Sedan några decennier så ökar skillnaderna i livslängd mellan olika grupper i befolkningen. Det är inte så märkvärdigt. Se på min mamma som blev 43 år. Ingen livslängd att tala om. Och se på hennes syster som blev 90 år och dog först häromåret. Eller hennes bror som blev 96 och också levde till för några år sedan.
Men nu tycker fyra professorer från Stockholm att det är orättvist och att vi ska leva lika länge. Skillnaderna är tydliga mellan högutbildade och lågutbildade. Många sliter på kroppen och det gör att kroppen inte håller lika länge, som om man inte sliter så mycket på den.
Andra lever farligt genom att ta risker och använda droger. En del blir kriminella. Ett påfrestande liv. Och vi svenskar är inte längre ett homogent folk utan vi är under påverkan av många influenser utifrån. Generna spelar roll för hur långt liv vi får. Hälsa är också psyko-social så ett svårt liv rent psykiskt och med en socialt främmande miljö kan också spela roll.
Naturligtvis hade det varit bra, särskilt för oss barn, om min mamma hade kunnat leva lika länge som sina båda syskon, men nu gjorde hon inte det. I syskonskaran hon tillhörde på tio syskon så var de båda tidigare nämnda långlivade. Inte ens syskon har samma förutsättningar, fast de alla hade sex år i folkskolan, utan de hade olika fysiska förutsättningar. Och brodern som levde längst var av en särskild sort, mycket omtyckt och favoritbarn. Så upplevde han det själv har han berättat.
Vad vill de fyra professorerna uppnå? Mer pengar till forskning och mer satsningar så att hälsovården kan byggas ut? Mer bestämmelser om hur människor ska leva så att de inte dukar under i sjukdomar? Ska staten bestämma att vi inte ska äta så mycket rött kött?
Kanske har vi en utmätt tid här på jorden, även om de individuella faktorerna och den fria viljan också spelar in. Själv tänker jag leva länge eftersom min mamma inte gjorde det. Det är en bra målsättning tycker jag. Det är drygt fyra decennier sedan hon dog så hon räknas kanske in i statistiken som de fyra professorerna har ägnat sig åt.
Men nu tycker fyra professorer från Stockholm att det är orättvist och att vi ska leva lika länge. Skillnaderna är tydliga mellan högutbildade och lågutbildade. Många sliter på kroppen och det gör att kroppen inte håller lika länge, som om man inte sliter så mycket på den.
Andra lever farligt genom att ta risker och använda droger. En del blir kriminella. Ett påfrestande liv. Och vi svenskar är inte längre ett homogent folk utan vi är under påverkan av många influenser utifrån. Generna spelar roll för hur långt liv vi får. Hälsa är också psyko-social så ett svårt liv rent psykiskt och med en socialt främmande miljö kan också spela roll.
Naturligtvis hade det varit bra, särskilt för oss barn, om min mamma hade kunnat leva lika länge som sina båda syskon, men nu gjorde hon inte det. I syskonskaran hon tillhörde på tio syskon så var de båda tidigare nämnda långlivade. Inte ens syskon har samma förutsättningar, fast de alla hade sex år i folkskolan, utan de hade olika fysiska förutsättningar. Och brodern som levde längst var av en särskild sort, mycket omtyckt och favoritbarn. Så upplevde han det själv har han berättat.
Vad vill de fyra professorerna uppnå? Mer pengar till forskning och mer satsningar så att hälsovården kan byggas ut? Mer bestämmelser om hur människor ska leva så att de inte dukar under i sjukdomar? Ska staten bestämma att vi inte ska äta så mycket rött kött?
Kanske har vi en utmätt tid här på jorden, även om de individuella faktorerna och den fria viljan också spelar in. Själv tänker jag leva länge eftersom min mamma inte gjorde det. Det är en bra målsättning tycker jag. Det är drygt fyra decennier sedan hon dog så hon räknas kanske in i statistiken som de fyra professorerna har ägnat sig åt.
Med tanke på synpunkterna om bristande i beräkningsgrunden eller slutsatser för önskemål om kungahuspensioneringen av en viss tidning så borde du kanske även här fundera på att siffror tolkas i kontext och tid, samt i fallet "överskatta sig själv", plats. Det finns även en god anledning till medianvärden ibland trots kvantitativa baser, men dessa blir naturligtvis inte så användbara statistiskt i fallet "en jag känner har minsann.." vilket i sig självt är en lika bristande variabel i nästan vilken argumentation som helst rörande en större helhet än "de där man känner" : liksom.
SvaraRaderaRoligt skrivet! Kul med humor så här tidigt på morgonen!
Radera