framstod verkligen som gammal bredvid Lars Vilks fast det bara skiljer två år i ålder mellan dem och båda är vithåriga - eller näst intill. Men Lars Vilks framstår som den ungdomlige busige provokatören, där Jan Guillou bara är en trött företrädare för ett gammalt kommunistiskt ex-land.
PS. Och här kan ni läsa Aftonbladets skildring av debatten och efterspelet. DS.
Jan Guillou såg gammal och sjuk ut i början, men en bit in i debatten tände han till och blev förbannad över att Lars Vilks inte kunde utmana lite bättre. Ifall han hade gett sig på kristendomen hade det minsann blivit liv, men nu gav sig Lars Vilks på något ofarligt i Sverige. Påstod Guillou.
Lars Vilks har själv skrivit om den där debatten i Agenda på Newsmill. Och han menar att Guillou inte har hängt med i konstens utveckling. Jo, det kan jag hålla med om för han gick tillbaka till 60-talet när han skulle ta något exempel.
Guillou menade att detta blev politik istället för konst och att det var ofarligt för att till och med Dagens Nyheters ledarsida höll med Vilks.
Ja det både Nyamko Sabuni och ledarsidan höll med Vilks om var att han har rätt att uttrycka detta. Ledarsidan i DN står alltså för yttrandefrihet och det gjorde genomgående också integrationsminister Nyamko Sabuni. Men för Guillou står kampen mellan nazister och kommunister. Det är där konsten ska befinna sig.
Vad skulle DN:s ledarsida ha skrivit ifall de skulle ha stått på Jan Guillous sida? Att det var fel åsikt att uttrycka? Att Lars Vilks skulle ha retat nazister istället? Men vi befinner oss inte i 30-talet, då det verkligen var farligt att reta nazister. Då de hade makt i Tyskland och i världen.
Jag känner igen blicken som Jan Guillou fick när han blev förbannad. Så ser människor ut som är fångna i sina -ismer. Det spelar ingen roll vilken sort det är. Det är den blicken som någon som är trängd får. En iskallt förbannad blick, som skulle kunna mörda. Ifall nu blickar kunde det.
Och Guillou har uppenbarligen, som Lars Vilks också menar, inte hängt med i vad som har hänt i konsten under det senaste decenniet. Eller decennierna. Han var inte insatt när han ställde upp i Agenda. Han visste ingenting om i vilket sammanhang denna rondellhund först hade presenterats. Eller låtsades inte veta det.
Han känner sig puttad åt sidan den gamle Guillou och han framstod verkligen som gammal bredvid Lars Vilks fast det bara skiljer två år i ålder mellan dem och båda är vithåriga - eller näst intill. Men Lars Vilks framstår som den ungdomlige busige provokatören, där Jan Guillou bara är en trött företrädare för ett gammalt kommunistiskt ex-land.
PS. Och här kan ni läsa Aftonbladets skildring av debatten och efterspelet. DS.
måndag 15 mars 2010
33-åringen som hotade KTH hade inget uppsåt
Den anhållne mannen har erkänt att han har skrivit hotet på internet, men menar att han inte tänkte begå något brott. Kan man vara så dum i en studentkorridor?
Om jag gick in på banken och höll upp ett kex och sade: Det här är ett rån, så skulle de alldeles säkert inte skratta. Och om jag på en flygplats sade: Mina bomber är väl fina? Så skulle de säkert inte skratta där heller.
Vissa ord är helt enkelt förbjudna att säga i vissa sammanhang eller att skriva på internet. Och den här mannen höll på länge och hotade och hade någon bild på en morrande hund. Jag såg det själv när jag gick in på forumet. Så här såg det ursprungliga hotet ut.
Att skämta är roligt i vissa sammanhang, som när man står på en scen och kallar sig själv stå-uppare då är det legitimt att kläcka ur sig vad som helst. Men inte på internet.
Själv är jag rätt trött på sådana där, som någon elektronisk musiker, som tyckte jag skulle gå och ta livet av mig, när jag skrev om att Plura Jonsson var gripen med kokain på sig. Rätt stor dos också. Skulle ha räckt till hela bandet Eldkvarn flera gånger om.
Men knarkat har han inte gjort sedan 2007 åtminstone, påstår Plura Jonsson. Och Inkfish skrev till mig: Gör världen en tjänst och ta livet av dig jävla nolla. Det är trist när folk kläcker ur sig sådana grodor, men det var vid 5-tiden på morgonen. Så han var väl hög av något och snedtände.
Inkfish har en sajt, där man kan läsa att det är fyra grabbar med hederliga svenska namn, som ansvarar för sidan och att de tydligen far jorden runt med sin musik.
Jag är rätt trött på språkbruket på internet, men att uppmana någon att ta livet av sig är väl inget brott i sig. Dock skulle jag önska att jag hade polisens resurser ibland när folk är fula i munnen. Och med flit missförstår allt som står. Och att jag kunde koppla in också FBI. Det vore kul.
Den nu anhållne 33-åringen ångrar sig säkert för han hotas av fyra års fängelse.
Om jag gick in på banken och höll upp ett kex och sade: Det här är ett rån, så skulle de alldeles säkert inte skratta. Och om jag på en flygplats sade: Mina bomber är väl fina? Så skulle de säkert inte skratta där heller.
Vissa ord är helt enkelt förbjudna att säga i vissa sammanhang eller att skriva på internet. Och den här mannen höll på länge och hotade och hade någon bild på en morrande hund. Jag såg det själv när jag gick in på forumet. Så här såg det ursprungliga hotet ut.
Att skämta är roligt i vissa sammanhang, som när man står på en scen och kallar sig själv stå-uppare då är det legitimt att kläcka ur sig vad som helst. Men inte på internet.
Själv är jag rätt trött på sådana där, som någon elektronisk musiker, som tyckte jag skulle gå och ta livet av mig, när jag skrev om att Plura Jonsson var gripen med kokain på sig. Rätt stor dos också. Skulle ha räckt till hela bandet Eldkvarn flera gånger om.
Men knarkat har han inte gjort sedan 2007 åtminstone, påstår Plura Jonsson. Och Inkfish skrev till mig: Gör världen en tjänst och ta livet av dig jävla nolla. Det är trist när folk kläcker ur sig sådana grodor, men det var vid 5-tiden på morgonen. Så han var väl hög av något och snedtände.
Inkfish har en sajt, där man kan läsa att det är fyra grabbar med hederliga svenska namn, som ansvarar för sidan och att de tydligen far jorden runt med sin musik.
Jag är rätt trött på språkbruket på internet, men att uppmana någon att ta livet av sig är väl inget brott i sig. Dock skulle jag önska att jag hade polisens resurser ibland när folk är fula i munnen. Och med flit missförstår allt som står. Och att jag kunde koppla in också FBI. Det vore kul.
Den nu anhållne 33-åringen ångrar sig säkert för han hotas av fyra års fängelse.
Kvinnors förmåga till jämställdhet
"Unni Drougge är en cougar. Feminist givetvis, eftersom det gagnar henne att vara det. Men jämställdhetsförespråkare, knappast. Vi måste orka se att det oftast är så det ser ut. Nu tycker ju jag att Drougge har rätt att göra precis vad hon vill med sitt liv – jag minns själv när jag mötte henne i min ungdom, hon etablerad chef och uppdragsgivare, jag nyetablerad i min branch och i beroendeställning. Redan då var hon tydlig med vad hon ville, flirtade och bjöd med mig på en sen tillställning på Café Opera. Inget fel med det, tänker jag. Varför skulle det vara det?"
Det här har jag tagit från en blogg som jag läser. Vem är det som skriver den? Jag vet inte vet ni?
"Både Unni Drougge, Mara Lee och Maja Lundgren återspeglar ju en kvinnosyn som är hämtad direkt från vad man nu vill kalla det, flärdlitteratur, chiklitteratur eller Harlequinroman. För mig är det skrämmande att det är dessa ideal som nu speglar samtidens sätt att leva. "
Annika Marusarz
Detta hittade jag på en annan blogg. Det är alltså en kommentar skriven av Annika Marusarz, som är frilansskribent.
"Som sagt, jag vet inte om Unni blev misshandlad en gång eller dagligen i sju års tid, men jag finner det ganska bisarrt att en ständigt slagen kvinna skulle låta sig framställas som ”världens lyckligaste kvinna”. Och jag är så erbarmligt trött på den ensidiga bilden av oss kvinnor som ständigt goda, ständiga utsatta, ständigt förtryckta och ständiga offer. Som jag ser det är detta den största otjänst man kan göra sig själv som kvinna. Att spä på myten om den goda modern, den väna kvinnan som aldrig begår brott eller ljuger är kontraproduktivt för jämställdheten. Om vi någon gång ska uppnå verklig jämställdhet där ingen diskrimineras på grund av sitt kön (varken på arbetsplatserna eller i hemmen) så måste kvinnor ta ansvar för sina egna misslyckanden och tillkortakommanden."
Och det här på en tredje blogg. Den vet jag vem det är. För den blogginnehavaren är inte hemlig. Vet ni?
Det här har jag tagit från en blogg som jag läser. Vem är det som skriver den? Jag vet inte vet ni?
"Både Unni Drougge, Mara Lee och Maja Lundgren återspeglar ju en kvinnosyn som är hämtad direkt från vad man nu vill kalla det, flärdlitteratur, chiklitteratur eller Harlequinroman. För mig är det skrämmande att det är dessa ideal som nu speglar samtidens sätt att leva. "
Annika Marusarz
Detta hittade jag på en annan blogg. Det är alltså en kommentar skriven av Annika Marusarz, som är frilansskribent.
"Som sagt, jag vet inte om Unni blev misshandlad en gång eller dagligen i sju års tid, men jag finner det ganska bisarrt att en ständigt slagen kvinna skulle låta sig framställas som ”världens lyckligaste kvinna”. Och jag är så erbarmligt trött på den ensidiga bilden av oss kvinnor som ständigt goda, ständiga utsatta, ständigt förtryckta och ständiga offer. Som jag ser det är detta den största otjänst man kan göra sig själv som kvinna. Att spä på myten om den goda modern, den väna kvinnan som aldrig begår brott eller ljuger är kontraproduktivt för jämställdheten. Om vi någon gång ska uppnå verklig jämställdhet där ingen diskrimineras på grund av sitt kön (varken på arbetsplatserna eller i hemmen) så måste kvinnor ta ansvar för sina egna misslyckanden och tillkortakommanden."
Och det här på en tredje blogg. Den vet jag vem det är. För den blogginnehavaren är inte hemlig. Vet ni?
Min uppsats från KTH år 2002
År 2002 fick jag "en mycket stor chans" enligt kulturarbetsförmedlingen. Jag fick vara med i kursen Arts Management på KTH. Det skulle ingå i ett startande av företag.
Detta var i sin tur del av att KTH behövde öppna sig också utåt, precis som andra högskolor. Det var bara en hake. Den som höll i kursen var kommunist.
På den tiden var det fortfarande "fint" att vara det, särskilt i kulturkretsar. Men min uppsats, som är på elva sidor och annars uppfyller alla formkrav blev inte godkänd. Så klart.
För mina tankar handlar om något annat än kommunistiska slagord. Jag överklagade underkännandet till de instanser som gick, men fick till slut höra att en lärare var ensam i att sätta betyg. Och var det underkänt så var det.
Detta tog alltså en hel termin att utföra, med närvaroplikt på lektionerna. Tiden var inte helt bortkastad för min del, för jag fick ju ändå tillfälle att utveckla vad jag tyckte om saker och ting. Här är inledningen på min uppsats:
Omtanke, medmänsklighet och kärlek som grund i kulturföretagande
Ordet kultur är i grunden ett positivt ord. På senare tid har ordet kultur använts på många olika sätt när vi i Sverige har talat om olika kulturer eller kulturella motsättningar i samband med att den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal dödades av sin far. Kultur och kulturella uttryck kan användas för eller emot människor. Det är inte givet att det är något positivt. Vi lever kulturellt fortfarande i en värld där vi ser den mekanistiska orsaksvärlden, som förklaring till vår värld och hur människor uppför sig. Den värld som skapades i vetenskapsmäns huvuden under 1700-talet. Vi har fortfarande inte införlivat de förklaringsmodeller till världen och universum som Einstein eller Bohr förde fram på 1900-talet. Och vi tycker att sådana mjuka ord som omtanke, medmänsklighet och kärlek oftast inte har med företagande att göra. Företagande är enligt tradition något manligt, ett slags krigarkultur, där det gäller att erövra en marknad. Men precis som en dator är värdelös utan mjukvara är mänskligheten inte betjänt av en företagarkultur där bara teknologi, infrastruktur och kalla fakta bestämmer hur företagande ska utövas. Omtanke, medmänslighet och kärlek är i sig en naturlig komponent, särskilt i kulturföretagande.
Kulturbegreppet i positiv och negativ mening
Grunden för kultur i positiv mening är omtanke, medmänsklighet och kärlek. Kärlek då definierad som en grundläggande broderskärlek, vilken innebär en känsla av ansvar, omsorg och respekt för alla människor därför att vi är lika. Älska din nästa såsom dig själv. Det är en gyllene regel, som vi alla gärna vill omfatta. Det svåra är orden ”såsom dig själv”. Vi föds inte med denna kärlek till oss själva. Vi måste få den utifrån under våra första år. För utan förmåga till självkärlek finns ingen möjlighet att älska någon annan. Denna självkärlek är inte lika med egoism utan handlar om att respektera,vårda och ta hand om sig själv för att kunna utsträcka denna kärlek till andra. Filosofen Erich Fromm är en av de tänkare som har definierat ordet kärlek så. En vuxen som inte har denna självkärlek kan inte ta hand varken om sig själv eller t ex barn på ett adekvat sätt.
Kultur i negativ mening kan sägas vara t ex de riter med människooffer som de forna indianfolken i Mellanamerika utförde eller de människooffer som bronsåldersfolk i vår del av världen ansåg vara nödvändiga för samhällets fortlevnad. Kultur i den meningen bygger inte på kärlek utan på föreställningen om att människor måste underkasta sig makter, som måste blidkas. Den bygger på föreställningar om uppe och nere, om människors olika värde, om makter som kan vara onda eller goda. Den bygger på rädsla. Människan i sig hade i människors föreställningar ingen eller begränsad makt och måste genom offer visa att hon underkastade sig gudarnas lagar.
Vi lever enligt min mening fortfarande i en värld, där våra föreställningar huvudsakligen omfattar 1700-talsvärderingar. Vi lever efter vad Newton, Kopernikus och andra har lärt oss om vår värld. Vi har ännu inte införlivat med oss själva Einsteins eller Bohrs upptäckter om universum. Och det är så självklart för oss att vi inte ens ser det. Det går inte att upptäcka det paradigm som de flesta naturligt tycker är världen, inte utan att ta ett kliv över i en annan värld, att lämna 1700-talet och bege sig in i 2000-talet. På samma sätt var det för 1500-talsmänniskorna som inte hade införlivat med sig själva att jorden var rund eller att det fanns andra världsdelar än Europa, Afrika eller Indien. En jord som inte är centrum i universum utan en planet runt en sol, som det finns miljarder av, ger en helt annan uppfattning av människans värld. Vi påverkades också starkt under 1900-talet av de första bilderna av jorden sedd utifrån rymden.
Albert Einstein har sagt:
En människa är en del av den helhet vi kallar universum, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som någonting som är avskilt från resten – ett slags optisk illusion av hennes medvetande. Den illusionen är ett fängelse för oss, som begränsar oss till personliga önskningar och till tillgivenhet bara till några få människor som finns allra närmast oss. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår krets av medkänsla att omfatta alla levande varelser och hela naturen.
Detta var i sin tur del av att KTH behövde öppna sig också utåt, precis som andra högskolor. Det var bara en hake. Den som höll i kursen var kommunist.
På den tiden var det fortfarande "fint" att vara det, särskilt i kulturkretsar. Men min uppsats, som är på elva sidor och annars uppfyller alla formkrav blev inte godkänd. Så klart.
För mina tankar handlar om något annat än kommunistiska slagord. Jag överklagade underkännandet till de instanser som gick, men fick till slut höra att en lärare var ensam i att sätta betyg. Och var det underkänt så var det.
Detta tog alltså en hel termin att utföra, med närvaroplikt på lektionerna. Tiden var inte helt bortkastad för min del, för jag fick ju ändå tillfälle att utveckla vad jag tyckte om saker och ting. Här är inledningen på min uppsats:
Omtanke, medmänsklighet och kärlek som grund i kulturföretagande
Ordet kultur är i grunden ett positivt ord. På senare tid har ordet kultur använts på många olika sätt när vi i Sverige har talat om olika kulturer eller kulturella motsättningar i samband med att den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal dödades av sin far. Kultur och kulturella uttryck kan användas för eller emot människor. Det är inte givet att det är något positivt. Vi lever kulturellt fortfarande i en värld där vi ser den mekanistiska orsaksvärlden, som förklaring till vår värld och hur människor uppför sig. Den värld som skapades i vetenskapsmäns huvuden under 1700-talet. Vi har fortfarande inte införlivat de förklaringsmodeller till världen och universum som Einstein eller Bohr förde fram på 1900-talet. Och vi tycker att sådana mjuka ord som omtanke, medmänsklighet och kärlek oftast inte har med företagande att göra. Företagande är enligt tradition något manligt, ett slags krigarkultur, där det gäller att erövra en marknad. Men precis som en dator är värdelös utan mjukvara är mänskligheten inte betjänt av en företagarkultur där bara teknologi, infrastruktur och kalla fakta bestämmer hur företagande ska utövas. Omtanke, medmänslighet och kärlek är i sig en naturlig komponent, särskilt i kulturföretagande.
Kulturbegreppet i positiv och negativ mening
Grunden för kultur i positiv mening är omtanke, medmänsklighet och kärlek. Kärlek då definierad som en grundläggande broderskärlek, vilken innebär en känsla av ansvar, omsorg och respekt för alla människor därför att vi är lika. Älska din nästa såsom dig själv. Det är en gyllene regel, som vi alla gärna vill omfatta. Det svåra är orden ”såsom dig själv”. Vi föds inte med denna kärlek till oss själva. Vi måste få den utifrån under våra första år. För utan förmåga till självkärlek finns ingen möjlighet att älska någon annan. Denna självkärlek är inte lika med egoism utan handlar om att respektera,vårda och ta hand om sig själv för att kunna utsträcka denna kärlek till andra. Filosofen Erich Fromm är en av de tänkare som har definierat ordet kärlek så. En vuxen som inte har denna självkärlek kan inte ta hand varken om sig själv eller t ex barn på ett adekvat sätt.
Kultur i negativ mening kan sägas vara t ex de riter med människooffer som de forna indianfolken i Mellanamerika utförde eller de människooffer som bronsåldersfolk i vår del av världen ansåg vara nödvändiga för samhällets fortlevnad. Kultur i den meningen bygger inte på kärlek utan på föreställningen om att människor måste underkasta sig makter, som måste blidkas. Den bygger på föreställningar om uppe och nere, om människors olika värde, om makter som kan vara onda eller goda. Den bygger på rädsla. Människan i sig hade i människors föreställningar ingen eller begränsad makt och måste genom offer visa att hon underkastade sig gudarnas lagar.
Vi lever enligt min mening fortfarande i en värld, där våra föreställningar huvudsakligen omfattar 1700-talsvärderingar. Vi lever efter vad Newton, Kopernikus och andra har lärt oss om vår värld. Vi har ännu inte införlivat med oss själva Einsteins eller Bohrs upptäckter om universum. Och det är så självklart för oss att vi inte ens ser det. Det går inte att upptäcka det paradigm som de flesta naturligt tycker är världen, inte utan att ta ett kliv över i en annan värld, att lämna 1700-talet och bege sig in i 2000-talet. På samma sätt var det för 1500-talsmänniskorna som inte hade införlivat med sig själva att jorden var rund eller att det fanns andra världsdelar än Europa, Afrika eller Indien. En jord som inte är centrum i universum utan en planet runt en sol, som det finns miljarder av, ger en helt annan uppfattning av människans värld. Vi påverkades också starkt under 1900-talet av de första bilderna av jorden sedd utifrån rymden.
Albert Einstein har sagt:
En människa är en del av den helhet vi kallar universum, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som någonting som är avskilt från resten – ett slags optisk illusion av hennes medvetande. Den illusionen är ett fängelse för oss, som begränsar oss till personliga önskningar och till tillgivenhet bara till några få människor som finns allra närmast oss. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår krets av medkänsla att omfatta alla levande varelser och hela naturen.
Jonas Gardells bil blev osams med biltvätten
Det skriver Vi Bilägare. När hans "vaktmästare" skulle tvätta bilen i Nacka, så fastnade tvättborsten i den automatiska tvätten i vindrutetorkaren.
Hela torkararmen rycktes loss med torkarmotor. Den slog sönder vindrutan och hackade sig fram längs taket på bilen.
Notan för detta blev stor, men Jonas Gardell betalade självrisken till försäkringsbolaget på drygt 6 000 kronor. Medan Statoilmacken stod för resten av kostnaden på nästan 60 000 kronor.
Men nu säger Statoilmacken efter att Vi Bilägare har skrivit om detta att de gärna står för hela kostnaden. Och Jonas Gardell uppger att han tänker skicka en räkning, inte bara för självrisken utan också för hyrbil.
Ja det är alltid lönande att vara kändis. Det ställs upp på alla möjliga sätt då. Grattis Gardell!
PS. Gardell bor inte i Nacka. Vad hans bil gjorde där framgår dock inte. Ove Sääv, som tituleras "vaktmästare" i artikeln bor dock där. DS.
Hela torkararmen rycktes loss med torkarmotor. Den slog sönder vindrutan och hackade sig fram längs taket på bilen.
Notan för detta blev stor, men Jonas Gardell betalade självrisken till försäkringsbolaget på drygt 6 000 kronor. Medan Statoilmacken stod för resten av kostnaden på nästan 60 000 kronor.
Men nu säger Statoilmacken efter att Vi Bilägare har skrivit om detta att de gärna står för hela kostnaden. Och Jonas Gardell uppger att han tänker skicka en räkning, inte bara för självrisken utan också för hyrbil.
Ja det är alltid lönande att vara kändis. Det ställs upp på alla möjliga sätt då. Grattis Gardell!
PS. Gardell bor inte i Nacka. Vad hans bil gjorde där framgår dock inte. Ove Sääv, som tituleras "vaktmästare" i artikeln bor dock där. DS.
Man gripen i Göteborg för hot mot KTH
En 33-årig man greps i natt för hoten mot KTH i Stockholm. Polisen är som vanligt förtegen i det här läget av utredningen, men tog absolut hoten på allvar. Och det måste de naturligtvis göra.
Mannen själv påstår att det var ett skämt. Men det är verkligen inget skämt att hota. Polisen kommer att kunna säga mer under dagen, säger de, om omständigheterna kring detta brott.
Det var efter "elektronisk spaning" som mannen kunde gripas och han har förhörts en första gång. Det var genom ip-adressen som han hittades och både svensk och utländsk polis har varit inblandad i avslöjandet om vem han var.
Han befinner sig fortfarande i Göteborg, men ska föras till Stockholm så småningom. Mannen har erkänt. Han greps i en studentkorridor i Gamlestaden i Kortedala i Göteborg.
På KTH är det öppet som vanligt i dag.
Mannen själv påstår att det var ett skämt. Men det är verkligen inget skämt att hota. Polisen kommer att kunna säga mer under dagen, säger de, om omständigheterna kring detta brott.
Det var efter "elektronisk spaning" som mannen kunde gripas och han har förhörts en första gång. Det var genom ip-adressen som han hittades och både svensk och utländsk polis har varit inblandad i avslöjandet om vem han var.
Han befinner sig fortfarande i Göteborg, men ska föras till Stockholm så småningom. Mannen har erkänt. Han greps i en studentkorridor i Gamlestaden i Kortedala i Göteborg.
På KTH är det öppet som vanligt i dag.
söndag 14 mars 2010
KTH bombhotat och hotat med massaker
Kunde det inte räcka med ett av dem? De flesta artiklarna om detta tar det mycket seriöst, medan kommentarerna handlar om trolleri och annat.
Och visst kan man bli trött på KTH. Jag blev det själv när jag gick där och presterade en uppsats, som inte blev godkänd, för att en kommunistisk lärare tyckte att jag hade fel tro. Det jag skrev om gick inte in i hans livssyn.
Den uppsatsen är fortfarande inte godkänd, men den hotade knappast min karriär, så jag brydde mig inte så mycket. Men kan tänka mig att någon annan har fått nog. Tjej eller kille.
Kanske ger dessa hot tillräckligt stor uppmärksamhet nu då, så att det räcker så. Trist med dessa anonyma hot över internet. Kan kosta mycket om det trappas upp så att lagarna måste ändras.
För min egen del skulle jag inte tycka att det vore helt fel att människor fick skriva under pseudonym, som gick att spåra. Alltid. Den djungelns lag som råder gillar jag inte särskilt.
Jag hade adressen till hotsajten men tappade bort den. Kanske lika bra. Den publicerades i kommentarerna till DN-artikeln, men är nu struken ser jag.
Jo jag hittade originalet, men den som hotar fortsätter att göra det: här är dock det ursprungliga hotet.
Och visst kan man bli trött på KTH. Jag blev det själv när jag gick där och presterade en uppsats, som inte blev godkänd, för att en kommunistisk lärare tyckte att jag hade fel tro. Det jag skrev om gick inte in i hans livssyn.
Den uppsatsen är fortfarande inte godkänd, men den hotade knappast min karriär, så jag brydde mig inte så mycket. Men kan tänka mig att någon annan har fått nog. Tjej eller kille.
Kanske ger dessa hot tillräckligt stor uppmärksamhet nu då, så att det räcker så. Trist med dessa anonyma hot över internet. Kan kosta mycket om det trappas upp så att lagarna måste ändras.
För min egen del skulle jag inte tycka att det vore helt fel att människor fick skriva under pseudonym, som gick att spåra. Alltid. Den djungelns lag som råder gillar jag inte särskilt.
Jag hade adressen till hotsajten men tappade bort den. Kanske lika bra. Den publicerades i kommentarerna till DN-artikeln, men är nu struken ser jag.
Jo jag hittade originalet, men den som hotar fortsätter att göra det: här är dock det ursprungliga hotet.
Kalla fakta tar upp kokainmissbruk
I kväll berättar Kalla fakta på TV4 om kvinnors kokainmissbruk. Omkring tre procent av kvinnorna mellan 15-24 år uppger att de har prövat denna drog under det senaste året, medan bara omkring en halv procent bland männen har gjort det. Siffrorna kommer från Folkhälsoinstitutet.
Det är nästan alltid männen, som åker fast för manliga poliser får inte visitera kvinnor och de flesta poliser, som håller på med narkotikaspaning är män. Bara sex procent av de som straffas för kokainrelaterade brott är kvinnor.
Som jag skrev i mitt förrförra inlägg om Plura Jonsson, så har denna drog länge varit ett problem i nöjesvärlden. Det har den varit ända sedan 80-talet. På 50-talet och framåt var det amfetamin, som var populärt. Som jag skrev i mitt förra inlägg så använde också president John F Kennedy och hans maka Jacqueline denna drog.
Presidentparet fick den av en läkare och därför ansåg de väl inte att det var missbruk. Ungefär som att Elvis Presley inte gjorde det för han fick sin narkotika genom recept.
På 60-talet var det hasch som var innedrogen. Jag har själv suttit i sådana rum, där människor provade. Själv har jag dock aldrig använt någon annan drog än alkohol och då i små mängder. Fortfarande är det så att om jag dricker mer än två glas vin så börjar jag må illa. Det kan vara mina indianska gener, som gör det, för mina släktingar säger att de är likadana.
När jag jobbade på DN så ingick jag i den där nöjesvärlden och det fanns journalister, som också missbrukade. Naturligtvis.
Överhuvudtaget ansågs det vara svårt att hålla sig på topp konstnärligt utan droger. Det behövdes centralstimulerande och sedan nedåttjack. Marilyn Monroe (som jag har skrivit en bok om Marilyn Monroe Min Berättelse) kände väl till det där. Hon frekventerade ett apotek precis som Truman Capote. De köpte narkotika där på 50-talet. Amfetamin ansågs som ett bra bantningsmedel på den tiden. En av mina mostrar tog det också för att bli av med övervikten.
