söndag 19 juli 2009

Fyrtioett år sedan jag hittade min mamma död



I dag är det fyrtioett år sedan jag kom hem från mitt sommarjobb och hittade min mamma död. Hade glömt bort det tills nu.

Jag kom hem med två matkassar i händerna och de stod kvar vid dörren in till vardagsrummet i flera timmar. Min lillasyster var närvarande när mamma dog, men hon kunde inte kalla på hjälp eftersom hon bara var ett år gammal.

Min mamma hade ramlat ihop över soffbordet och hon såg ut som om hon hade somnat där med huvudet över de korsade armarna, men när jag gick fram till henne och lyfte upp henne var hon död med oseende ögon. Fortfarande varm men död.

Jag och en granne försökte återuppliva henne tills ambulansen kom, men det var förgäves. Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan lämna en liten ettåring och sticka. Så kändes det å ena sidan. Å andra sidan tror jag att detta var bestämt i stjärnorna någonstans. Att detta totala slag mot oss var vad vi behövde för att hitta vägen till något annat.

Någon har sagt att man förblir sig lik hela livet från trettonårsåldern ifall man inte råkar ut för något så livsomvälvande som jag och min lillasyster gjorde den eftermiddagen. Även min äldste son var med. Han var nästan lika liten som min lillasyster. Jag hade hämtat honom från dagis och släntrat hem utan att ha en tanke på att något kunde ha hänt min mamma.

Jag var totalt avskild från den vetskapen, vilket jag inte brukar vara när det händer mina nära och kära något. Men ibland blir saker och ting för svåra att ta in.

Min lillasyster gick omkring dagen efter och ropade "mamma", "mamma" och jag kan fortfarande höra hennes ljusa lilla röst. Det är förbannelsen med att ha ett perfekt hörselminne för ord och repliker.


22 kommentarer:

  1. En tragisk upplevelse i alla avseenden. Hur gick det för din lillasyster? Tog du hand om henne?

    SvaraRadera
  2. Verkligen en tragisk upplevelse...
    Vad mer kan man säga? Jag finner inga ord...
    För min del det är bara att torka tårarna och försöka komma på nåt positivt...

    SvaraRadera
  3. Ramona: Nej vi kunde inte ta hand om henne. Hon kom till en fosterfamilj, som inte ville att vi skulle ha kontakt med henne och hennes pappa ville jag ju inte se, för han hade misshandlat mamma...


    Tog kontakt när hon blev myndig för då hade fosterföräldrarna lämnat henne här hos släktingar och själva flyttat till Costa Rica... numera finns hon på nätet... hon har egen firma och jobbar med allt som har med trädgårdar att göra... nu ses vi ganska ofta...hon trodde att hon hade haft en tvilling... det var min son det... fast hon var så liten så fanns det ett litet minne kvar av hennes tidigaste liv...

    Tack Valens: Det känns fortfarande den här årstiden, men det är ingenting mot i början förstås...

    SvaraRadera
  4. Ja, det är som jag skriver i en av mina deckare där en av mina gestalter uttrycker: En del människor borde inte bli föräldrar de borde odla gurkor istället!

    Tack för att du svarade!
    Kram
    Ramona

    SvaraRadera
  5. AHR,

    Jag böjer mitt huvud i respekt och hoppas att Ni får prata ut om det Ni varit med om.

    Har svårt att hantera just detta med konfrontation efter alla påståenden man fått utstå. Men jag förstår trotts allt och kan känna den saknad och frustration sådant ger.

    Leroy

    SvaraRadera
  6. Kram tillbaka Ramona och Tack Leroy

    SvaraRadera
  7. Leroy: Fattade inte riktigt vad du menade med "konfrontation" och "påståenden", fick dåligt samvete ett tag och undrade vad jag hade gjort, men nu har jag uppdaterat mig på nätet och sett att du har råkat ut... för diverse... ha det gott...

    SvaraRadera
  8. KimhZa Bremer20 juli 2009 18:44

    En fin berättelse, Ann-Helena.

