Varför är den fråga som uppstår hos mig när jag läser om Emil Linell. Inte det där självklara varför han inte fick hjälp, utan varför han inte förstod att det var något allvarligt fel på honom tidigare. Eller varför inte sjukvården begrep det.
Han dog om jag har förstått det av sprucken mjälte. Vad jag begriper så behövs det då något yttre våld mot detta organ, som sitter skyddat ini i kroppen. Mjälten kan försvagas av tex körtelfeber och människor som idrottar kan dö av att mjälten spricker. Emil var idrottare.
Det finns många frågor kring att en 23-åring dör ensam i hallen på golvet väntande på en ambulans, som aldrig kommer. Men det som ledde fram till detta är uppenbarligen ett icke omhändertagande. Varken av honom själv eller hans omgivning.
Jag har själv barn i den åldern, ett par stycken. Och i dag ska en av dem genomgå en operation. Vi tar hand om honom sedan efter den. Naturligtvis. Då får han komma hem till familjen och får maten serverad och blir ompysslad på alla de nivåer, som en människa behöver.
Vi har uppenbarligen tappat bort detta i vårt samhälle. Samtidigt som jag begriper att människor numera är knäppa när det gäller sjukvården. När jag själv låg på akuten med bruten arm kommer det in en dam, som ville ha hjälp att ta bort en fästing. Hon nekades detta. Och det var helt rätt.
Helt klart är det så att man behöver vara mycket tydlig när det gäller att få en ambulans. Jag var det när jag bröt armen och min son, som var hemma, var det också. Jag förklarade tålmodigt att jag inte kunde köra bilen själv och att min son inte hade körkort och att grannarna inte var hemma. Ambulansen kom så småningom fast det blev prio två.
Emil borde inte ha ringt 112 utan till någon vän, som hade kunnat skjutsa honom till akuten. Och som hade kunnat förklara att han var dödssjuk. Och som inte hade gett sig. Det jobb som vården borde ha klarat.
Familjen har skrivit brev och Filippa Reinfeldt har nu lagt sig i och menar att detta måste utredas ordentligt. Den manliga sjuksköterska som inte skickade ambulans har fått sparken.
Men i botten ligger inte något av detta utan att detta blev katastrof därför att kommunikationen inte fungerade. Allt kostar pengar och resurserna ska inte förslösas. Bara på vissa människor och vid särskilda tillfällen. Emil hade inte förmågan att framställa sig som resursbehövande i sitt nödsamtal. Men vi ska väl inte behöva gå kurser i att övertyga SOS Alarm?
Emil levde ett för hårt fysiskt liv även för sin ålder om jag förstår det rätt. Och han trodde att vårt samhälleliga omhändertagande fungerade. Att han skulle få hjälp av vården när han behövde. Det är lätt att tro på odödlighet i hans ålder. Vi består inte bara av kropp utan också av själ. Ibland behöver vi vända oss inåt, helt enkelt ta det lugnt.
Och i första hand har man alltid ansvaret själv för både kropp och själ. Inte samhället, staten eller sjukvården. Vi bör känna till hur vi mår och kunna uttrycka det tydligt. Det krävs helt enkelt i ett samhälle, där vi inte längre är omgivna av tryggheten i att känna varandra.
Ta hand om varandra där ute! Och var snälla mot er själva. Ingen är odödlig.
PS. SOS Alarm har nu konstaterat att ett allvarligt fel har begåtts. Den som gjorde det är avskedad och felet låg enligt SOS Alarm huvudsakligen hos denna manliga sjuksköterska. Rutinerna funkade inte. Sjuksköterskan ringde en läkare han inte borde ha ringt. DS
PSPS. Här är en som överlevde trots sjukvården. DSDS.
Här har jag vidare skrivit om detta fall. Och här om den rättsliga processen.
Han dog om jag har förstått det av sprucken mjälte. Vad jag begriper så behövs det då något yttre våld mot detta organ, som sitter skyddat ini i kroppen. Mjälten kan försvagas av tex körtelfeber och människor som idrottar kan dö av att mjälten spricker. Emil var idrottare.
Det finns många frågor kring att en 23-åring dör ensam i hallen på golvet väntande på en ambulans, som aldrig kommer. Men det som ledde fram till detta är uppenbarligen ett icke omhändertagande. Varken av honom själv eller hans omgivning.
Jag har själv barn i den åldern, ett par stycken. Och i dag ska en av dem genomgå en operation. Vi tar hand om honom sedan efter den. Naturligtvis. Då får han komma hem till familjen och får maten serverad och blir ompysslad på alla de nivåer, som en människa behöver.
Vi har uppenbarligen tappat bort detta i vårt samhälle. Samtidigt som jag begriper att människor numera är knäppa när det gäller sjukvården. När jag själv låg på akuten med bruten arm kommer det in en dam, som ville ha hjälp att ta bort en fästing. Hon nekades detta. Och det var helt rätt.
Helt klart är det så att man behöver vara mycket tydlig när det gäller att få en ambulans. Jag var det när jag bröt armen och min son, som var hemma, var det också. Jag förklarade tålmodigt att jag inte kunde köra bilen själv och att min son inte hade körkort och att grannarna inte var hemma. Ambulansen kom så småningom fast det blev prio två.
Emil borde inte ha ringt 112 utan till någon vän, som hade kunnat skjutsa honom till akuten. Och som hade kunnat förklara att han var dödssjuk. Och som inte hade gett sig. Det jobb som vården borde ha klarat.
Familjen har skrivit brev och Filippa Reinfeldt har nu lagt sig i och menar att detta måste utredas ordentligt. Den manliga sjuksköterska som inte skickade ambulans har fått sparken.
Men i botten ligger inte något av detta utan att detta blev katastrof därför att kommunikationen inte fungerade. Allt kostar pengar och resurserna ska inte förslösas. Bara på vissa människor och vid särskilda tillfällen. Emil hade inte förmågan att framställa sig som resursbehövande i sitt nödsamtal. Men vi ska väl inte behöva gå kurser i att övertyga SOS Alarm?