Min pappa, som var journalist, höll på att dö i 50-årsåldern för att han missbrukade alkohol. Det första han gjorde var att gå ned till Systembolaget på morgonen och köpa ut 6-7 flaskor vin, när det var som värst. Det skulle inte förvåna mig om han missbrukade annat också. Läkarna gav honom ett år att leva. Men han träffade sin fru, som tog honom ur detta. Och han levde till 2004 då han dog 87 år gammal (detta har jag bland annat skrivit om i min bok Ett Sekel av Tystnad).
Nuförtiden missbrukar människor också i alla möjliga kretsar olika kemiska preparat, men det finns naturliga sätt att nå det människor försöker uppnå med detta. Genom meditation och avslappnande psykiska metoder så går det att förflytta sig snabbt från ett uttröttat stadium till något annat. Att gå ut i naturen är också ett sätt att byta nivå. Mycket enklare och billigare än att missbruka droger.
Det är nästan alltid männen, som åker fast för manliga poliser får inte visitera kvinnor och de flesta poliser, som håller på med narkotikaspaning är män. Bara sex procent av de som straffas för kokainrelaterade brott är kvinnor.
Som jag skrev i mitt förrförra inlägg om Plura Jonsson, så har denna drog länge varit ett problem i nöjesvärlden. Det har den varit ända sedan 80-talet. På 50-talet och framåt var det amfetamin, som var populärt. Som jag skrev i mitt förra inlägg så använde också president John F Kennedy och hans maka Jacqueline denna drog.
Presidentparet fick den av en läkare och därför ansåg de väl inte att det var missbruk. Ungefär som att Elvis Presley inte gjorde det för han fick sin narkotika genom recept.
På 60-talet var det hasch som var innedrogen. Jag har själv suttit i sådana rum, där människor provade. Själv har jag dock aldrig använt någon annan drog än alkohol och då i små mängder. Fortfarande är det så att om jag dricker mer än två glas vin så börjar jag må illa. Det kan vara mina indianska gener, som gör det, för mina släktingar säger att de är likadana.
När jag jobbade på DN så ingick jag i den där nöjesvärlden och det fanns journalister, som också missbrukade. Naturligtvis.
Överhuvudtaget ansågs det vara svårt att hålla sig på topp konstnärligt utan droger. Det behövdes centralstimulerande och sedan nedåttjack. Marilyn Monroe (som jag har skrivit en bok om Marilyn Monroe Min Berättelse) kände väl till det där. Hon frekventerade ett apotek precis som Truman Capote. De köpte narkotika där på 50-talet. Amfetamin ansågs som ett bra bantningsmedel på den tiden. En av mina mostrar tog det också för att bli av med övervikten.
Min pappa, som var journalist, höll på att dö i 50-årsåldern för att han missbrukade alkohol. Det första han gjorde var att gå ned till Systembolaget på morgonen och köpa ut 6-7 flaskor vin, när det var som värst. Det skulle inte förvåna mig om han missbrukade annat också. Läkarna gav honom ett år att leva. Men han träffade sin fru, som tog honom ur detta. Och han levde till 2004 då han dog 87 år gammal (detta har jag bland annat skrivit om i min bok Ett Sekel av Tystnad).
Nuförtiden missbrukar människor också i alla möjliga kretsar olika kemiska preparat, men det finns naturliga sätt att nå det människor försöker uppnå med detta. Genom meditation och avslappnande psykiska metoder så går det att förflytta sig snabbt från ett uttröttat stadium till något annat. Att gå ut i naturen är också ett sätt att byta nivå. Mycket enklare och billigare än att missbruka droger.
lördag 13 mars 2010
Ett smakprov ur min nya bok Jacqueline
"President Kennedy överansträngde sin rygg igen i Kanada, när han skulle plantera ett träd och hade besvär när de återvände hem. I maj kallade Jack Kennedy återigen på doktor Jacobson för han var bekymrad över hur han skulle orka med hela resan till Europa. Läkaren behandlade både Jackie och Jack med sin särskilda kur med sprutor, som innehöll amfetamin, vitaminer, hormoner och extrakt från djur. Riktigt vad som fanns i sprutorna var hans hemlighet, men Max Jacobson, som själv hade flytt från Tyskland och Berlin under nazitiden, var tacksam över att kunna hjälpa presidenten i det nya landet.
Sprutorna, som presidentparet fick, gjorde att en känsla av värme och välmående spred sig i kroppen och inom några minuter kände de sig genast bättre. Amfetamin gjorde att idéerna flödade, att den som behandlades kände sig oövervinnerlig samt att denne kunde hålla sig vaken mer än ett dygn och under den tiden behövdes varken mat eller sömn, men sedan kom efterverkningarna. Då behövdes en ny injektion. Riktigt så starka doser fick inte presidentparet, men det var tillräckligt, för att de långsamt skulle bli tillvanda till drogerna. Många berömdheter hade blivit behandlade med dr Jacobsons injektioner däribland Judy Garland, Marlene Dietrich, Truman Capote, Henry Miller, Tennessee Williams och Winston Churchill. På den här tiden, när medicinen som vetenskap redan hade gjort stora framsteg, så var något som så uppenbart fungerade, något bra. Biverkningarna hade ingen ännu klart för sig. Något som verkade som en mirakelmedicin ville ingen tro kunde ha svåra biverkningar.
Den 31 maj flög presidentparet till Paris med Air Force One. Det var det nya flygplan, som var iordninggjort speciellt för presidenten. Doktor Jacobson var inbokad, som ende passagerare, på ett Air France-plan till Paris tillsammans med sin fru och de båda planen flög samtidigt. Doktorn hade med sig sin hemliga väska med olika substanser.
Läget i Europa påverkades fortfarande av andra världskriget. I Frankrike var Charles de Gaulle president. Han var en av hjältarna från andra världskriget och hade levt i flera år i exil i England. President John F Kennedy såg upp till honom och beundrade honom och ville gärna ha en god kontakt med Frankrike som land. Men general de Gaulle var en egensinnig fransman, som ville att Frankrike skulle räknas som ett stort land i världen och som inte ville vara mer beroende av Amerika än nödvändigt. Frankrikes president ville ha ett eget kärnvapen för att ingå i de västmakter, som ansågs mäktiga nog att kunna ha råd och tillräckligt med expertis för att kunna ha det. Han ville ha ett Frankrike, som var en stormakt."
Så det var alltså dessa sprutor, som skulle åstadkomma att världen kunde gå vidare efter andra världskriget. Att president Kennedy skulle lyckas hålla stormakten Sovjet stången. Att Jacqueline skulle lyckas att förtrolla general de Gaulle och alla fransmän. Hon togs emot som en drottning i Paris. Ni får läsa mer när min bok blir publicerad.
