tisdag 21 juli 2009

Hjälper det att se sina föräldrar när de är döda?



Valens och KimhZa Bremer frågar på mitt inlägg nedan om min mammas död, om det hjälper att ha sett sin förälder död. Så här kan jag svara: Om man har sett detta så är det ingen tvekan om att den människan är borta, att kroppen är ett tomt skal, själen är inte längre där.

Men i mitt fall var chocken total så jag kom på mig med att tänka i veckor efteråt: när mamma kommer tillbaka ska vi... som om hon vore ute på en resa.

Och när min pappa dog så gick det så fort att jag aldrig hann dit (han bodde i Karlstad). Hans fru sade att vi kunde få se honom, men det ville inte jag. Det behövdes inte. Det räckte med att klappa hans kista i kapellet och ta farväl där.

För mig är det självklart att vi aldrig dör. Kroppen dör. Visst. Men vi försvinner inte.

Jag är inte troende, för det behövs inte. Förnuft och känsla kan samverka utan att inkräkta på varandra. Allt kan leva bredvid vartannat. Och den där kampen vi har satt upp mellan tro och vetande kommer att framstå som bland det dummaste mänskligheten sysslade med i vår tid.

Så döden är ingenting att vara rädd för... och alla som jag har upplevt som döda... har sagt att de lever. Och det sägs varje vecka i Det Okända...på TV, men vi människor är uppdelade i små bitar i våra medvetanden. Så när vi pratar om matte och fysik går det inte ihop med själen.

Och jag har en väninna som är sjuksköterska och som satt vid sin mammas dödsbädd, men som ändå var tvungen att kolla om hon trots allt inte var hemma som vanligt dagen efter att hon hade dött... de brukade ju alltid pratas vid per telefon...

Vi människor är inte alltid rationella, men det gör ingenting...



2 kommentarer:

  1. Så länge vi minns människor som funnits omkring oss är de levande, åtminstone funkar det så för mig. Jag är ateist och tror på människans kraft och godhet och att dessa egenskaper skall vinna över det onda och än så länge är vi fler som är goda...

    SvaraRadera
  2. Jo jag vet att du är ateist precis som Leif Zern... vad ska jag säga... det är klart att det inte finns någon Gud. Den gubben/gumman har människan hittat på, det är en del av oss själva annars skulle vi inte kunna ens hitta på den... alltså C G Jung försökte sig på en modell av oss som handlade om anima-animus och självet. De flesta på bloggarna rör sig kring anima-animus-problematiken. De tampas med sin inre man och kvinna och möter den eller denna också ute i världen.

    Men Jung menar att det går att gå till den större bilden, till sig själv och göra en helhet av allt, att det finns ett centrum som motsvarar den stora människan, den bild som fanns förr i tiden... och det är en kosmisk varelse, någon som kan omfatta hela universum... ett sätt att omvandla religionernas gudsföreställning...

    SvaraRadera