Emil levde ett för hårt fysiskt liv även för sin ålder om jag förstår det rätt. Och han trodde att vårt samhälleliga omhändertagande fungerade. Att han skulle få hjälp av vården när han behövde. Det är lätt att tro på odödlighet i hans ålder. Vi består inte bara av kropp utan också av själ. Ibland behöver vi vända oss inåt, helt enkelt ta det lugnt.
Och i första hand har man alltid ansvaret själv för både kropp och själ. Inte samhället, staten eller sjukvården. Vi bör känna till hur vi mår och kunna uttrycka det tydligt. Det krävs helt enkelt i ett samhälle, där vi inte längre är omgivna av tryggheten i att känna varandra.
Ta hand om varandra där ute! Och var snälla mot er själva. Ingen är odödlig.
PS. SOS Alarm har nu konstaterat att ett allvarligt fel har begåtts. Den som gjorde det är avskedad och felet låg enligt SOS Alarm huvudsakligen hos denna manliga sjuksköterska. Rutinerna funkade inte. Sjuksköterskan ringde en läkare han inte borde ha ringt. DS
PSPS. Här är en som överlevde trots sjukvården. DSDS.
Här har jag vidare skrivit om detta fall. Och här om den rättsliga processen.
Alla har inte kroppskännedom eller sjukvårdsutbildning, dessutom har man ju fått lära sig att inte vara till besvär och ta en Alvedon och inte springa och klaga på akutmottagningar eller andra vårdinstanser.
SvaraRaderaSjälv råkade jag ut för att en anhörig fick andningsproblem och tungan började svullna upp förra året och ringde givetvis 112 då det bara blev värre hela tiden. Det var inte ens någon som svarade, jag fick vänta ett par minuter!! Då hade paniken blivit ganska påtaglig. Den här gången gick problemen över efter ett tag och jag ringde själv och meddelade att faran var över men jag litar inte längre på att få snabb hjälp.
Söderort
Katri: Nä du har helt rätt... det tar ett tag innan man begriper sin kropp och sin själ (de hänger ihop). Och innan man fattar att läkare inte heller vet.
SvaraRaderaSå klart du inte ska lita på snabb hjälp. Sedan tror jag också att det hänger samman med var vi bor. Jag bor på Värmdö han bodde i Bagarmossen. Stor klasskillnad. Tyvärr.
Själv är jag uppvuxen i Björkhagen (någa kilometer från Bagarmossen) värstingsamhälle på sin tid och där fick man lära sig att läkarna inte heller visste alla gånger ens vad mässling eller vattkoppor var när vi var små.
Som sagt vi vet själv bäst hur vi mår, men då gäller det att inte stänga av medvetenheten, vilket är lätt att göra när paniken lurar. När jag bröt min arm var jag redan sjukskriven för depression och när jag blev gipsad tyckte jag det var bra. För en bruten arm är så påtaglig. Ingen kunde ifrågasätta den. Det gäller att ha tydliga skador.
Du kan läsa om detta i min utgivna dagbok: Ett Sekel av Tystnad
Emil hade körtelfeber, en sjukdom som, enligt egen erfarenhet, den svenska sjukvården har ruskigt svårt att diagnostisera. Det tog mig över 3 veckor att få diagnosen, trots specialister, tills jag fick tala med en nyexaminerad AT-läkare som hade kunskaper färskt i minnet.
SvaraRaderaAlla läkare utom denna nyutbildade AT-läkare trodde på Halsfluss och förstod inte varför inte medicinen jag fick hjälpte.
Förstår faktiskt inte hur du kan påstå att Emil inte tog vara på sig, och du har inte besvarat den frågan från någon som kommenterat det - för han försökte, men fick inte någon korrekt hjälp. Hade han träffat på en läkare som kunde skilja på Halsfluss och Körtelfeber hade han troligtvis varit i livet idag.
Tomsa: Bra äntligen en vettig kommentar. Jo jag hörde att hans föräldrar sa det också. Och jag känner tonåringar som har haft det. Tog lång tid och ihärdig mamma att få reda på.
SvaraRaderaJo jag har svarat på den frågan, men det går tydligen inte in. Då tar jag det långsamt och pedagogiskt då: så här är det att man måste själv veta vad man vill ha för hjälp och vara ihärdig. Eller ha en envis mamma eller vän. Och man ska inte lita på auktoriteter. Det är också lätt att göra i 20-årsåldern. I min ålder gör man inte det längre. Symptom ska tas på allvar. Detta kallas också kyssjukan genom att den smittar genom saliv ofta. Man måste vila ordentligt och absolut inte träna. Emil hade otur och blev inte heller omhändertagen. Varken av sig själv eller andra. Man ska heller inte dricka alkohol.
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Kortelfeber/
Nu stänger jag av kommentarsfunktionen. Vi ska äta middag och ha lite trevligt våra barn och vi själva. Ha det så gott och trevligt själva! Och ta hand om er där ute!
SvaraRaderaJag har nu ändrat kommentarsfunktionen så att bara ni med Googlekonto kan kommentera. Tyvärr var det nödvändigt eftersom trollen fortsatte att gå in här. Dock var det en försvinnande liten del som hade kränkande kommentarer, kring tio promille av alla läsare. Så de flesta människor är inte sådana.
SvaraRaderaDet är riktigt pinsamt att du i detta läge sitter och gör reklam för dig själv och dina böcker! Vad du skrivit i ditt inlägg slås omkull av folks kommentarer rakt av nedanför... Skiter egentligen i vad som hänt i ditt liv, diskussionen i det hela är ju den tragedi som utspelades kring Emils samtal till SOS och resultatet av en inkompentent sjuksköterska. Anser personligen att han borde åtalas och dömas för vållande till annans död.
