tisdag 19 oktober 2010

Jasmin blev en hora

Det blev hon för att hon levde som om hon var svenska. Hon gjorde som de i Sverige gjorde. Hade pojkvän och när de hade varit tillsammans länge så låg de med varandra.

Hon blev förstås horan då, fast hon trodde att hon skulle få behålla sin pojkvän. Jag känner igen en del av det hon berättar från min egen ungdom. Jag var med i Frälsningsarméns scouter och där fanns samma dubbelmoral.

Man skulle inte sminka sig, inte dansa med killar för det kunde föra med sig mera, inte vara något annat än Guds lilla barn. Men resten av samhället var inte sådant. Detta var ändå 60-tal och i Sverige blev p-piller och fri abort 1964 något som hjälpte till.

Men Jasmin som nu är 21 år berättar om sina klasskompisar, att dom är gifta i stort sett allihop och har barn. Jag fick också mitt första barn när jag var 21 år, men frivilligt utan att vara gift.

Själv är jag uppvuxen i Björkhagen, en förort i Stockholm med massor med inflyttade på den tiden, men mest från olika delar i Sverige. Det var stökigt det också.

Jasmins kompisar har varit tvungna att gifta sig, för annars är de inte riktiga... ja vadå? Riktiga människor verkar det närmast som. Dessa Jasmins klasskamrater är så inbäddade i en kultur de inte kan frigöra sig ifrån.

Det är inte så märkligt. I den åldern så betyder oftast familj, släkt och vänner mer än det omgivande samhället. Jasmin är uppväxt i Rosengård i Malmö.

I Rosengård bor omkring 22 000 människor. Minst 86 procent har utländsk bakgrund med två utrikes födda föräldrar. Irak, Jugoslavien, Libanon, Bosnien-Hercegovina och Polen är de största ursprungsländerna. En tredjedel av befolkningen är under 18 år.

10 kommentarer:

  1. Herregud! Lever vi i Sverige år 2010? Ja, det gör vi. Dubbelmoral var just rätt ord. Det finns också såna som säger sig vara kristna och vänster och som lägger sig med en karl direkt. Ska man få göra så om man är kristen? Jo, om man ändrar på läran så att dubbelmoralen försvinner.

    Förresten: Varför bor det inga svenskar i Rosengård? Ligger inte det i Sverige?

    SvaraRadera
  2. Helena: Ja du det ligger nog inte riktigt i Sverige. Till och med polisen gav ju upp den där stadsdelen ett tag. Fast det berodde enligt vänstern på att de var rasister och förvärrade läget i stadsdelen.

    Det krävdes specialinkallade poliser innan det blev lugnt igen. Icke-rasister då? Eller hade de helt enkelt tyngre beväpning kanske?

    Nä kristna och vänster och lägger sig direkt? Kan väl inte vara möjligt? ;)

    SvaraRadera
  3. I ett inslag i SVT säger Fatima: "Det känns som Irak eller nåt annat arabland: Jag trivs jättebra i Malmö". Så frågan är om det är Sverige eller?

    Visst är det konstigt att det nästan blivit till en statsreligion att hylla de här kulturerna som något finare än vår. I DN i dag berättas att professorn i svensk folkmusik på Musikhögskolan, Sven Ahlbäck, i dag deltar i en manifestation mot främligsfientlighet. På kulturdepartementet noterar man belåtet genom att klistra in en silverstjärna för "Ackis" (Överallt dessa korrekta och uppifrån styrda manifestationer för att visa: "Se oss, vi är med på multikultitåget".
    På frågan om det blir mindre resurser över till svensk folkmusik när musikhögskolorna ägnar sig åt utländsk folkmusik (vilket sd påstår) svarar han "Nej, det förhåller sig precis tvärtom...." !! Tänk om han hållt med, då hade han verkligen hamnat ute i kylan.

    //Pops

    SvaraRadera
  4. Pops: Jo i kulturen funkar det så här. Där ska man vara kommunist eller åtminstone någon annan bokstavskombination åt vänster. Så har det länge varit. Och i denna syn på världen så ingår att vi som är så få och små inte kan stå upp för oss själva. Vi som "bara" är svenskar vi är ju ingenting. Mona Sahlin är ju uttjatad med sitt förakt för svensk kultur, men vi tar det en gång till:

    "Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker."
    Mona Sahlin i ett tal inför Turkiska
    ungdomsförbundets tidning Euroturk i mars 2002.

    SvaraRadera
  5. Med såna företrädare behöver vi inga fiender. Lika bra att lägga sig ner och dö. Sverige finns inte mer. Jag vill bort. Vet inte vart. Vill hoppa av. Fly mig en ramp.

    Trodde jag visste ganska mycket om vilka som styr Sverige. Men att det var så rött kunde jag inte tro. Läs på gotiska klubben. Gode Gud hur ska det sluta?

    SvaraRadera
  6. Helena: Vi kan väl att få komma med rymdfärjan till Mars när det blir av? Nä det finns en verklighet där ute också, som inte ser ut som den gör i medierna och på bloggarna.

    Jag var den enda nästan som gav den senaste musikanten nån peng när jag häromsistens åkte T-bana. Känner för det ibland. Han spelade rätt bra.

    Allt är inte åt helvete. De flesta känner sig trygga där de bor, utom i Jönköpingstrakten tydligen. Måste bero på att de är religiösa eller nåt. Sådana blir kanske mer skrämda. ;)

    SvaraRadera
  7. Ann Helena!

    Vet du om det fortfarande fylls på med Rödgardister på journalistutbildningarna, eller kan vi hoppas på ett generationsskifte med nya unga journalister som inte ser världen i ett rött filter?
    Eller kommer skiljelinjen att ännu skarpare gå mellan gammelmedia och nätet där fler o fler inser att vi ständigt blir lurade och undanhållna olämpliga fakta av de förra?

    //Pops

    SvaraRadera
  8. Pops: Det har aldrig varit rödgardister på journalistutbildningen. Det är en myt! Jag kom in där vid det andra försöket på den tiden då det fanns ett test, som gallrade folk till utbildningen.

    Testet handlade om språkförmåga och förmåga att uppfatta sammanhang.

    Det var för det mesta idealister, samvetsömma människor som gick där. De ville göra en insats för samhället.

    Numera är det en utbildning på universitetet (fast det finns folkhögskolor också). Då var det en egen högskola.

    Det som styr är inte varken ägare eller andra i journalistvärlden, utan egna fördomar plus självcensur. Och förstås bristen på möjligheter att göra undersökande journalistik.

    Och så finns det mer skräpjournalistik nuförtiden därför att det har blivit ett så poppis yrke. När min pappa var journalist så ansågs han verkligen vara svarta fåret i släkten, som inte kunde bli något annat. På den tiden var det verkligen "murvlar".

    Sedan finns det ju sådana som min sambo, som bara började att göra tidning. Det finns inga leg journalister, men de som har gått utbildningen har mer i lön än de som inte har gått den (för det mesta).

    Hur man skriver i de olika medierna eller rapporterar i radio och TV beror av traditioner. Och tidsbrist ofta. Nyheter ska ut snabbt. Det är därför journalister så ofta enbart förmedlar, för det är deras jobb att sprida det som händer.

    Som jag ser det så jobbar de på medierna åt sådana som mig. För jag hittar mina ämnen i dagspress oftast. Det jag skriver om är det jag själv är intresserad av för jag har ingen att ta hänsyn till.

    Det som människor läser mest i min blogg är sådant som handlar om våld och ond bråd död. Flera tusen har varit inne och läst om tex Niklas Eliasson och Marcus Jannes.

    Men jag skriver inte om bara sådant för det skulle bli för deprimerande, utan om sådant som upprör mig själv eller som jag tycker är för jävligt eller som senast nu Dolly Parton, som verkligen är ett fenomen!

    SvaraRadera
  9. Jag trodde att överrepresentationen av röda inom media var ett resultat av att en större andel av denna grupp sökte sig till denna typ av utbildning, medan de som inte direkt brann för samhällsfrågor i större utsträckning blev ingenjörer, läkare o jurister o annat.
    Men jag har å andra sidan aldrig gått på den utbildningen så om du säger det så...

    //Pops

    SvaraRadera
  10. Pops: Journalisterna speglar resten av samhället, så eftersom samhället var mera rött förr i tiden (70-talet) så var också medierna detta. Vi ingår alla i samma sammanhang. Och ingenjörer, läkare och jurister kan nog också brinna för samhällsfrågor. Så har jag uppfattat dem, men de har valt en annan väg, beroende på sina förutsättningar.

    Vad gäller mig själv och andra journalister så har vi språket i vår hand, så det vill vi använda. Men politiker har jag aldrig velat bli fast en del av mina förfäder har varit det. Nu hade vi ju länge haft sossestyre i det här landet och det gjorde att många gick med i partiet (särskilt på 70-talet) för att främja sin karriär.

    Och inom kulturen har kommunismen varit allmän. Lustigt nog. För varken kommunism eller fascism är ju någon vän av fri kultur. Tvärtom det skulle ju användas i propagandasyfte.

    Det jag lärde mig på journalisthögskolan var att redigera och att studera en smula statskunskap. Men skriva fick vi lära oss någon annanstans. Och den där skolningen du är ute efter skaffade sig folk på annat håll.

    SvaraRadera