Det är en av de bästa filmerna från 1989. Den handlar om flygaren Pete, som dör och som måste lära upp en ung man, när Pete själv är död. En helt sann historia naturligtvis med Audrey Hepburn i rollen som ängeln Hap. Filmregissören Anders Grönros har skrivit om filmen i en tidskrift, som jag jobbade för en gång. Och filmregissören Anders Grönros var den jag intervjuade allra sist när jag slutade på DN. Den intervjun handlade om livet och döden.
Det var om filmen Agnes Cecilia. Om hur de döda ger påminnelser om sig själva. Och när jag går för att leta efter den artikeln (som jag vet att jag har någonstans) så hittar jag istället tidningen där min pappa har fått sin sista artikel publicerad.
Katten har varit inne i skåpet och rivit sönder tidningen, men artikeln är fortfarande hel. Den publicerades den 11 juni 2004 i VärmlandsBygden enligt hans önskemål. Då hade min pappa varit död sedan den 28 mars 2004, men han skrev denna artikel på sin dödsbädd och ville att hans änka skulle se till att den blev publicerad.
Artikeln handlade om den största övergången, som mänskligheten har gjort. Den över Engelska kanalen till Normandie under andra världskriget. D-dagen den 6 juni 1944. "Tyskarna trodde och väntade på anfall vid Pas de Calais", som min pappa Ingvar Rudberg skrev. Men de lurades av stridsvagnar och landstigningsfordon, som var gjorda av trä, gummi och papier-maché. Artikeln är illustrerad av en fotograf, som stod inne i en landstigningsbåt och tog bilden av soldaterna, som vadar genom vattnet mot land. Mot något som de inte vet om det är liv eller död.
Och på tisdag ska vi begrava min andrapappa Tore Martini. Jag hittade en fjäril i skottkärran i förrgår. Det är den obligatoriska hälsningen från andra sidan. Inte finns det fjärilar mitt i vintern och den här levde inte, men den hade klibbat fast i skottkärran och jag såg den när jag skulle hämta ved.
PS. Det är Elisabeth Kübler Ross, som i sin bok Döden är livsviktig berättar om barnen i koncentrationslägret i Majdanek, som ritade fjärilar på väggen. De visste att de skulle dö och släppas fria som fjärilar. DS.
Det var om filmen Agnes Cecilia. Om hur de döda ger påminnelser om sig själva. Och när jag går för att leta efter den artikeln (som jag vet att jag har någonstans) så hittar jag istället tidningen där min pappa har fått sin sista artikel publicerad.
Katten har varit inne i skåpet och rivit sönder tidningen, men artikeln är fortfarande hel. Den publicerades den 11 juni 2004 i VärmlandsBygden enligt hans önskemål. Då hade min pappa varit död sedan den 28 mars 2004, men han skrev denna artikel på sin dödsbädd och ville att hans änka skulle se till att den blev publicerad.
Artikeln handlade om den största övergången, som mänskligheten har gjort. Den över Engelska kanalen till Normandie under andra världskriget. D-dagen den 6 juni 1944. "Tyskarna trodde och väntade på anfall vid Pas de Calais", som min pappa Ingvar Rudberg skrev. Men de lurades av stridsvagnar och landstigningsfordon, som var gjorda av trä, gummi och papier-maché. Artikeln är illustrerad av en fotograf, som stod inne i en landstigningsbåt och tog bilden av soldaterna, som vadar genom vattnet mot land. Mot något som de inte vet om det är liv eller död.
Och på tisdag ska vi begrava min andrapappa Tore Martini. Jag hittade en fjäril i skottkärran i förrgår. Det är den obligatoriska hälsningen från andra sidan. Inte finns det fjärilar mitt i vintern och den här levde inte, men den hade klibbat fast i skottkärran och jag såg den när jag skulle hämta ved.
PS. Det är Elisabeth Kübler Ross, som i sin bok Döden är livsviktig berättar om barnen i koncentrationslägret i Majdanek, som ritade fjärilar på väggen. De visste att de skulle dö och släppas fria som fjärilar. DS.
Det här med fjärilar är fascinerande. Har en fjäril som bild på en annan blogg. Som bara ligger. Nu har jag en nyckelpiga. Tycker jag också om. Min sista artikel minns inte jag. Men ska kolla upp det. Sånt är intresssant. Brukar kolla första raden i böcker. Och den sista.
SvaraRaderaGod fortsättning! Nu är snart allt som vanligt igen. Lika bra för det är i vardagen vi lever.
Helena Parnassen: Visst är det så, att vi lever i vardagen. Det andra är något konstgjort. Märks inte minst på TV-programmen. Jo när min biologiska pappa dog så ramlade en fjärilstavla ned som vi hade haft i massor av år på väggen. Det var sonen som råkade ha ned den, sade han efteråt, när han skulle släcka lyset. Det var en riktig fjäril på den tavlan.
SvaraRaderaPrecis efter min mamma dog kom en fjäril till mig tre gånger på mkt kort tid. Den satte sig på min axel en gång när jag satt ute och grät, och var inne i min lägenhet en annan gång, det satte sig även en fjäril på min kaffekopp efter begravningen... Ses detta allmänt som någon slags hälsning från andra sidan?
SvaraRadera/mariann
Mariann: Ja det gör det... om du känner så. Med dessa påhälsningar brukar det följa en känsla av förundran och också tröst.
SvaraRaderaFast en del säger att man istället blir mer uppmärksam på fjärilar... men också när min biologiska pappa dog var där en fjäril (den som ramlade ned från väggen) och när min svägerska dog fanns de också där som tröst våren efter.