Jag råkade se honom på Gomorron Sverige i TV i morse. Denne vänlige man som jag delade redaktion med under något decennium på DN. Jag tyckte att det var något bekant över honom, men jag kunde inte placera ansiktet. Så där såg han inte ut sist jag såg honom. Det var först när namnskylten dök upp som jag begrep vem han var.
Det är inte lätt när alla förändras runt omkring en och när jag själv åtminstone tycker att jag ser ungefär likadan ut. Han som nyss körde ut min senaste bok I ormbärarens tid till mig smickrade mig med att han trodde jag var kring 50 år. Han fick ett ex av boken. Med smicker kommer man långt eller också menade han verkligen det.
Men det var boken jag skulle skriva om. Leif Zerns bok Kaddish på motorcykel. Enligt förlaget Bonniers så är den redan slut. Åtminstone om man går in på nätet. Ja så kan det vara. Det finns många som vill läsa om den här sortens människor nu. Uppriktigt sagt så visste jag inte att Leif Zern var släkt med judar. Han pratade aldrig om det och jag grunnade aldrig över varifrån han kom. Men han slutade på DN:s teaterredaktion och gick stillsamt över till Expressen.
Jag förstår honom. Det var en turbulent redaktion på DN som avverkade massor av chefer och där trängdes kommunism med andra övertygelser. Men många hade religion i bakhuvudet. Både av värdsliga och andliga sorter. Tyvärr kan allt slå över i -ismer.
Leif Zern pratade i morse i TV om helighet i vardagen om att vi behöver riter och det är vad han har fått från judendomen. Jag håller med honom. Visst finns det helighet runt oss bara vi andas in och verkligen ser oss omkring. Just nu utstrålar träden en särskild helighet sprakande i höstens färger innan de går in i vintervilan.
Av en tillfällighet kom våra senaste böcker ut nästan samtidigt. Min I ormbärarens tid handlar om min släkt och är självbiografisk precis som hans bok. Leif Zern är född i juli, kräfta som min andrapappa Tore. De är snälla och vänliga nästan rakt igenom. Fast Leif Zern hoppade på bloggare för att de förstörde marknaden för långa texter. Det var förra året i november. Hans text finns inte på nätet men han skrev bla så här:
"Bloggprosans första offer är den historiska horisonten. Om det enda som anses vara intressant är nuet, försvinner behovet av att se verkets plats i ett större tidsperspektiv."
"Teaterrecensionerna blir alltmer kortfattade i bloggarnas tidevarv. Men det finns en undre gräns vid vilken den professionella kritikens död är ett faktum."
Och han fortsätter att skylla normallängden på en teraterrecension på bloggarna: texterna har sjunkit från tidigare sex tusen tecken till tre tusen. Och deadline är framflyttad från sen eftermiddag till tidig förmiddag.
"Det som en gång i tiden var en skrivprocess är idag ett förpackningsproblem."
Naturligtvis håller jag inte med honom. Bloggandet kan åstadkomma mycket här i världen. Och förpackningsproblemet har funnits långt före bloggtiden. Då när jag ibland redigerade teatersidorna på DN så var det alltid ett slit att få in texterna. Särskilt recensenternas texter för utrymmet räckte aldrig till. Och detta var på 1980-talet. Men det är sant att skrivandet kunde fortgå till sen eftermiddag innan redigeraren tvunget måste ha texten. Vi jobbade obekvämt till tolv på natten.
Som vanligt så finns det dock människor som vill klättra på andra och skapa mobbar. I ett litet "barbariskt" land som Sverige dominerar inte de högt utbildade och kloka. Mobbarna och deras okvädningsord har gjort att tidningar numera inte tillåter särskilt mycket yttrandefrihet - inte heller för seriösa bloggar. Det är avarterna och den lägsta nivån som sätter gränserna. Tyvärr.
Vi kommer säkerligen att kunna gå förbi de barnsjukdomar som den "nya tekniken" har skapat och bli av med det värsta. Men fortfarande är det inte allom givet att få en bok utgiven. Författarna - de riktiga som har gett ut minst två böcker - är inte fler än ett par tre tusen i det här landet. Detta beror säkerligen av att det är ett slit att skriva och oftast ett rätt olönsamt harvande i ordens värld. Det är bara de som verkligen är förunnat att ha orden som sitt livsverk som i längden står ut med det arbetet och som kan njuta av det.
