Eva Linnea Torstensson valde att inte gå till arbetsförmedlingen och få aktivitetsstöd och istället blev hon försörjd av sin man. Sin sambo arkitekten. Hon var för sjuk för att orka gå till arbetsförmedlingen.
Det är inte så märkligt. Människor har alltid tagit hand om varandra. Tillsammans med dessa båda i det egna huset bor också en 21-årig son. Kanske har han jobb och kan bidra till försörjningen?
Men att det är något sensationellt över detta i våra dagar beror av att vi alla ses som enskilda personer, som ska tas om hand av staten om vi inte klarar oss själva.
Detta har urholkats under de senaste decennierna, så att folk, som inte kan försörja sig själva pga av sjukdom eller arbetsbrist, inte heller ska få några pengar av staten. Inte bara nu har det fungerat så utan under Göran Perssons styre på 90-tal och 2000-tal. Det finns och fanns regler och bestämmelser.
Mona Molin i Sollentuna har tvingats att ta stora banklån sedan hon blev av med sin tidsbegränsade förtidspension. Något mer får vi inte veta om henne. Men hon har uppenbarligen ingen man som kan ta hand om henne och hon verkar bo i hyresrätt. Hur kunde hon få stora banklån? Tydligen har hon tillgångar av något slag.
Dessa båda kvinnor är 50 plus och det gäller att ha sett om sitt hus till dess. Man behöver en livsplan, som innefattar allt: sjukdom och arbetslöshet. Försäkringar eller närstående. Så har vårt samhälle alltid fungerat.
Och ännu mer upprörd blev krögaren och författaren Erik Videgård när han ansågs ha rätt till sjukpenning, men nollklassades. Han hade ju ansvar för familjen, som bestod av fru och tre barn (ett av dem är 26 år och bor nu i egen bostadsrätt i Stockholm). Han och familjen kunde ju bli tvungna att flytta från bostadsrätten på sex rum och 185 kvm mitt i Stockholm. Och ge upp sitt jet-set-liv.
Vi har för oss att vi ska ha sjukpenning när vi behöver. Det ska inte finnas regler och bestämmelser kring detta, men det gör det. Det är andra medborgare som står för pengarna. Därför behövs regler. En väg vore att lägga ned all byråkrati och ge alla medborgare lika stor sjukpenning. Grundad på socialbidraget. Och så fick man skaffa sig försäkringar privat för resten.
En annan väg är att ge alla lika stor sjukpenning som lönen, men uppenbarligen har vi inte råd med det. Vi har en medelväg, som grundar sig på inkomst, men inte hela, utan en viss procent. Det kan bli så illa som 60 procent eller lägre om man först har blivit arbetslös och sedan sjuk. Så har det varit sedan 2003. Som sagt det gäller att förutse allt i livet, men det kan vi inte.
Och visst ska vi ta hand om varandra? Inte bara staten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar