onsdag 17 mars 2010

Studentexamen hägrar

I vår blir det den sista studentexamen i vår familj. Det är yngste sonen som går ut. Det känns inte bara som en mogenhetsexamen för honom, utan också för oss som föräldrar.

Själv tog jag studenten 1964 och åkte sedan till Frankrike och lärde mig franska ungefär som Jacqueline Kennedy gjorde i sin ungdom, fast hon hade större resurser än jag. Naturligtvis.

Jag jobbade som au pair för att få råd till detta och gick på Alliance Francaise medan Jacqueline Kennedy bodde inneboende hos grevinnan Guyot de Renty och studerade på Sorbonne.

Jag hade ett litet rum under takåsarna i Paris med öppen spis. Rummet var kanske tio kvadrat och med ett fönster med utsikt över alla taken. Högst upp i madames och monsieurs hus, sex trappor upp på Boulevard Raspail.

Det var ett rum för tjänare, hade varit det sedan det byggdes. Jag fick mat och husrum hos min familj och en liten månadspeng, som inte räckte till mycket.

Jacqueline Kennedy vistades i Paris ett drygt decennium före mig. Hon kom dit 1949 när andra världskriget fortfarande satte spår i Europa. Bröd och kött var ransonerat och det fanns ingen centralvärme i grevinnans våning och ett enda badrum.

När jag befann mig där i mitten på 60-talet var det alldeles för varmt i mitt lilla rum, så jag hade alltid fönstret på glänt ända tills jag en morgon vaknade av att det snöade in på mig.

Jag återvände till Sverige sommaren 1965 och fortsatte med mitt liv. Jag bodde ett tag i Göteborg och fick jobb på Volvo.

Jacqueline Kennedy skrev in sig vid Washingtons universitet för att läsa fransk litteratur när hon återvände till USA år 1950. Och så var hon med i en tävling som tidningen Vogue anordnade. Första pris var ett år som praktikant. Sex månader i Paris och sex i New York.

Jacqueline Kennedy vann den tävlingen, men hennes mamma Janet fick henne att avstå priset. Inte behövde hon fina flicka jobba som praktikant för en tidning. Det var till för fattigt folk.

Hon borde lämna platsen till någon mindre bemedlad. Journalist på tidningen Vogue var inte tillräckligt fint för Jacqueline Kennedy. Tyckte hennes mor. Jacqueline Kennedy var 22 år då och hon avstod från sitt eget liv.

För mig var det lite tvärtom. När jag var 22 år dog min mamma och jag begrep att livet var på riktigt. Att det handlade om att leva det. Att ta ut svängarna och att inte vara rädd.

Och nu i vår så får jag min mogenhetsexamen som förälder. Det känns bra. Det ska vi fira.

3 kommentarer:

  1. "Jacqueline Kennedy var 22 år då och hon avstod från sitt eget liv."

    Litet väl nedvärderande tycker jag.

    Bara för att hon inte arbetat på Volvo eller jobbat som journalist så innebär det inte att hon levat ett eget liv.

    Hon har haft ett större inflytande på USA än vad många tror. I positiv mening.

    Inte många som gjort det avtrycket i samtiden.

    SvaraRadera
  2. Anonym: Så kul att du tycker det... du får läsa min bok när den kommer ut.

    SvaraRadera
  3. Förresten så har Jacqueline Kennedy visst jobbat som journalist. Hon gjorde det innan hon gifte sig. Ur mitt manus:

    "När de kom tillbaka till USA ordnade Hugh ett jobb åt Jacqueline genom sina kontakter i tidningsbranschen. Han ringde till sin vän Arthur Krock i Washington och han i sin tur skickade henne till sin vän Frank Waldrop, som var redaktör på tidningen Washington Times-Herald. Först fick hon en deltidsanställning som receptionist, men hon ville ha en större utmaning än så och hon fick Frank Waldrop att ganska snart förstå att hon inte bara ville ha ett jobb vilket som helst, tills hon gifte sig utan att hon ville skriva och att hon var seriös. Tidningen hade en kolumn, som alltid hade skötts av en man. Att låta en kvinna ta över den skulle vara något nytt och Frank Waldrop sade till henne:

    - Om du kan lära dig att sköta en av våra kameror tills i morgon så är jobbet ditt.

    - Jag fick snabbt lära mig att hantera en av tidningens kameror, för jobbet gick ut på att bli undersökande fotograf, det vill säga att prata med och fotografera ett intervjuobjekt till denna spalt. Det var upp till mig att hitta de personer jag ville intervjua och både kända och okända kunde få plats i min kolumn. Så började min skrivande och fotograferande yrkeskarriär."

    SvaraRadera