Sprutorna, som presidentparet fick, gjorde att en känsla av värme och välmående spred sig i kroppen och inom några minuter kände de sig genast bättre. Amfetamin gjorde att idéerna flödade, att den som behandlades kände sig oövervinnerlig samt att denne kunde hålla sig vaken mer än ett dygn och under den tiden behövdes varken mat eller sömn, men sedan kom efterverkningarna. Då behövdes en ny injektion. Riktigt så starka doser fick inte presidentparet, men det var tillräckligt, för att de långsamt skulle bli tillvanda till drogerna. Många berömdheter hade blivit behandlade med dr Jacobsons injektioner däribland Judy Garland, Marlene Dietrich, Truman Capote, Henry Miller, Tennessee Williams och Winston Churchill. På den här tiden, när medicinen som vetenskap redan hade gjort stora framsteg, så var något som så uppenbart fungerade, något bra. Biverkningarna hade ingen ännu klart för sig. Något som verkade som en mirakelmedicin ville ingen tro kunde ha svåra biverkningar.
Den 31 maj flög presidentparet till Paris med Air Force One. Det var det nya flygplan, som var iordninggjort speciellt för presidenten. Doktor Jacobson var inbokad, som ende passagerare, på ett Air France-plan till Paris tillsammans med sin fru och de båda planen flög samtidigt. Doktorn hade med sig sin hemliga väska med olika substanser.
Läget i Europa påverkades fortfarande av andra världskriget. I Frankrike var Charles de Gaulle president. Han var en av hjältarna från andra världskriget och hade levt i flera år i exil i England. President John F Kennedy såg upp till honom och beundrade honom och ville gärna ha en god kontakt med Frankrike som land. Men general de Gaulle var en egensinnig fransman, som ville att Frankrike skulle räknas som ett stort land i världen och som inte ville vara mer beroende av Amerika än nödvändigt. Frankrikes president ville ha ett eget kärnvapen för att ingå i de västmakter, som ansågs mäktiga nog att kunna ha råd och tillräckligt med expertis för att kunna ha det. Han ville ha ett Frankrike, som var en stormakt."
Så det var alltså dessa sprutor, som skulle åstadkomma att världen kunde gå vidare efter andra världskriget. Att president Kennedy skulle lyckas hålla stormakten Sovjet stången. Att Jacqueline skulle lyckas att förtrolla general de Gaulle och alla fransmän. Hon togs emot som en drottning i Paris. Ni får läsa mer när min bok blir publicerad.
Plura Jonsson gripen med kokain
UPPDATERAD den 27 september 2010
Han påträffades med fyra gram kokain på sig och släpptes av polisen efter förhör. Kokain är ett problem i dessa nöjeskretsar och har varit det länge.
Igår kväll spelade Plura och Eldkvarn i Annedalskyrkan i Göteborg. De blev inte utslängda, för att en av dem är missbrukare av kokain.
Plura Jonsson själv säger att det var en dum fyllegrej, att han blev erbjuden och köpte.
Konserten i kyrkan genomfördes som vanligt, men prästen Mikael Ringlander och kyrkan bombhotades när gudstjänsten gick mot sitt slut.
I kollekthåven hittades ett bombhot och i ett programblad ett dödshot mot prästen.
Plura har skildrat svensk matkultur på ett sätt som gör att man "ser den gemensamma nämnaren hos Janssons frestelse, kokain och Bob Dylan", skrev Katrine Kielos när hans bok Resa genom ensamheten kom ut för ett par år sedan.
Egentligen är det märkligt att Plura Jonsson fortfarande lever.
Han är aktuell tillsammans med Mauro Scocco i Mauro och Pluras kök i TV8. Ett matprogram.
PS. För ett narkotikabrott av "normalgraden" får man böter eller fängelse i högst tre år. Det finns massor med kändisar som har torskat eller erkänt kokainmissbruk. Här är några: Tommy Körberg, Johannes Brost, Börje Salming, Jannike Björling och Björn Borg. 0,1 gram - 0,2 gram är en vanlig dos och varar ungefär 40 minuter enligt expertis. DS.
Idag den 27 september 2010 dömdes Plura Jonsson till tre månaders fängelse. Det var väntat sa han. Han dömdes för innehav och för att han delade med en kompis. Tommy Körberg fick tre månader på sin tid 1981 för 21 gram kokain. Jannike Björling fick 2 veckors fängelse för att ha köpt kokain. Björn Borg åkte aldrig fast fast han har erkänt att han har knarkat.
Han påträffades med fyra gram kokain på sig och släpptes av polisen efter förhör. Kokain är ett problem i dessa nöjeskretsar och har varit det länge.
Igår kväll spelade Plura och Eldkvarn i Annedalskyrkan i Göteborg. De blev inte utslängda, för att en av dem är missbrukare av kokain.
Plura Jonsson själv säger att det var en dum fyllegrej, att han blev erbjuden och köpte.
Konserten i kyrkan genomfördes som vanligt, men prästen Mikael Ringlander och kyrkan bombhotades när gudstjänsten gick mot sitt slut.
I kollekthåven hittades ett bombhot och i ett programblad ett dödshot mot prästen.
Plura har skildrat svensk matkultur på ett sätt som gör att man "ser den gemensamma nämnaren hos Janssons frestelse, kokain och Bob Dylan", skrev Katrine Kielos när hans bok Resa genom ensamheten kom ut för ett par år sedan.
Egentligen är det märkligt att Plura Jonsson fortfarande lever.
Han är aktuell tillsammans med Mauro Scocco i Mauro och Pluras kök i TV8. Ett matprogram.
PS. För ett narkotikabrott av "normalgraden" får man böter eller fängelse i högst tre år. Det finns massor med kändisar som har torskat eller erkänt kokainmissbruk. Här är några: Tommy Körberg, Johannes Brost, Börje Salming, Jannike Björling och Björn Borg. 0,1 gram - 0,2 gram är en vanlig dos och varar ungefär 40 minuter enligt expertis. DS.
Idag den 27 september 2010 dömdes Plura Jonsson till tre månaders fängelse. Det var väntat sa han. Han dömdes för innehav och för att han delade med en kompis. Tommy Körberg fick tre månader på sin tid 1981 för 21 gram kokain. Jannike Björling fick 2 veckors fängelse för att ha köpt kokain. Björn Borg åkte aldrig fast fast han har erkänt att han har knarkat.
fredag 12 mars 2010
Jag är min mors dotter
Det fick jag intyg på i går från Skatteverket. Och inga överraskningar alls vad gäller min far heller. Mina föräldrar är helt enkelt mina.
Så skönt att veta det åtminstone. Jag skrev genast ihop ett brev till Karolinska sjukhuset i Huddinge, där min morbrors journaler lär finnas. Arkivet fick mitt brev i dag hoppas jag.
Jag redogjorde noga för att jag behöver journalerna för min släkts skull. För att vi ska få veta allt som går att veta kring detta.
Kring denna eventuella mayaindian från Guatemala, som är en av min anfäder på min mors sida och som har fört en sjukdom vidare till oss genom en massa generationer ända från 1600-talet. Så sägs det i min släkt.
Ska vi nu få någon vetskap kring detta? Vi får se. Det får man alltid.
Mayafolket byggde omkring tusen pyramider medan egyptierna endast byggde etthundra. Varje stad hos mayafolket hade sin egen pyramid. De härmade sin egen natur, till exempel den som finns vid Candelaria, där floden kommer ur berget och forsar fram till en grotta, där den går ut och in i berggrunden nio gånger.
I mayafolkets skapelseberättelse så var grottan det ställe, där världen föddes. Det var viktigt för alla att ha tillgång till den sorts berg, som fanns och finns i mayafolkets land. De som hade formen av en pyramid.
Inuti dem måste deras kungar begravas för att kunna finna sin väg genom floden till grottan, som var porten till odödlighet. Den enda stad, där det inte finns några pyramider är Cancuén, vilket beror på att där finns detta helt naturligt.
Naturen är skapad så att bergen och floden och grottan finns där tillsammans. Där fanns palats, men inga tempel eller pyramider för det finns också nu helt naturligt i naturen.
Mayaindianernas skapelseberättelse Popol Vuh berättade om detta. Det var och är en schamanistisk religion. Den fanns spridd över hela världen och finns kvar hos mayafolket än i dag. Numera i kombination med katolsk kristendom.
Sammansmältningen är särskilt tydlig i den kyrka, där mayafolkets heliga skrift hittades bakom altaret, gömd av någon, som inte ville att spanjorerna skulle få tag i den. Spanjorerna brände alla andra heliga skrifter för att utrota föreställningarna som mayaindianerna hade om världen.
Det var prästen Fransisco Ximenez, som hittade skriften 1702 och han förstörde den inte utan kopierade den. Detta var alltså Popol Vuh och förutom att han gjorde en kopia, så översatte han den också till spanska och den bevarades i universitetsbiblioteket i Guatemala City.
Så skönt att veta det åtminstone. Jag skrev genast ihop ett brev till Karolinska sjukhuset i Huddinge, där min morbrors journaler lär finnas. Arkivet fick mitt brev i dag hoppas jag.
Jag redogjorde noga för att jag behöver journalerna för min släkts skull. För att vi ska få veta allt som går att veta kring detta.
Kring denna eventuella mayaindian från Guatemala, som är en av min anfäder på min mors sida och som har fört en sjukdom vidare till oss genom en massa generationer ända från 1600-talet. Så sägs det i min släkt.
Ska vi nu få någon vetskap kring detta? Vi får se. Det får man alltid.
Mayafolket byggde omkring tusen pyramider medan egyptierna endast byggde etthundra. Varje stad hos mayafolket hade sin egen pyramid. De härmade sin egen natur, till exempel den som finns vid Candelaria, där floden kommer ur berget och forsar fram till en grotta, där den går ut och in i berggrunden nio gånger.
I mayafolkets skapelseberättelse så var grottan det ställe, där världen föddes. Det var viktigt för alla att ha tillgång till den sorts berg, som fanns och finns i mayafolkets land. De som hade formen av en pyramid.
Inuti dem måste deras kungar begravas för att kunna finna sin väg genom floden till grottan, som var porten till odödlighet. Den enda stad, där det inte finns några pyramider är Cancuén, vilket beror på att där finns detta helt naturligt.
Naturen är skapad så att bergen och floden och grottan finns där tillsammans. Där fanns palats, men inga tempel eller pyramider för det finns också nu helt naturligt i naturen.
Mayaindianernas skapelseberättelse Popol Vuh berättade om detta. Det var och är en schamanistisk religion. Den fanns spridd över hela världen och finns kvar hos mayafolket än i dag. Numera i kombination med katolsk kristendom.
Sammansmältningen är särskilt tydlig i den kyrka, där mayafolkets heliga skrift hittades bakom altaret, gömd av någon, som inte ville att spanjorerna skulle få tag i den. Spanjorerna brände alla andra heliga skrifter för att utrota föreställningarna som mayaindianerna hade om världen.
Det var prästen Fransisco Ximenez, som hittade skriften 1702 och han förstörde den inte utan kopierade den. Detta var alltså Popol Vuh och förutom att han gjorde en kopia, så översatte han den också till spanska och den bevarades i universitetsbiblioteket i Guatemala City.
Hundvänner protesterar
Vi hundvänner protesterar högljutt mot att konstnären Lars Vilks har porträtterat en hund som en människa med turban och som en religiös ledare.
Lars Vilks ursäkt är att utställningen i Värmland skulle handla om hundar och att de andra utställarnas bidrag var så snälla. Så han skulle provocera. Detta framförde han i TV-programmet Debatt i går. Det duger inte som ursäkt.
Vi hundvänner tycker, att det är att gå över alla gränser, att framställa våra vänner hundarna på det här viset. Hundar älskar alla människor och förtjänar inte att framställas som några underliga hybrider.
De har oförtjänt fått rykte om sig att inte vara renliga och bära på loppor och annan ohyra. Det är inte sant.
Lukas, vår jack russell-terrier, som snart uppnår den höga åldern av tolv år, ber mig att hälsa att han är avlad till att gilla gryt och grävlingar. Plus att jaga grannens katt.
Han bryr sig inte ett skvatt om vad människor grälar om annars. Det har han inte med att göra.
Han är nöjd och glad bara han får ha sin egen flock av människor omkring sig och att de leker med honom och tar med honom på en promenad ibland. Samt delar med sig av sin mat.
Han ser med stolhet tillbaka på sitt liv, som uppfostrare av de barn, som finns i hans egen flock. Och den vakttjänst, som han upprätthåller.
Och nu på sin ålderdom tycker han att det är förfärligt om någon konstnär har fått för sig att avbilda honom som människa. Han är en hund helt enkelt och glad och stolt över detta faktum.
Lars Vilks ursäkt är att utställningen i Värmland skulle handla om hundar och att de andra utställarnas bidrag var så snälla. Så han skulle provocera. Detta framförde han i TV-programmet Debatt i går. Det duger inte som ursäkt.
Vi hundvänner tycker, att det är att gå över alla gränser, att framställa våra vänner hundarna på det här viset. Hundar älskar alla människor och förtjänar inte att framställas som några underliga hybrider.
De har oförtjänt fått rykte om sig att inte vara renliga och bära på loppor och annan ohyra. Det är inte sant.
Lukas, vår jack russell-terrier, som snart uppnår den höga åldern av tolv år, ber mig att hälsa att han är avlad till att gilla gryt och grävlingar. Plus att jaga grannens katt.
Han bryr sig inte ett skvatt om vad människor grälar om annars. Det har han inte med att göra.
Han är nöjd och glad bara han får ha sin egen flock av människor omkring sig och att de leker med honom och tar med honom på en promenad ibland. Samt delar med sig av sin mat.
Han ser med stolhet tillbaka på sitt liv, som uppfostrare av de barn, som finns i hans egen flock. Och den vakttjänst, som han upprätthåller.
Och nu på sin ålderdom tycker han att det är förfärligt om någon konstnär har fått för sig att avbilda honom som människa. Han är en hund helt enkelt och glad och stolt över detta faktum.
En epidemi av ångest och oro
Från 1988 fram till 2005 har känslan av ängslan, oro eller ångest blivit tre gånger så vanlig bland gymnasieungdomar enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009.
Andelen femtonåringar som känt sig nere har mer än fördubblats under samma period enligt Skolbarns hälsovanor, HBSC.
2005 hade mer än 35 procent av alla tjejer och mer än 15 procent av alla killar i femtonårsåldern känt sig nere.
Det verkar som om det drar fram en epidemi av oro, ångest och ängslan hos våra barn. Forskare vet att tioårsåldern är avgörande, för om man senare i livet tycker att man är värd att omfattas av kärlek, omsorg och uppmärksamhet.
Den värsta åldern är 16 år enligt min egen erfarenhet som mamma. Då står barnen mitt i en stor valsituation och tror att allt de gör har livsavgörande betydelse. Så är det inte. Men om föräldrarna spär på den oron så är de illa ute.
Om dessutom föräldrarna tyngs då av oro för sin familj och sin egen existens i samhället så blir det naturligtvis värre.
I Skåne ska nu forskare undersöka varför dessa siffror är så alarmerande höga. Och varför de inte har varit det tidigare.
Jag kan på rak arm ge två svar: 90-talet innebar en kris av tidigare aldrig skådat slag, för vi trodde som samhälle att vi hela tiden gick framåt. Och att sådana årtionden av arbetslöshet som 1930-talet var något mänskligheten hade övervunnit.
Men så fungerar aldrig civilisationen. Vi uppnår aldrig ett paradis, utan måste alltid ta itu med livet om och om igen. Det är också en del av själva meningen med livet.
Och eftersom vi inte tog till oss vad som hände då på 90-talet och fortfarande inte har gjort det, så kom det en ny kris på 00-talet, som ett brev på posten. Det vi inte ser - inte ens nu - är att allt i vår värld påtalar för oss en gång till vad vi behöver veta.
Vi befinner oss i en materialistisk och icke-andlig värld, som genomsyras av makt och tro på guld. Och att vågskålen så hårt har slagit över åt detta håll gör naturligtvis att människor mår dåligt. Om de inte har något annat att stå på.
I vårt sekulariserade land har vi inte det. Vi får inte ens ha vår kultur intakt, för den är ingenting egentligen. Det har våra politiska ledare berättat för oss.
Vi har ingen religion, ingen tro på vår egen gemenskap och naturligtvis mår våra barn dåligt då. Om det förväntas att de ska leva helt ytligt och skaffa sig guld och makt. Genom att konkurrera ut alla andra.
Livet handlar inte om sådana saker, utan att veta vem man är och varifrån man kommer. Och vart man är på väg. Det mindre viktiga är om man ska ha råd att köpa ny bil eller skaffa sig ett finare hus. Det allra viktigaste är vad man har att stå på inom sig själv.
Någon som visste allt om detta var psykiatern Viktor E Frankl, som har skrivit boken Livet måste ha en mening. Han överlevde koncentrationslägren under andra världskriget i Tyskland.
Det som borde undersökas är snarare hur detta nu kan fungera. Hur en människa kan överleva under de vidrigaste omständigheter och gå vidare med sitt liv. Hur kommer det sig att så många människor trots allt kan må bra?
I Sverige skulle detta kunna handla om vad som hände efter den 28 september 1994 när Estonia sjönk. Eller vad som inträffade efter den 26 december 2004, när en tsunami drabbade Thailand.
Barn förlorade sina föräldrar och föräldrar förlorade sina barn i dessa bägge nationella katastrofer i vårt land. Jag känner människor som förlorade anhöriga i båda dessa katastrofer. Hur har dessa överlevande människor - vuxna och barn - kunnat gå vidare? Hur ser ett friskt förhållningssätt ut?
Hur vore det att för en gångs skull undersöka hur välfungerande människor gör? För att sedan kunna ge det vidare till det uppväxande släktet och ge dem hopp inför framtiden.
Andelen femtonåringar som känt sig nere har mer än fördubblats under samma period enligt Skolbarns hälsovanor, HBSC.
2005 hade mer än 35 procent av alla tjejer och mer än 15 procent av alla killar i femtonårsåldern känt sig nere.
Det verkar som om det drar fram en epidemi av oro, ångest och ängslan hos våra barn. Forskare vet att tioårsåldern är avgörande, för om man senare i livet tycker att man är värd att omfattas av kärlek, omsorg och uppmärksamhet.
Den värsta åldern är 16 år enligt min egen erfarenhet som mamma. Då står barnen mitt i en stor valsituation och tror att allt de gör har livsavgörande betydelse. Så är det inte. Men om föräldrarna spär på den oron så är de illa ute.
Om dessutom föräldrarna tyngs då av oro för sin familj och sin egen existens i samhället så blir det naturligtvis värre.
I Skåne ska nu forskare undersöka varför dessa siffror är så alarmerande höga. Och varför de inte har varit det tidigare.
Jag kan på rak arm ge två svar: 90-talet innebar en kris av tidigare aldrig skådat slag, för vi trodde som samhälle att vi hela tiden gick framåt. Och att sådana årtionden av arbetslöshet som 1930-talet var något mänskligheten hade övervunnit.
Men så fungerar aldrig civilisationen. Vi uppnår aldrig ett paradis, utan måste alltid ta itu med livet om och om igen. Det är också en del av själva meningen med livet.
Och eftersom vi inte tog till oss vad som hände då på 90-talet och fortfarande inte har gjort det, så kom det en ny kris på 00-talet, som ett brev på posten. Det vi inte ser - inte ens nu - är att allt i vår värld påtalar för oss en gång till vad vi behöver veta.
Vi befinner oss i en materialistisk och icke-andlig värld, som genomsyras av makt och tro på guld. Och att vågskålen så hårt har slagit över åt detta håll gör naturligtvis att människor mår dåligt. Om de inte har något annat att stå på.
I vårt sekulariserade land har vi inte det. Vi får inte ens ha vår kultur intakt, för den är ingenting egentligen. Det har våra politiska ledare berättat för oss.
Vi har ingen religion, ingen tro på vår egen gemenskap och naturligtvis mår våra barn dåligt då. Om det förväntas att de ska leva helt ytligt och skaffa sig guld och makt. Genom att konkurrera ut alla andra.
Livet handlar inte om sådana saker, utan att veta vem man är och varifrån man kommer. Och vart man är på väg. Det mindre viktiga är om man ska ha råd att köpa ny bil eller skaffa sig ett finare hus. Det allra viktigaste är vad man har att stå på inom sig själv.
Någon som visste allt om detta var psykiatern Viktor E Frankl, som har skrivit boken Livet måste ha en mening. Han överlevde koncentrationslägren under andra världskriget i Tyskland.
Det som borde undersökas är snarare hur detta nu kan fungera. Hur en människa kan överleva under de vidrigaste omständigheter och gå vidare med sitt liv. Hur kommer det sig att så många människor trots allt kan må bra?
I Sverige skulle detta kunna handla om vad som hände efter den 28 september 1994 när Estonia sjönk. Eller vad som inträffade efter den 26 december 2004, när en tsunami drabbade Thailand.
Barn förlorade sina föräldrar och föräldrar förlorade sina barn i dessa bägge nationella katastrofer i vårt land. Jag känner människor som förlorade anhöriga i båda dessa katastrofer. Hur har dessa överlevande människor - vuxna och barn - kunnat gå vidare? Hur ser ett friskt förhållningssätt ut?
Hur vore det att för en gångs skull undersöka hur välfungerande människor gör? För att sedan kunna ge det vidare till det uppväxande släktet och ge dem hopp inför framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)