Det är inte lätt när alla förändras runt omkring en och när jag själv åtminstone tycker att jag ser ungefär likadan ut. Han som nyss körde ut min senaste bok I ormbärarens tid till mig smickrade mig med att han trodde jag var kring 50 år. Han fick ett ex av boken. Med smicker kommer man långt eller också menade han verkligen det.
Men det var boken jag skulle skriva om. Leif Zerns bok Kaddish på motorcykel. Enligt förlaget Bonniers så är den redan slut. Åtminstone om man går in på nätet. Ja så kan det vara. Det finns många som vill läsa om den här sortens människor nu. Uppriktigt sagt så visste jag inte att Leif Zern var släkt med judar. Han pratade aldrig om det och jag grunnade aldrig över varifrån han kom. Men han slutade på DN:s teaterredaktion och gick stillsamt över till Expressen.
Jag förstår honom. Det var en turbulent redaktion på DN som avverkade massor av chefer och där trängdes kommunism med andra övertygelser. Men många hade religion i bakhuvudet. Både av värdsliga och andliga sorter. Tyvärr kan allt slå över i -ismer.
Leif Zern pratade i morse i TV om helighet i vardagen om att vi behöver riter och det är vad han har fått från judendomen. Jag håller med honom. Visst finns det helighet runt oss bara vi andas in och verkligen ser oss omkring. Just nu utstrålar träden en särskild helighet sprakande i höstens färger innan de går in i vintervilan.
Av en tillfällighet kom våra senaste böcker ut nästan samtidigt. Min I ormbärarens tid handlar om min släkt och är självbiografisk precis som hans bok. Leif Zern är född i juli, kräfta som min andrapappa Tore. De är snälla och vänliga nästan rakt igenom. Fast Leif Zern hoppade på bloggare för att de förstörde marknaden för långa texter. Det var förra året i november. Hans text finns inte på nätet men han skrev bla så här:
"Bloggprosans första offer är den historiska horisonten. Om det enda som anses vara intressant är nuet, försvinner behovet av att se verkets plats i ett större tidsperspektiv."
"Teaterrecensionerna blir alltmer kortfattade i bloggarnas tidevarv. Men det finns en undre gräns vid vilken den professionella kritikens död är ett faktum."
Och han fortsätter att skylla normallängden på en teraterrecension på bloggarna: texterna har sjunkit från tidigare sex tusen tecken till tre tusen. Och deadline är framflyttad från sen eftermiddag till tidig förmiddag.
"Det som en gång i tiden var en skrivprocess är idag ett förpackningsproblem."
Naturligtvis håller jag inte med honom. Bloggandet kan åstadkomma mycket här i världen. Och förpackningsproblemet har funnits långt före bloggtiden. Då när jag ibland redigerade teatersidorna på DN så var det alltid ett slit att få in texterna. Särskilt recensenternas texter för utrymmet räckte aldrig till. Och detta var på 1980-talet. Men det är sant att skrivandet kunde fortgå till sen eftermiddag innan redigeraren tvunget måste ha texten. Vi jobbade obekvämt till tolv på natten.
Som vanligt så finns det dock människor som vill klättra på andra och skapa mobbar. I ett litet "barbariskt" land som Sverige dominerar inte de högt utbildade och kloka. Mobbarna och deras okvädningsord har gjort att tidningar numera inte tillåter särskilt mycket yttrandefrihet - inte heller för seriösa bloggar. Det är avarterna och den lägsta nivån som sätter gränserna. Tyvärr.
Vi kommer säkerligen att kunna gå förbi de barnsjukdomar som den "nya tekniken" har skapat och bli av med det värsta. Men fortfarande är det inte allom givet att få en bok utgiven. Författarna - de riktiga som har gett ut minst två böcker - är inte fler än ett par tre tusen i det här landet. Detta beror säkerligen av att det är ett slit att skriva och oftast ett rätt olönsamt harvande i ordens värld. Det är bara de som verkligen är förunnat att ha orden som sitt livsverk som i längden står ut med det arbetet och som kan njuta av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar