Inte brytt mig heller förrän folk började tjata om att jag är vit och svensk, men utan kultur. När jag var liten så kände jag mig inte särskilt hemma här. Där jag bodde var alla hela familjer. Vi var de underliga, de utstötta för vi hade ingen pappa.
Också alkoholistfamiljen längst ned i huset såg ned på oss. Mamma umgicks med karlar tycktes det, fast hon träffade min styvfar nästan genast som hon hade skilt sig. Men skitsnacket var legio. När jag var liten jämfördes jag med Barn 312. Det var en flicka i en krigsroman, en flykting. Och någon veckotidning hade en tävling om att vara mest lik den flickan.
Min mammas kusin tyckte att jag skulle ha deltagit i tävlingen, för jag var mycket mer lik den flickan än den som vann tävlingen. Med mörka ögon och blek i ansiktet, som om jag vore en flykting. Så tyckte hon.
När jag var liten var jag inte något särskilt så därför kan jag bli avundsjuk nu på människor som har lagen på sin sida. De kan bli diskriminerade, men inte jag. Det är orättvist. Så känns det. Alla sådana lagar har missat mig.
Och lite sur blir jag på den adopterade Patrik Lundberg som har skrivit en bok om hur hemskt det är att vara vit inuti men gul utanpå. Att inte höra hemma någonstans.
Jag kände precis som han när jag var liten. Vad gör jag här och varför känner jag det som om jag inte hör hemma här? Inte i min familj. Och inte någon annanstans heller. Vi blev bortlämnade sex somrar i rad för att vi skulle få det bra på landet och äta upp oss, komma bort från stan. Jag bråkade mycket med mamma första gången hon skulle skicka i väg oss. Men det var så man gjorde då skickade iväg barnen.
Jag var som en bortbyting som det finns många sagor om för många föräldrar kände det som att de hade fått något sådant barn. Ett trollbarn medan trollen hade stulit deras riktiga barn. Men jag ser mig inte som något offer. Nej, ingen människa som inte vill vara det är ett offer.
Och vem är det som "sliter själen ur" Patrik Lundberg? Inte jag eller någon annan. Ingen annan kan göra det utom han själv. Jag har skrivit om sökandet efter rötter i min senaste bok I ormbärarens tid. Men det räknas väl inte heller? Det är skillnad på folk och folk. Man ska vara adopterad och ha en annan hudfärg så att de storsvenskar som vill kan trycka en till sitt bröst och känna sig duktiga och moraliskt uppbyggliga.
Varsågod att känna dig svensk Patrik Lundberg. Den platsen är inte upptagen. Själv är jag född och uppvuxen här men känner mig inte svensk. Jag känner inte igen mig i det här landet och skulle kunna bo var som helst i världen. Jag har ingen särskild lojalitet mot varken land eller folk annat än att förbli trogen mot mig själv. Vore dock skönt att slippa vintrarna som liknar långa mardrömmar i vitt och kyla.
Och drömmen om det där landet som Astrid Lindgren levde är allas vår dröm om barndomen som vi aldrig fick.Var vi än är födda.
Och här kan ni ta del av den artikel jag har skrivit på Newsmill för drygt två år sedan som avhandlar ämnet med riktiga svenskar. Rubriken är: Vem är en riktig svensk?
Också alkoholistfamiljen längst ned i huset såg ned på oss. Mamma umgicks med karlar tycktes det, fast hon träffade min styvfar nästan genast som hon hade skilt sig. Men skitsnacket var legio. När jag var liten jämfördes jag med Barn 312. Det var en flicka i en krigsroman, en flykting. Och någon veckotidning hade en tävling om att vara mest lik den flickan.
Min mammas kusin tyckte att jag skulle ha deltagit i tävlingen, för jag var mycket mer lik den flickan än den som vann tävlingen. Med mörka ögon och blek i ansiktet, som om jag vore en flykting. Så tyckte hon.
När jag var liten var jag inte något särskilt så därför kan jag bli avundsjuk nu på människor som har lagen på sin sida. De kan bli diskriminerade, men inte jag. Det är orättvist. Så känns det. Alla sådana lagar har missat mig.
Och lite sur blir jag på den adopterade Patrik Lundberg som har skrivit en bok om hur hemskt det är att vara vit inuti men gul utanpå. Att inte höra hemma någonstans.
Jag kände precis som han när jag var liten. Vad gör jag här och varför känner jag det som om jag inte hör hemma här? Inte i min familj. Och inte någon annanstans heller. Vi blev bortlämnade sex somrar i rad för att vi skulle få det bra på landet och äta upp oss, komma bort från stan. Jag bråkade mycket med mamma första gången hon skulle skicka i väg oss. Men det var så man gjorde då skickade iväg barnen.
Jag var som en bortbyting som det finns många sagor om för många föräldrar kände det som att de hade fått något sådant barn. Ett trollbarn medan trollen hade stulit deras riktiga barn. Men jag ser mig inte som något offer. Nej, ingen människa som inte vill vara det är ett offer.
Och vem är det som "sliter själen ur" Patrik Lundberg? Inte jag eller någon annan. Ingen annan kan göra det utom han själv. Jag har skrivit om sökandet efter rötter i min senaste bok I ormbärarens tid. Men det räknas väl inte heller? Det är skillnad på folk och folk. Man ska vara adopterad och ha en annan hudfärg så att de storsvenskar som vill kan trycka en till sitt bröst och känna sig duktiga och moraliskt uppbyggliga.
Varsågod att känna dig svensk Patrik Lundberg. Den platsen är inte upptagen. Själv är jag född och uppvuxen här men känner mig inte svensk. Jag känner inte igen mig i det här landet och skulle kunna bo var som helst i världen. Jag har ingen särskild lojalitet mot varken land eller folk annat än att förbli trogen mot mig själv. Vore dock skönt att slippa vintrarna som liknar långa mardrömmar i vitt och kyla.
Och drömmen om det där landet som Astrid Lindgren levde är allas vår dröm om barndomen som vi aldrig fick.Var vi än är födda.
Och här kan ni ta del av den artikel jag har skrivit på Newsmill för drygt två år sedan som avhandlar ämnet med riktiga svenskar. Rubriken är: Vem är en riktig svensk?
I går lyssnade jag på ett radioprogram om rasism i Sverige. det var många invandrare som vittnade om vardagsrasismen, bl a en svart tjej som påstod att normen i sverige är vita mänskor och att dom alltid är privilierade enbart för att dom är vita. det har kommit en bok också med det motivet. (som fått mkt beröm i Dn och SvD) vad jag saknade i programmet var äldre svenskar som ju har ett helt annat perspektiv. när jag var barn fanns inga synliga invandrare i Sverige. /alltså inga svarta eller bruna eller gula) så när ryktet spreds att det kommit en svart sjöman till stan så slängde vi oss på våra cyklar för att få se denna "neger". var vi då rasister. nej bara nyfikna. när jag var i Indien på 70-talet långt ut på landsbygden kom barn fram och nöp i mej för att känna på min hud. de hade aldrig sett vita mänskor förr. Är sådant rasism? Nej, och barn är önyfkna men dom accepterar direkt någon med annorlunda utseende. det är min erfarenhet. kan inte mänskor med lite annorlunda hudfärg i vårt land börja se på svenskarna med lite humor. ?? i stället för ständigt denna förorättade ton av att vara diskriminerad.
SvaraRaderaJo det vore skönt. Men svårt antagligen. För naturligtvis får de höra ett och annat. Jag har samma upplevelse som du att följa efter en svart man, som liten tillsammans med ett gäng ungar. Av nyfikenhet. Det var ungefär som när det kom en ambulans till gården. Då stod alla där och glodde. För att det hände något annorlunda. Det är mänskligt att göra så, att ta reda på vad som händer. Och ifall man åker till Japan eller Kina ses vi också som annorlunda. Det är väl inte så märkligt. Där är vi ju det.
Radera