Jag naiva idiot

Jag fattade verkligen inte vilka enorma klyftor som finns i vårt samhälle, men nu har jag begripit. Det går upp ännu en talgdank för mig jag läser Gudrun Schymans senaste inlägg på Newsmill, där hon försöker bli populärare genom att skriva om att "bra sex är lycka". Det var tydligen hennes egen rubrik - finns kvar som artikelnamn, som sedan har tonats ned till "Lycka kräver reservationslösa relationer".

Hon talar bara om relationen med någon hon har sex med och kör sitt program om könsmaktsordningen, som gäller förstås. Alltså att alla svenska män är som talibaner, vilket hon lyckades med att få ur sig redan i början av det här seklet.

Själv så har jag kommenterat den artikeln med en liten sedelärande berättelse om den korta tid, när jag råkade bo i samma hus som hon gjorde. Vi ville inte bo där längre sedan hon hade flyttat in och när jag skulle flytta så tog hon sig för att skälla ut mig. Jag blev oerhört förvånad, för varken förr eller senare har jag blivit utskälld, för att jag har velat flytta från en bostadsrättsförening.

Dock godkände inte styrelsen en enda av de av oss föreslagna köparna, utan det blev till slut föreningen själv, som köpte ut oss, så att de fick välja ut den de ville sälja till. En av de tilltänkta köparna frågade mig om det var en sekt, som bodde i huset, men på det svarade jag nej.

Men så här långt efteråt så är det ganska självklart att så var det. Från början var det inte så, men det blev snabbt en sekt med politiska förtecken när Gudrun Schyman hade flyttat in.

Stadgarna var sådana i det huset att vi fick ut precis det vi hade lagt ut, plus någon liten uppräkning med inflationen. Så såg det ut för ingen skulle tjäna på att bo. Vi tyckte att det var viktigare att vi människor som bodde där mådde bra och hade en god relation till varandra.

Jag citerar en bit ur Gudrun Schymans artikel nedan:

Lycka kräver reservationslösa relationer. Relationer fria från förtryck, makt och ägande. Sällan är det så tydligt som i en kärleksrelation. Så fort makt och ägande blandas in, vilket är det gängse med den könsmaktsordning som är plattform i alla våra samhällen, minskar möjligheten och förmågan att älska reservationslöst. Det tydligaste exemplet på den reservationslösa kärleken, den som vi upplever som ett tillstånd av lycka, tror jag finns i relationen till våra barn. Det händer något i oss när vi ställs inför det nya livet, när vi känner ansvaret, glädjen, styrkan och sårbarheten, samtidigt. Vi älskar, reservationslöst. Vi får inte ens något riktigt svar den första tiden, men vi vet att vi älskar. Vi ger.

När Gudrun Schyman flyttade in i det som hon alltid har kallat "sitt kollektivhus" fast det var en bostadsrättsförening, så var det med de regler och bestämmelser som fanns där. Och hon flyttade dit för då fanns det några som kunde ta hand om hennes barn. Jo hon har själv sagt så. Dessa varelser som hon inte fick något riktigt svar från. Och hon själv kunde ägna sig åt att göra karriär.

Detta var alltså medan hennes barn var små och hon själv "bara" en medlem i den inre kretsen i partiet, men ännu inte riksdagskvinna. Hon jobbade på socialen i Gustavsberg.

När hon sedan skulle fullfölja sin karriär genom att flytta till stan, så hade hon och bostadsrättsföreningen ändrat stadgarna så att hon fick ut marknadspris för sin lägenhet. Alltså profiterade hon på en annan människas arbete och goda vilja. Vi hade jobbat omkring fem år med att köpa huset från Värmdö kommun och bygga om det från det ålderdomshem, som det hade varit, till bostäder.

Hon uppförde sig alltså precis som kapitalistiska direktörer skulle gjort i samma situation och profiterade på andra människors goda relationer, på deras arbete och välvilja.

Relationen mellan henne och mig medförde ingen lycka, men jag förstår att Gudrun Schyman försöker höja sina odds nu en smula, för när som helst är vi inne i ett valår. För min egen del blev erfarenheten från att bo i samma hus som hon, att hon framträdde som vilken makt- och penninggalen direktör som helst. Det öppnade mina ögon långt innan resten av svenska folket fick samma erfarenhet.

Jag måste säga att jag är verkligen glad att det bara är omkring en procent som röstar på henne och Fi, för den sortens samhälle, där det ses som att vi är våra könsroller är helt åt skogen. Naturligtvis är vi i första hand människor och inte kvinnor eller män. Och vi kan alla ha både manliga och kvinnliga egenskaper. Men de djupa klyftorna och ravinerna efter denna sorts politik finns kvar.

Särskilt som alla bekände sig till feminismen i det förra valet. Också nästan alla manliga partiledare. Alltså att bekänna sig till något sådant är att leva kvar i något som aldrig har varit sant. Män och kvinnor har i alla tider hjälpts åt att skapa ett samhälle för sig själva och sina efterkommande. Sedan har det funnits negativa relationer, som alltså inte skapat lycka varken för familjen eller i det större sammanhanget, men detta har varit undantag. Ändå tills det blev statsfeminism i Sverige och skilsmässorna blev fler än någonsin.

PS. Ursäkta att typsnittet svajar, men jag är teknisk idiot också och har gett upp att få det likadant. DS.