SvaraRaderaLady: Det är inte alls pinsamt att jag omtalar att jag har skrivit en bok för att påtala missförhållanden i samhället. Tvärtom.
SvaraRaderaJag förstår att du skiter i vad som har hänt i mitt liv. Du är inne i samma känslomässiga gunga som så många andra. Gör något istället för att snacka! Vänd ditt känslomässiga engagemang till något konkret. Att hacka på mig eller andra journalister, som omtalar hur det fungerar, är ingen som helst idé.
Ingen har invänt mot att sjuksköterskan (manlig) gjorde fel. Inte heller jag, men det jag pekar på är en större bild. Det trista är att en sådan man fick sitta och bedöma om ambulans skulle skickas eller inte. Denna skjuksköterska är föremål för utredning hos polisen och socialstyrelsen.
Men frågorna kring vad som hände Emil kvarstår. Varför fick han inte vård tidigare? Varför upptäcktes inte att han led av en allvarlig sjukdom? Han hade otur, som var så fysiskt aktiv. Och han måste ha gett intrycket av att vara en elitmänniska. Men också en sådan kan råka ut för sjukdomar. Varför upptäcktes inte detta? Som jag ser det beror det av att inte heller läkarna ser verkligheten klart utan går efter sina fördomar i sina bedömningar, för provtagningar kostar pengar.
ja, jag stör mig också så in i helvete på att du ska nämna dina egna triviala problem för att visa på hur jävla världsvan och klok du är, samt nämna din erfarenhet inom journalistik hela jävla tiden.
SvaraRaderaon topic: emil låg ju fan och dog, jag kan inte komma på något bättre tillfälle att ringa en ambulans. om man i det läget ska ringa runt till kompisar så kan vi ju lika gärna skrota ambulanserna, vad fan fyller de då för syfte. det är säkert många som gjort fel på vägen, men när snubben ligger och dör och ringer 112 så är det klart att han ska få hjälp, oavsett om han kanske hade kunnat undvika att bli sjuk genom att inte träna eller vad det nu är du har för inside info.
Max: Heja Max! Slå ännu mer på budbäraren. Vilken tur att vi inte har dödsstraff för bloggare.
SvaraRaderaIngen har invänt mot att Emil ringde efter ambulans. Vad får du det ifrån? Ta inte i nu så du spricker. Det är lätt att göra så när känslorna trycker på. Naturligtvis hade Emil fått bättre hjälp i det här fallet om han istället för att ställa in festandet (vilket han gjorde) hade bett någon kompis att skjutsa honom till sjukhuset, men problemet var att han inte hade någon föreställning om att han var riktigt sjuk, förrän mjälten brast. Och det kunde han inte heller ha lekman som han var.
Den föreställningen borde istället läkaren (läkarna?) ha haft. Och på ett tidigare stadium än när han ringde 112. Försök nu att se lite klart genom känslodimman.
Det har en viss relevans att jag är journalist och författare. Det betyder att jag är van i yrket att bedöma situationer, att behandla fakta och att formulera mig kring detta.
Något har hänt i sjukvården för en patient jag känner i 20-årsåldern hoppade in till läkarmottagningen på ett ben, när han hade stukat foten. Ha fick ett par Alvedon utskrivna på recept. Och sedan var läkaren klar. Men sjuksköterskan förbarmade sig över honom när han skulle hoppa ut från mottagningen och frågade om han behövde ett par kryckor. Det borde väl vara uppenbart?
Att sakna bil/stjuts är inget kriterium för att få ambulans! Det är tydligen svårt att fatta för vissa. Ambulans ska man ha om man inte klarar annan transport, om det medicinska tillståndet kräver akut snabb hjälp/transport till sjukhus eller om annat transportsätt riskerar att förvärra tillståndet.
SvaraRaderaAmbulans kan var befogat vid frakturer - det beror på tillståndet! Inte om grannen är hemma och kan stjutsa eller ej.
Ann Helena,
SvaraRaderaDet anges i öppna källor att du arbetat på DN; "med ämnena: film, teater, dans och musik". Varför inte överlåta åt läkare att göra bedömningen av frågor som "Emil tog inte hand om sig", av vilken orsak en mjälte brister etc. Det väcker ingen respekt för din person och din yrkesutövning om du gör sådana tvärsäkra uttalanden som ovan utan rätt specialistkompetens och utan att ha tillgång till detaljerat underlag (utredning som görs etc) om vad som verkligen hänt i Emils liv och ang. hans sjukdomstillstånd. Inte heller att du besvarar dem som kommenterar här med t ex "Du är förblindad av att du befinner dig i chockfasen" inger förtroende för att du har förmåga att dra objektiva slutsatser vid granskning av en fråga eller händelse.
Hanna: Du har så rätt. I mitt fall bedömdes att jag skulle få ambulans. Jag hade ramlat från en stege rakt på armen. Men det blev prio 2, vilket betydde att ifall det kom ett annat fall emellan skulle de ta det om det bedömdes som allvarligare.
SvaraRaderaVi bor ute på landet så det är i sig besvärligt. Taxi tar också lång tid. Ambulansen är stationerad omkring en mil från där jag bor och det kändes som om det tog lång tid innan de kom.
Att detta hände på dagen var väl också tur och att det inte hände något annat under tiden. Det var mycket vänlig personal. Den ordinarie ambulansmannen hade en praktikant med sig och förklarade hela tiden vad han gjorde för honom. Och de skjutsade mig till St Göran för de sade att det var bättre än Södersjukhuset. Och det visade det sig vara. Armen läkte på fyra veckor och är lika bra som förut.
Det kommer alltid in en subjektiv faktor i bedömningar. Det gjorde det naturligtvis i mitt ointressanta och triviala fall också. Men den unge mannen, som tog emot min sons samtal uppförde sig rätt, tycker jag. Han läste uppenbarligen efter ett formulär. När min bror råkade ut för ungefär samma sak så skjutsade grannen honom med den brutna armen till närmaste närakut som ligger i Nacka. Ett trivialt och intressant fall det också, men naturligtvis inte för den individ det gäller.
Ursäkta menade trivialt och ointressant fall det också om min bror. Det är ju löpande band att ta hand om armbrott, liksom benbrott. Precis som den operation en av mina söner gick igenom i går.
SvaraRaderaqwert.... jaha så jag har inte rätt att uttala mig för att jag är journalist... är det så du menar, utan bara experter ska få uttala mig i medicinska frågor. I så fall borde jag nog skrota varenda kommentar som finns här, för alla uttalar sig utan att känna mig eller veta ett smack om mig som person. De öppna källor du talar om är jag själv, som har berättat om en del som jag har gjort. Du har ju absolut inte någon aning om vilka kompetenser jag annars besitter, varken som människa eller yrkesutövare. Tycker du verkligen att jag ska censureras för att jag har utbildning? Men inte den specialistkompentens du efterfrågar?
SvaraRaderaHah, en virrig dam som levt det hårda livet, enligt sig själv, och ger som exempel ett brutet ben. Tillåt mig småle. Ta ett djupt andetag och inse att du kanske inte besitter kunskap som krävs för att ha en åsikt om vissa saker. Eller gör det inte, du försöker med stor sannolikhet bara marknadsföra dina böcker och dig själv genom provokation. Grattis. Du har sålt din integritet.
SvaraRaderaHanna: Vilken föraktfull ton. Densamma som Emil råkade ut för när han ringde SOS Alarm. Varför sprida sånt i samhället. Jag har aldrig brutit något ben. Jag behöver inte marknadsföra mina böcker. Det behövs inte. Du utstrålar bara avundsjuka. Detta var ingen provokation, men tyvärr verkar läsförmågan ha avvecklats helt hos vissa kommentatorer.
SvaraRadera"…utan varför han inte förstod att det var något allvarligt fel på honom tidigare..//..är uppenbarligen ett icke omhändertagande..av honom själv..//..Emil borde inte ha ringt 112 utan till någon vän..//..Emil levde ett för hårt fysiskt liv även för sin ålder om jag förstår det rätt..//..Emil levde ett för hårt fysiskt liv även för sin ålder om jag förstår det rätt..//..Det är klart att det var hans eget fel..//..Naturligtvis tog han inte hand om sig själv..//..detta hände för att Emil varken tog hand om sig själv eller någon annan gjorde det…"
SvaraRaderaDitt inlägg lämnar en hel del frågor när man läser det och jag tycker delar av din analys är ganska märklig. Det mest uppenbara, som flera andra frågat, är om du kände Emil och hans familj personligen? Det verkar inte så, istället säger du hört från hans föräldrar att han inte tar hand om sig själv. Har du hört detta direkt från föräldrarna eller via någon annan källa? Det enda uttalandet föräldrarna gjort, vad jag vet, är det brev som finns publicerat (http://www.dn.se/nyheter/sverige/familjens-brev-till-landstingspolitikerna). Där står det ingenting om att föräldrarna ansåg att han levde för hårt. Så var har du egentligen fått den informationen ifrån?
Även om du skulle ha hört detta direkt från hans mor så kan man fortfarande fråga vilken bakgrund och egentlig grund du har för att bedöma och påstå att Emil levde ett för hårt fysiskt liv och att han inte tog hand om sig själv?
Självklart har vi själv ansvaret för våra kroppar, och det är bra att känna av hur vi mår samt att de flesta är nog medvetna om att ingen är odödlig. Men vilken relevans har dessa "klyschor" för ett fall där en ung man drabbades av ett akut livshotande sjukdomstillstånd, under vilket vi bara kan föreställa oss hur han hade det, vilket senare ledde till hans död? Tror du personer som är på väg att drabbas av ett akut livshotande sjukdomstillstånd skulle ta det lugnt hemma minuterna/timmarna/dagarna innan om de visste att de snart skulle drabbas av detta tillstånd?
Moln Bauer: Du är förblindad av känslor och kan därför inte läsa texten. Ni är uppenbarligen några stycken som befinner er där. Det är alldeles förståeligt. Jag har skrivit denna text utifrån min egen sorg över hur dåligt samhället fungerar och har fungerat. Men där befinner sig inte en handfull chockade kommentatorer. Första fasen i sorgeprocessen är chock. Och jag har redan uttömt mina förklaringar.
SvaraRaderaJag har inte skrivit det du påstår att jag har skrivit. Om du läser inlägget som ligger högst upp i bloggen så får du veta mer. Hans styvfar Stylianos Vassilakis anser numera att det är ett systemfel hos SOS Alarm, som orsakade att inte ambulans skickades och i så fall är det mycket allvarligt. Emil var den som fick visa oss på detta i så fall. SOS Alarm är polisanmält.
Kan det inte vara så att det är lätt hänt att inte kunna tänka på att ringa en vän, när man LIDER AV PANIK, som man kan få när man inte kan andas! Man får ju inprintat i skallen redan som barn, att om det händer något så ska man ringa 112!
SvaraRaderaJag förstår inte heller hur du kan påpeka att han levde ett för hårt fysiskt liv? MÅNGA tonåringar lever ett hårt fysiskt liv, även om dina barn är soffpotatisar som hellre sitter framför datorn än att gå ut och få i sig frisk luft. Vilken rätt jag har att anta att det är så, när jag inte känner dig?? Vilken rätt har du att anta hur det ligger till i Emils fall? Du kände inte han!
Även om man lever ett hårt liv, ska man kunna förlita sig på att systemet för hjälp fungerar?
Hell, det finns ju till och med knarkare som får mer hjälp av sjukvården än medelsvensson som behöver den får.
fred: Du har helt rätt! Det var för sent att ringa en vän, när mjälten hade spruckit. Då skulle han ha fått en ambulans. Det finns ingen som helst oenighet om detta. Ingen har sagt något annat. Men det är så SOS Alarm säger till de som ringer. Att grannen eller någon ska skjutsa till akuten.
SvaraRaderaEftersom jag hade varit inne i sjuksystemet en rätt lång tid så visste jag hur jag skulle säga för att få hjälp. Det klarade uppenbarligen inte Emil och inte heller Per-Olof som jag har skrivit om senast i dag (högst upp i bloggen).
Om du trycker på de blå bokstäverna "vara svårt att förklara" i det inlägget högst upp så kommer du till en artikel där det förklaras att det var svårt att få ambulans till någon som var berusad också. Så man måste vara oförvitlig dessutom.
Emil levde ett för hårt fysiskt liv, vilket vi kan se i backspegeln att det var så. Annars hade han inte dött. Han borde ha tagit hand bättre om sig själv liksom hans omgivning, men uppenbarligen så gjorde ingen det. Inte heller sjukvården. Det hela handlar om attityder. I hans fall och i Per-Olofs fall så blev de inte trodda uppenbarligen. De behövde inte ambulanser någon av dem. Tyckte SOS Alarm.
Jag vet hur man ska uttrycka sig och jag begrep att armen var av. Jag hade ju ramlat rakt på den. Och jag var inte sjuk dessförinnan. Men när ambulansen kom försökte jag själv gå till båren och höll på att svimma. Jag blev yr antagligen av skadan och att jag släppte kontrollen. Hjälpen hade ju kommit.
Sorry fel hänvisning. Det var meningen om att inte vara berusad som leder till artikeln om att det är svårt att få ambulans då. Om man dessutom har druckit. De andra blå bokstäverna leder till en artikel om Emils styvfar.
SvaraRaderaNu har jag stängt av kommentarsfunktionen eftersom det finns människor som inte kan sluta att kommentera fast de borde begripa bättre. Min mejl funkar ann.helena@swipnet.se
SvaraRaderaUnder natten har jag bara räknat in två som ville ösa ur sig otidigheter. De flesta förstår uppenbarligen vad som står i min text. De som inte gör det kan räknas i promille.
SvaraRaderaSOS Alarm ägs av staten och kommun och landstingen tillsammans. Femtio procent ägs av staten. Om ni vill klaga på dem så hör av er tex till Filippa Reinfeldt, som är landstingsråd. Ni kan också höra av er till hennes man, som är statsminister.
Det jag har beskrivit är verkligheten. Inget annat. Det har länge fungerat så här. Ända sedan samhället brakade på 90-talet, men det har inte ni som nu är i 20-årsåldern upplevt in på skinnet, utan bara era föräldrar. Och som sagt jag har beskrivit detta i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad som är skriven åren 2003-2005.
Hej Ann.
SvaraRaderaJag vet inte vad jag ska säga, jag sitter och skakar efter att ha läst det du skrivit. Jag kände Emil i 12 år.
Att du sitter och säger att han i stort sett borde skylla sig själv för att han inte förstod att han var dödssjuk är helt vansinnigt. Han sportade, att röra på sig brukar leda till ett friskare liv och kropp. Emil hade besökt vårdcentraler flera gånger för en envis förkylning men blev aldrig undersökt och fick fel medicine ring, redan där gick det fel och Emil gjorde allt han kunde. När man har panik och dödsångest så ringer man 112, och då SKA man få en ambulans. Nu dog en väldigt fin människa pga av misskötsel från sjukvården.
Att du bröt armen och ringde 112 är patetiskt, du kunde ha gått till sjukhuset tycker jag.
Och sitt inte och prata om klasskillnader, du har ingen aning om hur Emil levde.
Emil har otroligt många vänner och övriga runt omkring sig som är väldigt upprörda över detta, det lär du märka.
Just nu sitter jag enbart och tänker att du måste vara sjuk i huvudet och nästa gång du blir allvarligt sjuk så hoppas jag att ambulansen inte kommer till dig, och att du fattar att du borde ringa grannen istället.
IDIOT
Caroline: Du befinner dig som andra som kände Emil i chockfasen. Naturligtvis är det så. Därför publicerar jag ändå din kommentar. Jag säger inte att han borde ha skyllt sig själv utan berättar hur samhället fungerar. Och ingen har överhuvudtaget invänt mot att han skulle ha fått en ambulans.
SvaraRaderaVarför krävde då inte Emil provtagningar? Vad hette vårdcentralen (erna)? Varför förstod ingen läkare att han var allvarligt sjuk? Varför förstod han det inte själv? Varför förstod inte omgivningen detta? Varför fortsatte han att idrotta när han var sjuk? Hur länge var han sjuk? Vad betyder det att han gjorde allt han kunde?
Mitt armbrott var för några år sedan och jag har beskrivet allt detta i min bok Ett Sekel av Tystnad och möjligen har den statliga, kommunala och landstingsägda SOS Alarm försämrats sedan dess. Det är i så fall bra att veta både för landstingsrådet Filippa Reinfeldt och hennes man.
Jag förlåter dig den här gången för ditt tillmäle, men inte en gång till. Nu räcker det. Om du vill kommentera mera så svara på mina frågor. Utan svordomar och idiotförklaringar. Tack!
Ann din text gör mig och fler omkring dig så arga. Sånna som du ska hålla munnen stängd, försök inte förstå dig på andra och hur de känner när de är dödssjuka. Du har aldrig varit i den sitsen. Yttra dig när du varit eller är nära döden. För då kan vi andra säga att det är ditt egna fel och att du inte skulle ringt ambulans eller polis..
SvaraRaderaRobias: Nej fler omkring mig blir inte arga, bara något 20-tal av flera tusen och jag har just svarat på mejl från Emils vän Johan Pfeifer som uppenbarligen befinner sig i chock och inte kan skilja på journalister och sjuksköterskor på SOS Alarm.
SvaraRaderaJournalisters uppgift är att vara en tredje statsmakt och granska politiker och riksdag och regering tex. Men om du och andra bara är arga så behöver ni gå till kurator eller psykolog och prata ut.
