TV4 diskuterade spioneri

Staffan Heimersson (född 1935) Aftonbladet och Anders Thornberg från Säpo satt i TV4:as soffa i morse och pratade spioneri. Och journalisten Staffan Heimersson fick dra sina upplevelser av KGB och berätta hur han hanterade detta. Han ställde inte upp.

Och Säpos man fick berätta om hur spioneri gick till och går till. Att spioneri är något som har följt med med människan i alla tider. Att det aldrig slutar. Det är viktigt med information.

Naturligtvis var det Jan Guillou, som orsakade detta diskussionsämne, men huvudmannen i härvan omnämndes bara i förbigående. Det var tydligen för allvarligt att diskutera själva sakfrågan.

Istället blev det en smula kåserande, men Anders Thornberg fick ändå förmedla att ett femtontal länder har underrättelseofficerare i Sverige nu i denna dag. Och att Säpo hejdar spioneri så fort det upptäcks att dessa främmande makters företrädare har kontakter med svenskar.

Jag rekommenderar den här artikeln på Newsmill av tidigare spionen FÖR Sverige Gunnar Ekberg, som har skrivit boken De ska ju ändå dö, utgiven nu i höst. Där berättar han om hur han infiltrerade de organisationer där också Jan Guillou befann sig: KFML och PFLP en palestinsk terrororganisation.

Samtidigt går Jan Guillou ut i Resumé och säger att Expressen försöker utplåna honom för det är ju den tidning, som har avslöjat hans kontakter med KGB.

Guillou berättar dock inte att han fick sitta i ett par timmar och chatta med Expressens läsare och att han har fått skriva en artikel på Sidan 4 (29.10) där han får bre ut sig om Gunnar Ekberg och kalla honom "en simpel provokatör, mytoman och flerfaldig förbrytare och att det inte bara var ett sant nöje att sätta stopp för den karriären, det var en renhållningsåtgärd".

Artikeln är ett personangrepp på Gunnar Ekberg, som kallas hämndgirig och önsketänkande. Ekberg drogs alltså fram i ljuset i och med IB-avslöjandet 1973.

Det som pågår nu måste ses som storstädning i den generation, som jag själv tillhör (Ekberg är född 1945 liksom jag, Guillou 1944). Jag har jobbat arton år på Dagens Nyheter och jag gick ofta omkring och tänkte och sade att "dom är inte kloka".

Vissa journalister där jublade över alla revolutioner, som pågick i världen, för dessa skulle förvandla världen till det paradis, där vi alla skulle leva när hela jordens befolkning hade blivit kommunistisk.

Min tjugofemte artikel publicerad på Newsmill

Den har rubriken Frimurare är inte farliga apropå att Dan Brown har kommit med en ny bok Den förlorade symbolen. Och huruvida dessa hemliga sällskap har makt.

Dan Browns bok vill återge ge oss symbolernas djupare betydelse i en sammanhängande berättelse och chocka oss till mer insikt och medvetenhet. Precis det som frimurarna sysslar med i sina sällskap.

Läs artikeln här.

Sveriges Television trollar bort Jan Guillous skuld

Ja som vanligt satt Maria Schottenius DN kultur i soffan i morse på SVT och där avhandlades Jan Guillou. Eric Schüldt och Roger Wilson från radion satt med.

Det fnissades runt detta avslöjande av Jan Guillou som spion och Eric Schüldt som nyss hade läst Guillous memoarer tyckte att det var "väldigt konstigt" med detta avslöjande eftersom Guillou hade förnekat detta i boken han nyss läst.

Maria Schottenius (gift med Olle Svenning, som skrev en skarp ledare i Aftonbladet) var den mest seriösa i gänget i dag. Hon sade att det ändå handlade om KGB och det var allvarligt, men invände i nästa mening att det har han (Jan Guillou) ju bett om ursäkt för.

Roger Wilson tyckte nog att Guillou hade satt sig själv "i skiten". Och programledaren Marianne Rundström frågade om detta möjligen "naggade förtroendet för Guillou i kanten".

Nja då visste inte Maria Schottenius riktigt om det hängde på sanningen och Eric Schüldt tyckte att Jan Guillou tillhörde en "utdöende journalisttyp", som ställde sig som garant för att det han berättade var hela sanningen.

Ja, ja och sedan måste de också hinna prata om Ingmar Bergmans efterlämnade arv på Fårö.

Varför finns detta programinslag överhuvudtaget? Det skulle vara mycket intressantare att sitta vid köksbordet hemma hos Olle Svenning och Maria Schottenius på Söder. Det skulle ge mer.

Det där flabbandet och fnittrandet är helt ointressant och att det handlade om att det inte finns någon sanning nu igen. Jag tittar just nu ut genom fönstret och ser att det är nästan vindstilla och grått i dag. Det är sant.

Och programledaren Marianne Rundström, som annars kan ställa riktiga frågor, förvandlade sig till någon som skulle släta över och göra obetydligt. Det var som att lyssna på Åsa Waldau när hon pratar om Knutby. Sekteristiskt minst sagt. Fniss, fniss.

Under de senaste dagarna har journalistkollegor försökt att släta över, tona ned och sagt att KGB närmade sig alla, eller åtminstone hälften, på den tiden. Ja, jag minns hur det var när jag var hemma hos en finländska, som jobbade på radion.

Hon var rädd för att prata med mig i telefon. För den var avlyssnad. Troligen av Säpo. För hon kunde ju vara nära KGB. Vi hade till och med åkt på en resa till Leningrad (Sankt Petersburg numera) tillsammans med finska redaktionen på radion. Så hon var förstås misstänkt.

Men detta var ingen lek på den tiden. Människor dog i massor tack vare KGB. Att leka med dem i Sverige à la Guillou borde inte ens så här långt efteråt vara lönsamt.

Och journalistkåren borde hålla sig för god att ställa upp på överslätandet. För alla mekanismer som skapar förtryck och diktaturer finns fortfarande kvar i världen. Tro inte att vi är vaccinerade här i Sverige. Att låtsas det är att visa samma arroganta övermod som Jan Guillou.

Staffan Heimersson uppraggad av KGB

I tidningen Resumé berättar Staffan Heimersson att han som utrikeschef på Aftonbladet blev uppraggad av KGB.

– Jag meddelade inte Aftonbladet direkt. Jag höll bollen i luften några veckor. Jag var utrikeschef och det var på mitt bord att hantera den typen av frågor.

Det blev en middag med två KGB-agenter på restaurang Riche i Stockholm.

– Jag bjöd själv, jag lät mig inte bjudas. Jag kollade deras syften och sedan skrev jag om händelsen och avslöjade agenterna med namn i en kolumn i Aftonbladet.

Blev du smickrad av uppvaktningen?
– Tvärtom, det var avskyvärt. Jag avskydde dem från första sekunden.

Läs om detta här.

