2 juli 2004 16.43
Jag lyssnar på musik från 60-talet och förstår låtarna mycket bättre. De har överlevt och de får mitt hjärta att dansa. Aquarius/Let the sunshine in med Fith Dimension, Summer in the city med Lovin´ Spoonful, California dreamin´med Mamas & Papas, Somebody to love med Jefferson Airplane, San Francisco (be sure to wear flowers in your hair) med Scott McKenzie.
Musik från 1965 till 1969 ungefär. Då jag var 19-24 år gammal och det hände så mycket. Jag fick mitt första barn och min mamma dog. Musiken tröstade mig då, som den gör nu. Den smeker mitt hjärta ömsint.
Eight miles high med Byrds, Daydream med Lovin´ Spoonful. Need your love so bad med Fleetwood Mac, White rabbit med Jefferson Airplane, Brand new key med Melanie, Winchester cathedral med New Vaudeville Band, Dedicated flower of fashion med Kinks, Up up and away med Fifth Dimension, Little girl med Syndicate of Sound och Joy to the world med Three dog night.
Jag vill inte vara ung igen, men jag vill känna känslorna, som jag kände då och musiken får mig att göra det. Så lätt och enkelt allt var. Varje dag som ett oändligt långt strålknippe av solsken och nya härliga erfarenheter. Allt var möjligt och livet låg framför mig.
Samtidigt visste jag inte mycket om hur jag skulle använda hela mig själv. Hur det skulle gå att sammanjämka alla mina motstridiga sidor, alla de olika talanger och gåvor jag en gång hade fått när jag föddes. Men jag visste att det var viktigt att lyssna inåt, att försöka följa det som brukar kallas hjärtats röst och som inte betyder nåt för dom allra flesta. Lite fånigt och romantiskt bara.
Utdrag ur min dagbok
Ett Sekel av Tystnad
sid 235-236
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar