lördag 18 juli 2009

Jerry tar ut skilsmässa från alkoholen



Han skriver om det på sin blogg här och jag ger honom stående ovationer. Jag vet vilket elände det är med alkohol, eftersom min pappa fick sin dödsdom av läkarna när han var kring de femtio. De som dricker hårt lever inte längre än så. Oftast.

Men min pappa lyckades med hjälp av sin fru Inga-Lill hålla sig lagom borta från denna vätska och levde i trettiosju år till efter att han hade fått sin dödsdom av läkarna. När det var som värst gick han ned till Systemet det första han gjorde på morgonen och köpte ut sex-sju vinflaskor, som han drack under dagen.

Under åren så dog alla hans tidigare arbetskamrater i pressen: de var fotografer och skribenter, som gick under i stressen och genom alkohol. Det var ett mycket hårt yrke på den tiden och det var männen som dog i det. Men min pappa överlevde alltså och skrev sin sista artikel om andra världskriget på sin dödsbädd år 2004. Den publicerades när han var död.

På DN så dracks det också friskt, när jag jobbade där, men inte så mycket som på Expressen. Det är mycket hårt att alltid jobba på nätterna.

De äldre på min avdelning satt med en flaska whisky i någon låda i skrivbordet, så de kunde ta sig en hutt och orka med jobbet. Och ute i sätteriet var supandet allmänt. Förr i tiden så ingick alkohol helt enkelt som en slags medicin för att jobbet måste göras. Och livet var hårdare.

Dock så är det helt annorlunda nu. Ölautomaterna togs bort i korridorerna och alkoholläkare infördes för de anställda för ett par årtionden sedan. Synen på alkoholister har radikalt förändrats de senaste tjugo åren. Nu ses det som en sjukdom som går att bota.

Jag håller på dig Jerry! Så bra att du får hjälp av både jobbet och dina släktingar. Du kommer att klara det. Jag tror på dig!


15 kommentarer:

  1. Lite dösnack är det i ditt resonemang. Jag hade också en alkoholiserad far. Jag hade kamrater som började dricka sprit i trettonårsåldern. Jag hade arbetskamrater som söp på jobbet.

    Jag tror inte för en sekund att de söp för att de hade hårda jobb. Det var en kutym. En sedvänja. En sedvänja som undan för undan försvann med bland annat bilens intåg. De flesta valde bort spriten för att kunna köra bil till och från jobbet. Några få gjorde det inte.

    SvaraRadera
  2. KimhZa Bremer18 juli 2009 18:22

    Hmm, Sune? Kanske är det just "dödsnacket" som är det viktiga... Min far drack också - och dog ung.

    Jerry är MODIG - och han får mitt 100%-iga stöd. När alkohol inte längre är bra, är det inte bara dåligt, utan riktigt, riktigt dåligt.

    Så mycket lidande. Så mycket sorg.

    SvaraRadera
  3. Jerry, Du har ju stängt för kommentarer på din blogg,så jag hoppas att Ann helena inte tar illa upp att jag använder hennes blogg till att säga till dej att du är så modig, så klok. Och att allt kommer att bli bra. Tro mej, jag vet att det går att fixa.
    Ta bara en timme i taget, en dag i taget.
    Allting har sin tid.Man blir starkare, det bara är så.
    Kram lena

    SvaraRadera
  4. Jag har tvekat lite att kommentera här eftersom du inte ville ha kommentarer.. men jag vill så gärna säga : Go, Jerry, go!!! Den ena svåra grejen efter den andra!! Efter det här, så VET du att du fixar precis vad som helst!!

    Jag tror det finns tusentals tummar som hålls för dig därute!!

    SvaraRadera
  5. Jag gör som Lena och ger mitt stöd till Jerry här på bloggen. Jag tycker det är bra att du går ut så öppet med det hela. Vad jag har förstått av de som lyckas är just det här att komma ut och erkänna problemet det tuffaste i resan. Och att du vågar komma ut så öppet på din blogg med problemet tror jag kommer hjälpa dig. Vi som följer din blogg kommer vara med dig, och när du behöver stöd så kommer vi vara maed dig och peppa och stödja. Och förhoppningsvis inte döma.

    SvaraRadera
  6. Sune Olsson: Hur gammal är du egentligen? Vilka valde bort spriten för att köra bil till jobbet? Min far lyckades volta med en Helgonet-bil Volvo P1800 när den kom, han hade lånat den av Volvo, som han jobbade för just då - som PR-gubbe, inte fasen valde han bort spriten för att köra bil till jobbet. Vad är det för dösnack... eller du menar att just han överlevde trots allt?

    SvaraRadera
  7. Som alla missbruk är det ett helvete att ta sig ur dem. Jag lyckönskar Jerry och hoppas att han klarar detta. Här är Markus Birro ett lysande exempel på att det går. Så kämpa på Jerry! Inte ge upp!

    SvaraRadera
  8. Tror det inte finns någon som ångrat att han försökt slutat - oavsett utfall - så det finns inget att förlora på att försöka. Tycker man "livet" med flaskan var att föredra är det bara att slå av korken igen. Det är det däremot många som fått ångra!

    Vad jag förstod så var/är Jerry något av en periodare. Det är ett stort plus när man ska försöka sluta helt. Man förlänger helt enkelt den vita perioden...jaja jag vet. Inte så lätt som jag försöker påskina. Men en så kallad "helalkis" som nästan aldrig låter brännvinet går ur kroppen har det betydligt djävligare att sluta. Där har fyllan blivit ett normalläge för kroppen/själen och då har man en betydligt värre uppförsbacke.

    Så det här ska nog gå bra. Viljan finns och kroppen vet hur det känns att vara utan.

    SvaraRadera
  9. Jag misstror verkligen inte någons goda avsikter, men kan ändå inte avstå från att reagera över det respektlösa i att lämna kommentarer till Jerry här.

    Jerry har varit min nära vän i sju år, och jag vill påstå att jag känner honom väldigt väl. Utifrån det är det min uppfattning att det blogginlägg han skrev idag var något av det mest modiga jag någonsin har sett en människa göra. Han skrev ett väldigt modigt och naket inlägg, där han valde att stänga kommentarsfunktionen just bara för att slippa kommentarer. Att då vända sig till annat ställe på nätet för att lämna kommentarer till honom, det är... ja, jag vet inte, men inte är det respekt, iaf.

    Jag är övertygad om att Jerry kommer skriva många inlägg framöver om sin kamp. Och den dagen han känner sig mogen att ta emot "öppen respons" på det han skriver, så kommer kommentarsfunktionen att finnas där. Den som fram tills dess känner att h*n vill peppa och stötta honom, kan med fördel göra det genom att maila honom.

    Jag hoppas verkligen att ingen missförstår det jag nu har skrivit. Min avsikt är absolut inte att såra någon.

    SvaraRadera
  10. Rudeberg:

    Jag är gammal nog att ha varit den som fick åka till Storkgatan och köpa ut åt gubbarna på verkstaden.

    Jag skrev också: De flesta valde bort spriten för att kunna köra bil till och från jobbet. _Några få gjorde det inte_.

    Det var en märkbar skillnad mellan supandet på jobbet under femtio och sextiotalet mot 70-talet och senare som sannolikt hade med bättre levnadsvillkor att göra.

    Jag har sett eländet och levt i eländet. Mitt liv har präglats av eländet och det får jag leva med de år jag har kvar. Trots att jag aldrig varit alkoholist själv.

    Heder åt de som tar sig ur begäret. Jag kan förstå att det är svårt och vill inte nedvärdera Jerrys beslut att sluta.

    Men att hårt arbete skulle vara orsak till all eller ens en större del av alkoholism köper jag inte. Det är bara en undanflykt.

    SvaraRadera
  11. Wagner:

    Citat: "Tycker man "livet" med flaskan var att föredra är det bara att slå av korken igen. Det är det däremot många som fått ångra!"

    Wagner en alkoholist väljer inte. Det är inte han som bestämmer att han ska ta till flaskan. Det är begäret.

    Alkoholisten kan besluta sig för att bryta sin vana men det krävs något extra av honom för att klara det och han bör få professionell hjälp och få stöd av folk i sin omgivning.

    SvaraRadera
  12. Sune: Fast jag uppfattade det nog som att det berodde en del på ett hårt jobb.. själv brukade jag ta en påse godis och ett par öl när jag skulle redigera en sida... det var en lagom dos för att slippa vara nervös för att jag skulle göra bort mig.. socker till hjärnan och alkohol till nerverna. Jag gick och går igång på väldigt lite sägs att det har att göra med mina mayaindianska rötter...

    Jag förstår att du levde i en annan miljö... för mig var det när jag skulle redigera, som det behövdes något för att komma över tröskeln till inspirationen... det gällde däremot inte när jag skrev och gäller inte nu heller... och nog knarkade en del också... kokain var inne redan på 80-talet i nöjeskretsar och bland journalister...

    Min pappa gick långsamt ned sig i här i Stockholm där han var född... och han flyttade till slut till Göteborg, för att komma bort från kompisar och krogar... och där träffade han sin Inga-Lill. Min pappa hette Ingvar Rudberg och han jobbade alltså ända tills han dog... var anställd tills han var 70 år på Kungälvsposten... så nu vet ni det...

    Jag tyckte alltid synd om honom som liten för han tjatade på mamma att de skulle gifta sig igen. Hon ville inte ens prata med honom...barn älskar alltid båda sina föräldrar.

    theWitch: Det var ingen som var respektlös när de lämnade sina kommentarer här, lika lite som jag var det när jag skrev inlägget... jag blev så glad över att han vågade komma ut i verkligheten med hur det stod till Jerry... och jag blir lika glad över det varenda gång det händer att en människa kan stå upp för sig själv... nu går det att kommentera hos Jerry och det tänker jag göra också!

    SvaraRadera
  13. Ann Helena
    Du skrev...
    ...barn älskar alltid båda sina föräldrar.

    Jag kunde bara inte låta bli uppmärksamma sanningshalten i ditt påstående och därmed fördöma dem som avsiktligt bortser ifrån denna sanning... Mot barnets bästa...

    Sen skrev du...
    Jag blir lika glad över det varenda gång det händer att en människa kan stå upp för sig själv...
    Riktigt klokt sagt...

    SvaraRadera
  14. Tack Valens :) och tack för din alltid så kloka kommentarer i alla sammanhang ;)

    SvaraRadera
  15. thanks for sharing..

    SvaraRadera