Ur mitt nya manus I Ormbärarens tid

Vi växer genom alla våra olika kroppar, som vi bär under ett liv. Från spädbarnets lilla utsatta kropp, ohjälpligt i händerna på sina föräldrar, över den lilla barnkroppen, till tonåringens vilt växande lekamen och vidare till något, som är mera vuxet. Till utseendet. Kroppen byter ut alla celler i kroppen under sju års tid, så vi kan inte påstå att vi är färdiga ens som 20-åringar. Vi förändras ständigt. Det är livets gång, att låta det vara så. Och likadant är det med själen. Den borde omdanas åtminstone. Om det inte vore så att det går att fastna i utvecklingen. Något som kroppen också speglar, men ännu har vi inte riktigt kunnat se sambanden.

När jag var liten ansågs gamla människor med många rynkor vackra. Det syntes att de hade levt och de andra vördade den visdom och den levnadserfarenhet, som de hade och som de utstrålade. De gjorde naturligtvis detta därför att de andra såg detta hos dem. Medan nuförtiden ska alla vara helt släta i ansiktet upp till pensionsåldern. Helst. Och inte ett grått hårstrå ska skymma den ungdomliga ivern hos alla.

För min mormor hängde ingenting ihop med utseendet, utan vem man var och i hennes liv var det självklart att hon bestämde, att det var mannen och kvinnan som gemensamt beslutade om familjen. Det var lätt för mormor att föda alla de tio barnen för hennes kropp var lik min. I alla tre generationerna har vi haft kvinnokroppar med breda höfter och kurvor. Vi har haft lätt att föda barn. Ingen av oss har behövt kejsarsnitt för att våra höfter har närmat sig utseeendet på den manliga kroppen.

Det måste ha varit min morfar, som präglade min mamma mest. För mormor dog när mamma var tio år. Då ramlade mormor ihop på golvet och dog, när hon var uppe på natten, för att försöka få lite luft. Astmatisk som hon var. Hon dog en oktobernatt 1934, en fuktig natt eftersom de bodde alldeles vid Mälaren, bara hundra meter bort från sjön. Hon tappade fotogenlampan, som hon höll i handen och lågan sotade glaset. Det berättade min mamma för mig. Den lilla detaljen kom hon fortfarande ihåg. Men hon sade inget om hur mormor såg ut när hon var död. Som alla människor i chock, så skyddades hon av detaljen, med den lilla sotfläcken på fotogenlampans glas. Och antagligen var hon inte med när mormor hittades. Så hon slapp att se henne ligga där på golvet.

Själv hittade jag min mamma död av samma orsak som min mormor. Hon hade trillat ihop över soffbordet i vår moderna lägenhet i Björkhagen. Sprutor och medicin hjälpte inte heller då sommaren 1968. Morfar var våldsam till sinnet, hade häftigt humör. Det har syskonen berättat. Jag vet det. Men jag begrep aldrig hur, på vilket sätt då, när de sade det. Äldsta sonen kallade sin pappa för en “djävul”. Det har jag hört, men aldrig varför.

Morfar var född den 7 juli 1874, så han var alltså 60 år när hans fru föll i hop och dog. Mormor blev 56 år gammal. Min morfar var lika gammal som jag, nä jag är äldre nu när jag sitter och skriver det här. Några år äldre, snart fem år äldre än han var då den 12 oktober 1934. Han förlorade sin fru och min mamma förlorade sin mamma. Min moster Rosa var sex år äldre än min mamma och bodde antagligen inte hemma. När man var sexton år på den tiden så arbetade man. Så det var morfar, som fick ta hand om sin yngsta dotter under de åren, fram till att hon var konfirmerad och hade gått ut hushållsskolan. Sedan började hon jobba på hösten, när hon hade fyllt femton år på ASEA i Västerås. Morfar som hela sitt liv hade arbetat som fiskare och snickare tog hand om sin yngsta dotter. De andra nio barnen var redan vuxna. Nästan. Det var bara denna enda dotter, som var kvar hemma. Min vackra mamma. Hon var den vackraste av dem alla.

Jag vet hur det såg ut hemma hos dem, för jag har besökt mammas barndomshem. Den lilla röda stugan, där inget har förändrats på så många år. Där två öppna spisar värmde storstugan och sovrummet på var sin sida och gör så fortfarande. Och där köket var rätt stort och avlångt med en spis, som eldades med ved och likadant är det där ännu. Numera är det sommarstuga åt en av mina kusiner, men ingen har fått köpa huset från Lindö gård, som äger torpet och marken. Morfar och mormor ägde det aldrig.

Det är finare att ha varit arbetare och ha jobbat på fabrik, än som morfar ha varit torpare, fiskare och snickare. Men det har väl med organisation att göra. Arbetare på fabrik organiserade sig, men morfar behövde aldrig organisera sig. Han skötte sin familj och sig själv. Han gjorde dagsverken åt Lindö gård, som betalning, för sin rätt att inneha torpet. Och familjen var snäppet över statarna eller backstugesittarna, eftersom rätten att bruka torpet kunde gå i arv. Statare och backstugesittare låg sämre till.

Min morfar och hans äldste son fick bruka torpet, men som tusentals andra år 1943 slapp de att göra fler dagsverken, för då förbjöds detta. Som mest fanns det omkring hundratusen torp i Sverige. Och på många av dem levde en familj med många barn. Precis som i min mormor och morfars familj. Min morfar överlevde sin maka med tolv år. Också jag fick träffa honom, när han var döende i prostacancer eller om det var cancer i magen. Vet inte riktigt. Men det minns jag inte, att jag träffade honom, för jag var bara sex månader gammal. Han var hemma och var mycket sjuk, men ingen hade tagit honom till sjukhus. Min mamma gjorde det. Han dog där sedan den 19 juli 1946.

Min mamma hade tagit med mig då till min morfar och Kärrbo, för att visa sitt förstfödda barn för sin far. Hon var gift sedan ett drygt år och hade fått mig den 2 december 1945. Jag var ett efterkrigsbarn. Koncipierad någon gång på en fest, skulle jag tro, alldeles i slutskedet på kriget. Och sedan blev mamma och pappa tvungna att gifta sig. Som det hette på den tiden.

Pappa och mamma gifte sig den våren i maj 1945 i Kärrbo lilla vackra, vita kyrka och pappas kamrater i armén lät de nygifta passera under deras korta svärd. De bildade en gård med sina vapen, en skyddande häck för dem. Ingen från min pappas familj var där, för det var en skam, att han hade blivit tvungen att gifta sig med mamma.

Det hade säkert aldrig hänt om det inte hade varit krig och han hade legat inkallad. Mamma föll väl för hans uniform och hans stilighet. Han var korpral och hade alltså den lägsta befälsgraden. De träffades någonstans i Västerås, där de båda var den vintern och våren. Mamma jobbade på kontor på ASEA i Västerås. Det var min farmors fars stad, kan man säga. Farmors far var riksdagsman och häradshövding i Västerås och hettte Max Schenström.

Giftermålet var en mycket stor mesallians mellan torparflickan från Kärrbo och barnbarnet till häradshövdingen i Västerås. Min farmor hade frågat min pappa om han verkligen var säker på, att barnet var hans.