    Jag undrar hur det känns att ha sett sin förälder död... När min far dog befann jag mig i utlandet, mycket yngre än jag (och han) borde ha varit - men jag hade stöd av ett syskon som var på besök. Men känslan av "loss" har aldrig lämnat mig. Och jag grämer mig för att jag inte flög tillbaka för att se hans ansikte en sista gång, innan han försvann i lågorna.

    Av någon anledning så inbillar jag mig att det kanske hade hjälpt, i det här eviga arbetet att "läka sig själv", och som aldrig verkar bli färdigt, trots att det var decennier sedan...

    Tror du det, att ha sett hans ansikte kunde ha mildrat smärtan...?

    SvaraRadera
  9. Jag undrar hur det känns att ha sett sin förälder död...
    Den frågan plågar mig med...
    Förlåt mig KimhZa Bremer att jag blandar mig just här i den här känsliga historien.
    Men liksom du, när min far dog befann jag mig i ett annat land, långt borta men utan något stöd.
    Och detta hände ett år efter att jag på samma sätt, befann mig i ett annat land, långt borta och utan något stöd när min mor dog...
    Och jag känner en innerlig lidande för att jag inte flög tillbaka för att se deras ansikte en sista gång, innan de försvann, för alltid.
    Men jag hade att välja mellan att ta hand om min dotter och få en sista blick...
    Jag valde ta hand om min då 2-3 åriga dotter.

    Nu är jag utan min dotter, förargad och ensam...

    SvaraRadera
  10. KimhZa Bremer20 juli 2009 22:31

    Valens:

    Vi gråter båda två, tror jag, allt för ofta. Vi kanske måste göra det? Och snart göra något åt det?

    Men det är inte lätt.

    Det du beskriver är värre än vad till och med jag kan föreställa mig...

    Jag hoppas att DU är bra, att du är en bra man, Valens - och jag hoppas att det blir BRA mellan er, dig och din dotter. Jag vet hur sjukt och orättfärdigt undersökningar kan gå till, så jag är kritisk mot det mesta nu.

    Kämpa på, Valens. Gör vad du kan! Men om du en dag visar dig vara skyldig, så kan du vara säker på att en sådan som jag, vid sidan av myndigheterna, kommer att jaga dig tills evigheternas evighet.

    Men allt det där vet du ju redan, eller hur?

    SvaraRadera
  11. KimhZa Bremer!
    Det var det värsta!!! Skyldig till vad?!?
    Ta ett glas kallt vatten!
    Sov gott!

    SvaraRadera
  12. Kära KimhZa Bremer och Valens: Om man har sett sin mamma död så finns det ingen tvekan om att hon är död... men ändå kom jag på mig med att tänka: när mamma kommer tillbaka... som om hon var på resa...

    Och i går satt jag och pratade med släktingar om deras döda människor och då sade en av dem att hon var tvungen att ringa till sin mamma, dagen efter att hon hade dött (och hon hade sett henne död) för att höra om hon inte var hemma ändå...

    Och just nu ligger en bekant och dör i bröstcancer lika gammal som jag... så döden finns alltid närvarande fast vi tror att vi ska kunna bota alla hjärtsjukdomar och blir hysteriska när svininfluensan slår till..

    Lev väl ni båda.

    SvaraRadera
  13. KimhZa Bremer!
    Du har fortfarande inte besvarat min fråga!
    Vad ansåg du att jag skulle kanske vara skyldig till?!?
    Så att en sådan som du skulle jaga mig tills evigheternas evighet...

    Efter min begäran att din identitet skulle röjas, byter du nicknamnet och skriver en "snygg oskyldig kommentar" på en annan blogg...
    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2009/07/ingen-anonymitetsratt-pa-privata.html
    Valens: Kul att se dig här - hoppas att du inte fortfarande är sur. Jag måste ha missförstått något. Ledsen om jag lät tvär tidigare:-)

    Jag har inte den blekaste aning vad kunde du ha missförståt här eller någon annanstans!
    Men om du hade verkligen tänkt be om ursäkt, det hade du gjort på eget initiativ HÄR! Innan e-post trafiken blev glödande under dagen...

    Nej, du som gömmer dig bakom "KimhZa Bremer" har ingen rätt att förtala och hota folk på nätet!
    Varken du "KimhZa Bremer" eller någon annan!

    SvaraRadera
  14. KimhZa Bremer21 juli 2009 21:34

    Ok, Valens. Sorry, det var en dålig ordföljd. Lite väl sent och lite väl snabbt. Lite som du ibland?

    Vad jag menade (och det var ju egentligen ganska oskyldigt menat) var att alla vi som är anonyma, måste också räkna med att stå till svars - om vi är här och far med osanning, Du liksom jag. I evigheters evigheter.

    Men det var fel av mig att skriva det i samband med ett svar eller replik till dig! Det fick dig att framstå i dålig dager, jag ser det nu - och jag ber om ursäkt för det, Valens.

    SvaraRadera
  15. KimhZa Bremer21 juli 2009 21:47

    Valens:

    Jag vill tillägga att jag inte har en aning om vem du är och absolut inte tänker att du är skyldig till något som helst!

    Ann-Helena: tack för ditt fina svar och reflektion:-)

    SvaraRadera
  16. Cyber-Clintan: "Men om du en dag visar dig vara skyldig, så kan du vara säker på att en sådan som jag, vid sidan av myndigheterna, kommer att jaga dig tills evigheternas evighet."

    SvaraRadera
  17. Tack KimhZa Bremer och va fint att du sa det du gjorde till Valens och så synd att det finns vilda- västern-gubbar som försöker provocera dig på min blogg...

    Valens hoppas att du också är nöjd med det jag skrev aproppå...här ovan...läste själv igenom min bok Ett Sekel av Tystnad i går och det var jobbig läsning...

    För alla er som inte har läst den handlar den alltså om åren 2003-2005 i dagboksform och hur samhället har behandlat mig och i förlängningen min familj... huvudpersoner är jag och min yngste son... för vi blir båda utstötta under de här åren... ur samhället... men jag skriver att allt kommer att vara annorlunda fem år senare då år 2004 och det är det också... vilken tur att jag hade rätt!

    Min bok handlar om allt jobbigt som försiggick just då och hur man överlever något sånt... det gäller att gräva och gräva och inte rygga för vad man hittar...vare sig det gäller släkten hundra år bakåt eller något annat...

    SvaraRadera
  18. ..så många människor dör i min omgivning att jag har tappat räkningen... inklusive min och min lillasysters pappa (vi har olika pappor)... det var ett avslutskede... och just när jag trodde att jag skulle få avsluta dagboken i ett positivt ljus så blir det ännu värre...men som sagt nu är det helt annorlunda än då...tack och lov... den handlar också om politik, om ministrar, riksdagsmän och regeringen och hur deras politik drabbar... jag kommunicerar hela tiden med dem och de fattar ingenting, tyckte att jag fick högsta vinsten då när det blev maktskifte år 2006...

    SvaraRadera
  19. Ann Helena Rudberg
    Döden är en del av oss... Precis som livet... Det är bara deras ankomst som skiljer sig lite i tid och rum...
    Vi tror att vi ska kunna bota alla hjärtsjukdomar... Men det är bara en chimär - de är kroniska sjukdomar...
    Självklart att svininfluensan går att bota - det är redan bevisat. Så att människan har all rätt att bli hysterisk när svininfluensan slår till...
    Aproppå... för min del kommer det bli en ännu mer intressant resa genom ett sekel av tystnad...

    SvaraRadera
  20. TACK Valens du är en fin kille du i dessa trolltider... så klok...

    SvaraRadera
  21. KimhZa Bremer22 juli 2009 16:25

    Valens:

    Jag måste erkänna att jag alltid uppfattat din nick som anonym - jag trodde att du var det... Men, men, jag felade tydligen även där, erkänner "Cyberclintan" (den var ju lite rolig:-)

    (ps, detta var ett svar från en annan tråd...)

    Måste köpa Sekel av tystnad nu, Ann-Helena.

    SvaraRadera
  22. KimhZa Bremer: Nu blir jag glad :)... hoppas förlaget har några kvar... jo det har de säkert... den blev inte uppmärksammad så särskilt mycket för det var en debutbok ju... det är sant att de inte recenserar då ... inte ens min gamla arbetsplats gjorde det... väldigt billig är den såg jag 69 spänn för kartong, 384 sidor... och en bit nutidshistoria...

    SvaraRadera