tisdag 6 december 2011

Döendets process

Vi har en katt, som har gått igenom döendets process de senaste dagarna. Hon heter Pricken och har bott i det här huset i mer än sjutton år. Hon har långsamt varit på väg bort.

För några dagar sedan slutade hon äta och jag har gett henne vatten de senaste två dagarna, för hon har inte orkat dricka själv. Men nu på morgonen hittade jag henne på golvet. Hon hade tagit sig ned från soffan och låg på det kalla golvet.

Hon hade försökt att gå och kissa, men inte orkat. Och kroppen gjorde sig av med vattnet jag gav henne nästan direkt i dag. Hon försökte jama lite, men kunde bara öppna munnen, utan ljud.

Hon ligger inlindad nu i handdukar och på tidningspapper. Hon andas snart inte alls mer, men på ögonen ser det ut som hon är kvar ännu. Andningen är mycket svag och jag känner inte något hjärta som slår.

Kanske är hon redan död. Det är en helt naturlig process att hon får dö, som hon har levat, omhändertagen. Och hon får komma till sin mamma Mysan i himlen. Hon, som rymde när vi fick vår hund för tretton år sedan och som flyttade en bit in i skogen till ett annat hus.

Vi försökte ta hem henne igen, men på kvällen var hon tillbaka hos de hon hade valt ut som sina nya omhändertagande människor. Så hon fick stanna där.

Det är sorgligt också med en katt som dör, men som sagt processen är naturlig och ger sig själv. Kvar finns Prickens efterlämnade telningar. Vi har tre generationer katter. Det enda de känner till är vårt hus och dess omgivningar. De har det bra här. Och Prickens dotter går runt henne, undviker henne. Pricken luktar inte gott längre.

11.06

Nu har Pricken flyttat till de sälla jaktmarkerna. Jag lyfte upp henne och lade henne på det skåp, som står vid min dator, för att det är varmare där. Hon hade fortfarande livsgnista i ögonen då, men nu är hennes pupiller helt vidgade. Hej då Pricken! Ha det gott i katthimlen.

17.50

Vi har lagt Pricken i en låda fortfarande med handdukar runt henne, lagt stenar ovanpå lådan och begravt henne vid rosenbuskarna utanför huset, på vår tomt. Vi har tänt marschaller vid hennes grav.

2 kommentarer:

  1. Du beskriver övergången mellan liv och död så fint. Du beskriver också på ett sätt hur det är att sitta och vaka över en gammal person som skall dö. Det är så här det är att dö av ålderdom oavsett om man är en katt eller en människa.
    Jag har flera gånger suttit vak när en gammal människa ligger på sin dödsbädd. Sett människan bli dödsmärkt för att sedan helt enkelt bara sluta andas. Jag har verkligen försökt att få den personen att känna min närvaro, bättre hade det varit om det hade varit någon av de nära och kära istället som det blev för din Pricken.

    SvaraRadera
  2. Madde: Tack du har helt rätt... det är inte någon skillnad på ett plan mellan en katt och en människa. Och naturligtvis går jag tillbaka till de människor i min familj och släkt som har dött, sorgen har samma ton, fast den kan vara olika djup.

    Och det är fortfarande min mammas död, som är värst eftersom hon dog mitt uppe i livet och jag hittade henne död (astmaanfall). Där fanns inte den här processen. Medan min andrapappa Tore Martini som dog i december förra året fick detta både av oss som familj och av vårdpersonal. Tror inte det ena behöver utesluta det andra. Det är bra med både-och eller antingen-eller.

    Varken Pricken eller min andrapappa var ensamma när de dog. Tror ingen är ensam, alla är vi omgivna av något mer. Min andrapappa kallade det inbillningsdrömmar. Det var hans beteckning på något han inte förstod med det vanliga tänkandet.

    SvaraRadera