Själv har jag blivit tackad av Pär Jansson via mejl, för att jag kommenterar och skriver artiklar på Newsmill.

Pär Jansson är civilingenjör och frilansjournalist med bakgrund bl.a. som värnpliktig officer och rysk militärtolk i Flygvapnets underrättelsetjänst.

Han deltog som tolk vid förhöret av delar av den grundstötta ubåten U137:s besättning i Karlskrona 1981, och han har av eget intresse bevakat öststaternas spionageverksamhet i Sverige sedan början av 70-talet. Han är även aktiv i arbetet med att få flygofficeren Bertil Ströberg friad från sin spioneridom.

Och han har alltså skrivit om Stasi-listan på Newsmill.

Han har begärt ut denna lista från Säpo.

Och Expressen är vänliga nog att publicera hela Arne Lembergs papper till Säpo. Denne man berättar nu från graven kan man säga eftersom han mördades av Idi Amins soldater i Uganda tillsammans med min kompis Kalle Bergman, som jobbade på Svenska Dagbladet.

Här hittar ni pdf-filen.

I den står att läsa något som gör Jan Guillous uttalande de senaste dagarna till lögn. Först sa han att han visst hade fått 600 kronor svart av ryssarna. Och sedan att - när han hade läst på - så visade det sig vara 800 kronor. I dessa papper står det att han fick först 600 kronor och sedan 800 kronor, tillsammans alltså 1 400 kronor i spionersättning.

Dessutom visste han att telefonboken från Amerikanska ambassaden var värd 2 000 kronor. Stal han någonsin den?

Ytterligare en pikant detalj är att Thomas Mattsson på Expressen och Jan Guillou så sent som den 27 agusti i år träffades för att prata jobb enligt tidningen Resumé. Guillou skulle börja som krönikör tyckte Mattsson, men Guillou avböjde.

Hade väl inte varit så kul med en till krönikör, som avslöjades i samma stil som med Marklund i vintras. Så där hade nog Thomas Mattsson tur.

Newsmill vill inte chikanera Jan Guillou

För första gången blev jag nekad att få en artikel publicerad på Newsmill (den tjugofemte). Den handlade om Jan Guillou och hade rubriken: Nu rämnar Jan Guillous fasad. Den innehöll för mycket personangrepp fick jag veta av redaktionen. Man får ett litet meddelande i en ruta när de nekar att publicera.

Jag ändrade och tonade ned, tog bort adjektiv och hänvisade till vad han har skrivit om sig själv på sin hemsida (han har skrivit massor). Men de ville inte publicera detta.

Artikeln var en sammanfattning av det jag vet om honom och det som har framkommit under de senaste dagarna. Alltså inga totala märkvärdigheter, rent av allmängods nu och det jag fick veta om honom i somras när jag pratade med en skolkompis till honom, men på Newsmill betraktades detta ändå som ett personangrepp. Icke publicerbart.

Jag kan inte tolka det som annat än att de på denna debattsajt anser att den mannen ligger ned helt och hållet och att sparka på någon som redan ligger vore väldigt fult. Att han som stor representant för journalistkåren riskerar att smitta också resten av kåren, ifall det jag skrev publiceras. Att det då kan anses fritt fram att komma med mera sådant.

Artikeln avslutades med att jag skrev, att jag hoppades att detta denna gång inte bara slätades över och att Guillou gick vidare som vanligt, utan att detta medförde en välbehövlig genomgång av vad som hände då på 60-70-talen i Sverige bland journalisterna. Detta som har påverkat vårt samhälle ända in i år 2009.

Alltså en slags uppgörelse med det förflutna, där så många journalister befann sig till vänster om socialdemokratin och såg framför sig att världen skulle frälsas av kommunismen. Och därför skrev artiklar enligt det scenariot. Att allt som låg till vänster om socialdemokratin fick mycket uppmärksamhet. Det var det radikala och det som handlade om framtiden då.

Detta fick till sin tur till följd att de politiska journalisterna på Dagens Nyheter ingick i det allmänna psykförsvaret, till skydd för den regering, som vi hade. Det var en tid då det sågs som att kampen stod mellan demokratin och ytttrandefriheten och detta sekteristiska, som liknade en slags religiös väckelserörelse: alla de olika kommunistiska partierna. Stora som små.

Mona Sahlins krav att nu få veta vad Jan Guillou har skrivit om hennes parti mitt under det kalla kriget och givit vidare till KGB är legitimt i sammanhanget. Men naturligtvis kallar Jan Guillou själv det han skrev för "strunt". Och vi kommer aldrig att få veta sanningen om detta. Om vad som verkligen inträffade mellan honom och KGB.

Jan Guillou, som nu är 65 år och inne i pensionsåldern har alldeles säkert kommit till vägs ände. Som ung ville han hålla sig väl med alla sidor. Ingen visste vart världen var på väg då i slutet på 60-talet.

Kanske vet de på Newsmill också något om honom, som inte jag vet. Eller också är det helt enkelt så att denne nestor inom journalistiken. Denne skribent och författare, som många tycker är den störste journalisten vi har, inte får chikaneras.

Allt ska avhandlas på en högre nivå, där statsmakter och regeringar är inblandade. Där konspirationerna har en slags högre dignitet, än de har på den smutsiga marknivå, där spioner utför sitt hemliga hantverk. Ifall allt ses från ett upphöjt perspektiv så blir det ändå så att agenten Hamilton tar hem spelet.

Jan Guillou äntligen avslöjad som spion

Expressen avslöjar i dag att Jan Guillou lät sig värvas som spion för Sovjet. Han uppger att syftet var att avslöja KGB, men att det aldrig lyckades. Dock fick han betalt. Och när IB-affären var på gång så skyddade (!) han KGB och sade att han aldrig mer kunde träffa sin kontakt för han ville inte blanda in dem i detta.

Syftet med det hela ska alltså ha varit att skriva avslöjande artiklar om vad som hände, men det gjorde aldrig Guillou. Inte heller har han tagit med detta i sina nyligen utkomna memoarer för han ville inte hamna på löpsedlarna med spionrubriker. Vilket han nu alltså gör ändå.

Det är tidigare hemligstämplade papper hos Säpo som avslöjar att hans kollega i branschen Arne Lemberg avslöjade Guillou för Säpo.

Det hela ger en bild av Guillou, som någon som gör vad som helst för att befinna sig bland de stora grabbarna. Och ligga bra till ifall det skulle bli så att Sverige blev kommunistiskt, vilket inte var en utopi på 60-talet, då detta hände.

Som person har Guillou alltid sagt sig vara misshandlad och förtryckt som liten och som vuxen har han gjort vad som har behövts för att få inflytande och makt. Men nu rasar fasaden.

Det hedrar Arne Lemberg, som mördades i Afrika på uppdrag, tillsammans med en kompis till mig Karl Bergman. Arne Lemberg gjorde det rätta när han gick till Säpo och berättade att Guillou var värvad av KGB.

PS. Och i TV4 sitter Barbro Hedvall ledarskribent på DN och Jan Mosander tidigare SR - alla tre födda år 1944 - och i stort sett försvarar Guillou, för så där gick det till för alla journalister på den tiden. Va? Och Lasse Bengtsson har inga kritiska frågor. Så uppenbarligen ska dessa journalister förringa detta, för att visa att journalister är okej. Istället får detta motsatt effekt på mig. De föll som stenar i min aktning. DS.

PSPS. Och Leif G W Persson säger sig tro på Jan Guillou. Vänskapskorruption? DSDS.

Ingrid Carlqvists bok Inte Utan Mina Söner

Jag har ägnat dagen åt att sträckläsa det journalisten och författaren Ingrid Carlqvist har skrivit om George Pesor och hans kamp, för att skapa en trygg och bra miljö för sina båda söner. Trots deras mamma. Boken är inte släppt ännu, men den kommer den 30 oktober.

Fortfarande är jag skakad. En sådan bok väcker så många tankar, för alla har vi en mamma och en pappa och kan relatera till situationen i boken för de båda barnen, pojkarna, som i sin barndom är utsatta för så mycket. Alla har vi varit barn och jag förstår knappt hur de har klarat sig igenom sin barndom.

Dessa pojkar, som i dag är tolv och tio år och som har föräldrar, som skilde sig för sex år sedan. Det var pappan som ville detta och mamman sade då helt enkelt att hon aldrig skulle skilja sig från honom. Han tog ändå ut skilsmässa. Pappan fick vårdnaden om barnen i svensk domstol, efter att mamman har anklagat honom och hans släkt för sexuella övergrepp, vilket var totalt osant.

Domstolen i Sverige tilldömde honom ensam vårdnad och ansåg inte mamman lämplig som vårdnadshavare. George Pesor tar med sönerna till Australien, för därifrån kommer han och där vill han barnen ska växa upp och få gå i skola. Mamman får ha kontakt med dem och träffa dem på olika lov. Så är det bestämt.

Men när mamman ska hämta barnen, för att ta med dem till Sverige på ett lov, så tror George Pesor, att hon kommer att kidnappa dem. Hon har sagt att de ska vara hos henne och att de ska stanna i Sverige i telefon till dem. Trots detta så dömer en australiensisk domare att de ska få följa med henne till Sverige, sedan hon under ed har försäkrat att skicka tillbaka dem till Australien efter lovet.

Men på det utlovade datumet kommer inga barn. De är kidnappade av mamman i Sverige och göms undan av henne och släkten. Hon har också hjälp av kvinnoorganisationer och advokater, som tror mer på mamman än på den utländske pappan. Trots att han av svensk domstol har tilldömts ensam vårdnad om barnen och att mamman inte ansågs lämplig.

George Pesor får ingen riktig hjälp av svenska myndigheter eller polis att få tag i sina barn. Och till slut åker han till Sverige för att själv leta rätt på dem. Mamman har gömt sig hos sina föräldrar med barnen, efter att ha flyttat runt med dem i Sverige. Och med hjälp av avlyssningsutrustning hör pappan att de finns i huset, där morföräldrarna bor.

Han meddelar polisen, som rycker ut inom en timme och hittar barnen, som ligger och sover i huset eftersom detta är kring två på natten. De tar med dem till polisstationen och där får pappan till slut träffa dem igen. Efter ett halvårs letande. Numera är de tillbaka i Australien, där de båda går i skola och där de vill bo.

Jag märker när jag läser boken att jag är också genomsyrad av detta, att mammor ska vara de goda. De kan inte vara onda och ibland är det svårt att ta in det som står. Alla detaljer om de sexuella övergreppen, som mamman ljuger ihop, hoppar jag över. Jag orkar inte läsa det.

I det här fallet är det helt klart att mamman är sjukligt självupptagen och saknar insikt i vad hon gör mot sina söner. Hon ska ha barnen. De är hennes ägodelar. Och hon anklagar pappan för allt mellan sexuella övergrepp och mordförsök för att få dem.

Jag kan som sagt relatera till denna bok på många sätt. Inte minst genom att jag i min släkt har en familj, som på ett liknande sätt har blivit av med två pojkar. Pappan blev också anklagad för sexuella övergrepp på dem. Han friades i tingsrätten, men socialen är inte intresserad av att hjälpa honom att ha någon kontakt med dem.

De har gått helt på mammans linje och pappan har nu gett upp, efter att under lång tid försökt att få kontakt med dem. Alla brev, telefonsamtal, besök, paket till jul och födelsedagar är förgäves. Han får inte kontakt med sina barn. Han nekas prata med dem eller se dem. Och alla gåvor skickas tillbaka.

I Ingrid Carlqvists bok beskrivs också ett par sådana fall, där papporna helt enkelt har gett upp efter åratal av försök att få någon kontakt. Mammornas ensidiga propaganda gör att barnen blir helt indoktrinerade och tar avstånd från sin pappa. Vad har de att sätta emot?

Det är först när barnen är myndiga, som de själva kan bestämma om de kanske ska ha någon kontakt med sin pappa, men då är sedan länge chansen att bygga något de behövde som små borta.

Mamman till barnen i fallet med George Pesor dömdes i tingsrätten till tio månaders fängelse och omkring 140 000 kronor i skadestånd till pappan och de båda barnen. Domen är överklagad till hovrätten.

I Sverige har kvinnoorganisationer fått så stort inflytande, att lagstiftningen har ändrats till mammornas förmån. Inte minst journalisten Liza Marklund har genom sin bok Gömda hjälpt till med detta.

Alla politiska kvinnoorganisationer hade denna bok, som studieobjekt och att Liza Marklund byggde sin karriär på, att detta var en sann bok, hjälpte till att förmå riksdagen att ändra lagstiftningen. I dag är det ganska lätt för en mamma att få ensam vårdnad om sina barn.

Ingrid Carlqvists bok Inte Utan Mina Söner visar alltså, att också kvinnor kan strunta i sina barns bästa. Och det naturliga vore att lagstiftningen anpassades till detta och att också riksdagen begrep att män och kvinnor är människor, som kan fela bägge när det gäller de egna barnen. Mammor är inte heliga. Lagstiftningen borde mera tydligt ställa sig på barnens sida och inte ensidigt betrakta någon vuxen, som automatiskt mer lämplig.

Marita Ulvskog hjälpte till att göra barn arvlösa

När Marita Ulvskog (s) var kulturminister så såg hon till att Johan af Petersens, som var äldste sonen i familjen fick ärva allt efter sin far. Fast det fanns ett testamente, som sade att alla skulle ärva.

Detta framkom i TV4:s program Efter tio i morse. Eva Kunske, syster till Johan af Petersens, satt i soffan och berättade om hur det gick till när hon och hennes syskon och mamma fråntogs arvet. Äldste sonen fick ärva hela den stora egendomen, som omfattar en stor del av Nacka och är en fideikommiss. Erstaviks gård och Nackareservatet ingår i egendomen.

Detta system har funnits sedan 1700-talet och handlade om att stora egendomar inte skulle styckas. Men i fideikommissariens uppgift ingick att ta hand om alla släktingar. Detta har uppenbarligen inte Johan af Petersens gjort, utan han har påstått att det inte skulle gå att bevara marken och gårdarna ifall syskonen och mamman hade fått ärva.

Hans resonemang som advokat övertygade Marita Ulvskog om att fideikommissen skulle förlängas en generation till, så hon såg alltså till att göra resten av familjen arvlös och allt gick till den äldste sonen. Detta hände i Sverige för ett drygt decennium sedan.

Förfarandet påminner mig mycket om hur lagarna ser ut i en del andra tillbakasatta länder, där kvinnor inte heller räknas som arvtagare riktigt, för de ska ju gifta sig och bli försörjda av sina män.

Detsamma råkade alltså Eva Kunske ut för. Hon fick ingen särskild utbildning och fick heller inte veta något om testamentet efter pappa eller hur allt skulle gå till förrän han var död. Hon togs inte in i diskussionen helt enkelt.

Men pappan ville vara rättvis och fördela arvet mellan sin fru och sina barn, men det fick han alltså inte utan den äldste sonen lade beslag på allt. Och gjorde så med hjälp av en socialdemokratisk regering.

Det är endast England och Sverige, som har kvar systemet med fideikommisser. Alla andra länder har avskaffat detta.

Jimmie Åkesson vs Maud Olofsson

Jag såg Maud Olofsson (c) och Jimmie Åkesson (sd) diskutera i Gomorron-programmet på TV. Det var inte särskilt uppbyggligt, för centerpartiledaren var så upprörd hela tiden och Jimmie Åkesson var inte särskilt bra på att argumentera i denna miljö.

Men rent mänskligt så fick Jimmie mina sympatier, för han blev attackerad av den bitska Maud, som rent av skällde på honom. Han var helt klart i underläge och som människor har vi en tendens att hålla på "the underdog".

Förvånande att SVT ändå hade bjudit in honom. Aftonbladets publicerande av Jimmie Åkessons debattartikel har tydligen öppnat portarna, trots att alla inom gammelmedierna naturligtvis varnar för detta främlingsfientliga parti. Och nu får vi se vart valvinden för detta sd-parti.

I andra länder finns liknande partier med upp till tolv procent av väljarkåren. Och det är något annat än "drag under galoscherna" som Jimmie Åkesson förespråkar. Han ser rädd ut när han pratar om vad som kommer att hända i Sverige och menar att det är invandrarna som ska integreras här och inte vi med dem.

I centern finns Mahmoud Aldebe, som kandiderar till riksdagen och som vill införa särlagstiftning i Sverige enligt islams sharialagar. Han krävde för flera år sedan bland annat att skilsmässor också ska godkännas av en imam och att flickor och pojkar inte ska få simundervisning tillsammans i skolan.

Samtidigt finns i detta centerparti också Lennart Pettersson och Staffan Danielsson, som kräver burkaförbud. Inte lätt att vara partiledare Maud Olofsson i detta mittenparti.

Storfilmen 2012 visar jordens undergång

Nu kommer filmen om det berömda året 2012. Världen går under och USA försöker att rädda någon del av mänskligheten ombord på skepp.

Det är regissören Roland Emmerich som har gjort denna storfilm med 200 miljoner i budget och med undergångsscener från att Himalaya översvämmas, kuststäder går under till att Sixtinska kapellet rasar ihop över kardinalerna, som ber där inne.

Det handlar om vår kulturs undergång och hangarfartyget USS John F Kennedy välts över ända i en jättevåg. I USA sägs ju den nuvarande presidenten Barack Obama vara en efterföljare i rakt nedstigande led till denne president.

Roland Emmerich var den som också gjorde Independence Day 1996, där Will Smith bekämpar utomjordingar och Bill Pullman spelar den amerikanske presidenten, som förlorar sin fru. Jeff Goldblum är den tekniskt skicklige juden, som begriper vad dessa utomjordingar sysslar med och som därför gör det möjligt för Will Smith att använda deras egen teknologi mot dem.

The day after tomorrow blev nästa undergångsfilm år 2004, där Dennis Quaid och Jake Gyllenhaal fick kämpa med en ny istid, vilken var följden av den globala uppvärmningen.

Och nu är det alltså dags för 2012, som i god undergångstradition, tar mayakalendern som utgångspunkt för de världsomvälvande händelserna. John Cusack, Amanda Peet och Danny Glover (i rollen som USA:s president) är skådespelare i denna storsatsning.

Filmen och temat ingår i det som behövs för att skaka oss människor till mera liv. Vi behöver begripa att livet kan ta slut när som helst för att vi ska leva fullt ut. Dessa filmer fyller samma funktion som de gamla grekernas omskakande tragedier i amfiteaterna gjorde. De ingick i den mentala och känslomässiga utvecklingen av människor.

Dessa dramer fick dem att bli omskakade och en smula mer vakna och sedan kunde de återgå till sina liv med i bästa fall en djupare insikt om vad livet handlade om. Samma funktion kan en sådan här storfilm om jordens undergång fylla. Ifall vi inte stöter den ifrån oss genom rationalitet. Trailern för filmen 2012 säger trösterikt att "the end is just the beginning".

Och så fungerar också alla olyckor, sjukdomar, katastrofer och andra undergångsteman, som vi överlever i det verkliga livet.

Filmen har premiär om några veckor den 13 november över hela världen.

Mona Sahlin känner stor skam

Mona Sahlin säger att hon känner "stor skam" över att den socialdemokratiska rörelsen inte tog mera hänsyn till barnen, när det var tal om de apatiska flyktingbarnen år 2005. Att det spreds rykten och att regeringen tog beslut efter rena spekulationer. Mona Sahlin säger detta i Ekots lördagsintervju.

Jag tycker att hon behöver känna skam över mer. Över hur socialdemokraterna behandlade människor på 90-talet och 2000-talet. Över att de tillät Pär Nuder att kalla 40-talisterna för "köttberg". Över att de gjorde det omöjligt för många föräldrar att försörja sig på arbete och därmed skadade också deras barn.

Över att de lät hundratusentals människor gå omkring i "åtgärder" och jobba gratis åt kommun och stat. Över att de beskattade människorna i Sverige högt över vad andra länder gjorde. Att de gjorde de människor, som hade arbetat och skaffat sig ett eget hem till skurkar, som skulle beskattas tills de inte längre kunde bo kvar.

Över att de förtryckte folket så att en del av dem till slut inte stod ut längre utan i vissa fall emigrerade för att få ett bättre liv (jo jag känner sådana). Över att de inte hade koll på det ekonomiska läget, så att räntorna gick upp till hisnade tal och låg kvar där under lång tid.

Över att de förde en politik så att stat och kommun beordrades att ta hand om alla människor och låta dem ingå i bidragssystem, istället för att människor kände att de kunde stå på egna ben och klara sig själva.

Över att de "lånade" pensionärernas insparade pengar och aldrig betalade tillbaka detta till dem. Över att de stal från änkorna och inte lät dem få den pension, som de hade rätt till.

Och alla dessa politiska åtgärder skadade naturligtvis inte bara flyktingbarnen, utan alla barn som växte upp i samhället. Särskilt de som föddes från slutet av 80-talet och framåt. Dessa barn, som nu är myndiga, vuxna och får rösta för första gången. Och som troligen kommer att rösta in SD i riksdagen. Jag förstår dem.

PS. Detta inlägg omvandlades också till en artikel på Newsmill av mig. DS

Tyg orsakade sju döda i Rinkeby

Ett stycke tyg, som föll ned över en lampa i ett sovrum, orsakade den svåra branden i Rinkeby i somras när sju flickor och kvinnor omkom.

Det hela var en olyckshändelse och familjen som bodde i den lägenhet, där det började brinna, tog sig ut ur huset.

Det var när boende fem trappor upp skulle ta sig ut genom det rökfyllda huset, som de sju omkom. Alla hade klarat sig om de hade stannat kvar i lägenheten. Som jag skrev då på Newsmill så berodde detta på att de inte visste att det var säkert att stanna i lägenheten.

Branden startade på nedre botten i en fastighet på Kuddbygränd och polisen lägger nu ned förundersökningen.

I somras stod brandkåren också här ute på Värmdö och delade ut flygblad om hur man ska bete sig när det börjar brinna. Instinktivt så tänker människor, att de måste ta sig ut och det gäller naturligtvis om det börjar brinna i den lägenhet där man befinner sig, om det inte går att släcka.

Men i höghus är det alltså bättre att stanna inne i en lägenhet högre upp än branden, än att bege sig ut i rökfyllda trappor. Lägenheterna är byggda så att de ska klara brand. Röken dödar fort. Det kan räcka med några andetag för att bli medvetslös.

Thomas Bodström kan inte tacka nej

Nu ska han sitta i kyrkofullmäktige i Nacka plus jobba i riksdagen, vara advokat och fortsätta sin karriär som författare. Familjen tycker att han ska göra det. Fast det var de han skulle ta hänsyn till när han sattes upp på listan längst ned, så att han inte skulle bli vald.

Vad kan denne man tänkas göra för kyrkan? Han som precis som kompisen Liza Marklund inte talar sanning ens när han blir påkommen med lögn? Är inte detta en synd?

Men det tar kanske inte så lång tid detta uppdrag? Det går väl bra att utebli från det också möjligen. Tror han då på Gud? Ja han för en rörig monolog om detta - advokat som han är - på sin blogg. Bevisbördan handlar det om. Till slut kommer han fram till att han tror på sin Gud och därför finns hans egen Gud.

Alltså Gud är till för enbart honom. Åtminstone den Gud som han tror på. Thomas Bodström har aldrig fattat något om detta uppenbarligen. Inte vad tro är, utan han anser att det är en slags intellektuell övertygelse.

Jag börjar förstå hur han och andra makthavare kan vara så märkliga som människor. De lever på den här ytliga nivån, som handlar om makt och pengar och bollar runt allt i sitt intellekt. Enbart. Samvete och sådant är till för andra människor. Och Gud är naturligtvis på deras sida.

Gåtan Helena Benaouda

Jag såg programmet med henne i går i TV Uppdrag Granskning. Hon var med ganska lång tid i programmet, men vi fick inte veta något alls om henne. Eller hennes familj. Inte på riktigt. Hon började gråta en gång när hon skulle fylla i papper och hon gråter då över barnbarnet Benjamin, som har tagits med till Pakistan av sin mor och far.

Helena Benaouda, som har fyra barn och tydligen har varit gift ett antal gånger, vars senaste man drunknade 1999 när hennes dotter Safia var nio år. Denna dotter, som nu är nyss fyllda tjugo år och fortfarande beskyddas av modern, som om hon var omyndig.

Denna Helena Benaouda, som ringer till Säpo och ber dem möta hennes barn, barnbarn och de andra i gruppen, som kommer från Pakistan, på Arlanda och sedan gömmer dem någonstans i Mellansverige. Vilken annan mamma kan ringa till Säpo och be dem att hämta hennes barn?

Hon som har läst sociologi, idéhistoria och ekonomi och som tyckte att det var som att komma hem när hon kom i kontakt med islam i 20-årsåldern. Då hon hade flyttat hit till Sverige ifrån Finland.

En märklig kvinna är det. Men varför måste hon ta hand om sina barn när de är myndiga? Dottern Safia har uppenbarligen gått en smula snett i livet, eftersom hon hoppade av det vanliga gymnasiet för att istället gå i koranskola som tonåring.

Och hon är ute på farliga äventyr både som tonåring med barn i magen och fängslad i Afrika. Då när staten Sverige fick ingripa för att få hem henne. Och nu tillsammans med några män, bland dem Medhi Ghezali, som har en algerisk pappa och en finsk mor och har varit terroranklagad och hållen av amerikanarna på basen Guantanamo. Hon befinner sig i denna grupp med sin make och sin lille son, som har hunnit bli två år.

Man anar något mystiskt i luften kring denna grupp, som bara ville se hur landet Pakistan såg ut. Precis som om de inte visste att detta land är osäkert att resa i, som om de inte visste att de befann sig ute på äventyrliga och farliga vägar. De som kom direkt från den heliga pilgrimsresan till Mekka.

Som mor och islamsk kvinna försöker Helena Benaouda nu ta hand om sitt barn och barnbarn. Jag kan förstå henne, för jag har också ett barn, som är fött 1989. Men inte ett som drar iväg till de farligaste platserna på jorden. Det är ganska unikt att ha ett sådant barn.

Jag uppfattar denna kvinna, som är ordförande i Sveriges muslimska råd sedan 2004, som en maktmänniska, som en sluten människa, som är van att hålla allt för sig själv. Jag kan inte säga att jag förstår henne. Jag förblir undrande över henne som person också när jag har sett henne framträda i TV skildrad som människa, mor och mormor under den tid, som hennes dotter var försvunnen i Pakistan.

Programmet svarar inte på några särskilda frågor och när Janne Josefsson försöker få några svar från en svensk respektive muslimsk företrädare efter inslaget så ger det inte mycket. Tyngdpunkten i programmet ligger på hur uselt de svenska medierna fungerar, som skriver allt mellan himmel och jord om denna grupp. Och rapporterar rykten som om det vore fakta.

Hela Uppdrag Granskning utstrålar en rädsla för att säga för mycket i sakfrågan. Precis som Helena Benaouda själv.

PS. Här hittar ni en uppföljning av vad som hände Helena Benaouda och hennes familj. Det är skrivet den 1 januari 2011. DS.

Prinsessan Madeleine bombhotad

Prinsessan Madeleine bombhotades igår i New York, där hon är för att jobba för Childhood Foundation.

Det var en av hennes beundrare/förföljare som skickade ett paket, vilket man misstänkte innehöll en bomb, till den svenska prinsessan i New York igår. Polisen skickade genast sin bombgrupp till det postkontor där paketet lämnats in.

Paketet innehöll bland annat kasettband, en behå och trosor – men som tur var inga sprängämnen. Det innehöll även ett kärleksbrev till Madeleine, som överlämnades till polisen.

Vilken triumf för den som förföljer henne, galen av kärlek, att få all denna uppmärksamhet. Vad är det med män? Är de likadana som den där fasanen, som blev kär i en traktor. Eller hur ska man tolka dessa fasoner?

Dagens Nyheter går med förlust

Alltsedan 1970-talet har ett otal sparpaket införts på redaktionen. Dessförinnan gick bolaget alltid med vinst. Att det började gå med förlust berodde på att vinster plöjdes ned någon annanstans än i själva tidningen.

Nu är det omkring 96 miljoner som saknas och då ska det sparas genom att På Stan bakas in i den stora tidningen och genom att huvudtidningen blir mindre tjock liksom att söndagstidningarna bakas ihop.

Det blir väl bra för miljön. Mindre papper kommer att distribueras och färre träd att gå åt. Tidningar är en känslig bransch och drabbas alltid bland de första av annonsintäkternas nedgång, så det är inte så märkligt att DN nu går med förlust.

Och inte heller har tidningen fått några statliga bidrag i form av presstöd, som konkurrenten Svenska Dagbladet har. DN försökte få stöd i slutet på förra året, men fick avslag.

Tidningen uppfyllde visserligen kriteriet att ha mindre än 30 procents hushållstäckning, men presstödsnämnden ansåg att de hade ett så stort annonsövertag att de inte förtjänade stöd.

Dags att ansöka igen?

TV4 granskar Thomas Bodström

Advokaten och riksdagsledamoten Thomas Bodström tillhör de som är borta mest från voteringarna i riksdagen. Det enda skälet till att vara frånvarande är att jobba med politiska uppdrag, men i Bodströms fall har han istället arbetat som advokat, vilket är mer lönsamt än att jobba i riksdagen.

Thomas Bodström har också använt riksdagens plenisal för att göra reklam för sin senaste deckare, som han fick hjälp av kompisen Liza Marklund att skriva. Att använda riksdagens kammare till reklam är helt förbjudet.

TV4 har tagit sin granskande uppgift som public service-bolag på allvar och framträder nu inte bara som en tillskyndare till Liza Marklund och hennes vänner. Kalla Fakta visas i kväll 19.20.

Thomas Bodström bemöter programmets uppgifter (innan han har sett det) och menar att han jobbar mycket hårt i riksdagen. Reklamfilmen för hans bok kan fortfarande ses på You Tube fast riksdagen har bett Thomas Bodström att ta bort den.

Han berättar här med stora ögon om sin bok stående i talarstolen i riksdagen och säger att den handlar om någon som sitter i justitieutskottet, om giriga advokater och om mord och kärlek. Självupplevt månne?

På bokmässan berättade han om att jobbet som riksdagsledamot tar kring tio fasta timmar i veckan (sic!) och att resten av tiden kan han göra vad han vill. Han är duktig på att närvara i riksdagen - kanske missar han någon votering ibland (jaså?) - och han berättar också om Liza Marklund. Vilken bra författare och hjälp hon är. Hon är hans favoritförfattarinna bland de som skriver deckare.

PS. Nu har förläggare Eva Gedin på Norstedts sett till att reklamfilmen är borttagen från hemsidan och från You Tube (12.10). Och bett om ursäkt. Men inte Bodström förstås.DS.

PSPS. Och han lyckades få ett uppdrag till den gode Thomas trots att han hade blivit lovad att slippa. Han blev inkryssad på första plats till kyrkofullmäktige i Nacka, där han bor, fast han stod sist från början. Det måste finnas få sossar i Nacka. Men av familjeskäl kan han inte ställa upp, säger han (13.10)PSPS.

Maria Schottenius och det korrupta samhället

Jag måste återigen rekommendera min senaste artikel på Newsmill, som har kommit i ett nytt ljus nu efter att det visade sig att DN:s kulturredaktion visste svaret på vem som skulle få Nobelpriset.

Nu i detta sken från verklighetens reala ljus, så framstår min senaste artikel som något annat. Och det är enklare att förstå att kulturgänget med Maria Schottenius i spetsen satt där i TV-soffan och skrattade åt helikopterrånet.

Att alla dessa stulna miljoner var försvunna spelade ingen roll i deras liv. De levde och lever gott på att tillhöra ett slags innekretsar, där det är minst lika lätt att sko sig. Utan att åka dit.

Slanten trillade ned i morse... bättre sent än aldrig.

Saudiarabisk man dömd till fem år för sitt sexliv

I juli sände den Libanonbaserade TV-kanalen LBC en intervju med 32-årige Mazen Abd al-Jawad som öppet berättade om sitt sexliv. Kameran följde al-Jawad när han körde sin röda cabriolet till ett köpcentrum där han tipsade tittarna om hur man kan ragga tjejer via mobilens blåtandfunktion. Han visade också upp sitt sovrum och sexleksaker inför kameran.

Intervjun blev för mycket för de konservativa i det strikt könssegregerade Saudiarabien. Klagomålen strömmade in till den populära tv-kanalen LBC, som ägs av den saudiske prinsen al-Walid bin Talal, en framträdande liberal i kungariket, det skriver TT.

Protesterna ledde till att Mazen Abd al-Jawad greps och på onsdagen beslutades att han får sitta inlåst i fem år för sitt sexliv och att han var så lösmynt om detta.

Idag är det endast Saudiarabien som säger sig helt basera rättssystemet på sharia. Monarken, för närvarande kung Abdullah bin Abdul Aziz, utfärdar vissa förordningar men dessa är helt fristående från rättssystemet. Härmed finns det en inbyggd motsättning mellan kungen och de rättslärda. I det saudiarabiska rättssystemet är qadierna (domarna) mer självständiga och dömer mer efter eget ijtihad (processen att genom tolkning av de religiösa rättskällorna utarbeta lagar) än i de mer klassiska shariasystemen.

Saudiarabiens rättssystem bygger delvis på det ottomanska rikets system sådant det var före 1926 men ger alltså större utrymme för domarnas egna ijtihad. Muftierna spelar därmed inte särskilt stor roll i domstolarna. Förutom domarna är viktiga aktörer i rättssystemet det råd av ulama (rättslärde) som utfärdar fatwor, och den ”religiösa polis” (mutawia) som ser till att religiösa påbud följs av medborgarna.

De tillåter åttaåriga flickor i Saudiarabien att gifta sig. De får inte heller skilja sig förrän de blivit myndiga för först då anses de mogna nog att fatta ett sådant beslut. Källa Wikipedia.

Kristi Brud lämnar Knutby

Åsa Waldau har tröttnat på att vara pastor och tänker gå vidare i livet. Lämna sin flock av församlingsmedlemmar och bli något annat. Förhoppningsvis. Hon uppträdde häromkvällen på nattklubb och har väl fått smak på livet utanför denna sekt.

Hennes syster mördades i församlingen och hon själv är ett exempel på hur det går med människor som blandar makt och religion i extrema former. Nu är hon över fyrtio år och det sägs att församlingen inte kommer att klara sig utan henne utan falla ihop.

För min del är det helt okej om den gör det, för jag har släktingar boende bredvid och det enda detta landskap utanför Uppsala är känt för är just Knutby och de fruktansvärda händelserna där.

Föreställningen om Kristi Brud har krävt en total underkastelse av medlemmarna. Vem vågar sätta sig upp mot någon som är gift med Jesus? Denna sorts upphöjande av en vanlig människa till något gudomligt eller någon som har direktkontakt med det gudomliga är vanligt förekommande bland människor i sådana religiösa grupper.

Vi gör det lite till mans dagligen när vi lägger våra förhoppningar och vår tro på politiska ledare, kändisar eller andra auktoriteter. Vi ger bort en del av vår egen förmåga att tänka, känna, veta och inse hur världen hänger ihop.

Vi tror att vissa har mer och bättre förmågor än vi själva och lägger därför en del av vårt liv i deras händer. Vårt samhälle är uppbyggt på det viset också med den representativa demokratin, då människor ofta slutar att bry sig om det som ändå politikerna bestämmer över deras huvuden.

Inte minst görs detta i det politiska islam, som vi har sett yttringar av också i Sverige, denna politiserade religion, som är en slags hjärntvätt av människor. Där finns samma mekanismer som i Knutby. Att människor vill ingå i en flock för att känna sig trygga och de kan inte förstå varför inte alla vill vara som dem.

Ljusfolket

Jag har läst ut Benny Rosenqvists och Ingrid Carlqvists bok Ljusfolket och kan rekommendera den.

Det de talar om i den här boken är välkänt sedan långliga tider, fast vi i vår värld har fastnat i ett intellektuellt tänkande och förpassat allt annat till religion. Detta gör att vi nu står inför en infiltration av detta känslomässiga, som vi inte känns vid, genom ett ofta fanatiskt känslomässigt, indoktrinerat och förvridet mörkt synsätt.

Vad vi behöver i framtiden är att kropp, känslor, intellekt och ande går samman inom var och en av oss och vi inte behöver de terrordåd och annat påtvingat, som genom maktens och rädslans indoktrinering vill få oss att tänka ensidigt. Mänskligheten har upplevt tillräckligt av detta under 1900-talet.

Och nu gör vid det igen genom att religioner och maktspråk vill behärska oss och få oss att anpassa oss. Senast genom att kvinnor själva gör reklam för heltäckande svarta kläder. En sorgedräkt verkligen och ett extremt utttryckssätt, som inte kan ha annat än balans till syfte i längden och som därför drar iväg till denna yttersta kant.

Jag har själv skrivit delvis om detsamma som Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist gör, i min första bok Ett Sekel av Tystnad, där jag också går tillbaka till tidigare liv och bland annat träffar min mormor, som dog när min mamma var tio år.

Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist skriver på ett enkelt och konkret sätt om detta att vi aldrig dör, att bara kroppen gör det och att vi alla har en livsplan när vi kommer hit. Men att det inte är ödesbestämt vad vi ska uppleva i våra liv. Vi har alla vår fria vilja. Men självmord eller mord skrivs aldrig in i vår livsplan.

Helvetet finns inte och ingen domare, som är en så populär föreställning, men vi får alla gå igenom våra liv när vi är på den andra sidan och se hur det kunde ha blivit och vad vi har gjort mot våra medmänniskor. Både det onda och det goda. Meningen är alltid att vi ska växa och utvecklas som de själar vi är.

Och världen kommer inte att gå under i slutet av 2012. Detta som människor tolkar in i mayakalendern. Jag håller helt med om detta. Det är inte fallet. Men det kan naturligtvis bli så ifall vi verkligen går in för det. Människor har som sagt en fri vilja. Se också min artikel på Newsmill om detta.

Den enda invändningen jag har mot Ljusfolket är att den är lite kort, att det hade varit intressant att gå lite djupare. Och att den ibland bär spår av, att det är två mycket upptagna människor som har skrivit den.

De apatiska barnen

Den 25 april 2005 kl 12.03

När jag ser Marie Åsberg, professor på Karolinska på SVT24 Direkt och hör henne berätta om apatiska flyktingbarn känner jag igen allt. Depression smittar till barn. Vad man har varit utsatt för som barn ändrar kroppens system för stress. Man blir känsligare.

För flyktingbarn kan det vara så att det är generationers utsatthet som drabbar. Om man har en möjlighet till förändring blir man aggressiv, annars sjunker man ned i apati. Så enkelt är det.

Ifall människor och djur ständigt blir utsatta för att inte klara sig blir dom hjälplösa till slut. De ger upp. Precis som jag har gjort. Det kallas för hjälplöshetssyndrom. Råttor drunknar om de inte kan ta sig upp, men de drunknar inte lika fort ifall dom får komma upp ibland.

Jag är som en sån råtta i samhällssystemet. Kanske är det därför min läkare vägrar att ge upp. Hon förstår att jag kommer att göra det helt och hållet om hon gör det. Men för mig känns det som att jag måste ge upp. Det finns ingen utväg alltså måste jag ge upp. Hela samhällssystemet är inriktat på att jag inte ska klara mig.

Det är min erfarenhet av det senaste decenniet. Och då uppväger inte hela mitt tidigare livs erfarenhet av att lyckas, av att tillhöra samhället.

Men ibland orkar jag bli arg, som för fjorton dar sen, när dom helt enkelt inte vet vad dom har beslutat, inte vet hur det drabbar. Inte förstår vad dom gör. Inte fattar att vi är människor. Bara ser oss som siffror som ska åtgärdas. När det är så långt mellan makten och mig, men dom ändå i detalj bestämmer över min familj. För dom är vi inga människor, bara siffror i en uträkning.

Ur Ett Sekel av Tystnad sid 379-380

Jag kom att tänka på den passagen i min egen, bok, när SVT:s litteraturrecensent Magnus Utvik i morse tog upp Gellert Tamas bok De apatiska.

Magnus Utvik menade nu att det ingick i flyktingpolitiken då att ifrågasätta familjerna, som hade apatiska barn, för att få ut dem ur Sverige. Hur förre statsministern Göran Persson stod emot förre ärkebiskopen K G Hammar. Och hur psykologer, psykiatrer och annan expertis hjälpte till och förklarade att detta var något som barnen hade tvingats till.

Magnus Utvik själv har svängt. Han tror inte längre på själens experter, som säger det som politikerna vill höra. Inte rakt av. Så säger han. Han fick min bok Ett Sekel av Tystnad då när den kom ut 2006, men recenserade den förstås aldrig. Men jag vet att han har läst den. Och allt som påverkar stenen är bra. Droppen urholkar också.

Besök vid mammas grav

Jag och min lillasyster var på Skogskyrkogården i går för att umgås med de döda. Hon var där för att gravsätta en faster från hennes fosterfamilj och då passade hon på att besöka gravarna där hennes båda pappor ligger: hennes biologiska och hennes fosterfar.

Sedan träffades vi för att leta upp vår mammas grav. Min lillasyster var ett år när mamma dog och jag har själv inte varit där sedan 1968, det år mamma dog. Jag orkade inte besöka hennes grav. För mamma hade ramlat ihop i ett astmaanfall och jag hittade henne död. Hon blev 43 år.

Det blev aldrig någon gravsten, utan bara en rosenbuske, som jag planterade där. Egentligen hade hon inte velat ha någon grav, men det blev det konventionella för ingen orkade göra något annat. Inte heller min lillebror.

Vi träffades min syster och jag vid ingången till kvarter 48E för mamma skulle ligga på 50E. Mamma fanns på internet och där stod också hennes gravnummer. Vi började leta i den underbara solskensdagen bland de tusentals gravarna, som finns där på Skogskyrkogården, men vi hittade henne inte. Vi kom nära hennes nummer, men hamnade omkring tjugo nummer därifrån. Ingen vinstlott.

Jag som hade trott att jag skulle hitta graven, för jag visste ju hur det såg ut på kyrkogården då 1968. Men nu hade träden vuxit och ingenting var sig likt.

Så vi gick för att se om vi kunde fråga någon, men informationen har bara öppet på helger och det var ju fredag i går. Vi strosade runt och hittade vår mosters, morbrors och kusins grav. De ligger där bland tallarna tillsammans i kvarter 13. Vår kusin dog först av dem bara 27 år gammal, när hon födde sitt tredje barn. Och min lillasyster lade ned sina små blommor, som hon hade med sig från sin trädgård.

Vid det laget hade jag gett upp mammas grav. Och tyckte det var lika bra. Den fanns nog inte för det hade aldrig funnits någon sten där. Kanske var den uppgrävd? Och vad hände i så fall med askan? Vi strosade runt lite till och till slut hittade vi en man att fråga.

Han sade att gravfriden råder. Ingen grävs upp. Och på 50E låg dom kvar. Absolut. Tyvärr hade han inte tid att visa oss, för han hade ett besök som väntade. Så vi gick iväg själva på egen hand och letade en gång till.

Nu kom vi från det andra hållet och det var min lillasyster som började hitta nummer som var nära vår mammas gravnummer. Och till slut så stod vi där framför hennes egen lilla gräsplätt utan gravnummer, men graven bredvid hade ett nummer, som var närmast hennes, så vi visste att det var hennes grav. Rosenbusken var död för länge sedan och bara gräs växte där.

Jag klappade marken och sa: hej lilla mamma det var länge sedan. Så gick vi iväg för att köpa en blomma och vi köpte en gravlykta med ett ljus - ett sånt som brinner i flera dagar - och en liten höstaster i lila. Detta tog vi med tillbaka och min lillasyster grävde ett hål där astern fick komma ned och hon tryckte ned gravlyktan. Det tog emot ett tag i marken, men sedan så sade det schviss och så sjönk den ned ett par decimeter till.

Jaha, det var väl resterna av urnan och mamma, som inte tog emot så mycket efter drygt 41 år. Så lade vi en lapp med mammas namn och födelsedata i botten på gravlyktan. Så att alla vet att hon finns där. Och så tände vi ljuset.

Censur på DN Kultur

Tre gånger försökte jag nu på morgonen skriva en kommentar till den artikel, som handlar om att det statliga tidskriftsstödet måste finnas kvar. Men jag fick inte det. Här nedan ser ni mitt sista försök till kommentar:

Men nu blir jag lite putt. Detta är tredje gången jag försöker skriva en kommentar, men det blir hela tiden censurerad. Varför? Har jag inte yttrandefrihet på denna sida? Är jag en särskilt utpekad medborgare, som inte ska få kommentera. Våfför gör ni på detta viset? Alltså detta handlar väl om ytttrandefrihet. Jag skriver inte i en kulturtidskrift med statliga bidrag utan har en blogg, där jag uttrycker mina åskikter och dessutom i artiklar på Newsmill. Om just detta hierarkiska samhälle vi har, där vissa är finare än andra i kultursammanhang. Fö har jag jobbat omkring tio år med kulturmaterial på Dagens Nyheter. Dock inte med Maria Schottenius som chef. Hälsa Lasse Linder, Eva af Geijerstam, Betty Skawonius och Bertil Mollberger. Får nu detta stå kvar eller blir det censurerat?

Maria Schottenius
kulturchef, Dagens Nyheter

Björn Wiman
kulturchef, Expressen

Stefan Eklund
kulturchef, Svenska Dagbladet

Åsa Linderborg
kulturchef, Aftonbladet

Rakel Chukri
kulturchef, Sydsvenskan

Gabriel Byström
kulturchef, Göteborgs-Posten

Gunnar Bergdahl
kulturchef, Helsingborgs Dagblad

Carl Henrik Fredriksson
chefredaktör, Eurozine

Göran Dahlberg
chefredaktör, Glänta

Martin Engberg
tf chefredaktör, Ord & Bild

Olav Fumarola Unsgaard
ordförande, Fronesis

Karolina Ramqvist och Per Wirtén
chefredaktörer, Arena

Dessa chefer i gammelmedia värnar alltså om yttrandefriheten för kulturtidskrifter med statligt stöd, men jag som uttrycker mina åsikter i en blogg och i artiklar på Newsmill får inte ens kommentera detta. Så lågt i tak trodde jag inte att det var i det här landet. Men nu finns det svart på vitt att det är så illa. Herregud. Tycker verkligen dessa människor som står med sina namn här ovan och under denna artikel i DN att det ska gå till så? Alltså att vi ska behålla denna ordning, där vissa får sprida sina åsikter med hjälp av statliga medel medan andra inte ens får kommentera detta?

PS. Jag skickade ett debattinlägg om detta till Journalisten. DS.

PSPS. Jag gjorde ett fjärde försök att kommentera på DN kultur: Nu har jag skrivit om detta på min blogg, att jag blev censurerad här. Och skickat en debattartikel om detta till Journalisten och frågat undertecknarna om de tycker att det är okej att jag inte får kommentera här. Undrar hur många minuter denna mitt fjärde försök till kommentar får stå kvar?

DSDS.