Jag har varit nära döden många gånger. Senast i december när min gamle andrapappa dog. Ibland dör människor. Det är ett faktum. Min mamma dog när jag var 22 år och jag hittade henne död. Hon hade dött i ett astmaanfall 43 år gammal.
När man är ung så vill man gärna avskaffa döden och slår den till ändå i närheten så kan chocken bli så stor att det aldrig går över. Sorg kan sitta i hela livet.
Johan Pfeifer tror också att jag anklagar honom för vännen Emils död. Jo man skyller på sig själv när någon dör, men det är inte Johans fel och sannolikt inte ditt heller (vet ju inte vem du är).
Det som behövs nu är att utreda hur det kunde gå till och det kan tex jag hjälpa till med genom att berätta mer om detta fall. Men just nu är det bara aggressivitet som flödar från er som eventuellt vet något. Det hjälper ingen människa.
Emils fall kan hjälpa andra ifall vi får reda på vad som egentligen hände. För uppenbarligen behövs förbättringar. Och en manlig sjuksköterska med attitydproblem skulle inte ha suttit och tagit emot det där samtalet. Självklart är det så.
Min dotter hade körtelfeber för några år sedan, hon var sjuk mer eller mindre under ungefär ett halvår.
SvaraRaderaVi var hos läkare ett flertal gånger under denna period utan att det upptäcktes, endast prov för halsfluss togs varje gång vilket självfallet var negativt.
Hennes sjukdomsförlopp var sådant att hon var sjuk en vecka sedan kände sig friskare för att åter bli dålig, så höll det på under en hel skoltermin.
Även hon spelade innebandy, men under denna tid missade hon nästan alla träningar och matcher eftersom hon hela tiden var trött, eller kände sig sjuk.
Hennes körtelfeber upptäcktes först när hon akut insjuknade med halsböld, först då togs de prover som visade på körtelfeber.
När man upprepade gånger uppsöker läkare och man mer eller mindre blir avfärdad är det inte så lätt att förstå att man verkligen är sjuk på riktigt, vi trodde ett tag att det berodde på vitaminbrist, hösttrötthet, påfrestande studier osv...
http://www.netdoktor.se/barn/?_PageId=616
SvaraRaderaJag som är Emils bror blir riktigt förbannad när jag läser det du har skrivit.
SvaraRaderaEmil levde ett ganska fysiskt aktivt liv, men det är bara bra för kroppen. Jag, som själv är elitidrottare vet det.
Emil sökte vård vid ett flertal tillfällen under hösten 2010 men läkaren kunde inte ställa rätt diagnos. jag har själv haft körtelfeber. Mina föräldrar uppmärksammade detta och det räckte då med ett läkarbesök för att upptäcka sjukdomen.
Jag förstår inte hur du tänker när du skriver att Emil borde ha ringt en kompis i hopp om bättre och snabbare hjälp till sjukhuset. när man är vid akut behov av hjälpt är det väl givet att 112 är det första alternativet som dyker upp i huvudet.
Som du tidigare nämnde bor du på Värmdö och växte upp i Björkhagen som ligger nära Bagarmossen. Jag gissar att du växte upp där för cirka 40 år sedan. Saker och ting hinner förändras på så lång tid, om det nu var så. Bagarmossen är inte ett "värstingsamhälle" och Emil tillhörde verkligen inte de där "värstingarna". Han levde snarare i mycket bra förhållanden till sina nära (som du borde ha märkt genom vissa inslag i media) och har många omtänksamma vänner som bryr sig om honom. Han hade det inte heller dåligt ekonomiskt.
Hur kan du då påstå att Emil inte blev omhändertagen av oss i hans omgivning och att han inte tog hand om sig själv? Då är det ju i princip som om du anklagar oss och Emil själv för hans död.
Jag förstår inte heller varför du blir förvånad över att många blir upprörda över det du har skrivit. Du säger att vi är i chocktillstånd, behöver snacka med en kurator, osv. Vissa av oss behöver prata med kurator, psykolog, etc. Men det har du inte med att göra.
Du nämnde även att du hittade din mor död och det beklagar jag verkligen. Men kanske är det då du som är psykist instabil p g a det och själv behöver prata med en psykolog, istället för att lägga sig i det som hände med Emil och på så sätt anklaga oss för hans död. Det räcker med vad vi redan går igenom. Vi behöver inte ha "något extra"...
Du försöker antagligen också få uppmärksamhet genom detta. Du gör ju reklam för dina böcker, men med tanke på vad du skriver ser nog de flesta negativt på dig.
//Daniel
Daniel eftersom du är hemlig vet jag inte om du är hans bror. Jag har aldrig sagt att Emil var någon värsting. Varifrån får du det?
SvaraRaderaDet jag har skrivit om är hur verkligheten ser ut. Hur det funkar med 112 och vad som borde ha hänt.
Ifall du nu är hans bror kan du förklara för mig varför han i så fall inte visste att han fick körtelfeber? Om du har haft det så borde det väl finnas en uppmärksamhet på denna sjukdom? Kommunicerade ni inte i familjen?
Ett fysiskt aktivt liv är inte bra för kroppen när man har körtelfeber. Det sägs uttalat i de länkar jag har lämnat ovan om denna sjukdom. Eftersom det är en virussjukdom precis som influensa (det hjälper inte med penicillin som är mot bakterier) så måste kroppen själv ta kål på viruset. Kroppen får hjälp med detta genom vila.
Att då idrotta är skadligt och läkare avråder från träning och annan häftig aktivitet i några veckor efter att personen blivit frisk.
Sjukdomen ger leverpåverkan och kan försvaga mjälten, men den brister endast i mycket få fall.
Emil tog inte hand om sig själv ordentligt och inte heller hans omgivning i form av de nätverk vi har. Den sista instansen är sjukvården, som jag ser det. Stat, landsting och kommun ska ingripa när människor inte klarar sig själva. I första själv har man hand om sin hälsa själv.
Och som du eventuellt har läst ovan ett antal ggr så är det ingen som har invänt mot att Emil skulle ha fått hjälp då när han var så dålig och fått en ambulans och sjukhusvård. Självklart skulle han ha fått det. Kanske hade hans liv då gått att rädda.
Om du nu är hans bror så är det självklart att du är i chocktillstånd. Sorg går inte över när den träffar nära. Den finns där hela livet och självklart behöver ni i familjen prata med någon. Sorgen går i vågor och påminner på många olika sätt.
Min mamma dog för över 40 år sedan och det har jag bearbetat många gånger under åren, men sorgen över denna förlust kommer att finnas tills jag dör. Fast denna djupa sorg inte gör lika ont efter så många år. Den dämpas så småningom.
Jag anklagar er inte för Emils död, men jag förstår om ni själva gör det. Det är omöjligt att inte göra det när någon anhörig dör så abrupt och ensam i den stunden.
Jag försöker inte få uppmärksamhet genom detta. Om du kollar så ser du att jag har varit journalist sedan 1974 och har fått tillräcklig uppmärksamhet genom livet.
Det jag uppmärksammar är vad som händer i samhället. En journalists uppgift som jag ser det är att göra det och försöka ändra det som inte funkar. Och med Emil finns det ju en vändning att göra. Hans död ska väl inte ha varit förgäves? Men just nu är alla berörda i chockfasen. Det är ett första sorgestadium.
Om du nu är hans bror så kommer du säkert att hitta ett sätt att förvandla Emils död till någon annat. En närståendes död förändrar alla omkring den som dog. Emils död kommer med all säkerhet också att förändra utgången för andra sjuka som behöver ambulans.
Johan Pfeifer, som säger att han är Emils bästa vän har hört av sig till mig i mejl. Och han resonerar liknande som du, förutom att han säger att han har kommit över Emils död.
Det gör man inte med någon som står nära på så kort tid. Det går att gräva ned det ett tag och kasta sig ut i livet återigen. För det finns så mycket man måste göra i den åldern, men sorgen kommer i fatt förr eller senare.
Det är bra att gå och prata med någon. En människa klarar sig inte ensam i sorgens stund. Och det behövs också professionell hjälp med detta.
Anledningen till att jag mailade dig var för att be dig sluta blogga sårande om Emils tragiska bortgång. Emil förtjänade en ambulans, det tar inte mer än fyra minuter från SÖS, så kom inte och svamla om klasskillnader eller att han skulle ha ringt en vän. Är man i nöd förtjänar man en ambulans, punkt slut.
SvaraRaderaOavsett vad du själv tror kan du inte på långa vägar föreställa dig det Emils anhöriga går igenom. Jag kan helt seriöst inte förstå att du har hjärta att skriva såhär kränkande efter det som har hänt. Emil dog av en kombination av otur, nonchalans och brist på empati. Att du som patetiskt nog kallar dig professionell journalist skriver att han dog av sitt idrottande eller bristen på omhändertagande från anhöriga är direkt är direkt vidrigt av dig.
I varje kommentar du svarar på är ditt bästa försvar att skriva något om att man är i sorg. Så pinsamt dålig är din argumentation. Precis så skrev du i ett mail till mig där jag ifrågasatte det du skrev. Jag svarade att jag har accepterat att Emil är död och inte kommer tillbaka. Hur kan du få det till att jag har kommit över hans död? Känns det professionellt och seriöst från din sida?
Vidare svamlar du i din särskrivande journalistik om att jag tar på mig Emils död. Nej, det gör jag verkligen inte och har aldrig gjort. Men precis som du verkar älska att påpeka dog han tragiskt nog ensam.
Ditt resonemang om omhändertagande bygger på att man aldrig ens i vuxen ålder ska får vara lämnad ensam. Är du helt seriös med det? När blir man vuxen enligt din uppfattning? Spenderar du varje vaken sekund med dina egna barn? Kan man aldrig lämna en vuxen person ensam utan att behöva höra från utomstående att man ska behöva ta på sig den personens död för att man lämnade personen ensam och olyckan skulle vara framme?
Du framställer dig själv som en världsvan kvinna som har levt ett tufft liv. Att du har stor erfarenhet av olyckor och tragedier. Det ironiska är att det tyngsta du lyfter fram för att bekräfta denna bild av dig själv är en bruten arm och en mamma som gått bort.
Det är mycket tragiskt att din mamma gick bort. Hur hade du känt om någon utomstående hade utnyttjat din mammas död till att göra reklam för sina böcker och dessutom anklaga dig för hennes död, precis som du i detta fall gjort?
Du skrev i ditt senaste mail till mig att du önskade att inte höra av mig mer, något som gjorde mig lättad då få människor har lyckats irritera mig som du. Jag tycker att den respekten borde gälla i båda riktningar, jag lämnade dig ifred, varför fortsatte du att publicera lögner om mig? Det med att lämna ifred gäller förstås inte dig?
Du var skriver även om att man ska lämna din son som har opererats ifred och visa hänsyn. Tycker du att det är samma respekt du visar Emil och hans anhöriga nu?
Visa lite respekt nu, sluta skriva sårande om något du inte har med att göra. Jag slutade svara på dina mail eftersom du uttryckligen bad att aldrig behöva höra ifrån mig mer. Det kändes bara bra eftersom jag inte vill ha något med dig att göra. Jag förstår att min motargumentation var för jobbig för dig eftersom du inte har något mer konkret att säga än ”spring du iväg med din sorg” och ”jag förstår att du tar på dig Emils död eftersom du inte fanns där”. Tycker du inte att man här rätt till en åsikt som ska tas på allvar om man är i sorg?
Det blir väldigt mycket lättare för dig att bara publicera direkta lögner som du påstår att jag skrivit istället. Något som är väldigt lustigt då du så fint kallar din journalistik för en ”tredje statsmakt”. Det hänger väldigt väl ihop.
Det råder yttrandefrihet i Sverige och jag är människa nog att respektera din åsikt hur fel jag än tycker att den är. Dock vill jag i denna jobbiga stund be dig att aldrig mer nämna mitt namn. Jag vill inte ha något med dig att göra och väljer den här gången att publicera det jag skriver offentligt eftersom jag märkt att din benägenhet till lögner är för stor för dig för att hantera. Johan Pfeifer
Johan Pfeifer: Jag kunde inte mitt liv tro att ni i 20-årsåldern har fått så dåligt utbildning i svenska att ni inte begriper vad jag har skrivit. Men uppenbarligen är det så. Och det är alltså Emils Linells kompisar som tolkar texten så. Drygt 3 000 människor har varit inne och läst det jag skrev och uppbarligen begriper de vad där står. Bara några handfull människor fattar inte.
SvaraRaderaJag har svarat dig och bett att få slippa fler mejl. Skicka inte heller fler kommentarer. Tack! Så här skrev jag till dig i lördags:
"Du läser min text som fan läser bibeln. Och det är upp till dig att göra det. Det är ditt problem inte mitt. Men ge fan i att kalla mig allt möjligt. Det gör bara att du sprider skiten i samhället. När du borde göra något för att inte fler ska råka ut för samma sak som din vän. Något konkret.
Emil kan jag inte hjälpa. Han dog. Men jag hjälper gärna alla andra i samhället. Men du och andra som bara låter elaka, hatiska tllmälen flöda gör ingenting för att hjälpa till. Vänd dig till de som har ansvaret. Eller berätta mer för mig så att jag kan publicera detta.
Vad menar du med att jag ska få stå för det jag har skrivit? Är du fullkomligt väck i huvudet? Varför tror du jag har en blogg? För att inte stå för vad jag skriver? Är det ett hot? Ge fan i att hota mig. Ta dig samman och fatta något om vad som har hänt! Visa det jag har skrivit för dina föräldrar. De kanske har en smula mer distans.
Och sluta att skicka elaka mejl till mig. Jag vill inte höra av dig mer. För du har uppenbarligen ingenting att bidra med. Du behöver en kurator eller psykolog. Det finns på närmaste psykmottagning. Man behöver det när någon dör. Du behöver prata av dig. Jag är varken kurator eller psykolog. Så sluta ös ut dig över mig!"
För att avsluta: jag ringde till en släkting till Johan Pfeifer och sedan dess har det varit lugnt. Jag bad helt enkelt om hjälp för denne man. Och det fick han. Slutet gott, allting gott!
SvaraRaderaAnn...förstår du inte att dom flesta som läst denna sida blir förbannade på dig och du har inte rätt att skriva sådär om Emil
SvaraRaderajag tror att du helt enkelt tycker detta med Emil är så fruktansvärt tragiskt att du inte
förmår att skriva om hur uselt sos funkade
utan du skyller istället över ansvaret på Emil
och hans omgivning som var felfria i detta fall
är det inte lite så?
och på de frågor du ställer uppåt på sidan kan jag svara dig
Varför krävde då inte Emil provtagningar?
Jo för att det är inte hans ansvar att tjata om det utan den läkare som han kom till skulle ha skött sitt jobb bättre istället för att sitta och gissa
Vad hette vårdcentralen (erna)? ja det kan man
ju verkligen fråga sig när det var så amatörmässig personal där
Varför förstod ingen läkare att han var allvarligt sjuk? jo för att dom slarvade med att undersöka stackars Emil på rätt sätt och fick därför inte dom rätta provsvaren eller journalen men är det Emils fel?
svar : NEJ
Varför förstod han det inte själv? jo för att Emil var ingen läkare utan en patient och då
äre väll fanimig läkaren som ska "förstå"
Varför förstod inte omgivningen detta? det brukar inte vara så att dom runt om personen ser sånt Ann lilla
Varför fortsatte han att idrotta när han var sjuk? vad jag vet så avbröt han mycket av idrotten och gick på medecin men om han hade fått rätt läkare som inte var en amatör så hade han levt idag och kunnat fortsättta idrotta
Vad betyder det att han gjorde allt han kunde?
att Emil gjorde det som står i en vanlig persons makt för att bli frisk och litade på att det skulle finnas dom som var utbildade inom sjukvård till hands men tyvärr inte duktiga nog
du kan inte annat än hålla med om att Emils öde var helt och hållet sjukvårdens fel och ansvar
inte hans eget
//Hjalle
Hjalle: Det är du och en till som har blivit förbannade och du verkar inte kunna släppa taget.
SvaraRaderaOm du läser de första meningarna högst upp i inlägget så ser du att jag skriver:
Varför är den fråga som uppstår hos mig när jag läser om Emil Linell. Inte det där självklara varför han inte fick hjälp, utan varför han inte förstod att det var något allvarligt fel på honom tidigare. Eller varför inte sjukvården begrep det.
Om du analyserar vad där står så ser du att jag skriver att det var självklart att han skulle ha fått hjälp. Och min fråga är varför han inte förstod tidigare att det var något fel på honom. Eller varför sjukvården inte begrep det.
Du verkar skylla på mig, budbäraren, att det är mitt fel alltihop. Jag kunde faktiskt inte hjälpa honom. Han var redan död när detta uppdagades.
Jag har redan tidigare sagt till dig i att det självklart borde ha varit sjukvården som upptäckte det här. Och ifall det var Bagarmossens sjukvårdcentral han gick till så är det den läkaren som hade hand om honom som ska klandras.
Hur många månader tänker du förfölja mig Hjalle? Borde du inte göra något vettigt som att upplysa andra om denna sjukdom körtelfeber? Då kan du möjligen rädda någons liv. Vore det inte en bra insats istället för att förfölja mig, som har berättat om vad som hände? Det är aldrig bra att ge sig på budbäraren. Så sluta nu upp med det!