fredag 4 juli 2014

Jösses flickor!

Nu känns det som om att jag har semester. Äntligen sommar och sol och jag har inte massor med människor att ta hand om. Just nu. Istället har jag blivit lite omhändertagen eftersom jag var utarbetad och fick ont i ena höften, kunde knappt gå. 

Av någon anledning så är det full fart i vår släkt hela tiden. Men det beror väl av vår historia och att jag själv har bestämt mig för att gräva upp allt gammalt, som har funnits och finns kvar inuti oss alla. Jag har skrivit två böcker om detta. Ett Sekel av tystnad och I ormbärarens tid. Plus då boken om Marilyn Monroe. Hon som var född i samma årtionde som min mamma och där jag kan se likheter. Den fjärde boken jag har skrivit är inte utgiven ännu. Den handlar om Jacqueline Kennedy.

Jag kan känna igen mig också i henne, för vår släkt är kluven mellan fattiga torpare och en överklass, som bodde och bor i och utanför Västerås. Under andra världskriget när klasserna luckrades upp träffades min mamma och pappa och de lyckades tillverka mig någon gång i mars 1945 eller så. De gifte sig den 20 maj 1945 i Kärrbo lilla vita kyrka, för mamma var ju med mig det lilla fostret och pappa tog sitt ansvar som man. Plus att de älskade varandra. Som jag har berättat många gånger var min farmor från överklassen. Pappa hette Maximilian Schenström, häradshövding och politiker. Mamma hette Marie Julie Lerche Johansen som flicka och hon var från överklass i Norge. 

Torpet på 60 kvadratmeter där mormor och morfar uppfostrade tio barn
Det ligger i Skärsholmen Kärrbo och ägs än i dag av släkten Ral
Detta är år 1993 och jag står i mitten med mina yngsta pojkar


Äktenskapet mellan mina föräldrar höll i sju år, men sedan ville mamma något annat och hon tog ut skilsmässa. Ingen begrep på den tiden att barnen for illa av sådant. Hon skickade bort oss över sommaren, för så kunde man göra då när Sommarbarnsbyrån hade hand om allt. Ingen förstod att vi barn ville vara med våra föräldrar eller vår släkt. Fast jag protesterade högt och ljudligt den första sommaren vi skulle tvingas vara borta i stort sett hela sommarlovet. Dock kom vi till en snäll och barnkär bondefamilj i Blekinge, där de sade att vi skulle kalla de vuxna mor och far. För det gjorde deras egna barn också. Och vi hade aldrig fått se en ko, gris, får eller höna på nära håll om vi inte hade tillbringat de följande sex somrarna där. Eller åkt hölass och haft det lite som i Astrid Lindgrens böcker.

Alla tjänade pengar på att vi var där, för bondfamiljen fick betalt och vår mamma kunde jobba och spara pengar. Vi var riktiga kassakor som små på det viset. Mamma kunde behålla sin tomt på Ingarö, som hon och pappa hade köpt. Hon ville det för i närheten bodde min gammelmoster Elvira och hennes barn och barnbarn. Mamma behövde den kontakten med släkten för att få veta mer om den. Hennes egen mamma, min mormor, hade dött när mamma Harriet var bara tio år gammal. Av ett astmaanfall. Och av den anledningen bor jag också på Värmdö, för här känns det som att jag har mina rötter. I en lägenhet i en förort där jag är uppvuxen är det svårt att ha rötter. 
Här växte jag upp i Björkhagen förort i Stockholm
På den tiden fanns 79:ans buss i vänstertrafik
Vi bodde på Höganäsvägen 4 huset i mitten bakom de andra

Vi bodde två vuxna och två barn på 60 kvadrat
Mamma jobbade på konditoriet nedanför



Förändringen i samhället är ganska stor sedan jag var liten. Jag har varit med och förändrat genom att bland annat bygga om en lägenhet på Odengatan där jag bodde på 70-talet. Huset från början av 1900-talet hade varken varmvatten eller badrum. Vi tog över huset och stammarna byttes och vi fick äntligen moderna bekvämligheter. En av mina barndomsvänner bodde på Söder med milsvid utsikt över stan, men dasset fanns på gården. Den fattigdom och det armod som fanns också på 50-talet i Stockholm är inte begriplig numera. Och de som är födda senare än 70-talet förstår den knappast.

Men så där kan mänskligheten hålla på och käbbla hit eller dit med olika argument. Dock är människor sig alltid lika. Samma problem uppkommer hela tiden. Eftersom vi som varelser inte förändras genom århundradena och alla vill gärna ha det gott ställt. Det här valet den 14 september 2014 handlar om ifall vi ska ta hand om hela världen och låta dessa få ta del av det som vi har skapat eller inte. Eller om möjligen jag och andra ska slippa fattigpension resten av livet. Jag kommer inte att rösta med socialdemokraterna. Det är en sak som är säker.

PS. Redigeringen är knas, men jag har försökt fixa det så gott det är möjligt. Det verkar som om det lyckades till slut. DS.

PSPS. För övrigt tycker jag det är förfärligt att jag gamla människa ska behöva vara förföljd av denna människa och hennes anhang. Jag är urbota trött på det. Jag har bett om rättslig hjälp för att slippa vara utsatt för detta resten av mitt liv. DSDS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar