Nu har Vulkan skickat ut de första mejlen till massmedier och andra som har anknytning till den världen. Det ingår i marknadsföringen av min nya bok I ormbärarens tid.
Lite bakvänt har det blivit eftersom boken finns på marknaden. I vanliga fall så ger man exklusiv rätt till vissa och ser till att marknadsföringen startar innan boken kommer ut. Men så blev det inte i det här fallet.
De som har fått mejlen får boken om de vill. Men det är ingen idé att ge bort den till någon som inte vill läsa den. En del av mina kusiner och min moster i Västerås har fått boken. Min närmaste familj likaså.
Det går att följa tillblivelsen av denna bok på nätet eftersom jag har skrivit om den då och då under de år jag har författat den. Men texterna har förändrats naturligtvis och den siste som läste innan den gick i tryck var jag efter att en proffsig korrekturläsare hade haft synpunkter.
Ungefär tre år har jag ägnat åt faktasökande och skrivande för det här är en faktabok och en resa genom århundraden, men i en skönlitterär form kan man säga. Jag har varit med i Författarförbundet men gick ur för det gav inte så mycket. Det finns omkring 2 800 författare som är medlemmar i Författarförbundet.
Dock är jag med i Författarcentrum Öst där det bjuds på glöggmingel den 5 december. Tänker inte gå. Det är inte alldeles givet att författare har så mycket gemensamt. Inte i grupp. Jag är noga med min tid och ägnar den åt det jag tycker är viktigt.
Jag ser den här nya boken I ormbärarens tid som att den kommer att sprida sig genom djungeltrummor mest. Att det är en bok som folk i allmänhet kan ha glädje av, men det gäller att de får veta då att den finns. Det jag skriver om är historia på en nivå, där det oftast inte finns något dokumenterat. Tiden har på sätt och vis stått stilla i vår släkt eftersom dottern till äldste sonen till min morfar (min kusin således) fortfarande har hand om torpet Skärsholmen två mil från Västerås, men inte äger det. Det ägs av Lindö gods precis som det har varit i åtminstone hundra år.
Dock förbjöds betalning in natura 1943 och torparna fick ofta köpa loss sitt torp och marken. Det har min kusin försökt få göra, men förgäves.
Att vara författare är ett slit och att dessutom ha en blogg och vara journalist är detsamma, men på en annan nivå. Människor tycker att de kan attackera någon som mig som skriver fritt. Oftast är det anonymt. Men i går blev jag förvånad då ett barnbarn till en journalist på DN hoppade på mig och nedvärderade mig. Han känner inte mig och borde veta bättre.
Journalistkretsar är också en liten sammanslutning fast där finns omkring 18 000 medlemmar i journalistförbundet. Själv är jag inte med längre där heller. Jag var med under många år. Det räckte.
Ofta ses det som att det är konkurrens som gäller. Så ser inte jag det. Det handlar inte om att konkurrera utan att försöka berätta något om oss själva och om vårt samhälle. Också för mig själv berättar jag varje dag genom att skriva. För mig finns det ingen riktig drivkraft att lära mig något nytt om jag inte skriver om det. Då måste jag ta reda på fakta, sätta mig in i nya saker. Livet är en skola.
Jag har fått frågan vad titeln betyder och det syns på omslaget: ormbäraren är en konkret stjärnbild på himlen som solen snart passerar igenom. I år är det ett särskilt tillfälle eftersom mayaindianerna (som vi kan vara släkt med i min familj) sägs ha avslutat sin kalender. Den 21 december antas det kunna hända något. Vad tror jag beror av oss själva som vanligt. Inte att rymden omkring oss skickar meteoriter eller att solen får särskilda utbrott. Det ses som ett speciellt tillfälle eftersom konstellationen i rymden inte har synts till på 26 000 år.
Ormbäraren brukar avbildas som en man men här är det en kvinna på omslaget och en flicka nedanför som tittar upp på stjärnbilden. Det är symboliskt. Vi lever i en tid när kvinnorna måste hitta en ny roll och befinna sig både bland stjärnorna och konkret på jorden.
Lite bakvänt har det blivit eftersom boken finns på marknaden. I vanliga fall så ger man exklusiv rätt till vissa och ser till att marknadsföringen startar innan boken kommer ut. Men så blev det inte i det här fallet.
De som har fått mejlen får boken om de vill. Men det är ingen idé att ge bort den till någon som inte vill läsa den. En del av mina kusiner och min moster i Västerås har fått boken. Min närmaste familj likaså.
Det går att följa tillblivelsen av denna bok på nätet eftersom jag har skrivit om den då och då under de år jag har författat den. Men texterna har förändrats naturligtvis och den siste som läste innan den gick i tryck var jag efter att en proffsig korrekturläsare hade haft synpunkter.
Ungefär tre år har jag ägnat åt faktasökande och skrivande för det här är en faktabok och en resa genom århundraden, men i en skönlitterär form kan man säga. Jag har varit med i Författarförbundet men gick ur för det gav inte så mycket. Det finns omkring 2 800 författare som är medlemmar i Författarförbundet.
Dock är jag med i Författarcentrum Öst där det bjuds på glöggmingel den 5 december. Tänker inte gå. Det är inte alldeles givet att författare har så mycket gemensamt. Inte i grupp. Jag är noga med min tid och ägnar den åt det jag tycker är viktigt.
Jag ser den här nya boken I ormbärarens tid som att den kommer att sprida sig genom djungeltrummor mest. Att det är en bok som folk i allmänhet kan ha glädje av, men det gäller att de får veta då att den finns. Det jag skriver om är historia på en nivå, där det oftast inte finns något dokumenterat. Tiden har på sätt och vis stått stilla i vår släkt eftersom dottern till äldste sonen till min morfar (min kusin således) fortfarande har hand om torpet Skärsholmen två mil från Västerås, men inte äger det. Det ägs av Lindö gods precis som det har varit i åtminstone hundra år.
Dock förbjöds betalning in natura 1943 och torparna fick ofta köpa loss sitt torp och marken. Det har min kusin försökt få göra, men förgäves.
Att vara författare är ett slit och att dessutom ha en blogg och vara journalist är detsamma, men på en annan nivå. Människor tycker att de kan attackera någon som mig som skriver fritt. Oftast är det anonymt. Men i går blev jag förvånad då ett barnbarn till en journalist på DN hoppade på mig och nedvärderade mig. Han känner inte mig och borde veta bättre.
Journalistkretsar är också en liten sammanslutning fast där finns omkring 18 000 medlemmar i journalistförbundet. Själv är jag inte med längre där heller. Jag var med under många år. Det räckte.
Ofta ses det som att det är konkurrens som gäller. Så ser inte jag det. Det handlar inte om att konkurrera utan att försöka berätta något om oss själva och om vårt samhälle. Också för mig själv berättar jag varje dag genom att skriva. För mig finns det ingen riktig drivkraft att lära mig något nytt om jag inte skriver om det. Då måste jag ta reda på fakta, sätta mig in i nya saker. Livet är en skola.
Jag har fått frågan vad titeln betyder och det syns på omslaget: ormbäraren är en konkret stjärnbild på himlen som solen snart passerar igenom. I år är det ett särskilt tillfälle eftersom mayaindianerna (som vi kan vara släkt med i min familj) sägs ha avslutat sin kalender. Den 21 december antas det kunna hända något. Vad tror jag beror av oss själva som vanligt. Inte att rymden omkring oss skickar meteoriter eller att solen får särskilda utbrott. Det ses som ett speciellt tillfälle eftersom konstellationen i rymden inte har synts till på 26 000 år.
Ormbäraren brukar avbildas som en man men här är det en kvinna på omslaget och en flicka nedanför som tittar upp på stjärnbilden. Det är symboliskt. Vi lever i en tid när kvinnorna måste hitta en ny roll och befinna sig både bland stjärnorna och konkret på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar