Jag såg den häftiga filmen om grabben, som blev tvungen att välja mellan mamma och pappa som liten och de eventuella liv han hade levt när han till sist blev 117 år gammal.
Det är en film, som handlar om kvantvärlden och dess idéer, men framställd på ett fascinerande sätt av regissören Jaco van Dormael. Mycket välgjord.
Se den om ni inte redan har gjort det. En film där bilden är huvudperson. Inte så ofta man får möjlighet att se något sådant.
Och så handlade filmen naturligtvis om kärleken. Detta förunderliga som styr vårt liv. Som fullödigt fyller det eller också drabbas vi ständigt av bristen på detta.
De tillkortakommanden som har skapats inom oss och har gjort att vi ser ut som vi gör inuti. Med dalar och berg utkarvade av våra upplevelser. Alla är vi egenframkallade landskap av arv och miljö.
Sedan när jag somnade drömde jag att jag mötte min bror och min pappa på stan. De gick förbi på Odengatan där min ex-make jobbade i en bar. Helt tokig dröm för min pappa är död och min ex-make pensionerad.
Och här läste jag en recension om filmen, som fick mig att gapskratta. Recensenten förstod ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar